Ulf Gometz artikel Befarad kapitalbrist – styrelserna lever farligt i Balans 6–7/1987 förstärker en skadlig uppfattning om kontrollbalansräkningarna. Övervärden i tillgångar bör beaktas endast inom ramen för bolagets normala kalkylsituation.
Det säger Henrik Nilsson på Nilsson & Co Företagstjänst i detta debattinlägg.
Ulf Gometz belyser i sin artikel i Balans 6–7/1987 den osäkerhet som råder om aktiebolagslagens likvidationsregler och framhåller vikten av att med utgångspunkt från hittillsvarande negativa erfarenheter av tillämpningen skapa nya regler som befordrar en effektiv handläggning av företag i krissituationer.
Den oklarhet som uppstått beror i grunden på att ABL 13:2 anvisar ett regelsystem vid sidan av den gängse redovisningen. Den praktiska tillämpningen och oklarheten om tolkningen av kontrollbalansvärderingen gör att det är väl motiverat att tala om en skuggbalans.
Då styrelsen i ett aktiebolag kan ha anledning att befara kapitalbrist, men tolkar bestämmelserna så att kontrollbalansen upphäver likvidationsskyldigheten, finns oftast överhuvudtaget ingen kontrollbalans tillgänglig för utomstående bedömare. Den årsredovisning som inträffar senare – ofta efter åtskilliga månader – ger heller ingen redovisning utan ger endast en allmänt hållen kommentar om att betydande övervärden i bolagets fastigheter eller andra tillgångar föreligger, eller om att villkorade skulder eller efterställda låneskulder överstiger kapitalbristen. Detta göres samtidigt som förlustsaldot enligt årsbalansräkningen ökat i sådan utsträckning att det synliga egna kapitalet är negativt.
Förvaltningsberättelsen ger ej någon tillfredsställande information om hur positiv intjäning skall återställas utan speglar mer förväntningar än handlingskraftigt agerande. Revisionsberättelsen är ren.
När tilltagande kapitalbrist (insufficiens) hanteras på detta sätt förutsätter det att bolaget i fråga kan bemästra sin likvida situation t. ex. genom välvilliga krediter från sina kreditgivare eller genom att öka sina leverantörsskulder. Det är tyvärr alltför vanligt att företag med god likviditet skjuter tvångslikvidationsproblematiken framför sig och därmed förspiller möjligheterna till effektiva konstruktiva lösningar.
När insufficiensen kommer först
Gometz påpekande, att den praktiska erfarenheten talar för att insolvensen (betalningsoförmågan) i regel inträffar först och att insufficiensen (kapitalbrist enligt kontrollbalansräkningen) kommer senare, är icke relevant i detta sammanhang. Det är ju i företag där det omvända förhållandet är fallet som kontrollbalansreglerna har betydelse och verkar antingen pådrivande eller fördröjande när det gäller att förmå den ansvariga ledningen till ett kraftfullt rekonstruktivt handlande.
I min bok Räkna med kris i ditt företag redogör jag för ett typexempel där företaget i fråga upprättar en rad kontrollbalansräkningar, under det att de väsentliga ekonomiska sambanden avseende intjäningsförmåga och betalningsförmåga kommer i andra rummet till men för framförallt de oprioriterade fordringsägarna.
Den praktiska kontakten med fenomenet kontrollbalansräkning gör att man ställer sig alltmer tvivlande till om tillämpningen verkligen är i överensstämmelse med lagstiftningens syfte. I förarbetena anges klart att tanken bakom de skärpta reglerna om tvångslikvidation är att en rörelse som är på väg mot ruin skall läggas ned i tid, medan borgenärerna har möjlighet att få betalt. Föredragande statsrådet (prop. 1982/83:139) framhåller vikten av att under kort tid täcka uppkommen brist i aktiekapitalet bl. a. för att försvåra förutsättningarna för brottslighet. Sysselsättningsbefrämjande finansieringsformer (statliga) får ej försämra rättsläget för övriga borgenärer (prop 1982/83:94).
Försvårar handlingskraftiga lösningar
I mitt praktiska arbete med rekonstruktivt konsultarbete i företag med tilltagande kapitalbrist men med ännu ej uttömda betalningsresurser har jag i alltför många fall funnit regelsystemet fördröjande och försvårande på handlingskraftiga lösningar. ”Skuggbalansen” tages som förevändning för passiv handlingsberedskap i krislägen, där man av olika skäl uppskjuter ett mer påtagligt agerande till dess att obeståndets omstörtande och obevekliga verklighet gör sig gällande. Konkursen kan i många fall ej undvikas varvid man tvingas konstatera att det passiva handlandet medfört en avsevärd förbrukning av likvida medel till men framförallt för oprioriterade fordringsägare. Den av Gometz på sid 43 i artikeln exemplifierade skillnaden i ställningens värdering enligt årsbalansräkningen, kontrollbalansräkningen och konkursbouppteckningen är helt visst teoretiskt missvisande men enligt min mening dock belysande för konsekvenserna av en passiv handlingsberedskap underblåst av orealistiska ekonomiska värderingar.
Övervärden i fastigheter
Ett förhållningssätt som är speciellt anmärkningsvärt är att vid formell brist i eget kapital med hänvisning till övervärden i företagets rörelsefastighet göra gällande att likvidationsskyldighet ej föreligger.
Ett av flera flagranta typexempel återfinns i exempelrutan. Jag skall här kommentera exemplet på några punkter.
Rörelsefastigheter är ej utbytbara på samma sätt som omsättningstillgångar, begagnade maskiner och inventarier, patenträttigheter etc. Försäljning av fastigheterna i en i gång varande rörelse förutsätter att bolaget kan vara kvar som hyresgäst mot marknadsmässig hyra eller skaffa alternativa lokaler.
I synnerhet som rörelsen går med förlust skulle en försäljning och förhyrning i det relaterade fallet försämra månadsresultatet med ca 50 %.
Vid värderingen måste rimligtvis bolagets kalkylsituation beaktas. Den av värderingsmannen gjorda värderingen förutsätter en normal avkastningsvärdeberäkning som är fiktiv i förhållande till bolagets faktiska situation.
Högst till taxeringsvärdet
Enligt min uppfattning kan en uppvärdering i kontrollbalansräkningen till högst taxeringsvärdet godtas. Därigenom reduceras det negativa egna kapitalet från 1,3 till 0,6 Mkr. Bolaget är alltså uppenbart likvidationsskyldigt.
Tillgängliga ABL-kommentarer anger inga speciella anvisningar när det gäller fastighetsvärderingen i kontrollbalansräkningen. I Balans 10/1984 uppehåller sig Kent Löfgren, RFV, vid fastighetsvärderingen enligt följande:
”För fastigheter bör taxeringsvärdet kunna godtas om detta inte uppenbart är för högt beräknat. En fastighet kan för övrigt i det ordinarie bokslutet skrivas upp till taxeringsvärdet (15 § BFL) om annan anläggningstillgång skrivs ned med motsvarande belopp. Aktiebolag behöver inte skriva ned annan tillgång om uppskrivningsbeloppet används till fondemission eller avsättning görs till en uppskrivningsfond, vilken får tas i anspråk för nedskrivning av annan anläggningstillgång eller för fondemission (11 kap 4 ABL).”
Av exemplifieringen i Gometz artikel framgår att han uppenbart anser att fastigheter ingående i företagets rörelse i kontrollbalansräkningen kan värderas på basis av en extern värdering i annan användning. I det visade exemplets alt C:1 anges visserligen att ett bud på 7 Mkr föreligger. Försäljningen behöver dock ej förverkligas utan med hänvisning till kontrollbalansräkningen kan företaget i exemplet med hänvisning till värderingen köra vidare under redovisande av negativt eget kapital kanske under flera räkenskapsår. Exemplet säger inget om den latenta skatteskuld som följer av att fastigheten säljes. Det bör noteras att skatteskulden värderas på helt annat sätt i en konkurssituation än vad fallet är i ett företag i fortlevnadstillstånd (going concern).
Det marknadsmässigt höga värdet på fastigheterna utgör en mycket positiv faktor vid en handfast rekonstruktion av bolaget. För att realisera detta erfordras en konstruktiv lösning på så tidigt stadium att likviditeten ger utrymme för en tillfredsställande uppgörelse med bolagets kreditgivare. Att fortsätta verksamheten under avsevärt förbrukande av de likvida medel som egentligen tillhör borgenärerna är brottsligt, oavsett vilken värdering som man kan göra gällande med hänvisning till skuggbalansen. Gometz är säkerligen medveten om att kontrollbalansräkningar kan missbrukas på av mig angivet sätt. Om man verkligen kan behandla fastighetsvärderingen på det sätt som Gometz m. fl. revisorer vill göra gällande bör enligt min bestämda uppfattning reglerna ändras till överensstämmelse med den tolkning som Kent Löfgren ovan framfört.
Slutligen är en hänvisning till övervärden i enstaka tillgångs- eller skuldposter oacceptabel. Samtliga balansposter skall omfattas av värderingen, både positiva och negativa.
Utvecklingen måste stävjas
Den praxis som man nu är i färd med att utbilda, och som gör kontrollbalansen till en skuggbalans, är inte bra och måste stävjas. Det kan inte vara i linje med lagstiftningens syfte att godta en utveckling, där negativt eget kapital under en längre period kan redovisas med åberopande av ett tillräckligt högt saldo i kontrollbalansräkningen.
Kontrollbalansräkningen får inte göras till en förevändning för passiv handlingsberedskap i krislägen, där man av olika skäl uppskjuter ett mer påtagligt agerande till dess att obeståndet på ett mer påtagligt sätt gör sig gällande.
Den i ABL 13:2 angivna huvudregeln för värderingen bör uttryckligen undanta fastigheter använda i egen rörelse. Fastigheterna utgör i många fall objekt som med fördel kan användas som en del av en paketlösning för att rehabilitera krisföretag, genom att övervärden realiseras och fastigheterna helt eller delvis hyres och eventuellt senare återköpes. Om sådana fastighetsövervärden skall kunna ingå i kontrollbalansräkningen blir effekten i många fall förseningar av mer handfasta och konstruktiva åtgärder. Nuvarande regelsystem enligt BFL och ABL för uppvärdering av fastigheter kan knappast ha satts ur spel genom den allmänt hållna huvudregeln för värdering enligt ABL 13:2.
Slutligen vill jag framhålla min uppfattning att tvångslikvidationsreglerna i ABL bör kunna behållas med borttagande av det särskilda kontrollbalansförfarandet. Inom den vanliga redovisningens ram bör det vara redovisningstekniskt möjligt att på ett mer preciserat och konsekvent sätt inom linjen i noter uppta på särskilt angivet sätt villkorade och/eller efterställda skulder. Lagstiftaren bör uttryckligen klargöra att aktiekapitalet i den ordinarie redovisningen inom den medgivna lagliga fristen skall restaureras till den nivå som anges i registreringsbeviset. Gometz framför i sin artikel synpunkter på utvidgade och till internationellt mönster anslutna regler för efterställda villkorslån m. m. Ett arbete i denna riktning bör kunna lägga grunden för ett regelsystem som gagnar och ej försvårar konstruktiva lösningar i företag med ekonomiska svårigheter.
EXEMPEL
Ett större återförsäljarbolag för lantbruksmaskiner drabbas under 1985 och 1986 av de minskade investeringarna inom lantbruket. Trots priseftergifter kan bolaget ej upprätthålla sin volym varför bolagets resultat kraftigt försämras. I balansräkningen per 1986-08-31 redovisas ett negativt eget kapital på 1,3 Mkr vid ett aktiekapital på 300 tkr.
I förvaltningsberättelsen anmäler styrelsen att bolagets fastigheter av opartisk värderingsman värderats till 5.250 tkr och att det bokförda värdet av dessa fastigheter uppgår till 1.760 tkr. Av notanmärkning till balansräkningen framgår att taxeringsvärdet är 2.360 tkr. Genom ovan angivna övervärde anser sig styrelsen ej vara likvidationsskyldig.
Ifrån Upplysningscentralen erhållen kreditupplysning meddelas bl. a.: ”Per 1986–08 var bolagets egna kapital förbrukat. Likvidationsplikten i fråga hävdes emellertid via övervärden i fastigheter.”
Bolagets likviditet var vid årsskiftet 86/87 tillfredsställande och kunde under första halvåret 1987 upprätthållas genom viss lagerfrigörelse i förening med ytterligare bankstöd och ökat leverantörsskuldsaldo.
En senare analys av bolaget visade att förlusten under tiden sept 86–april 87 ökat med ca 100 tkr/mån, varför den synliga bristen i eget kapital per 1987-04-31 uppgick till ca 2 Mkr. Eftersom övervärdet av fastigheterna fortfarande täckte kapitalbristen ansåg sig styrelsen fortfarande ej skyldig att upprätta kontrollbalans, då skäl ej förelåg att anta att det egna kapitalet gått förlorat till hälften. Om värderingsförfarandet godtogs, visade ju ”skuggbalansen” ett eget kapital som i varje fall översteg det nominella aktiekapitalet.
Den fortsatta analysen visade att en rekonstruktion av bolaget endast skulle vara möjlig under mycket orealistiska antaganden. Genom en betydande pantförskrivning av en väsentlig del av fastighetsvärdet skulle i händelse av konkurs oprioriterade fordringsägare ej erhålla någon betalning.
Henrik Nilsson på Nilsson & Co Företagstjänst