Försiktighet måste prägla alla försök att bedöma utgången av en rättslig tvist, skriver advokat Peter Danowsky. Men ofta kommer rådgivaren inte undan utan att lämna ett bestämt råd. Goda råd må vara dyra men är de felaktiga kan de bli dyra för rådgivaren.

Välkänd är historien om den engelskspråkige klienten som kom till advokatbyrån och bad att få tala med en enarmad advokat. Han var trött på rådgivning som innebar att det tillfrågade oraklet efter en lång och bestämd utläggning om hur saker och ting förhöll sig sade ”but on the other hand”, varpå följde en lika lång och bestämd utläggning om att det motsatta kunde gälla.

Försiktighet måste naturligtvis prägla varje försök att bedöma utgången av en rättslig tvist, taxeringsnämndens ställningstagande i ett hittills oprövat hänseende (ja, ibland till och med i prövade hänseenden), länsstyrelsens tillståndsgivning etc. I sammanhang där bevisvärdering, skönsmässighet och politiska hänsyn finns med kan rådgivarens uppfattning ofta inte vara mer än en kvalificerad gissning. Gissningen bygger på kunskap om gällande rätt, tidigare avgöranden i likartade ärenden, kännedom om bevisbördans placering, vana att värdera vilken tilltro domstolarna kan komma att fästa vid vissa uppgifter och inte minst någonting så oklart men självklart som professionell intuition.

Ofta kommer emellertid rådgivaren inte undan att lämna ett bestämt råd, att ge uttryck för en uppfattning som leder klienten till ett bestämt handlande. Klienten kräver det – det är därför han kommit. Något å ena sidan eller andra sidan finns det inte utrymme för. Ett ställningstagande måste göras.

I ökande utsträckning behöver enskilda personer, företag och organisationer fråga jurister och ekonomer till råds för att kunna planera tillvaron och lösa problem. Olika regleringar griper in i varandra, internationella förhållanden och andra länders regler kan ha betydelse. Frågeställningen kan vara udda eller rent av helt ny. För klienten kan saken vara av betydande värde och allt kompliceras av att ett ställningstagande inte sällan måste ske snabbt. Att avvakta ett förhandsbesked från Riksskatteverket eller att på något sätt få en rättslig prövning innan en åtgärd vidtas är ofta inte möjligt.

Men vad händer om rådgivaren lämnar felaktiga besked och klienten kommer till skada till följd härav?

Temat för de noteringarna och tankarna är konsultens ansvar för de råd han ger. Mäklarens, revisorns och advokatens verksamheter skall beröras.

Fastighetsmäklare

För fastighetsmäklare kom 1984 en särskild lag där det bl.a. anges att mäklaren skall utföra sitt uppdrag omsorgsfullt och med iakttagande av god mäklarsed. Han skall, i den mån god fastighetsmäklarsed kräver det, ge köpare och säljare de råd och upplysningar som de kan behöva om fastigheten och andra förhållanden som har samband med överlåtelsen. Om mäklaren uppsåtligen eller av oaktsamhet brister i dessa hänseenden, skall han ersätta den skada som drabbar köparen eller säljaren. Skadeståndsskyldigheten kan emellertid i vissa fall reduceras eller helt falla bort. Provisionen kan reduceras om mäklaren åsidosatt sina åligganden mot köparen eller säljaren och åsidosättandet inte är av liten betydelse.

En särskild typ av uppgifter där mäklarens sakkunskap är av betydelse och köparens beroende stort rör den ekonomiska kalkylen för förvärvet och boendet. Problemen kan naturligtvis uppkomma när det gäller köp av såväl bostadsrätter som villor.

Det är numera vanligt att mäklare upprättar kalkyler med hjälp av datorprogram. I programmen finns inlagda skatteeffekter, utfall vid olika räntor etc. Det torde ankomma på mäklaren att tillse att de i programmet inlagda kalkylmallarna är riktiga, medan det ankommer på köparen/klienten att lämna korrekta uppgifter om sin egen ekonomi. När det gäller driftskostnader kan mäklaren komma att påta sig ett eget ansvar om han uttryckligen lämnar dessa uppgifter till köparen. Om mäklaren emellertid har vidtagit rimliga undersökningar av driftskostnaderna men uppgifterna likväl är felaktiga, kan han undgå skadeståndsansvar eftersom sådant ansvar förutsätter att han förfarit vårdslöst eller med avsikt att lämna den felaktiga uppgiften.

Mig veterligt finns inga vägledande avgöranden från domstolarna om vad som krävs för att en fastighetsmäklare skall anses ha förfarit vårdslöst i samband med sin rådgivning. Förhoppningsvis har 1984 års lag, vars väsentligaste innehåll är registreringsplikten för fastighetsmäklare och kravet på utbildning, lett till att mäklarna är omsorgsfulla med de uppgifter de lämnar. Ur konsumentsynvinkel skulle man naturligtvis önska att kravet på omsorg sattes högt och att domstolarna vid bedömningen av vårdslöshet inte såg milt på felaktiga uppgifter samt även tillämpade en mot konsumenten förmånlig bevisbörda och bevisvärdering. Detta är särskilt rimligt eftersom mäklaren, till skillnad från konsumenten, genom ansvarsförsäkring kan skydda sig mot skadeverkningarna av de felaktiga råden. Att laborera med de processuella instrumenten kan givetvis skapa svåröverskådliga problem och en viss begränsning av förutsebarheten. Måhända är det tillräckligt att fokusera på omsorgskravet.

Revisorer

För revisorer och advokater finns ingen lagreglering av skadeståndsskyldigheten. Revisorers och advokaters ansvar för de råd de lämnar får prövas mot gällande rätt för sysslomäns skadeståndsskyldighet och med beaktande av det för båda grupperna tämligen väl utvecklade etiska regelsystemet.

I Föreningen Auktoriserade Revisorer FARs regler för god revisorssed anges att en FAR-ledamot omsorgsfullt skall genomföra sina yrkesuppgifter, så att han får ett tillfredsställande underlag för sina bedömningar. Han är skyldig att beakta god redovisnings- och revisorssed. I anvisningarna heter det att gällande lagstiftning, bestämmelser i bolagsordningar och myndighetsföreskrifter noggrant skall efterkommas.

Att revisorn är skadeståndsskyldig i fall han förfarit vårdslöst är klart. Hur bedömningen av vårdslöshet skall ske kan däremot ge utrymme för åtskilliga funderingar. Ett verkligt fall kan illustrera problemet.

En auktoriserad revisor hade biträtt en klient med upprättande av avtal rörande ett företagsköp. Klienten anmälde till FAR att avtalet genom revisorns medverkan blivit luddigt formulerat och i efterhand visat sig ge möjlighet till tolkningar som inte var avsedda och som kunde medföra betydande negativa konsekvenser för klienten.

FARs styrelse gjorde bedömningen att avtalet syntes vara ofullständigt och i vissa delar oklart formulerat. Man godtog en uppgift från revisorn att denne ansett det lämpligast att jurister anlitades för avtalsutformningen. Därigenom hade, menade styrelsen, revisorn sagt att han ej ansåg sig själv kompetent att svara för den slutliga avtalsutformningen, vilket skulle räknas revisorn tillgodo. Styrelsen skrev vidare: ”Enligt FARs uppfattning måste det inte minst därför anses ha ålegat de båda avtalsparterna att bedöma och slutligt utvärdera det avtalsförslag som lades fram innan det skrevs under. Det borde sålunda ha ankommit på Er (klienten, min anm.) att se till att klausulen om rätt att överlåta avtalet på Ert bolag kom med i avtalstexten. Den i ärendet aktuella ränteklausulen faller däremot mera naturligt inom ramen för revisorns kompetensområde.”

Styrelsen fann att viss kritik kunde riktas mot revisorn för det sätt på vilket han utfört uppdraget. Kritiken var dock ej av sådant slag att någon disciplinär åtgärd mot revisorn borde komma i fråga.

Den etiska prövningen ger ett visst, men inte särskilt starkt stöd för att revisorn förfarit vårdslöst.

I en särskild skrivelse till den berörde revisorn uttalade FARs styrelse: ”Avtalsskrivning är ett område där revisor måste iaktta särskild försiktighet och noggrannhet med tanke på de olika juridiska och ekonomiska aspekter som därvid kan uppkomma och där revisorn inte alltid besitter samma självklara kompetens.” Vidare påpekades det angelägna i att avtalsförslag skall betecknas som sådana för att uppdragsgivaren inte skall bibringas den föreställningen att ett färdigt avtal föreligger för underskrift.

Vådan av att ”fuska på ett område” visar sig väl i detta fall. Att arbetsfördelningen mellan advokater och andra jurister å ena sidan och revisorer å andra sidan är sådan att avtalsskrivning hör hemma hos de förra är väl alldeles självklart för de flesta. Åtskillig rådgivning är emellertid sådan att någon naturlig uppdelning med hänsyn till utbildning och verksamhet inte kan göras. Jag tänker främst på skatterådgivning.

En annan aspekt på det nyss sagda är hur viktigt det är med ett välutvecklat samarbete mellan revisorer och advokater. Åtskillig rådgivning innefattar problem som bäst löses om klienten får tillgång till båda yrkeskategoriernas särskilda kompetens – helst samtidigt. I ett samtal mellan klienten, advokaten och revisorn kan ofta sådan korsbefruktning ske att det sammanlagda resultatet är bättre än om klienten bara talar med den ena – eller med båda, men vid olika tillfällen.

Inte sällan kan det vara värdefullt att se hur en fråga hanterats i andra länder. Just rådgivaransvaret har i Danmark blivit betydligt bättre belyst än i något av de andra nordiska länderna; möjligen beroende på att Danmark är det advokattätaste av de fem.

Rådgivaransvaret i Danmark – en kort utblick

I Danmark har frågan om advokaters och revisorers ansvar för skattemässiga konsekvenser av rådgivning varit uppe till prövning i domstolar vid flera tillfällen. De bedömningar som de danska domstolarna har gjort kan vara vägledande även för svenska förhållanden.

I det danska advokatsamfundets tidskrift nr. 16/1986 lämnar advokaten I. A. Strobel en redogörelse, ur vilken jag inhämtat följande.

När en professionell rådgivare blir direkt tillfrågad om de skattemässiga konsekvenserna av en tilltänkt disposition så är det givet att rådgivaren skall betala skadestånd om hans råd visar sig vara fel. En annan fråga är i vilken utsträckning en professionell rådgivare har plikt att på eget initiativ ge upplysning och vägledning om förhållanden som han inte blir direkt tillfrågad om. I en dom fastslog domstolen att en advokat har en självständig plikt att ge råd om de skattemässiga konsekvenserna vid en bodelning. I ett annat mål ansåg domstolen att det ålåg en revisor att på eget initiativ göra klienten uppmärksam på vissa skatterättsliga problem.

Strobel konstaterar att enligt dansk rätt åligger det rådgivaren att intressera sig för de skattemässiga konsekvenserna, men påpekar att ett särskilt problem uppstår när man frågar hur djupt rådgivaren skall borra i skattefrågorna för att han skall kunna sägas ha uppfyllt sin plikt gentemot klienten. Den danska högsta domstolen har härvidlag skilt mellan de kunskaper om skatt som varje professionell rådgivare bör besitta och den kunskap som är förbehållen specialister. En advokat undgick att betala skadestånd, när den väg till att spara skatt som det var tal om inte naturligt kunde utläsas ur lagtexterna och tillvägagångssättet inte heller i övrigt kunde antagas ha varit särskilt känt vid den dåvarande tidpunkten.

Professor Anders Vinding Kruse utkom 1985 med en ny upplaga av sin bok Advokatansvaret. Man föreställer sig, skriver Vinding Kruse, att den rådgivande delen av advokatverksamheten ovillkorligen handlar om rent juridiska problem. Så är det emellertid långt ifrån alltid. Ofta vill klienten också ha företagsmässiga råd och därutöver förekommer ofta också råd angående helt personliga förhållanden. Att advokatens rättsliga ansvar för företagsmässiga råd inte låter sig bestämma lika väl som ansvaret för de juridiska råden är klart. Vinding Kruse menar att bedömningen av ansvaret måste ske ”mildare” än när det gäller rent juridisk rådgivning.

Beträffande de personliga råden konstaterar Vinding Kruse att advokater blivit en av den moderna tidens själasörjare och att advokaterna också i detta hänseende på grund av sin erfarenhet kan hjälpa många av sina klienter. Men något skadeståndsansvar för felaktiga råd kan det bara undantagsvis bli tal om, menar Vinding Kruse.

När Vinding Kruse dock antyder att det faktiskt kan bli fråga om skadeståndsansvar för de råd advokater lämnar, som ligger helt utanför det juridiska området, ger han såvitt jag kan förstå uttryck för en tämligen sträng skadeståndssyn som knappast skulle accepteras av en svensk domstol.

Under ett föredrag hösten 1986 vid Stockholms Universitet talade Vinding Kruse om rådgivaransvaret. När det gällde vårdslöshetsbedömningen gjorde han bland annat den vinklingen att advokater inte utan vidare kan överlämna till klienten att ta ställning mellan olika möjliga lösningar. Det skulle ju bli som om advokaten själv rådfrågade klienten, i stället för att själv bestämma den bästa lösningen. Vinding Kruse exemplifierade med ett testamentes upprättande och menade att advokaten själv skall analysera olika skatteaspekter och välja den lösning som resulterar i det lägsta skatteuttaget. Rimliga möjligheter att uppnå det lägsta skatteuttaget skall utforskas. När advokaten har gjort valet härvidlag tar han risken för lösningens framgång.

Advokater – först en fråga om uppdragets bestämning

I anslutning till det nyss nämnda exemplet kan sägas att det väl i stor och ökande utsträckning är så att mycket av den juridiska rådgivning en advokat lämnar har skattemässiga komplikationer. Att vid rådgivning beträffande t.ex. ett företagsförvärv eller en licensupplåtelse bortse från de skattemässiga konsekvenserna och begränsa sig till ett tekniskt välskrivet avtal är knappast särskilt omdömesgillt eller omsorgsfullt.

Vid en eventuell prövning i efterhand av advokatens ansvar för råd som visar sig vara mindre lyckade måste en första fråga vara: Vad omfattade uppdraget? Naturligtvis är advokaten fri från ansvar för tråkiga skattekonsekvenser ifall klienten klargjort att överväganden rörande dessa förhållanden ej hade något intresse för honom.

Men om klienten, vilket väl är det vanligaste, ber om råd för att få en så bra total lösning som möjligt, torde advokaten ha ett ansvar för helheten oavsett under vilken specialrubrik man kan inordna den juridik som varit involverad.

Om advokaten känner sig osäker kan han ju alltid tala om detta och föreslå att någon kollega, revisor eller annan, som är mer insatt i specialområdet konsulteras.

Etik och skicklighet

I våra vägledande regler om god advokatsed stadgas bl.a. att juridiska råd skall vara grundade på erforderlig undersökning av gällande rätt och att uppdrag skall utföras med omsorg och noggrannhet. Ett återkommande problem vid tillämpningen av dessa regler är i vilken utsträckning juridisk oskicklighet skall anses utgöra ett brott mot de etiska reglerna. Ett avgörande i Advokatsamfundets disciplinnämnd från 1985 får belysa frågan.

En advokat hade erhållit i uppdrag att biträda vid försäljning av en bostadsrättslägenhet. Advokaten fick kontakt med en köpare som var beredd att betala 500.000 kronor kontant för lägenheten. Klienten accepterade att sälja lägenheten för detta pris. Den följande dagen ringde dock klienten till advokaten och meddelade att en annan spekulant förklarat sig beredd att betala ett högre belopp för bostadsrätten. Klienten frågade advokaten om det var möjligt för henne att sälja bostadsrätten till denne andre spekulant i stället. Advokaten lämnade vid telefonsamtalet ett svar, som också återgavs i brev till klienten samma dag, där advokaten bland annat anförde: ”Jag förklarade för Dig att man inte utan vidare på grund av senare högre bud, efter att ha träffat ett avtal med en part, kunde häva detta. Uppenbar risk för skadeståndstalan från den första avtalsparten skulle då uppkomma. Därutöver framhöll jag att jag ansåg det ytterst oetiskt att handla på sådant sätt samt att Du i sådant fall själv finge häva avtalet.”

Disciplinnämnden konstaterade i sitt yttrande att det besked advokaten lämnat till klienten, var ägnat att ge klienten uppfattningen att hon var bunden vid det muntliga avtalet trots att så inte var fallet. (Efter en lagändring 1982 finns ett skriftlighetskrav för överlåtelser av bostadsrätter, min anm.). Disciplinnämnden ansåg att advokaten förfarit felaktigt genom att lämna en oriktig uppgift om vad gällande rätt i detta sammanhang innebar och att advokaten härigenom åsidosatt sina plikter som advokat.

Man kan naturligtvis ifrågasätta om felet var av etisk karaktär, men eftersom advokaten får anses ha brustit i omsorg och noggrannhet genom att inte ha den aktuella lagstiftningen klar för sig, ligger det närmast till hand att anse att han brutit mot de vägledande reglerna om god advokatsed.

Att advokaten i ett fall som det nyss relaterade kan bli skyldig att ersätta klienten för en skada motsvarande skillnaden mellan vad klienten skulle ha erhållit vid en försäljning till det högre beloppet och den erhållna försäljningen, ifall klienten på grund av vad advokaten uttalat fullföljde affären med den lägre köpeskillingen, anser jag vara klart. Ett rättsfall, NJA 1957 s 621, ger stöd för detta.

En praktiserande jurist, ej advokat, tillstyrkte att en klient beviljade ett lån åt ett företag mot säkerhet i företagsinteckningar. Genom att företaget flyttat till en annan ort blev företagsinteckningarna utan förmånsrätt, vilket juristen förbisett. När bolaget gick i konkurs fick klienten följaktligen ingen utdelning.

Ur Rådhusrättens domskäl, vilka fastställdes av Högsta Domstolen, kan noteras följande.

Vid tiden för lånets förmedling hade klienten i fråga anlitat juristen i flera år, dels för rent juridiska uppdrag, dels för penningplaceringar. Såväl vid låneavtalets ingående som senare under lånetiden hade säkerheten för lånet vid upprepade tillfällen varit på tal. Juristen sade sig mest ha tänkt på företagsinteckningarnas plats i förmånsrättsordningen och värdet av företaget, men överhuvudtaget inte reflekterat över att företagets flyttning från en ort till en annan kunde inverka på förmånsrätten.

Rådhusrätten ansåg det anmärkningsvärt att juristen inte ägnat någon tanke åt frågan om företagets flyttning, och av tillgängliga handlingar borde han ha uppmärksamgjorts på saken. Om juristen hade ägnat frågan tillbörlig uppmärksamhet hade han – även om förhållandet faktiskt inte framgick av lagtext – kunnat inhämta den nödvändiga kunskapen i den bland jurister allmänt kända Svensk sakrätt av Östen Undén. Rådhusrätten fann att juristen visat sådan försumlighet vid fullgörandet av uppdraget att han skulle ersätta klienten dennes skada.

I en uppsats i Försäkringsjuridiska föreningens publikation nr. 20 (1954) diskuterade Advokatsamfundets generalsekreterare Holger Wiklund tämligen ingående förutsättningarna för advokats skadeståndsskyldighet. Wiklund ville indela advokatens rådgivning i två slag, dels rent juridiska råd, dels lämplighetsråd.

En särskild fråga som Wiklund tar upp är om man av en advokat kan kräva specialkunskaper på ett visst rättsområde. Här menar Wiklund att även om det skulle vara fråga om ett specialområde, med vilket advokater i allmänhet sällan kommer i beröring – han nämner patenträtt, sjörätt och vattenrätt – bör huvudregeln vara att okunnighet om vad lagen stadgar medför skadeståndsskyldighet. Advokaten är innan han lämnar råd alltid skyldig att skaffa sig sådan kunskap att han inte lämnar uppenbart felaktiga råd. ”Mer kan man inte begära. Man kan inte fordra att han skall vara specialist på alla områden. Har han däremot utgivit sig för att vara specialist på det område frågan gäller, får man säkerligen sträcka kraven längre.”

Det sista har fått ökad aktualitet genom Advokatsamfundets beslut att advokater i samfundets matrikel kan ange verksamhetsinriktning. Min uppfattning är att detta är ett slags specialistangivelse och det blir berättigat att av den advokat eller advokatbyrå som valt att ange en ”specialitet” ställa enskilda krav på juridisk precision inom det angivna området. Enligt de vägledande reglerna får en advokat inte ange viss inriktning på sin verksamhet utan att ha särskild insikt i och erfarenhet av angivet verksamhetsområde. Förutom att en sådan angivelse kan leda till skärpt vårdslöshetsbedömning kan den sålunda ha disciplinära konsekvenser.

Många krafter har verkat för en ökad specialisering för advokater och en sådan har skett – på gott och ont. Det är inte uteslutet att ökade krav på kunskap, omsorg och noggrannhet ytterligare påskyndar specialiseringen.

Rättspraxis rörande advokaters skadeståndsansvar är, som framgått av det tidigare, praktiskt taget obefintligt. Lyckligtvis, ur advokatkårens synvinkel. En del uppgörelser har sannolikt skett med försäkringsbolags bistånd. Säkerligen har också advokater då och då på egen hand korrigerat rådgivningsförseelser genom att reducera eller avstå från arvode.

Min syn på rådgivaransvaret skulle jag vilja uttrycka så här. Poängen med att begära råd av en advokat, en revisor eller annan expert måste ju vara att man kan lita på det. Att sedan sakkunskapen, noggrannheten och omsorgsfullheten kan komma att kosta är en annan sida av samma sak. Det må vara att goda råd är dyra. Om råden dock är felaktiga kan de bli dyra för rådgivaren och dennes försäkringsbolag. Så må det också vara.

[Rådgivaransvaret har, efter det att jag skrev artikeln, behandlats på ett inträngande och givande sätt av professorn i processrätt vid Stockholms Universitet, Lars Heuman. Han har på Juristförlaget utgivit

Advokatens rättsutredningar – metod och ansvar. Hans undersökningsobjekt är advokater, såsom framgår av titeln, men boken innehåller åtskilligt som direkt berör även revisorer.]

Peter Danowsky, advokat, Chrysander & Co, Stockholm