Det uppkommer inte några onödiga kostnader när en konkursförvaltare anlitar en särskild revisor för konkursutredningen. Snarare vore det bortkastade pengar att anlita företagsrevisorn.
Chefskronofogde Arne Fall vid kronofogdemyndigheten i Sollentuna, som också är tillsynsmyndighet, kommenterar Herbert Arvidsons debattinlägg ”Utredningskostnader i konkurser” i Balans 1/1987.
Den på många sätt intressanta artikeln i Balans 1/1987 om ”utredningskostnader i konkurs” är författad av en revisor, som säger sig ha lång erfarenhet. Vi kan bortse från de osorterade raderna i inledningen om förmånsrätten i konkurs – ett löfte finns ju om att den frågan ska tas upp ”i annan ordning”.
”Fåmälda” revisorer
Artikelförfattarens inställning till hur uppföljningssystemet i ett välskött företag ska fungera med revisorn som motor är lika berömvärd som självklar. Med den modell för internkontrollen som redovisas, finns garantier för att man i tid ska observera faran för obestånd och kunna vidta åtgärder. Men i den långa raden av företagskonkurser – både större och mindre – efterlyser åtminstone tillsynsmyndigheten (TSM) och dess ekonomer mycket ofta den bokföring och den ordning, som artikelförfattaren förordar och kanske tror existerar.
Realiteten är att revisorn i ett företag, som sätts i konkurs, ofta inte ”fungerat” av olika orsaker. Inte minst tycker en utomstående betraktare sig se att revisorns hänsyn till huvudmannen sätter sina spår. Och var finns de revisionsberättelser, som ska vara liktydiga och som ska fylla kraven enligt bl a de nya reglerna i aktiebolagslagen och bygga på den redovisning, som krävs i BFN:19? I konkurssituationen får man ofta höra krystade förklaringar om varför revisionsberättelsen inte blivit färdig eller varför man uttryckt sig svävande om organisationskostnader och likvidationsplikt etc. Skyldigheten för revisorn att lämna förvaltare i aktiebolagskonkurser ”erforderliga upplysningar” måste kännas svår – erfarenheten visar att revisorerna i den här situationen är ganska ”fåmälda”.
Konkurs i sikte?
I artikeln framförs indirekt tanken att konkursboet bör stå för revisionskostnader som lagts ned före konkursen – eller, som det heter, den ”efterföljande” konkursen. Det är väl inte så att revisorn arbetar med en eventuell konkurs i sikte? Under alla förhållanden förefaller det främmande att konkursboet skulle betala företagets egna kostnader före prioriterade borgenärer.
Nu till huvudfrågan, nämligen att konkursförvaltaren enligt artikelförfattaren bör anlita det konkursgångna företagets egen revisor för att gå igenom räkenskaperna.
Förvaltaren har att analysera bl a orsakerna till obeståndet – i praktiken även att försöka slå fast tidpunkten när obeståndet uppkom. Han ska utreda om det finns anledning att ifrågasätta återvinning. Förvaltaren har också att skaffa fram utredning för att bedöma om vissa brottsmisstankar föreligger och om näringsförbud ska ifrågasättas. Förslaget till nya konkursregler innehåller för övrigt en utökad undersökningsplikt för förvaltaren.
Ogörligt
Att i detta läge låta företagsrevisorn självständigt göra analysen och kanske styra utredningens inriktning och omfattning är ogörligt. Och som antytts står man ofta med kvittot på dåligt skött rörelse med ofullständiga och rentav felaktiga räkenskaper. Det verkar svårt för vilken revisor som helst att upptäcka och påtala felaktigheter och kanske oegentligheter hos ”sitt” företag när bristerna tidigare gått honom förbi?
Inga ”onödiga” kostnader
Lika viktigt är det att betona karaktären av och svårigheterna med den utredning, som konkursförvaltaren ansvarar för. Kan verkligen företagsrevisorerna i allmänhet de här sakerna – att bedöma frågor om återvinning och olovlig vinstutdelning m m, som kräver särskilda kunskaper och rutin? Säkerligen fordras det att konkursgranskaren är både en utomstående och framför allt en dokumenterat skicklig person på det här området. Det uppkommer inte några ”onödiga” kostnader när konkursförvaltaren med särskild revisors hjälp fullgör det som förvaltaren i konkurslagen är ålagd att göra. Snarare måste man säga, att det vore bortkastade pengar att anlita en företagsrevisor som inte kan svara mot kraven – och som kanske redan tidigare kastat in handduken under företagets resa mot skymningslandets obestånd.
Skillnad konkurs – ackord
Artikelförfattaren åberopar Ackordscentralens praxis vid utredning om offentligt ackord. Det finns åtminstone en väsentlig skillnad mellan konkurs och ackord. Under ett ackordsförfarande har företaget kvar sin frihet – sin rättsliga handlingsförmåga – och ska försöka arbeta vidare, låt vara under vissa ändrade förutsättningar. Det kan då vara naturligt att anlita den egna revisorn. En annan sak är att man även under ackordsutredning måste vara betjänt av särskilt skarpsynta och oberoende revisorer.
Låt mig sluta med en försäkran att all erfarenhet om konkursutredningar visar att det är mycket nyttigt att anlita mer expertbetonade revisorer och att TSM-ekonomernas bedömning och samverkan behövs för att förvaltaren ska få en bra utredning. Men tiderna kan ju förändras så att TSM får se alla konkursföretag ha en välskött och ”vit” redovisning...
Arne Fall, chefskronofogde vid kronofogdemyndigheten i Sollentuna