Allmän investeringsfond – de finansiella konsekvenserna

Avsättning till och ianspråktagande av allmän investeringsfond medför både direkta och indirekta finansiella konsekvenser. Universitetslektor Ingvar Persson på institutionen för industriell organisation vid Tekniska Högskolan i Lund avslutar här sin genomgång av lönsamhetsberäkningar i samband med investeringsfonder. Tidigare artiklar var införda i Balans 6–7/88 och 8–9/88.

Lönsamheten vid avsättning och ianspråktagande av användning av Allmän Investeringsfond (IF) har behandlats i ett par tidigare artiklar. Användning av IF får också finansiella konsekvenser, vilket skall analyseras närmare i den här artikeln.

De finansiella konsekvenserna kan beskrivas som direkta och indirekta. Den direkta konsekvensen av en avsättning är att företaget avstår skillnaden mellan insättningen på spärrkonto och skattesatsen, d.v.s. (1,00 – s1)XG, där s1 är skattesatsen. På motsvarande sätt blir den direkta konsekvensen av ett ianspråktagande att företaget får lyfta beloppet G från spärrkontot och skriva av investeringen direkt. Därmed avstår man från normala avskrivningar. Om det bakom de ianspråktagna medlen står spärrkontoinsättningar på 100 %, innebär det att hela investeringen kan finansieras av spärrkontomedel. Då har emellertid inte hänsyn tagits till att medlen varit overksamma på spärrkontot.

Med indirekta konsekvenser avses den påverkan på företagets avkastning som avsättning och ianspråktagande får. Utgångspunkten för den här artikeln är att företaget hade förvaltat medlen bättre under tiden mellan avsättning och ianspråktagande och också förmår förvalta överskottet efter ianspråktagandet. Då medel är innestående på IF minskar därför företagets resultat före skatt. Därmed minskar också skatten. Båda dessa poster påverkar de internt tillförda medlen (ITM) i företaget. Även de direkta konsekvenserna ovan – insättning och uttag på spärrkonto samt de skattekonsekvenser det medför påverkar beräkningen av ITM. Eftersom både de direkta och indirekta konsekvenserna slår igenom på ITM, kan den totala finansiella effekten av användningen av IF studeras genom att analysera den ackumulerade effekten på ITM.

Analysen kommer därför att genomföras som en analys av ITM-differensen. Denna definieras som summan av förändringar i spärrkontomedel och skatter samt därpå upplupen eller utebliven avkastning efter skatt.

Förutsättningar

Den faktiska påverkan på ITM beror på flera faktorer vilket alternativ som föreligger vid avsättningstillfället; företagets skattesats; hur spärrkontoinsättningen påverkar företagets balansräkning i övrigt; kapitalkostnad och avkastningskrav; vilka villkor som gäller vid utnyttjandet och till vad IF utnyttjas.

I analysen antas följande förutsättningar gälla:

* Vid avsättningstidpunkten är alternativet att ta upp det avsatta beloppet till beskattning. Skattesatsen sätts till gällande skattesats för AB, d.v.s 52 % då företaget ej betalar vinstdelningsskatt (VDS) och 57 % om företaget betalar VDS.

* Företaget antas förvalta medlen till kalkylräntan. Antagandet innebär att företagets genomsnittliga avkastningskrav gäller. En alternativ möjlighet är att utgå från att företaget balanserar de överskjutande spärrkontomedlen med lånat kapital. Då kunde den nominella kalkylräntan efter skatt ersättas med företagets marginella lånekostnad efter skatt, under den tid medlen finns på spärrkontot. Vid den i analyserna använda lägre kalkylräntan 8 %, är skillnaderna mellan kalkylränta och lånat kapital inte så stora. Kalkylräntan är nominell och efter skatt.

* Tidpunkten för investeringen, investeringsvolym och investeringsobjekt antas opåverkade av att IF används. Det innebär att analysen begränsas till en jämförelse mellan finansiering med resp. utan IF.

* Då IF utnyttjas erhålles spärrkontomedel i början av året, medan avskrivning sker i slutet av året. Detta följer konventionella regler för investeringskalkylering.

* Skattesatsen antas lika stor varje år under den normala avskrivningsperioden.

* Investeringsavdrag kan men behöver inte utgå vid användning av IF. Investeringsavdraget är 20 % för inventarier och 10 % för övriga investeringar. Investeringsavdraget innebär en skattereduktion i slutet av året.

* Analysen genomförs för objekt med två olika avskrivningstider.

1. Maskiner och inventarier. Härvid antas en linjär avskrivning med motsvarande effekter på skattereduktionen. Linjär avskrivning på 5 år motsvarar vid nuvärdeberäkning en konsekvent tillämpning av 30 %-regeln.

2. Byggnader med avskrivningstiden 25 år

* Analysen begränsas till 10 år efter avsättningstidpunkten.

Spärrkontomedel – Konsekvenser för ITM

Då företaget avsätter till IF får detta direkta konsekvenser för storleken på ITM. Med givna förutsättningar innebär det också att företaget har mindre avkastande eget kapital under de år medlen står kvar på kontot, vilket i sin tur medför lägre ITM under kommande år (indirekt konsekvens).

Den direkta konsekvensen kan beräknas genom att jämföra ITM om företaget avsätter till IF och ITM om företaget ej avsätter.

Utgå från vinst före bokslutsdispositioner. Om företaget inte avsätter till IF ska ingen avsättning göras till spärrkonto (här förutsätts också att IF inte tagits i anspråk). Den skatt företaget betalar är då S. I den summariska uppställningen ovan sammanfattas övriga poster i ITM med gruppen ”Övrigt” (beloppet Ö).

Avsättning innebär dels att medel ska sättas in på spärrkontot i Riksbanken, dels att skatten minskar. G används för att beteckna såväl avsättningen till IF som grundinvesteringen. I praktiken motsvarar naturligtvis inte en enskild avsättning beloppet av precis en investering. För att beskriva de finansiella konsekvenserna över hela cykeln – avsättning-ianspråktagande-normal avskrivningsperiod – har jag valt att utgå från en avsättning med storleken G. Då spärrkontoinsättningen är 100 % av avsättningen, skall beloppet G sättas in på spärrkonto. Avsättningen till IF medför dessutom att skatten minskar med s1 X G. Den antas sedan tas i anspråk till ett objekt med enhetlig avskrivningstid vid en speciell tidpunkt.

Differensen i internt tillförda medel mellan avsättning och ej avsättning blir då alt.2 minus alt.1, d.v.s. (Ö-G -S+ s1×G) – (Ö-S) = – GX(1-s1), d.v.s. precis det belopp varmed spärrkontoinsättningen överstiger skatten. Med s1 = 0,52 erhålles -0,48G. Det har avsatts i diagram 1 som minus 48 % av avsättningen.

I diagram 1 (se Balans 10/1988 sid. 23) visas den ackumulerade utvecklingen av internt tillförda medel då beloppet finns på spärrkonto i stället för att arbeta i företaget, d.v.s. den ackumulerade ITM-differensen. Kurvorna visar utvecklingen vid kalkylräntan 8 % resp. 18 %.

Vid avsättningstidpunkten antages en negativ ITM-differens på 48 % av G. Då medlen står på spärrkonto i Riksbanken, erhålles ingen ränta.

Företagets normala avkastningskrav är nominella kalkylräntan r % efter skatt. Antag därför att ITM-differensen skulle ha avkastat kalkylräntan, om det fått stanna kvar i företaget. Då blir internt tillförda medel året efter avsättningen mindre än om ingen avsättning hade gjorts. År 2 blir det ännu mindre, eftersom den uteblivna avkastningen år 1 skulle ha bidragit till avkastningen år 2 o.s.v. Den ackumulerade förändringen av ITM över tiden beror på hur snabbt medlen skulle ha växt om de funnits kvar i företaget, d.v.s. är beroende av kalkylräntans höjd. Ju högre kalkylräntan är desto snabbare avtar ITM-differensen. Av speciellt intresse är den tidpunkt då den ackumulerade ITM-differensen är precis G, vilket i diagrammet motsvaras av – 100 %. Tas inte IF i anspråk innan denna tidpunkt inträffar, erhålles totalt sett ingen positiv finansiell effekt vid ianspråktagandet. De 48 % som man frivilligt avstått ifrån skulle, om de arbetat i företaget, ha vuxit till 100 %. Vid kalkylräntan 8 % inträffar detta efter 9,5 år medan det vid kalkylräntan 18 % inträffar redan efter 4,4 år.

Förändring i ITM vid ianspråktagande

Då IF tas i anspråk frigörs medlen på spärrkontot och ITM ökar med G. Momentant innebär naturligtvis detta att företaget kan finansiera investeringen i sin helhet med spärrkontomedel. Om hänsyn tas till det ackumulerade underskottet i ITM, blir emellertid det finansiella tillskottet väsentligt lägre. Allmänt beror storleken på skattesats, kalkylräntan samt avståndet i tid mellan avsättning och ianspråktagande.

Ianspråktagandet illustreras i diagrammen, genom en förflyttning med beloppet G (100 %) lodrätt upp i diagrammet vid tidpunkten för ianspråktagande. I diagram 2 (se Balans 10/1988 sid. 24) visas denna förflyttning vid tiderna 1 år efter avsättningen, vid kalkylräntan 8 %. Storleken på ackumulerade ITM är då G. Detta är alltså det positiva finansiella tillskottet som erhålls vid investeringstidpunkten, p.g.a. att IF utnyttjats och förutsatt att medlen annars förräntats till kalkylräntan.

När företaget genomfört investeringen föreligger två skillnader jämfört med den situation som förelegat om investeringen genomförts utan IF.

1. Differensen i ackumulerad ITM är positiv. Denna differens antas avkasta kalkylräntan och ge årliga positiva effekter på ITM.

2. Företaget får inte göra bokföringsmässiga avskrivningar på objektet. Detta antas innebära att företaget redovisar de uteblivna avskrivningarna som en resultatsökning. Företaget får då betala en högre skatt, tills objektet annars skulle varit avskrivet. Detta minskar varje år ITM.

Beroende på den inbördes storleken kan det sammanlagda resultatet bli såväl positivt som negativt. I diagram 1 är den ackumulerade ITM-differensen ca 0,48G vid investeringstidpunkten. Vid kalkylräntan 8 % innebär avkastningen på detta en ”resultatsökning” efter skatt på ca 3,8 % av G under första året. Samtidigt avstår man en avskrivning vars storlek beror på objektet.

Den övre kurvan visar utvecklingen om investeringen är en byggnad med avskrivningstiden 25 år. Den avskrivning man då avstår motsvarar 4 % av G vilket skulle ha givit en skattereduktion på ca 2,1 % av G. Första året ökar ackumulerade ITM-differensen med ca 3,8-2,1 = 1,7 %. Året efter finns en ackumulerad ITM-differens på 48+1,7=49,7 %, som ger resultatsökning. För byggnadsinvesteringen (25 år) blir därför tillväxten svagt progressivt växande. Ackumulerad ITM-differens är efter 10 år ca 70 % av G. Den undre kurvan visar utvecklingen då investeringen är en inventarie med avskrivningstiden 5 år. Avskrivningen man då avstår ifrån är 20 % av G och motsvarande skattereduktion 10,4 % av G. Ackumulerade ITM minskar därför med 10,4 – 3,8=6,6 % första året vilket innebär att ITM är degressivt avtagande. Då objektet är avskrivet 5 år efter investeringens genomförande, är ackumulerade ITM-differensen fortfarande positiv och ca 10 %.

Längre tid till ianspråktagande

Ju längre tid det tar innan IF utnyttjas, desto lägre blir ackumulerade ITM-differensen vid utnyttjandetillfället. Utvecklingen om IF tas i anspråk först efter 5 år, framgår av diagram 3 (se Balans 10/1988 sid. 24). Vid ianspråktagandet uppgår ackumulerade ITM-differensen till 29 % av G. För byggnader med avskrivningstiden 25 år är detta i stort sett vad som krävs för att avkastningen därefter ska motsvara den skattereduktion man går miste om p.g.a lägre avskrivning. I diagrammet framgår detta genom att kurvan är nästan vågrät. Kurvan för inventarier avtar kraftigare, passerar gränsen för positivt ackumulerad ITM-differens efter ca 3 år och slutar på ca –18 % av G år 10, då anläggningen annars skulle ha varit bokföringsmässigt avskriven.

Högre kalkylränta

Högre kalkylränta innebär att ackumulerade tillskottet vid ianspråktagandet är lägre vid varje tidpunkt. Utgångsläget efter ianspråktagandet blir därmed sämre. Högre kalkylränta medför emellertid att den relativa avkastningen blir högre. Storleken på ackumulerade ITM-differensen vid den normala avskrivningstidens slut beror förutom kalkylräntan också på när IF tas i anspråk och objektet. Sker ianspråktagandet redan efter 1 år som i diagram 4, blir ackumulerad ITM-differens större för byggnadsinvesteringen. Den kommer upp till 0.97G 10 år efter avsättningen, vilket kan jämföras med 0,70G vid kalkylräntan 8 %. Kurvans progressivitet ökar med kalkylräntan.

Även maskininvesteringens ackumulerade ITM-differens ökar, i det här fallet beroende på att degressiviteten minskar. Då den normala avskrivningsperioden är slut 5 år efter investeringen, är ackumulerade ITM-differensen 15 % av G vid kalkylräntan 12 %. Motsvarande vid kalkylräntan 8 % var 10 % av G.

Vid senare ianspråktagande blir det låga ingångsvärdet alltmer dominerande. Då IF tas i anspråk efter 5 år ser vi (diagram 5 se Balans 10/1988 sid. 26) att avkastningen på ackumulerad ITM-differens inte längre räcker till för att kompensera bortfallet av skattereduktion, när objektet är en byggnadsinvestering med avskrivningstiden 25 år. Den svagt växande utvecklingen av ITM-differensen vid kalkylräntan 8 %, har förbytts till en svagt avtagande utveckling. År 10 är ITM-differensen 14 % av G jämfört med 30 % av G vid kalkylräntan 8 %. För maskininvesteringar blir ITM-differensen negativ redan två år efter investeringen för att år 10 vid den normala avskrivningstidens slut vara –39 % av G.

Investeringsavdrag och vinstdelningsskatt

Det mest gynnsamma fallet inträffar då

1) företaget betalar VDS vid avsättningstillfället men inte betalar VDS då objektet skulle skrivits av normalt och

2) företaget samtidigt erhåller investeringsavdrag.

(Se diagram 6, Balans 10/1988, sid. 26.)

Då VDS utgår används enligt förutsättningarna skattesatsen 57 % – Beräkningarna utgår då från att ITM-differensen blir –43 % vid avsättningen jämfört med –48 % tidigare. Ju högre skattesats desto gynnsammare blir avsättningen, vilket innebär att kurvan förflyttas uppåt i diagrammet. Utgår investeringsavdrag då och endast då IF tas i anspråk, förbättras ITM-differensen ytterligare ett år efter investeringen. Vid skattesatsen 52 % blir förbättringen p.g.a investeringsavdraget 10,4 % av G för inventarier och 5,2 % av G för byggnader. Det innebär att ITM-differensen växer första året efter investeringen. Därefter ”knäcks” kurvan och vänder nedåt för inventarier. Sammantaget innebär detta att ITM-differensen blir positiv för maskininvesteringar år 10, då objektet annars skulle ha varit avskrivet. Jämfört med förutsättningarna i diagram 2 där ITM-differensen är –18 % av G, innebär detta en förbättring på ca 25 % Av detta kan 5 % tillskrivas VDS, ca 10 % investeringsavdraget och resterande tillväxten på grund av större avkastning.

För byggnadsinvesteringar blir absoluta differensen lägre, beroende på att investeringsavdraget är lägre. En jämförelse med diagram 2 visar en ökning år 10 från 30 % till 49 % av G.

Spärrkontomedel och företagets avkastningsmått

I sin externa redovisning använder företaget avkastningsmått där årets resultat ställs mot kapitalet. Kapitalet kan definieras på flera olika sätt. En första grundindelning brukar avse totalt kapital och eget kapital.

Totalt kapital definieras som balansomslutningen, eventuellt med avdrag för icke räntebärande skulder.

Eget kapital definieras som beskattat eget kapital plus 100 % eller 50 % av obeskattade reserver.

Definierade på detta sätt innebär avkastningsmåtten att spärrkontomedlen i sin helhet eller till 50 % är med i det kapital som det ställs avkastningskrav på, trots att spärrkontomedlen inte kan utnyttjas kortsiktigt. Lönsamheten på detta kapital åstadkoms ju genom ett något långsiktigare betraktelsesätt. När nu avsättningsbeloppet höjts från 75 % till 100 % ökar detta beloppet.

För företag med stora belopp på spärrkonto kan det därför finnas skäl att komplettera de traditionella måtten med ett som tar hänsyn till att spärrkontomedlen inte är avkastande.

Vid genomgång av 10 börsnoterade svenska företags årsredovisningar för 1987, fann jag 1 st som redan tillämpade det. Skåne Gripen definierar ”riskbärande kapital” som Beskattat eget kapital + obeskattade reserver – spärrkontomedel. Det finns kanske skäl att framöver göra detta i fler företag.

Ingvar Persson, Universitetslektor på institutionen för industriell organisation vid Tekniska Högskolan i Lund