I Balans 8–9/88 kritiserade auktor revisor Sten Erik Feinstein en artikel av Lennart Huldén, ledamot i FARs redovisningskommitté, om räntelösa fordringar och skulder i Balans 4/88. Lennart Huldén svarar här på inlägget.
I en artikel i Balans 4/88 tog jag upp till debatt frågan om hur räntelösa fordringar och skulder bör redovisas. Jag skrev att FARs redovisningskommitté övervägde att ge ut en rekommendation i frågan, vars huvudtes skulle vara att räntelösa fordringar och skulder som uppkommit i utbyte mot sakegendom skulle värderas till verkligt värde, d.v.s. till ett diskonterat värde, i stället för – som nu är brukligt – till nominella värdet.
Artikeln har föranlett Sten Erik Feinstein att i ett debattinlägg i Balans 8–9/88 ifrågasätta vissa ställningstaganden i min artikel samt även beröra vissa principfrågor vad gäller FARs medverkan i utvecklingen av god redovisningssed.
Jag vill först konstatera att det är glädjande att en FAR-ledamot på detta sätt ger sig in i debatten. Vi har ofta i FARs redovisningskommitté suckat över avsaknaden av synpunkter från övriga FAR-ledamöter, då rekommendationsutkasten remissbehandlas. Vi är därför tacksamma för Sten Erik Feinsteins indirekta uppmaning till kollegerna att ägna rekommendationsutkasten mer än ett förstrött intresse.
Kritiken inte rättvis
Den huvudsakliga kritiken går ut på att den tilltänkta rekommendationen om räntelösa fordringar och skulder skulle leda till onödiga skattekonsekvenser, varför den blir oacceptabel för näringslivet, vilket i sin tur medför att den ej får genomslagskraft. Jag tycker emellertid inte kritiken i detta fall är särskilt rättvis, varför jag gärna vill lämna några kommentarer.
Jag delar helt synpunkten att FARs rekommendationer måste vara acceptabla för näringslivet och inte leda till onödiga skattekonsekvenser. Detta har också i alla år varit en ledstjärna för arbetet i redovisningskommittén, och jag vill påstå att så även varit fallet när det gäller detta ”utkast till utkast”. Det är ju så att vi väntat med att gå ut med dessa förslag till dess skattepraxis redan svängt. Som framgår av artikeln tycks ju Regeringsrätten redan ha intagit den ståndpunkten att dessa fordringar och skulder skall värderas till ett nuvärde. Sten Erik Feinsteins koleriske klient borde således – om han hade levat – vänt sin ilska mot Regeringsrätten och inte mot FAR.
För övrigt kan man fråga sig om han över huvud taget har anledning att bli arg. Det som är en nackdel för honom som säljare, nämligen att en viss del av köpeskillingen blir beskattad som ränteinkomst, uppväges ju av en motsvarande fördel för köparen i form av ett ränteavdrag, något som Sten Erik Feinstein synes ha förbisett.
Bokföring skall följas
Debattinlägget behandlar även artikelns exempel, i vilket ett maskintillverkande företag säljer en maskin till en kund som får tre års räntefri kredit. Sten Erik Feinstein befarar att skattemyndigheterna ej skulle acceptera att räntedelen av likviden uppbokas som en förutbetald ränta i stället för som intäkt av försäljningen. Jag är ganska övertygad om att farhågorna på denna punkt är obefogade. Kommunalskattelagen föreskriver ju att bokföringen skall följas vid beskattningen såvida den är upprättad enligt god redovisningssed och inte strider mot några särskilda bestämmelser i kommunalskattelagen. Om ett rekommendationsutkast publiceras, som säger att räntedelen måste skuldföras i detta fall, har jag svårt att tro att skattemyndigheterna med framgång skulle kunna hävda att en bokföring enligt rekommendationsutkastet ej skulle vara förenlig med god redovisningssed.
Ordning på torpet
Sten Erik Feinstein tar i sitt debattinlägg även upp frågan om den sviktande respekten för rekommendationerna, samtidigt som han beklagar att FAR ansett sig behöva vara med och bilda en Redovisningsnämnd. Även om dessa synpunkter närmast borde kommenteras av FARs styrelse tillåter jag mig ändå några personliga reflektioner.
Efterlevnaden av rekommendationerna blir snabbt allt sämre, något som bl.a. klart kan utläsas av 1987 års redovisningar från börsbolagen. Att något måste göras åt saken är därför uppenbart. Det är därför förklarligt att FARs styrelse tagit initiativ till att få in ytterligare intresserade i processen att ta fram nya rekommendationer. Internationella jämförelser visar att revisorerna även i andra länder haft svårt att upprätthålla respekten för sin självpåtagna rätt att utan inblandning från andra intressenter utge rekommendationer.
Även om arbetet med tillskapandet av en redovisningsnämnd inte tycks ha gått helt problemfritt är det min förhoppning att alla berörda parter, och jag tänker då närmast på FAR, Bokföringsnämnden och näringslivet, skall kunna gå samman i ett enda slagkraftigt organ, som – kanske med en viss hjälp av börsens nya inregistreringskontrakt – kan se till att det åter blir ”ordning på torpet”.
Lennart Huldén, ledamot i FARs redovisningskommitté