Kan man tänka sig ”kändisar” som gör trevliga uttalanden i en reklambroschyr för FAR?
Nej, det anses vara i djärvaste laget.
Året är 1927. De auktoriserade revisorerna börjar marknadsföra sig och beslutar starta en ”egen” tidskrift.
”Ett företags framgång beror till stor del på dess ledare.”
Detta lakoniska konstaterande görs av ledamoten Nils Olsson, när denne 1927 på uppdrag av FARs styrelse skriver föreningens första broschyr: Affärsledning och kontroll.
Företagsledare behöver dock reklam – och när ”sändarna” är revisorer heter budskapet ”tillförlitliga räkenskaper och omsorgsfullt utförd och kunnig revision”. Men en kunnig revisor granskar inte bara siffror utan också företagets system för intern kontroll. Här får läsaren av broschyren en inte alltför angenäm påminnelse om hur styrelseledamöter i konkursdrabbade företag under senare år dömts till frihetsstraff för formella fel.
Den otålige läsaren – om det nu fanns sådan år 1927 – får till slut veta att det säkraste sättet att få effektiv och opartisk revision är att anlita kvalificerade yrkesrevisorer som auktoriserats av någon av handelskamrarna. I en avslutande mening lugnas den tveksamme med att en övergång från lekmannamässig till en sakkunnig revision i regel icke medför ökade kostnader för ett företag.
Så här sansat och lugnt går man till väga när man slår på trumman för begreppet ”auktoriserad revisor”. Visserligen har textförfattaren Nils Olsson velat krydda broschyren med uttalanden från kända personer om revisorernas arbete, men det anses vara väl djärvt. Därför låter man sig i stället nöja med att förteckna namnen på företag som anlitade de auktoriserades tjänster.
Broschyren trycks i 8.000 ex. och distribueras bl.a. till alla de företag som har ett aktiekapital på minst 50.000 kronor. Distributionen sker mitt under revisionens högsäsong i april, och i direkt anslutning till en annonskampanj som genomförts i dagstidningar och i ”veckorevuen” Affärsvärlden. Budskapet är enkelt: ”Innan revisorer väljas, infordra från oss eller närmaste Handelskammare vår matrikel! Föreningen Auktoriserade Revisorer.”
Detta budskap varvas med en annan annons som upptar de auktoriserade revisorer som förklarat sig villiga att betala extra för årets gemensamma annonsering.
Broschyren inleder en ny ”era” av ledamotsförteckningar. Allt vore frid och fröjd om inte den latenta konflikten med Svenska Revisorsamfundet plötsligt blossar upp och dras fram inför den tidningsläsande allmänheten.
Ett antal förskingringar av allmänna medel har rapporterats. Svenska Dagbladet intervjuar därför en direktör på Svenska Stadsförbundet (= nuvarande Kommunförbundet). I intervjun diskuteras hur kommunernas bokföring och revisionsväsen är ordnade, och direktören är helt på det klara med att den nuvarande ordningen måste ändras. Men svårigheterna är många. Standarden på den kommunala bokföringen varierar. Det försvårar den efterföljande revisionen. Det är också ont om kompetenta revisorer – här lika med auktoriserade. Dessutom är direktören tveksam till om de auktoriserade revisorerna är tillräckligt hemmastadda i kommunalförvaltningen och den ofta komplicerade kommunala bokföringen.
I artikeln återges också Einar Cassels – ”en känd auktoriserad revisor” – uppfattning. Han menar att det är omöjligt att lagstadga att kommunerna ska använda auktoriserade revisorer, eftersom det i hela landet endast finns 30 stycken, varav 21 är verksamma i Stockholm.
Svenska Dagbladet återkommer några dagar senare med en ny intervju med marinintendenten Låftman, sekreterare i Svenska Revisorsamfundet, som i tidningen presenteras som revisorernas professionella sammanslutning. Herr Låftman har visat sig ha ”synnerligen behjärtansvärda synpunkter som därför förtjänar allmän uppmärksamhet”.
En av dessa är att auktoriseringen av revisorer bör reformeras. ”Den nuvarande auktoriseringen som vissa handelskamrar självtaget gjort till ett slags monopol är varken lämplig eller rättvis. Det finns en mängd yrkesrevisorer som ha mycket större kompetens än de handelshögskoleutbildade ungdomarna som nu erhålla auktorisation.”
I stället vill Svenska Revisorsamfundet ha en opartisk myndighet, t.ex. Kommerskollegium. När så artiklarna följs av en insändare som insinuerar att det bland de verksamma auktoriserade revisorerna skulle finnas en person, vars utövande av revisorskapet varit sådant att det förtjänat att ”brännmärkas”, är måttet rågat. Oskar Sillén rycker ut och bemöter både marinintendent Låftmans kritik av den nuvarande auktorisationsordningen och insändarens insinuanta påhopp.
Det är emellertid inte bara i Svenska Dagbladet som de auktoriserade revisorernas arbete ifrågasätts. Det sker även i tidningen Revisorn, som utges av revisor Oscar Lindahl i egen regi. Oscar Lindahl har sedan sitt utträde ur FAR bytt sida och stöder aktivt Svenska Revisorsamfundets idéer i sin tidskrift.
Bakgrunden till ”sidbytet” är helt kort de anmälningar som har gjorts mot de två bröderna Lindahls sätt att utöva revisorsyrket, och som föranleder Centrala Revisorsnämnden (CRN var en för alla handelskamrarna gemensam institution) att tilldela Oscar Lindahl en ”föreskrift” och brodern en varning. FAR reagerar med att utesluta brodern, och Oscar Lindahl svarar med att ”omedelbart begära sitt utträde”. Men irritationen beror också på att man i föreningens styrelse anser att den först ska utreda de inkomna anmälningarna. Det upprör bröderna Lindahl, som hänvisar till Centrala Revisorsnämnden som den rätta instansen.
För att ta udden av de kritiska skriverierna som ständigt återkommer i Revisorn, överraskar Seth Svensson med att föreslå att man borde undersöka intresset hos FARs ledamöter för ett närmande till Svenska Revisorsamfundet, exempelvis genom att anordna gemensamma diskussionsaftnar.
Förslaget ogillas i hög grad av styrelseledamoten Herman Egnell. Han kan inte tänka sig att samarbeta med Svenska Revisorsamfundet, som enligt sina stadgar ska verka för statlig auktorisation. En annan ledamot, Nils Karlgren, är däremot positiv, och menar att ett samarbete i form av gemensamma framställningar till myndigheter kan neutralisera det spända förhållandet liksom Svenska Revisorsamfundets funderingar på att ordna en egen auktorisation.
Men så kommer artiklarna i Svenska Dagbladet och spär på irritationen. Frågan om ett närmande blir inaktuell.
Det blir däremot inte ”mediafrågan”. Föreningen Auktoriserade Revisorer kan inte som Svenska Revisorsamfundet räkna med en välvillig behandling av sina förslag i tidningen Revisorn. Det har de senaste årens skriverier visat.
Under den andra interskandinaviska revisorskongressen i augusti samma år diskuteras en gemensam nordisk revisorstidskrift. Förslaget, som väckts av de finska kollegorna, möts med skepsis. Från svensk sida tvivlar Oskar Sillén på möjligheterna att få önskad spridning av en sådan tidskrift, eftersom obenägenheten att läsa artiklar på annat skandinaviskt språk än det egna är väl känd.
Däremot menar Oskar Sillén, när han i föreningens styrelse tar upp frågan, att de svenska auktoriserade revisorerna närmast borde fundera över om inte en svensk tidning kan startas.
Ordet lämnas därefter genast över till Nils Karlgren som bara är med på grund av att frågan om en nordisk revisorstidskrift ska behandlas. Han har i en PM skissat på principerna för ett dylikt svenskt organ! Han inleder: ”Frågan om en handelsteknisk tidskrift, ägd, redigerad eller endast till innehållet kontrollerad av Föreningen Auktoriserade Revisorer har på sista tiden aktualiserats genom den kraftiga propaganda för Svenska Revisorsamfundet, som tidskriften Revisorn numera driver. Särskilt torde denna publikations prenumerantanskaffare göra det högkvalificerade revisorsyrkets utövare skada.”
Förslaget möter inga invändningar, utan styrelsen tar tacksamt emot revisor Karlgrens erbjudande om att till nästa möte utveckla principerna för ett ”schema för de första numrens innehåll”.
Principerna presenterades på ett styrelsemöte i oktober 1927, och i januari 1928 utkommer första numret av tidskriften Affärsekonomi. I redaktionsledningen återfinns såväl Oskar Sillén som Nils Karlgren. Programförklaringen ”Vad vi vilja” är dessutom undertecknad av ytterligare tre redaktionsmedlemmar.
Första numret innehåller en lång artikel om varför man valt just ordet ”affärsekonomi”, ”som ännu icke kan sägas hava vunnit fast burskap i svenska språket” enligt författaren Oskar Sillén. Namnet har valts med den höga ambitionen att bevaka alla de tekniker och metoder som kan påverka ett företags affärsresultat. Det är en antydan om att ordet handelsteknik, som visserligen Oskar Sillén är professor i, känns alltför begränsande för att innefatta t.ex. reklam, intern fabriksorganisation, den i industrin nu aktuella frågan om standardkostnadsberäkningar, kontorsteknik m.m.
Året 1927 är händelserikt. Två ledamöter som ännu inte invalts i styrelsen har spelat en aktiv roll. Den irriterande obalansen på ”mediasidan” har rättats till, och det av ”veckorevuen” Affärsvärlden aldrig infriade löftet att uppmärksamma de auktoriserade revisorerna med en artikel i början av året behöver man inte längre gräma sig över, för nu har föreningen Affärsekonomi som vid behov kan föra deras talan!
Anneli Noréus