Statlig och privat redovisning

Den statliga redovisningen har en ärorik utvecklingshistoria och håller på att närma sig den privata sektorn. Ändå saknas fortfarande en sammanhängande redovisningsteori, säger universitetslektor Alf Sandin vid Handelshögskolan i Göteborg.

Det är ingen tvekan om att den statliga redovisningen är inne i ett intensivt och spännande utvecklingsskede. Den håller på att närma sig den privata sektorns ekonomisystem, synsätt och begrepp. Exempelvis har BAS-planen redan lagts till grund för myndighetsredovisning – vid Byggnadsstyrelsen – och det är tänkbart att den kommer att tränga ut arvet efter Mekanplanen och den statliga S-planen. Det klagas emellertid över bristen på en sammanhängande teori.

Inom den statliga redovisningen finns ingen professionell sammanslutning liknande FAR eller tidskrift à la Balans. Organiserade träffar har dock förekommit och frågan är aktuell inom bl.a. RRV. Utbildningen vid gymnasier och högskolor är inriktad mot det privata näringslivet. Och om man stoppar in ett avsnitt om statlig redovisning i den ”vanliga” redovisningsundervisningen måste man vara beredd på gäspningar. Den brukar heller inte finnas alls på schemat. Det är egentligen synd eftersom den statliga redovisningen har en mycket ärorik utvecklingshistoria. Låt oss rekapitulera några glimtar från denna innan vi återvänder till ämnet för dagens opus.

Våra hedniska förfäder ansåg att mannens ord var mannens ära. I regel utgjordes ”verifikationen” vid en affärshändelse av ett handslag. Detta är ett av skälen till att skrivet material saknas – alla kunde förstås inte skriva heller. När Folkungaättens regering kom i kontakt med främmande makter upprättades skriftliga riksakter. De första regenterna över de tre förenade nordiska rikena, Kalmarunionen 1389–1448, den tidens ansats till blockbildning om man så vill, bortförde emellertid ur landet alla dokument. Då Gustav Vasa tillträdde fanns inga riksakter. Redan år 1523 påbörjades dock ett ordentligt registratur i vilket alla från regeringen utgående brev och skrivelser infördes. Från denna tid har vi därför ett detaljrikt källmaterial, inte minst på redovisningens område. Gustav Vasa tog över ett land i finansiell oreda. Amortering av utlandsskulden till Lübeck tärde svårt på landets finanser. Lübeck och dess bundsförvanter hade dessutom monopol på den svenska marknaden. Gustav Vasa behövde redovisningen i den finansiella planeringen för att klara alla problem. Han inrättade en redovisningsavdelning, Kongl. Kammaren, år 1539, och fastslog omedelbart att redovisningen skulle ligga till grund för beslut samt att den skulle vägledas av en materialitetsprincip. Ur en arbetsinstruktion för en översteräknemästare framgår nämligen att denne skulle ”... tillse att allting uppfördes till uppbörd och utgift och göra därav, över huvud, så korta begrepp, att konungen vid första påseende kunde veta, varefter han hade sig att rätta”.

Framstående normerare

Senare kammarförordningar, t.ex. den av år 1547, visar att Gustav Vasa var flitig på redovisningsprincipernas område. Förordningen innehåller en blandning av principer, ”mjukinformation” i form av en beskrivning av missförhållanden, en uppmaning till rationalitet och inslag av förvaltningsrevision. Periodiseringsproblemet diskuteras och redovisning skall ske enligt ”bokföringsmässiga grunder”. Vikten av att skilja mellan inventarium, vad vi skulle kalla in- och utgående balanser, och årets uppbörd framhålls. ”Osäkra fordringar” skall noteras för sig. I samband med inventering talas om ”året som framlidit” så det förefaller som bokslut skulle ske den 31 december. Hö och halm skulle dock inventeras vid valborgsmäss, då ju lagren var små.

Ansvaret vilade tungt på den tidens fogdar. Kammarskrivarna skulle tillhålla dem att hålla ordentliga och ”skickelige” längder på alla räkenskaper.

De skulle vara välskrivna med ”skickelige bokstaffuer” och rätt ”Summerede och collationerade vid högste straff”. När han efterlyste en fogde skulle denne bringas att inställa sig med ”onde eller gode”. Att ”möta budget” var viktigt för fogdarna. För vart och ett av de odlade sädesslagen bestämdes korntalet, d.v.s. förhållandet mellan mängden utsäde och avkastning. I Finland bestämdes t.ex. korntalet för råg till 8, för havre till 10. Uppnåddes inte föreskrivet pensum, bokfördes differensen förvaltaren till last. Det fogdarna sålde av skörden fick de inte godtyckligt sätta pris på. Det skulle ske enligt en högstvärdesprincip, enligt det dyraste köp som kunde ske i en landsända under det aktuella året. Fogdarna skulle styrka sina räkenskaper med kvittenser som insändes till räknekammaren tillsammans med ”årsredovisningen”. Efter kontroll utfärdade kungen kvitto med försäkran att redovisaren var fri.

Tidigt dubbel bokföring

Utvecklingen fortsatte under de följande århundradena om än långt ifrån lika spektakulär och ibland med förfall. De många krigen ställde staten inför flera finansiella kriser. En ny typ av finansplanering utvecklades, de s.k. riksböckerna från 1573 och 1582. Under stormaktstiden 1600–1720 influerades både det svenska näringslivet och staten av en annan stormakt, Nederländerna. År 1623 utnämndes holländaren Abraham Cabiliau till generalbokhållare för rikets finansförvaltning och fick i uppdrag att uppställa räkenskaperna på bokhållerivis, varmed man torde menat dubbel italiensk bokföring. Han anses ha framställt den första egentliga rikshuvudboken, 1623. Trots en lång framställningstid ansågs dessa tydligen inte helt sakna informationsvärde. Karl X förbjöd nämligen deras framställning under åren 1654–1659 för att inte informera fienden om landets finanser. Möjligen fanns det något annat skäl till förbudet eftersom boken tog flera år att färdigställa. Under Karl XII får vi exempel på hur redovisarna använde sin kunskap för sina egna syften. Då Fabian Wrede manipulerade kalkylerna för att försvåra Karl XIIs krigsansträngningar kunde eller vågade kungen inte ifrågasätta dessa.

Allt eftersom statens verksamhet växte blev redovisningen svåröverskådlig och otillräcklig. År 1741 utfäste Fredrik I en belöning till den som framlade bästa förslag till nya formulär för redovisning. Problemen kvarstod eller förnyades och under 1809–1810 års riksdag uttalades en önskan att ett schema eller föreskrift utfärdades för en ”på minst konstiga sätt reglerad hufvudbok”. Redan tio år tidigare hade revisionsberättelsen angående Riksgäldskontorets förvaltning fått ges ut i tryck och därefter får vi en vidare publicitet. 1809 års statsskick syftade till maktfördelning mellan kungen/regeringen och riksdagen. Den senare hade makten över skatterna som ställdes till regeringens förfogande. Redovisningen blev då ett verktyg i en politisk revision och rikshuvudboken blev ett viktigt inslag.

Våra nuvarande grunder

Vid 1900-talets början hade det gått dithän att redovisningen hade utvecklats olika vid skilda myndigheter. Stora anslagsöverskridanden och förskingringar hade uppdagats. Revisionen var bristfällig och det var ibland oklart vem som var ansvarig för den, vilket medförde att den kunde helt utebli eller bli dubbelt utförd. För att råda bot på en rad brister tillsattes 1902 Statsbokföringskommittén, som småningom framlade ett antal betänkanden. På kommitténs förslag gjordes nu uppställningen av statens räkenskaper i möjligaste mån enhetlig så att man vid ”granskningar, undersökningar och statistiska sammanställningar (inte behöfde) föröda tid med att, såsom tilförene i stor utsträckning varit erforderligt, sätta sig in i alltjämt nya räkenskapssystem” som kommittén uttryckte det. Länge hade belopp bokförts som inkomst respektive utgift utan hänsyn till följande in- eller utbetalning. På så sätt kunde kassaställningen inte utläsas av bokföringen. En kassaredovisning infördes därför nu. I bl.a. kontrollsyfte inrättades statsverkets gemensamma giroräkning i riksbanken. Det var samtidigt en cash-management-åtgärd. Över- och underskott i statens olika kassor utjämnades på så vis. Genom begreppen inkomst- och utgiftsrester hanterades periodiseringsproblemet men redovisningen kom ändå att bli mera kassamässig än kommittén avsett. Andra kommittéer arbetade med frågor rörande riksstatens uppställning, revision o.s.v.

I bokföringen hade statsmakten sökt besvara de mest olikartade frågor och anlägga skiftande synpunkter. Sidoordnade detaljer bortskymde huvuduppgiften. Det fastslogs nu att statsbokföringens huvuduppgift var att redovisa budgeten, sådan den blivit detaljerad av riksdagen, statskapitalet motsvarigheten till EK 1, och den omhänderhavda kassan. Kommittén menade att statistik och räntabilitetsredovisning fick göras genom fria sammanställningar och inte via någon systematisk bokföring.

Statsbokföringskommitténs arbete har haft ett avgörande inflytande på den statliga redovisningen. Det påstås än idag att ”vi bara satt deras jobb på data”. Hur det nu är med detta så har väsentliga förändringar genomförts 1967–1968. Då beslöt riksdagen om införande av ett ekonomiadministrativt system, SEA, vartill hör System S, ett generellt centralt redovisningssystem. I detta ingår bl.a. en statlig normalkontoplan, S-planen, en avläggare till Mekan-planen. Myndigheterna fördelades på ett 25-tal redovisningsgrupper, var och en med en redovisningscentral, RC, vilka emellertid kommer att dras in igen inom de närmaste åren. Nu påbörjades också införandet av programbudgetering och några av nyckelorden var varför, kostnadsmedvetande, mål, prestationer och effektivitet.

Grusade förhoppningar

Förhoppningarna på programbudgeteringen infriades inte. Det visade sig bl.a. vara svårt att knyta en viss myndighets insats till effekterna i samhället. Det var svårt att koppla samman kostnader och verksamhetsresultat. Tankegångar uttryckta i samband med programbudgeteringen lever dock kvar. I proposition 1986/87 om ledning av den statliga förvaltningen framhålls ånyo vikten av att det kontrolleras att tillfredsställande effekter uppnås med givna ekonomiska ramar. Krav på tydlig ansvars- och befogenhetsfördelning nämns liksom tydligare mål och riktlinjer samt uppföljning.

I stil med näringslivet fick staten alltså en normalkontoplan. Ett annat närmande var antagandet av en statlig bokföringsförordning 1979:1212, SBF, med allmänna råd om statliga myndigheters bokföring. Den trädde i kraft 1980 och är i stor utsträckning en kopia av bokföringslagen. Den tidigare särpräglade statliga redovisningsterminologin anpassades då till gängse företagsekonomisk sådan. Samtidigt infördes krav på en motsvarighet till näringslivets årsredovisningar med anpassning av kraven till typen av myndighet. Det finns nu drygt 300 myndigheter som gör årsbokslut. De är uttalat egna redovisningsenheter. Redovisningen avses vara ett verktyg för den egna styrningen.

Olika utgångspunkter

Statlig och privat redovisning har något olika utgångspunkter. Enligt Regeringsformens 9 kap 2 § får statens medel inte användas på annat sätt än riksdagen har bestämt. Riksdagen bemyndigar sedan regeringen att använda medlen på det av riksdagen angivna sättet, den anger ändamål och belopp. Rätten att disponera medlen överför regeringen till de verkställande organen i form av regleringsbrev i vilka kan anges hur resursanvändning och resultatutveckling eller liknande skall redovisas. För den statliga budgeten föreligger ett mera strikt ansvarsförhållande än inom det privata näringslivet. Både en privat och en statlig budget är en förkalkyl men den statliga har en viss rättsverkan. Den reglerar och begränsar området för myndigheternas handlingsfrihet. Redovisningen har därför till uppgift att visa för vilka ändamål statsmedel använts. En redovisning mot anslag har därför bildat grundvalen för myndigheternas redovisning. Skattetänkandet i det privata näringslivet har motsvarats av ett anslagstänkande i staten. Det talas ibland om ”kostnadsmaximering”, d.v.s. anslagen förbrukas för att inte ge sämre utgångsläge inför kommande år, vilket rimmar illa med alltmer utbredda krav på rationalitet och effektivitet.

S-planen, med rötterna i Mekan-planen, var på sin tid ett bevis på modernt nytänkande. Mekan-planen skapades dock för att tillgodose behoven i stora tillverkningsindustrier. Det ensidiga kostnadsfördelningstänkandet, som bl.a. Vagn Madsen kritiserat den för, hörde kanske inte hemma i staten. Sedan planen tillkom har kraven på redovisningen ökat kraftigt. Bl.a. krävs att redovisningsinformationen skall kunna analyseras ur flera aspekter samtidigt. Inom statsförvaltningen gäller det gamla externa kravet på anslagsredovisning men också ett nytillkommet sådant på ekonomisk verksamhetsredovisning. Interna krav på informationen för styrning ställs dessutom. Inom näringslivet, med sina kortare beslutsvägar, har det gått lättare att ersätta det gamla än i den trögare koncernen staten.

Infologin passar staten

Det informationslogiska synsättet som ligger till grund för BAS redovisningssystem har visat sig vara lämpligt även för statlig verksamhet. Systemet är en generell användarmodell och innehåller en beskrivning av de datatyper som kan förekomma i alla redovisningssystem. Alla data som registreras kan återföras till två grundbegrepp:

1. händelser och

2. område eller objekt.

Med dessa grundbegrepp som utgångspunkt kan redovisningen indelas i två planer:

1. en plan för händelser, kontoplan och

2. en plan för objekt, objektplan.

Som kontoplan kan då användas BAS-planen. Objektplanen är fristående och med sidoordnade klassificeringsbegrepp. Byggnadsstyrelsen, som infört BAS-systemet under 1980-talet, har 6 koder i objektplanen:

1. organisatorisk enhet,

2. verksamhet,

3. funktion,

4. fastighetsdel,

5. objekt och

6. projekt.

Byggnadsstyrelsen med sin stora produktion är något speciell men alla myndigheter kan använda klassificeringsbegreppen: verksamhet/funktion, aktivitet (delprestation), produkt (slutprestation) och projekt, en sammanhängande redovisning för flera aktiviteter 2. Frågan om framtida kontoplan befinner sig nu på utredningsstadiet.

Brist på teori

Det har klagats över att den statliga redovisningen i väsentliga delar saknar en logiskt utformad och väl sammanhållen teori 3. Detta har ansetts hämma utvecklingen av redovisning och budgetteknik. Det är då svårare att göra redovisningen begriplig för såväl användare som ekonomienheternas personal. Frågan är vad vi skall avse med en sammanhängande teori; kanske vi bör tala om modell. I ett företag leder transaktionerna fram mot en ställning och ett resultat. Men med motsvarande synsätt, vad leder den statliga redovisningen fram till? Myndigheternas finansiering sker i stor utsträckning via anslag och vad är ett sådant? Ett kapitaltillskott, som då hör hemma i balansräkningen, eller en intäkt, med sin plats i resultaträkningen? Om vi bestämmer oss för att det är en intäkt och vi får ett saldo mellan kostnader och intäkter, är det en vinst/förlust eller endast en budgetdifferens? Svaren verkar inte vara helt uppenbara. Varför uppstår denna förvirring som gör det svårare för oss att förstå den statliga redovisningen?

Tänkbara förklaringar

Tänkbara förklaringar ligger dels i hur medel genereras, dels i principalansvaret och redovisningsenhetens teoretiska förankring. För att vi skall kunna tala om en intäkt bör det vara fråga om ett ”pris” som en extern intressent har velat betala för en tjänst/vara. Ett anslag för att bedriva statens egen verksamhet är då ingen intäkt, utan ett kapitaltillskott, en subvention om man så vill för att bedriva en förlustbringande verksamhet – vår service. Skiljelinjen går mellan investering och konsumtion. Det senare är då den del av kapitaltillskottet som förbrukas i den löpande verksamheten.

Låt oss diskutera principalansvaret utifrån en modell av Ijiri (1967). Han betonade redovisningens uppgift som ett instrument för att underlätta smidigt fungerande ansvarsförhållanden i en organisation. För Ijiri står redovisningsskyldighet – accountability – i förgrunden. Relationerna utövas av tre parter, en Accountee, d.v.s. intressent, t.ex. ägare, som är berättigad till information från den redovisningsskyldige, Accountor. Redovisningsfunktionen fullgörs av en Accountant, som även inbegriper oberoende revisorer och principuttalanden. Relationerna kan illustreras med figur 1 (se Balans 10/1988 sid. 30).

Om vi går tillbaka till Gustav Vasas tid är det relativt lätt att fylla i de olika parterna. Detta har gjorts inom parentes. Landet styrdes som med en enda ägare och som en enskild persons hushåll. Men vilka intressenter har vi i en parlamentarisk demokrati? Riksdag, regering, jag och Du, Kjell-Olof Feldt? Finns det flera intressenter eller bara en typ av intressenter, ägare, d.v.s. Du och jag, som fungerar i olika roller, några ägare fungerar som accountee, andra som accountor och en tredje kategori som accountant? Vi ser alltså att trepartsrelationerna inte är lika renodlade som de förefaller vara mot det privata näringslivet. Finns det några andra särdrag som utmärker statens verksamhet?

Vi kan urskilja åtminstone tre omständigheter som är annorlunda mot i den privata verksamheten. Det handlar om

1. trögheten att utöva ansvar,

2. optiska differenser och

3. morot/piskaeffekten

Med den första punkten avses svårigheten att snabbt utkräva ansvar jämfört med t.ex. ett aktiebolag. I det senare sjunker aktiekursen omgående vid dåliga resultat och olika reaktioner förekommer inom företaget. Responsen blir inte lika häftig i anslagsfinansierad verksamhet.

Med optiska differenser menas förhållandet att t.ex. en aktieägare ser och uppfattar ett belopp i utdelningsintäkter. Om en effektiv myndighet besparar honom/henne en lika stor utebliven skattekostnad får han aldrig genom det statliga redovisningssystemet kännedom om detta.

Morot/piskaeffekten hänger samman med bristen på belöning om anslag blir över respektive straff om de överskrids. Som vi minns hade Gustav Vasa stränga regler i liknande situationer. Han lade utan prut förvaltaren till last om inte budgeterat pensum uppnåddes. Nu har statsmakten på försök infört förbättringar genom möjligheter till överföring av anslagsmedel mellan budgetår. Överskott kan då utnyttjas kommande år medan underskott ”släpar med” i framtida budgetar. Är detta nyckeln till ett nytt ansvarsförhållande? Själva systemet utkräver ju här ett ansvar. Och en frihet under ansvar.

Mot likartade partsrelationer

Kan det vara så, att trots vad vi tror oss ha funnit är skillnaden mellan statlig och privat redovisning ur vissa aspekter mera skenbar än reell? Håller inte partsrelationerna och företagsbegreppen på att bli likartade i de båda sektorerna? Även om vi har ett starkt institutionellt ägande har vi på samma gång en vidgad krets som är både ägare och anställda. Företagsledningar och personal innehar ofta betydande aktieposter. I egenskap av anställda blir de redovisningsskyldiga gentemot sig själva som ägare och visserligen även mot andra intressenter. Detta utmärker ju det statliga partsförhållandet. Inom staten har samtidigt kravet på ansvar förstärkts. I samband med budgetreformen 1980 blev myndigheterna mera uttalat egna redovisningsenheter. Betoning har mera lagts på tjänsteproduktion än på myndighetsutövning. Därmed har en resultatinriktning efterträtt det rena utgiftstänkandet, vilket tagit sig uttryck i krav på årsredovisningar med helt nya typer av redovisningshandlingar.

Bidrag till en sammanhållen teori

Om det som nu ligger i statens ”pipe-line” rinner ut i rätt ända kommer ”kulturchocken” för redovisare som gör gränsövergångar mellan sektorerna att bli väsentligt mindre. Ett allmänt accepterat BAS-koncept kommer här att spela en stor roll. Men trots likheter har ju statlig och privat redovisning olika utgångspunkter och överensstämmelserna kan inte drivas in absurdum. Förenklat och övergripande leder transaktionerna i ett privat företag fram till en ställning och ett resultat som redan på ettårsbasis ger oss en indikation om effektiviteten. Så här enkelt kan man inte sammanfatta förhållandet i staten till en pedagogisk bild. ”Det var bättre förr” då vi hade det ”bilaterala” förhållandet som anslagsredovisningen utgjorde – redovisning av förbrukade medel ställdes mot anslagna medel. Även om detta kommer att fortgå för överskådlig tid sträcker sig ambitionerna mycket längre.

Finns det inte några redan existerande samband som kan illustrera den statliga redovisningen, göra den fattbar? Jo. Jag har i andra källor diskuterat redovisningens utveckling och sett händelseförloppet som att det finns ett subjekt, en intressent, som har ett visst mål.

Det finns emellertid olika störningsfaktorer som förhindrar subjektet att nå sitt mål. Det kan vara allmän oreda eller brist på överblick. Man kan se dem som problemområden. Störningsfaktorerna ger upphov till ”kriser” som i sin tur skapar incitament till förändringar. Redovisningens uppgift är att hjälpa till att bemästra störningsfaktorerna. De senare ger redovisningen sitt existensberättigande, sina ”arbetsuppgifter” och det är i samband med dessa som redovisningen spelar sina olika roller, som mätinstrument, upplysningskälla o.s.v. Jag har sett denna verbala modell såsom ”framgrävd” ur ett naturligt skeende och kallar den därför naturlig eller arkeologisk.

Vi kan uppfatta störningsfaktorer i vid bemärkelse och låta dem stå för allt det som måste åtgärdas. Staten med sin heterogena verksamhet har då en mängd sådana.

Trendredovisning

Låt oss återgå till figur 1 och utgå från Accountee, vilken inte är någon annan än mitt subjekt, en intressent, med ett visst mål. Denne intressent påverkas av störningsfaktorer i sitt handlande men det beror också av Accountee vad som utgör och vad som uppfattas som hinder. Ett liknande förhållande gäller relationen mål och störningsfaktorer. Målen påverkas av de senare. Man sätter i princip inte som mål att lindra misär om en sådan enligt Accountee inte existerar. Vad som utgör störningsfaktorer bestäms dock av vad man har för målsättning. En existerande misär uppfattas inte som störande om Accountee inte har som mål att lindra den. Målen influerar vad Accountee vill ha ut av redovisningen, d.v.s. dess output, redovisningsrapporter. På Accounteenivån jämförs målen med output. Våra gamla kostnadsställen är på väg att döpas om till resultatenheter med resultatinriktning och målstyrning. Tills vi förfinat mätinstrumenten för förvaltningarnas effektivitet kan det i många fall vara svårt att styra mot mål. Inom överskådlig tid får de därför redovisa en trend, tävla med sig själva och putsa sina personliga rekord. Figur 2 (se Balans 10/1988 sid. 32) illustrerar resonemanget.

Är då inte detta alltför enkelt för att göra anspråk på att kallas en sammanhållande teori? Nej, det skall vara enkelt för att vara gripbart. Med någon överdrift kanske man kan säga att ett företags ekonomisystem en gång i tiden utgjordes av dess kontoplan. Den senares uppbyggnad gav ett sammanhang av pedagogiskt värde.

Mekan-planen, pappan till S-planen, var uppbyggd enligt produktionsförloppsteorin, där vi kunde följa kretsloppet inköp, tillverkning, försäljning och bokslut. Pedagogiskt kunde man uttrycka det som bokföring från vänster till höger under året och parvis tillbaka efter nyår, d.v.s. avslutning av klasserna vid bokslut. Om vi översätter detta till statlig redovisning kan vi se det som att vi inte redovisar enligt något kretslopp utan mot mål eller trender. Som nämnts mot mål där det är möjligt och mot trender där nuvarande mätmetoder inte tillåter meningsfulla mått. Möjligen skulle vi i detta sammanhang lära oss att acceptera mått som vi dagligen omger oss med utan protester; prisvärt, en toppenföreställning, en vacker tavla, ett runt och fylligt vin o.s.v. Kanske duger t.ex. följande: ”Genom satsningen på X kr leker gösen åter i Y-viken.” Naturligtvis skulle man kunna se uppgiften att hålla budget som ett mål. Men om vi gör antagandet att ”kostnadsmaximeringstänkandet” försvinner eller lindras, blir budgeten/anslaget endast en restriktion, inget mål i sig.

Över 300 myndigheter gör årsbokslut som används för att skapa en överblick av rikets affärer. Men vid bokslutsdagen ser vi aldrig några glada ”P-G-ar” stolt berätta över resultatet och som då faller tillbaka på dem som hjälpt till att skrapa ihop det. Detta är en orättvisa mot den statsanställde som inte får sitt existensberättigande redovisat. Av egna undersökningar, som det skulle föra för långt att redovisa här, vet jag att många skulle finna det stimulerande om någon form av bokslut eller verksamhetsberättelse möttes av ett allmänt intresse.

Och varför möts den statliga redovisningen av totalt ointresse? Frågan är fel ställd. Lokalt och regionalt kan en myndighet ha ett betydande allmänt intresse. Vilken respons skulle denna annons i en ortstidning få: ”X-myndigheten i Y-stad framlägger på Z-dag kl 18.30 sin årsredovisning för 19X8. Direktör Å-lund talar om ämnet Myndigheten i regionen, idag och i morgon. Frågestund, kaffeservering.” Ingen vet om ointresset är totalt och det är kanske en utopi att tro att någon försöker ta reda på det. Med några beskrivna närmanden och förslag i åtanke, kan man för den skull tala om ett äktenskap mellan statlig och privat redovisning? Kanske snarare ett omgifte mellan två som varit med förr, t.ex. 1967 och 1980.

Alf Sandin, universitetslektor vid Handelshögskolan i Göteborg