Redovisningen av de nya penningmarknadsinstrumenten var ämnet för ett av seminarierna på FINFORUM. Seminarieledarna var auktor revisor Olle Herolf på Price Waterhouse och ekon. dr. Pehr Wissén på Handelsbanken.
Det genomgående temat för seminariet om de nya penningmarknadsinstrumenten var att redovisningen bör spegla de risker som de olika instrumenten är förknippade med. Inledningsvis beskrevs därför hur inflationsrisken, ränterisken och likviditetsrisken påverkar portföljer av penningmarknadsinstrument. I detta avsnitt ägnade seminarieledarna speciell uppmärksamhet åt frågan om räntekänsligheten i portföljer med fast förräntade penningmarknadsinstrument.
I enlighet med den terminologi som används av Bank for International Settlements (BIS) delade Pehr Wissén upp ränterisken i dels en inkomstrisk, dels en investeringsrisk. Med inkomstrisk avses risken för att resultatet skall komma att variera på grund av att en tillgång och den skuld varmed den är finansierad har olika lång räntebindningstid. En sådan bristande matchning kan t ex uppstå när ett företag investerat i femåriga statsobligationer och finansierat innehavet genom kortfristig upplåning inom ramen för sitt certifikatprogram.
En investeringsrisk uppstår när ett företag investerat i en portfölj med odefinierbar placeringshorisont. Exempel på en sådan portfölj kan vara ett handelslager som innehas i syfte att tjäna på kursförändringarna på de ingående instrumenten.
Efter den mer principiella diskussionen presenterades de olika instrument som förekommer på marknaden. För vart och ett beskrevs de risker som instrumentet i fråga är förknippat med. Därefter behandlades hur instrumentet bör värderas i årsbokslut och årsredovisning.
Placeringens syfte
I detta avsnitt påpekade Olle Herolf inledningsvis att man i redovisningssammanhang bör skilja mellan sådana instrument som anskaffats för att skydda en position och sådana förvärv som skett i spekulationssyfte.
Instrument som skyddar positioner bör redovisas parallellt med positionen. I många fall uppnås detta vid en konsekvent marknadsvärdering. När det gäller förvärv i spekulationssyfte skiljer man i Sverige inte mellan innehav som är led i en aktiv handel och sådana vars syfte är mer långsiktig kapitalförvaltning. Internationellt tillämpas ofta olika värderingsprinciper för de olika kategorierna. Här skiljer vi däremot endast mellan kort- och långfristiga innehav. Inom var och en av dessa huvudkategorier tillämpas samma värderingsprinciper oavsett vilket syfte placeringen har. Olle Herolf menade att frågan om redovisning av så kallade hedgingtransaktioner borde diskuteras ytterligare även i vårt land.
Likvida papper
I det huvudavsnitt som ägnades åt genomgång av de olika instrumenten behandlades först likvida värdepapper. Dessa kan vara antingen så kallade diskonteringspapper eller obligationer. För vardera kategorin inledde Pehr Wissén med att beskriva de ovan definierade riskerna och vilka faktorer som påverkar dem. Därefter behandlades redovisningsfrågorna, och Olle Herolf påpekade att kortfristiga innehav, liksom andra omsättningstillgångar, skall värderas enligt lägsta värdets princip. För diskonteringspapper innebär det att de skall tas upp till det lägsta av å ena sidan anskaffningsvärdet plus upplupen ränta och å andra sidan marknadsvärdet på balansdagen. För obligationer jämförs anskaffningsvärdet plus den upplupna effektiva räntan med marknadsvärdet plus upplupen kupongränta.
Olle Herolf pekade också på de problem som kan uppstå i samband med obligationer när det gäller att dra gränsen mellan omsättnings- och anläggningstillgångar. Han menade att när en räntestegring gjort att det finns ett nedskrivningsbehov för sådana innehav som redovisas som omsättningstillgångar kan vissa företag komma att hävda att deras innehav är långsiktigt, att nedgången i värde inte är varaktig samt att det följaktligen inte finns något nedskrivningsbehov. Eftersom innehavaren alltid kommer att erhålla det nominella värdet när obligationen förfaller är det osannolikt att det kan uppstå en varaktig nedgång under nominellt värde.
Terminer och optioner
Därefter diskuterades ränteterminer och de risker de är förknippade med. Terminskontrakt som är omsättningstillgångar värderas också enligt lägsta värdets princip. Underförstått utgicks från att terminskontrakt inte grundbokförs. När ett företag endast har ett terminskontrakt jämförs därför anskaffningsvärdet, som i detta fall är noll, med det verkliga värdet/marknadsvärdet, som mäts som kostnaden för att gå ur kontraktet. Årets resultat kommer således att belastas med den kostnad som skulle ha uppstått om kontraktet stängts på bokslutsdagen.
Även när det gäller ränteoptioner kan allmänna riktlinjer för redovisningen härledas ur realisations- och försiktighetsprinciperna. Enligt dessa principer skall erhållet premium för utfärdade optioner redovisas som intäkt först när kontraktet avslutats. Köpta optioner utgör omsättningstillgångar och skall i vanlig ordning värderas enligt lägsta värdets princip. Erlagt premium jämförs alltså med kontraktets noterade marknadsvärde, och om det senare är lägre görs nedskrivning.
Portföljer
Efter en allmän beskrivning av ”swap”-avtal samt de mer exotiska instrumenten ”caps”, ”floors” och ”collars” tog Olle Herolf upp frågan rörande redovisningen av portföljer av penningmarknadsinstrument.
Enligt hans uppfattning kan alla penningmarknadsinstrument som ett företag innehar på balansdagen sammanföras till en portfölj. I denna kan då komma att ingå statsskuldväxlar och andra diskonteringspapper, obligationer, ränteterminskontrakt samt utfärdade och köpta ränteoptioner. Portföljen värderas enligt lägsta värdets princip. Det sammanlagda anskaffningsvärdet jämförs alltså med de ingående instrumentens sammanlagda marknadsvärde. Enligt ett uttalande från FARs redovisningskommitté behöver hänsyn inte tas till marknadsvärdet vid värdering av diskonteringspapper. Olle Herolf framhöll att enligt hans uppfattning är detta uttalande ej tillämpbart vid portföljvärdering.
Därefter berördes några policy-frågor rörande rörelsetillgångarnas finansiering och finansförvaltningens verksamhet samt vilka tilläggsupplysningar rörande detta som bör lämnas i årsredovisningen. Olle Herolf påpekade i detta sammanhang särskilt att det förhållandet att analytiker har för vana att beräkna soliditeten på basis av hela balansräkningen gör att många av de affärer som förekommer under året ”försvinner” i samband med årsskiftet. Företag som inte kan kvitta bort placeringar och upplåning enligt reglerna om räntearbitrage, utan som måste säkerställa ett rimligt soliditetstal genom olika transaktioner i samband med årsskiftet, drabbas ofta av stora kostnader. Han framhöll att analysmodellerna borde kunna anpassas så att man räknade soliditeten enbart på ”rörelsedelen” av balansräkningen och lämnade resten utanför, oavsett om den formellt kvittats bort ur balansen eller ej.
Olle Herolf avslutade med att sätta betyg på årsredovisningarna för sådana svenska aktiebolag som har en aktiv finansförvaltning. Även om han måste medge att det kunde finnas vissa ”skönhetsfel”, menade han att den historiska redovisningen i stort sett är tillfredsställande. När det gäller redovisningen av företagets riskexponering och dess konsekvenser för företagets framtida resultat och ställning ansåg han emellertid att mer information borde lämnas. Överst på hans önskelista stod information rörande de ramar som gäller för finansavdelningens verksamhet och andra policy-frågor. Om man kunde komma fram till ett standardiserat sätt att mäta riskexponeringen borde det inte heller vara till förfång för bolagen att ge upplysningar om ränterisker. Information om andra risker och speciellt då om kreditrisker ansåg han emellertid vara mer känslig och uppenbarligen var han beredd att här pruta något på sina annars långtgående krav på tilläggsinformation.
Birgitta Jönsson Lundmark