Auktor revisor Per Strandin tar bladet från munnen efter att ha tigit i fyra år. Han är orolig för revisionsbranschens tilltagande amerikanisering och för att konsultsidan breder ut sig. Och i hård konkurrens pågår direkt ackvisition för fullt och mycket utstuderat, menar Per Strandin.
Låt mig för säkerhets skull från början betona att detta är en artikel om obalans – även om den är intagen i Balans
* med avsiktlig inriktning på tendenser och risker som jag anser behöver uppmärksammas
* utan att dra fram allt det goda med oss svenska revisorer, vilket ju naturligtvis överskuggar allt ont.
Man får ju ta det onda med det goda sägs det.
Jag är alltså inte på något sätt ute för att skada vår yrkeskår eller någon speciell grupp av kollegor (se regel 1, 6 och 7 i reglerna om god revisorssed).
Med denna bakgrund hoppas jag slippa bli dragen inför FARs disciplinnämnd av någon värderad kollega i likhet med vad som hände efter mitt tidigare inlägg i Balans 1/83. Som synes tar det några år innan man vågar sticka ut hakan igen.
Vad har då hänt under dessa fyra korta år? Ja, även om de farhågor jag då hade inte besannats – ännu – så anser jag det än mer befogat i dag att diskutera samma risker som då. Dock kanske vinklat utifrån den påverkan i olika former som de stora internationella byråerna har på svensk revision. Detta trots de trösterika ord vi får oss till livs från Göran Raspe i hans inlägg i Balans 3/1983. På mig låter det som något slags ”Idyllien” för stora revisionsbyråer.
En händelse som ser ut som en tanke – artikeln förgylldes av teckningar där fem revisionsbyråer (A–E) i form av små hus käckt höll varann i hand – är att redan på artikelns tredje sida har byrå ”E” försvunnit – åsså blev de bara fyra!
Ett helt annat ljud i skällan kommer från Erik Rydström i Balans 6/1986 där man mellan raderna kan skönja en berättigad oro för mindre och medelstora revisionsbyråers fortsatta existens över huvud taget. Denna oro stämmer mycket bättre överens med de erfarenheter jag fått från de kontakter jag haft under årens lopp med kollegor från både stora och små byråer.
Under mina drygt 16 år i nära samarbete med två av ”the Big 8” i USA har jag fått en del erfarenheter av internationell revision, goda såväl som dåliga. Jag lämnar som sagt det goda därhän och ägnar i stället utrymmet åt sådant som behöver uppmärksammas.
En färsk påminnelse om utländskt inflytande är den pågående fusionen mellan Peat, Marwick, Mitchell & Co och KMG. Den nya organisationen, ”KPMG”(Sic!), förväntas få nära 60.000 anställda. De lokala fusionsförhandlingarna i respektive länder – även Sverige – förväntades vara klara 1/1 1987. Det är inte första gången svenska revisionsbyråer tvingas fusionera på grund av utländska samgåenden.
Bakgrund
Bakgrunden kan beskrivas med hjälp av några inslag inom internationell revisionsbyråverksamhet, vilka vinner insteg även i Sverige. Det mesta känns igen och är heller inget märkvärdigt sett ur perspektivet konkurrerande företag. Att mångt och mycket emanerar från USA är ingen nyhet. Man måste dock betänka att de amerikanska förhållandena i vissa avseenden är helt annorlunda. Därmed kan vissa ”influensor” vara direkt olämpliga i vårt land.
Revisionsintäkterna minskar relativt sett och konsultintäkterna ökar. Det senare inte minst genom breddning av sortimentet. Man kan t. ex. erbjuda projektering av broar och hamnar i olika delar av världen.
Stenhård konkurrens med bl. a. fasta offerter för revisionen. I många fall underbjuder man varandra i syfte att ”få in en fot” för att kunna sälja in konsulttjänster. S. k. nollbud för revisionen förekommer.
Revisions- och konsultavdelningar arbetar nära för att generera uppdrag åt varandra.
Potentiella klienter kartläggs minutiöst. Företagsledningar bearbetas på ett utstuderat sätt – på golfbanan, i föreningar eller andra sammanhang.
Även konkurrenterna kartläggs minutiöst. Stämmovalda revisorers ålder, byråtillhörighet, medarbetarstab etc analyseras.
Seminarier arrangeras med samhällets och näringslivets toppar i panelen.
Skriftserier i olika ämnen tas fram och distribueras flitigt.
Vid företagsköp arbetar det uppköpande bolagets revisorer för högtryck för att så snabbt som möjligt ersätta den lokale revisorn.
Revisionsbyrån ska vara revisor. Inga enskilda revisorer göre sig besvär.
Revisionsbyråerna strömlinjeformar sin organisation efter sina egna uppsatta mål. Byråfilosofin byggs in i ambitiösa utbildningsprogram och byråhandböcker. De senare är omfattande uppslagsverk med arbetsmoment och tekniker som måste följas om man inte kan hävda starka skäl för att avvika. Omfattande kvalitetskontrollprogram utvecklas. Ett väsentligt bakomliggande motiv är att kunna skydda sig i en eventuell framtida skadeståndsprocess. ”Partners” har olika tjänsteställning som i vilket storföretag som helst.
Andra byråer än ”the Big 8” i USA (numera 7?...eller 9?... vad vet jag? Fusionsraseriet grasserar även där) har tröttnat på att ens försöka få revisionen av börsföretag. Sådana företag köper revisionen av någon av de stora byråerna av bl. a. den anledningen att SEC förmodas lättare acceptera rapportering enligt alla konstens krångliga regler om en av de stora ”skrivit på”.
Vad har nu dessa inslag för effekter inom svensk revision? Jag väljer i stort sett samma indelning som i min tidigare artikel.
Revisorns oberoende
Jag var i mitt föregående inlägg mycket tveksam till generaliseringen att stora revisionsbyråer är mindre känsliga för förlust av stora uppdrag än mindre byråer. Jag skulle vilja påstå att denna generalisering anammats till att bli en kärt omhuldad myt, speciellt bland de stora byråerna.
I takt med konsultsidans ökning och därmed åtföljande affärsmöjligheter blir byråerna mer och mer beroende av att behålla, och även öka, antalet stora klienter. Speciellt börsföretag och alldeles särskilt multinationella företag. Det är inte längre bara ”en fjäder i hatten” att kunna visa upp börsföretag bland sina klienter. Det ger dessutom fakturering på konsultsidan.
Slutsatsen måste bli att ju mer konsultsidan ökar desto mer ökar riskerna för oberoendet.
Det är säkert inte utan skäl som man i England föreslår en del uppseendeväckande tolkningar av EGs 8:e direktiv (Balans 1/1987).
Exempel:
förbud för revisor att erbjuda andra tjänster än revision
minimiarvoden
revisorsbyte vart femte år.
Exemplen har också diskuterats här hemma.
Man har också övervägt att ge andra än yrkesrevisorer möjlighet att vara delägare i och väljas in i styrelsen för revisionsbyråer. Vad man tänker på är väl framförallt att bereda plats åt representanter för konsultsidan. Jag har full förståelse för önskemålen men samtidigt ökas risken för oberoendet än mer.
Klientservice
Som Erik Rydström mycket riktigt påpekar i sin artikel tonar numera byråerna ned intrycket av revision och visar framförallt upp servicesidan. De börjar mer likna varuhus där varje vara beredvilligt visas upp vid de olika diskarna av konsulter i fräscha uniformer. Nödvändighetsvaran revision placeras längst in i hörnet för att kunden ska tvingas passera så många diskar som möjligt.
Platsannonserna fullkomligt lyser av ung framåtanda i ”team” där man utlovas stimulerande arbetsuppgifter nära företagsledningar. Kollisionen med verkligheten i fem nödvändiga år genom ”ekluten” kan bli knäckande för mången assistent i karriären vilken redan från början bibringas uppfattningen att ”serva Klienten” är det viktigaste, inte revision.
Marknadsföringen
Enligt våra etiska regler får vi inte bearbeta annans klient med ”direkt ackvisition”. Detta är dock exakt vad som pågår internationellt och alltså även i Sverige. Det är ingen idé att sticka huv’et i busken, än värre är att ge sken av att vara etisk. Direkt ackvisition pågår för fullt men på ett mycket utstuderat sätt.
Det räcker väl att ackvisitionen och reklamen sköts på ett sätt så att inte yrket misskrediteras? Förutom allt arbete för FARs regelkommitté med att bedöma överträdelser skulle vi också slippa få smäll på fingrarna från NO för osund etableringskontroll. Det senare genom att nyetablerade byråer hindras i sin marknadsföring på grund av ”god revisorssed”. Nej, reglerna, som de nu är utformade, stärker bara ytterligare redan stora och starka byråer.
Revision – vad blir det?
Alltför ofta har jag på företag mötts av reaktionen ”revisorer går i spetsen för byråkratiseringen”. Hur kan då detta komma sig? En orsak kan spåras till skadeståndsprocesserna i främst USA. En annan till FARs anonymiserade tillsynsärenden från Kommerskollegium gällande revisorers bristfälliga insatser.
Gör vi mer än nödvändigt och kräver vi mer än nödvändigt av företagen för att vi själva alltid ska vara på den säkra sidan – och mer därtill?
Ju större byrån är desto mer resurser måste ägnas åt administrativa system för att klara kvalitetskontrollen. I detta ingår interna byråinstruktioner som måste följas i revisionsarbetet. Serieproduktion ligger nära tillhands. Så länge de skrivna instruktionerna följs är allt gott och väl. En sak är säker: vi gör hellre för mycket än för litet – för säkerhets skull.
Borde vi inte se till att få möjligheter att påverka tillsynsärenden från Kommerskollegium? I många fall tycks man därifrån uttala sig om god revisionssed utan att vara tillräckligt insatt.
Vad tycker näringslivet?
Jag kan inte tänka mig att man är intresserad av en utveckling mot färre alternativ vid valet av revisionsbyrå. Det finns företag – men i minskande antal – som håller fast vid idén med två eller flera revisorer. Vårt sätt att konkurrera ut varandra på uppdragen påskyndar emellertid minskningen.
Revisionen ska vara så billig som möjligt eftersom den är en nödvändighetsvara. Det har vi alla erfarit.
Av vissa händelser blir man betänksam. När Knut Ranby som revisor i Kinnevik försöker ta tillvara de små aktieägarnas intressen avsätts han med buller och bång efter ett otroligt ”gläfs” i massmedia från huvudaktieägaren. I efterhand har Knut Ranby fått rätt och medrevisorerna fått kritik. Vem sitter kvar som revisor efter detta? Ja, inte är det Knut Ranby. I Barkman-fallet avsätts revisorerna när de uttalar kritik.
Vad tycker samhället?
Med ökande breddning av sortimentet på konsultsidan ökar vi riskerna för att samhället ingriper med åtgärder. Det värsta som kan hända är väl ett förbud mot annat än revision så som diskuteras i England.
Vad gör vi själva
Utvecklingen går, även i vår bransch, mot ett fåtal stora företag och många mycket små. I mellanregistret rör sig ganska få företag som växt sig tillräckligt stora för att vara intressanta uppköpsobjekt.
Erik Rydström pekar på möjligheten att göra frivilliga kedjor av mindre byråer. Det borde vara en möjlighet så länge man bibehåller byråns suveränitet i samarbetet. Man får väl vara uppmärksam på risken att samarbetet utvecklas till en sorts ”franchising”, där kedjan av konkurrensskäl sluter sig närmare samman och strömlinjeformar både organisation och marknadskoncept för att så småningom upplevas som en enda byrå på marknaden.
Genom bl. a. påverkan utifrån tog man i 1975 års aktiebolagslag in möjligheten att välja byrå som revisor. Samtidigt tog man bort kravet på två revisorer i bolag av en viss storlek. Dessa förändringar underlättar utvecklingen mot allt större byråer samtidigt som man undanröjer ett av medlen att minska beroenderisker. Vi borde själva sälja idén med ”joint audits” ute hos företagen.
Hur ser vi i dag på att byta revisor vart femte eller tionde år? Alltså även byte av revisionsbyrå. Finns här positiva effekter som skulle uppväga de negativa?
Avslutningsvis vill jag återigen betona att det är avigsidorna jag vill diskutera. Det är ingen mening att slå sig för bröstet och tala om revisorsyrkets alla goda sidor.
När jag ser tillbaka på vad jag skrivit kommer jag inte ifrån intrycket av vissa smärre överdrifter här och var. Dessa överdrifter har emellertid tillkommit i syfte att fästa uppmärksamheten på de risker och tendenser som gjort mig betänksam och orolig för utvecklingen inom vårt yrke.
Per Strandin, auktor revisor