Vad är goodwill? Vilka avskrivningstider för goodwill ska vi ha? Auktor revisor Robert Barnden vid Öhrlings i Stockholm har följt de senaste årens goodwill-debatt – som han betecknar som mer förvirrad än klargörande.
Redovisning av goodwill har under de senaste åren debatterats intensivt. Mitt intryck är att de artiklar som skrivits i ämnet knappast har fördjupat debatten. I stället har de skapat förvirring.
Många artiklar har behandlat avskrivningstiden för goodwill – från den ena ytterligheten att skriva ned hela goodwillen genast vid förvärvet till den andra ytterligheten, den amerikanska 40-årsregeln.
Svårt för svenska koncerner?
Det påstås ofta att svenska koncerner är i ett sämre läge när de ska köpa ett företag i konkurrens med företag från länder med klart mer liberala avskrivningsregler för goodwill än de svenska koncernredovisningsreglerna.
Därför borde svenska företag också få tillämpa 40-årsregeln, argumenteras det.
Exempelvis Asea går i spetsen för längre avskrivningstider. I 1986 års bokslut skriver Asea:
”Med hänsyn till goodwillpostens ökade betydelse har planenlig avskrivning på goodwill vid förvärv av företag anpassats till internationell, i första hand amerikansk, praxis och ändrats från tidigare 10 procent per år för alla förvärv till avskrivning enligt för varje specifikt fall upprättad plan för varje förvärv. – – – Goodwill avskrivs planenligt över 5–25 år.”
AGA har bland extraordinära kostnader 191 milj kr i direkt avskrivning av all koncernmässig goodwill som uppkommit under 1986 och tidigare.
Bland andra bolag som avvikit från FARs smala väg kan nämnas Electrolux, Hexagon och Pharmacia.
I det nyligen publicerade Gota-prospektet sägs att ”kvarstående övervärde 1.805 milj kr har i sin helhet direkt nedskrivits mot koncernens bundna egna kapital”. Hade FARs tioårsrekommendation valts ”skulle ett större eget kapital redovisas, men å andra sidan skulle resultatet under den kommande tioårsperioden belastas med 150 milj kr per år”. Som skäl till att använda den tillämpade metoden har bl.a. hänvisats till den internationella rekommendationen IAS 22.
USA-reglerna mer liberala?
Vid närmare undersökning av de amerikanska reglerna tycker jag att man kan diskutera om de verkligen är liberalare än de svenska.
I den amerikanska rekommendationen om immateriella tillgångar, APB 17, diskuteras hur goodwill ska behandlas. I diskussionen som föregick APB 17 nämndes minst fyra sätt att redovisa goodwill.
I tre av alternativen förordades en aktivering av anskaffningskostnaden som en anläggningstillgång – (1) på obestämd tid om inte en minskning av värdet var uppenbar, (2) med möjlighet till avskrivningar under en bestämd period resp. (3) med skyldighet att göra avskrivningar i rörelseresultatet under tillgångens uppskattade kvarvarande ekonomiska livslängd.
Det fjärde alternativet var att behandla anskaffningskostnaden som en avdragspost från eget kapital direkt vid tidpunkten för förvärvet.
En grundsten för redovisning och samtidigt en källa till problem är att dels matcha kostnader mot intäkter, dels periodisera kostnaderna.
APB 17 avvisar direkt avskrivning av goodwill. Detta skulle innebära ett avsteg från principen att matcha kostnader mot intäkter. På det sättet löser man inte goodwillproblematiken, eftersom man inte tar ställning till den ekonomiska livslängden.
Maximiperiod
För att komma runt dilemmat beslöt APB att fastställa en maximiperiod för avskrivning. APB konstaterar att få, om ens några, immateriella rättigheter varar i evighet, även om några kan tyckas leva nästan oändligt länge. APB säger vidare:
”Eftersom det datum då värdet blir noll inte kan bestämmas, måste slutet för den ekonomiska livslängden, för redovisningsändamål, bestämmas godtyckligt till viss tidpunkt eller viss tidrymd.”
APB bestämde alltså att goodwill och andra immateriella tillgångar ska avskrivas under uppskattad ekonomisk livslängd. En analys av alla faktorer bör då resultera i en rimlig livslängd för de flesta immateriella tillgångarna.
Fyrtio år är alltså en maximiperiod som med hänsyn till olika faktorer kan och ofta bör underskridas.
För övrigt har SEC på senare tid ifrågasatt långa avskrivningstider för goodwill, särskilt i hitech- och finansförvaltningsbolag.
Ingen påvisbar livslängd
APB 17 togs med 13 röster för och fyra emot. Det kan vara värt att notera att en av de ledamöter som röstade emot ansåg att goodwill aldrig skulle redovisas i en balansräkning:
”... goodwill återspeglar, oavsett med vilka medel den förvärvats, värden som uppkommit genom investerares förväntningar beträffande en mångfald faktorer. Sådana värden fluktuerar ofta och kraftigt och förändringarna följer inte något rationellt, förutsägbart mönster. Således finns det inget kontinuerligt samband mellan värdet på goodwill och kostnaden för den. Goodwill har ingen påvisbar ekonomisk livslängd; och i den mån den minskar i värde kan detta inte på något logiskt sätt relateras till intäkterna under bestämda perioder. Om goodwillvärden av äldre datum, avseende enbart en del av ett sammanslaget bolag, och de godtyckliga nedskrivningar som sker med sådana värden tas upp i årsredovisningen, tvingas den aktieägare som skall bedöma bolagets vinstkapacitet och värde att själv justera för både felaktig värdering av tillgångar och missvisande rörelseresultat.”
Storleken på den goodwill som skrivs av under tio år, eller 40, direkt mot eget kapital eller enligt någon annan metod är beroende av de koncernredovisningsmetoder som tillämpas i varje land.
Olika definitioner
Men vad är egentligen goodwill? Det kan kanske vara på sin plats att jämföra ett antal definitioner.
I den engelska rekommendationen SSAP 22 ”Accounting for goodwill” beskrivs goodwill som skillnaden mellan det totala värdet av ett bolag och summan av värdet på skiljbara nettotillgångar.
Goodwill kan alltså aldrig säljas separat från bolaget som helhet: ”Således är varje summa som tillskrivs goodwill unik för den som gjort värderingen och för den speciella tidpunkt då den gjordes.”
I USA är goodwill enligt APB 16 lika med det som blir över när man från kostnaden för förvärv av bolaget dragit det sammanlagda värdet av identifierbara förvärvade tillgångar med avdrag för påtagna skulder.
I FARs rekommendation nr. 11 ”Metodproblem vid upprättande av koncernredovisning” står det att i koncernbalansräkningen bör dotterbolagets tillgångar upptas till de värden som framkommer genom en analys av skillnaden mellan anskaffningskostnaden för aktierna och motsvarande summa av eget kapital i dotterbolaget.
I Sverige är det således vanligt att korrigera beträffande vissa anläggningstillgångar och att beräkna koncernens avskrivningar med hänsyn till uppskattad kvarvarande livslängd. Det är dock sällan som man korrigerar andra poster i balansräkningen.
Klara skillnader
Det finns en klar skillnad mellan svenska och amerikanska redovisningsprinciper vid fördelning av det övervärde som uppkommer i en förvärvssituation. Den amerikanska rekommendation som behandlar koncernredovisning, APB 16, ger klara riktlinjer för värdering av förvärvade tillgångar och skulder.
Paragraf 88 i rekommendationen lyder som följer.
”De allmänna riktlinjerna för hur belopp ska fördelas på enskilda förvärvade tillgångar och iklädda förpliktelser är:
Realiserbara värdepapper upptas till gällande säljkurs, netto.
Fordringar tas upp till nuvärdet av de belopp som ska inflyta, beräknat med utgångspunkt från aktuella räntor, med avdrag för beräknade kreditförluster och inkassokostnader.
Varulager.
Färdiga produkter tas upp till beräknade försäljningspriser med avdrag för (a) försäljningskostnader och (b) rimlig vinstmarginal för det förvärvande företagets försäljningsansträngningar.
Produkter i arbete tas upp till beräknade försäljningspriser minus summan av (a) färdigställningskostnader, (b) försäljningskostnader och (c) rimlig vinstmarginal för det förvärvande bolagets färdigställande- och försäljningsansträngningar, baserad på vinsten för likvärdiga produkter.
Råvaror tas upp till återanskaffningskostnad.
Materiella anläggningstillgångar: (1) Om de ska användas tas de upp till aktuell återanskaffningskostnad för motsvarande kapacitet om den avsedda användningen inte föranleder ett lägre värde för förvärvaren. (2) Om de ska säljas eller behållas för senare försäljning snarare än användas tas de upp till aktuellt nettoförsäljningsvärde. (3) Om de ska användas tillfälligt tas de upp till aktuellt nettoförsäljningsvärde med hänsyn tagen till värdeminskning under den beräknade användningsperioden.
Immateriella tillgångar som kan identifieras, inklusive kontakter, patent, franchisingöverenskommelser, kund- och leverantörsregister samt förmånliga arrende- och hyreskontrakt tas upp till uppskattade värden.
Övriga tillgångar, inklusive mark, naturtillgångar samt värdepapper utan marknad tas upp till uppskattade värden.
Leverantörsskulder, långfristiga skulder och andra skulder tas upp till nuvärdet av belopp som ska betalas, beräknat med utgångspunkt från aktuella räntor.
Upplupna skulder – t. ex. pensionsåtaganden, garantier, semesterskulder och retroaktiv lön – tas upp till nuvärdet av de belopp som ska betalas, beräknat med utgångspunkt från lämplig ränta.
Andra åtaganden såsom oförmånliga hyres- och arrendekontrakt, andra kontrakt och förpliktelser samt avvecklingskostnader i anslutning till förvärvet tas upp till nuvärdet av de belopp som ska betalas, beräknat med utgångspunkt från aktuella räntor.”
Mindre goodwill
Det är klart att APB 16 leder till att värdet av goodwill i de flesta fall blir mindre än vid en tillämpning av den praxis som för närvarande finns i Sverige.
I England i motsats till USA rekommenderas i SSAP 22 att goodwill ska skrivas av direkt mot eget kapital. Dörren lämnas dock öppen för bolag som vill amortera goodwill över tillgångens ekonomiska livslängd. I den engelska rekommendationen föredras dock en direkt avskrivning mot kapital med följande förklaringar:
Goodwill skrivs av som redovisningsprincip mer än av den anledningen att goodwill har en permanent minskning i värde.
Avskrivning är ej relaterad till resultatet för förvärvsåret.
Förvirrad situation
SSAP 22 har i stället för att skapa en enhetlig behandling av goodwill lett till en förvirrad situation i England. Man blir något konfunderad av följande citat från den engelska rekommendationen: ”A company may in general follow the preferred policy of immediate write-off but it may need to adopt the policy of amortising the goodwill on an unusually large acquisition because of the effect which immediate write-off would have on its reserves.”
För att förvirra situationen ännu mer tillåter den engelska rekommendationen skapandet av en negativ reserv i balansräkningen: ”It may in some circumstances (e.g. where a company lacks sufficient distributable reserves to cover the purchase cost of goodwill) be appropriate to charge the elimination of goodwill initially to a suitable unrealized reserve, thereby spreading the effect of the elimination of goodwill on realized reserves over its useful life rather than impairing realized reserves immediately.”
Meningen med den engelska rekommendationen var att enbart tillåta två huvudalternativ för behandling av goodwill. Praxis har dock visat hittills att det finns många variationer. Detta kan aldrig vara meningen med en redovisningsstandard.
Vad har allt detta att göra med den svenska debatten? Ofta får man läsa i artiklar i Sverige att Sverige bör följa internationell eller amerikansk praxis gällande bl.a. goodwill-avskrivningar. Jag har genom en kort hänvisning till de regler som gäller i USA och England försökt visa att det inte alltid är så enkelt att okritiskt anta en utländsk redovisningsprincip. Den svenska goodwill som så många vill skriva av på 40 år med referens till USA är med all sannolikhet inte samma goodwill som den amerikanska. Den anarki som råder i England för tillfället beträffande behandlingen av goodwill bör vara ett klart tips till FARs redovisningskommitté att ett försök till att vara överflexibel i en rekommendation bara leder till en situation där alla gör som de vill. Jag avslutar med ett citat från en artikel i Accountancy Age maj 1985: ”Like all platonic forms its true locus is in the mind alone hence the legal device of classifying it as an intangible. The more you seek to identify it, pursue it, grasp it, perhaps to bash it with an audit stamp the more elusive it becomes.”
Auktor revisor Robert Barnden vid Öhrlings i Stockholm