Auktor revisor Sigvard Lövgren knyter här an till förra månadens stora Balans-reportage. Det handlade bl.a. om Parcons revisorer, som råkat i blåsväder i ansvarsfrihetsfrågan.
Sigvard Lövgran menar att ofullkomliga lagar ibland gör att revisorers arbete ifrågasätts. Han är också kritisk mot svårigheterna att rätta till brister i lagen.
Är det bara stora allmänpolitiska frågor som snabbt och enkelt kan leda till översyn av reglerna?
Revisorsyrket är inte alltid lugnt och bekymmersfritt. Förväntningarna från omvärlden kan vara (för) stora. Det är ju betydande ekonomiska och andra värden som hanteras i ett komplicerat näringsliv och samhälle.
Men när revisorsrollen blir föremål för diskussion, beror det ibland på okunnighet om regelsystemen – och deras ofullkomlighet.
Lagstiftning är oundgänglig för att ett samhälle ska kunna fungera. En fri översättning av en stor utländsk revisorsförenings stolta latinska devis är ”sanning och rättvisa”. De yrkesplikter som revisorn ska uppfylla har klara inslag av det synsättet.
Revisionsarbetet utförs efter principer och metoder, som grundas på väl utvecklad teori och långvariga praktiska erfarenheter. Den goda revisionsseden baseras i första hand på insatser från revisorerna själva och deras yrkesorgan. Den svenske lagstiftaren har accepterat detta, och föreskriver kort att revisorns arbete ska utföras enligt god revisionssed. Fördelen med att revisorerna själva ges ansvaret för denna utveckling är bland annat den större flexibilitet som kan nås än om man i större utsträckning skulle förlita sig på lagbestämmelser. Ändå måste ett stort antal lagregler utgöra referensramen för revisorns yrkesutövning – med direkt eller indirekt inverkan på revisorns arbetssätt och formen för avrapporteringen av ett fullgjort uppdrag.
Ansvarsfrihet
Principfrågan om när revisorer ska tillstyrka ansvarsfrihet upptog en stor del av utrymmet i novembernumret av Balans. Frågan är inte ny för oss revisorer.
Innebörden av begreppet ansvarsfrihet för förvaltningen diskuterades i FARs revisionskommitté både under arbetet med en rekommendation om förvaltningsrevision och under utarbetandet av förslaget till rekommendation om revisionsberättelse och revisorspåteckning i aktiebolag.
I sistnämnda rekommendation är innebörden av begreppet ansvarsfrihet klart belyst.
Båda projekten handlades för mer än tio år sedan. I en Balans-artikel för cirka sex år sedan kommenterades förhållandet. Då varnades för risken för missförstånd i sakfrågan och det misstroende mot revisorer som obefogat kunde uppkomma.
Parcon-ärendet påminner för övrigt om fallet Ljusne Kätting för några år sedan. Där behövde revisorns avrapportering – utförd helt enligt gällande regler – också klargöras offentligt. Risken för att sådana här fataliteter skulle uppkomma förutsågs alltså på ett tidigt stadium.
Rent groteskt blir det ju t.ex. om revisorn i sin berättelse klart och kraftigt kritiserar styrelsens förvaltningsåtgärder under nya räkenskapsåret och detta inte lagligen kan ge anledning till ansvarsfrihetsvägran vid den aktuella ordinarie bolagsstämman, utan först vid den ordinarie stämman ett år senare.
Det är förklarligt att revisorer, som skedde i förra Balans-numret, ifrågasätter om det inte vore lämpligt med en förändring av lagens bestämmelser om revisorns uttalanden i ansvarsfrihetsfrågan.
Den historiska bakgrunden torde ha stor betydelse i sammanhanget. Ursprungligen var det vanligt med en eller ett relativt litet antal ägare till aktiebolaget. Förvaltningen granskades då sannolikt utan hänsyn till andra intressenter i bolaget och utan att rättvisan mellan aktieägarna beaktades. Detta förhållande är radikalt förändrat sedan många decennier. Den oberoende yrkesrevisorn verkar för många olika intressenter.
Trots det har aktiebolagslagens krav på revisorns uttalanden i stort sett behållit sin ursprungliga karaktär i det här avseendet.
Apportemission
Exempel på lagbestämmelser som inte är utformade med tanke på rättvisan mellan aktieägarna är aktiebolagslagens (ABL) regler om apportemissioner 2 kap. 9 § 4, andra meningen, och 4 kap. 6 §, tredje stycket. Här är fråga om annan egendom än pengar som likvid för aktieteckningen. Revisorn ska enligt nämnda lagrum intyga att sådan egendom inte åsatts högre värde än det verkliga värdet för bolaget. Rättvisan mellan aktieägarna – om t.ex. apportegendom jämsides med kontanter tillförts bolaget vid nybildningen – har tappats bort vid utformningen av lagtexten.
Än mera egendomlig är kanske situationen vid riktad apportemission enligt ABL 4 kap. i de fall den sker till pari i stället för till aktuell aktiekurs. Härigenom skapas i realiteten en dold reserv i den bokförda apportegendomen. Då är det närmast löjeväckande att revisorn ska utforma sitt intyg enligt lagens bokstav.
Han bör naturligtvis söka kontrollera att värdet på aktierna och på apportegendomen reducerats med samma belopp. Annars blir någon aktieägargrupp förfördelad. Allmänt sett kan det vara svårt att exakt fastställa värdena på grund av ömsesidig instabilitet i sådana fall. Jag har också erfarit att företrädare för hög aktiebolagsrättslig sakkunskap ifrågasatt om revisorn – med hänsyn till lagbestämmelsens utformning – egentligen har någon skyldighet att anlägga sådana aspekter vid granskningen.
Mot bakgrund av bestämmelsen i ABL 8 kap. 13 § första stycket om skyldigheten för styrelsen eller annan företrädare för bolaget att iaktta den s.k. likabehandlingsprincipen är det väl ändå inte obefogat att revisorn vid nyemission mot apport har i åtanke just rättvisan mellan aktieägarna. Revisorn har ju trots allt till uppgift att kontrollera att ABLs bestämmelser efterlevs. Även dessa förhållanden har i olika sammanhang varit föremål för överväganden inom FAR. (Se t.ex. 1986 års Samlingsvolym, sid. 488.)
Möjligheten att åsätta för låga värden vid en nyemission kan inverka irrationellt på redovisningen – med risk för följdverkningar även vid inkomsttaxeringen.
När det gäller förvärv av majoriteten av aktier i ett bolag med likvid i form av nyutgivna aktier till pari har problematiken åtminstone delvis kunnat beaktas genom ett särskilt uttalande i FARs rekommendation om koncernredovisning.
Tvångsinlösen av aktier
Andra fall, där intressekonflikter kan uppstå och där ofta revisorn berörs, hänför sig till ABL 14 kap. (Fusion och inlösen av aktier i dotterbolag). Näringslivets strukturomvandling under senare år har inneburit ett stort antal företagsförvärv och samgåenden. Den förändringsprocessen torde ur samhällets synvinkel ofta vara önskvärd, i vart fall synes den ofta vara ofrånkomlig.
När ett aktiebolag förvärvat mer än 9/10 av aktierna och röstetalet i ett annat bolag kan både moderbolaget och dotterbolagets minoritetsägare kräva tvångsinlösen. Ofta föregås ett sådant tvångsförfarande av att en större eller mindre del av aktieinnehavet köps upp i anslutning till ett s.k. ”take-over”-bud.
Moderbolaget kan då ha förvärvat större delen av dessa aktier efter en inbjudan till en vidare krets att till moderbolaget överlåta sina aktier mot visst vederlag. Då ska lösenbeloppet motsvara detta vederlag, om inte särskilda skäl föranleder annat. Genom den regeln har skapats en någorlunda bekväm möjlighet för ett moderbolag att bli ensamägare. Det ger i sin tur en större frihet att vidta strukturella eller andra åtgärder.
Reglerna i ABL 14 kap. 9–13 §§ syftar till att eliminera eller minska de risker som en aktieägarminoritet principiellt kan utsättas för i sammanhanget. Allmänt sett kan avvägningen mellan majoritetens och minoritetens motstridande intressen i regler av denna art alltid diskuteras. Med rätt eller orätt framförs ibland åsikter om att aktieägarminoriteter missgynnats.
Skiljeförfarandet, som stadgas i dessa fall, gäller inte något brett spektrum på området för intressekollisioner och ger begränsade möjligheter för skiljenämnden att aktivt agera. I första hand rör sig frågeställningarna om rätten till tvångsinlösen och inlösenbeloppets storlek, som antingen bestäms enligt den s.k. särregeln i 14 kap. 9 § eller efter särskild värdering.
Önskar moderbolaget att redan före skiljedomens avkunnande bli ägare till och få rösta för de aktier som omfattas av tvångsinlösen, ska ett skäligt inlösenbelopp efter fastställelse av skiljemännen nedsättas hos myndighet enligt den särskilda lag som gäller för sådana situationer.
Det har hänt att det i revisionsberättelsen riktats allvarlig kritik mot styrelsens och verkställande direktörens förvaltning, men att det vid den efterföljande ordinarie bolagsstämman konstaterats att inga minoritetsägare finns. Följaktligen har ansvarsfrihet beviljats utan debatt.
Den kanske missnöjda minoritet, vars aktier då är föremål för tvångsinlösen, får på det sättet ingen prövning av andra förhållanden än de nyss nämnda i skiljeförfarandet. Ibland klagar minoritetsaktieägare över att bristande eller för sen information lämnats om förhållanden som har betydelse för värdesättningen av dotterbolagets aktier och därmed indirekt är av vikt för ett kommande inlösenvärde.
I ett fall lämnade ett aktiebolag ett uppköpserbjudande till övriga ägare av ett intressebolag för att detta skulle förvandlas till dotterbolag. I prospektet framhölls fördelen för det avsedda moderbolaget eftersom dotterbolagets rörelse beräknades kunna tillföra ett icke oväsentligt resultattillskott i en marknad som bedömdes kräva stora kapitalresurser och, enligt uttalande i prospektet, båda bolagen var för små för att kunna agera var för sig på ett effektivt sätt. Efter successiva inköp under ett par år kunde moderbolaget sedan begära tvångsinlösen enligt 14 kap. 9 §. Den officiella noteringen på dotterbolagets aktier hade då gått ned väsentligt till följd av förluster, vilka enligt vissa minoritetsägare åtminstone delvis kunde ha sin grund i moderbolagets uppträdande. Sådana misstankar antyddes också för skiljenämnden, men omständigheterna utreddes inte och för övrigt ansågs frågan inte falla inom skiljenämndens uppdrag.
I och för sig är det ju gott och väl att minoritetsägarna i ett bolag kan påkalla tvångsinlösen när deras andel av aktiekapital och röstetal understiger tio procent. Å andra sidan har de då förlorat varje möjlighet att med stöd av bolaget efter en ansvarsfrihetsvägran på ordinarie bolagsstämma föra skadeståndstalan vid domstol.
Den ordinarie revisorn i dotterbolaget bör i samband med en tvångsinlösen enligt ABL 14 kap. 9 § vara vaksam mot riskerna för att ägareminoritetens rätt förringas. Uppenbara fall av maktmissbruk kan nog lätt identifieras, men säkerligen finns ”gränsfall”, som är svåra att entydigt uttolka.
Jag är emellertid övertygad om att revisorerna i praktiken tar seriöst på denna problematik.
Trots detta borde övervägas ökade möjligheter att få en minoritetsrevisor förordnad för dessa relativt kortvariga, men känsliga situationer. Kanske ett sådant förordnande kunde göras obligatoriskt? Även moderbolaget och dess ledning kan ha ett intresse av att obefogade tvivel om att allt gått rätt till skingras. Enligt min uppfattning borde en översyn av även reglerna för tvångsinlösen av aktier vara angelägen även om ett resultat inte snabbt kan åstadkommas utan ett omfattande förberedelsearbete.
Koncernrevision
Om flera revisorer valts på ett uppdrag har var och en av dem i princip samma obegränsade lagliga ansvar för uppdragets behöriga fullgörande. FAR har sedan år 1984 ett förslag till rekommendation på det området. Här finns ett slags kollektivt ansvar även vid en naturlig och nödvändig uppdelning av arbetsuppgifterna revisorerna emellan.
När det gäller koncerner stadgar ABL 10 kap. 2 § att minst en av moderbolagets revisorer bör utses till revisor i dotterföretag. Därtill görs den betydelsefulla inskränkningen ”om det kan ske”. FAR har i sin rekommendation om koncernredovisning lämnat anvisningar för de fall då revisorerna i moderbolaget inte samtidigt också har att fullgöra ett revisionsuppdrag i dotterbolaget. Normalt uppkommer nog inga problem i helsvenska koncerner med en lagregel, som av praktiska och ekonomiska skäl ej kräver att moderbolagsrevisorn konsekvent reviderar dotterföretagen. Det kan dock ifrågasättas om inte lagrummet borde bli föremål för en omprövning mot bakgrund av högst påtagliga erfarenheter som redovisats i massmedia på sistone.
Moderbolagsrevisorns ansvarsfulla ställning som koncernrevisor borde underlättas genom en lagändring, som ger en större möjlighet – eller en skyldighet – för moderbolagets revisor att själv revidera utländska dotterföretag eller åtminstone få anvisa en av honom känd kompetent revisor i det land det gäller.
Slutsatser
Ovanstående kanske juridiskt sett inte helt stringenta synpunkter är hämtade ur en enskild revisors begränsade verksamhetsfält. Kanske skulle man önska en enklare ordning för att få till stånd önskvärda ändringar i regelsystem, som kan uppfattas som otidsenliga eller ofullkomliga.
Lagstiftaren har naturligtvis inte resurser att göra fortlöpande översyn. Följaktligen måste en prioritering ske. Det betyder att lagstiftaren inte själv tar initiativ till några lagändringar om det inte gäller betydelsefulla allmänpolitiska frågor eller ärenden av den karaktären att de på ett påtagligt sätt berör åtminstone en relativt stor del av samhället, dess individer, företag och organisationer.
Dit hör uppenbarligen inte en del ur revisorns synvinkel betydelsefulla frågor.
Inte ens formella framställningar leder dock alltid till åsyftat resultat. Ett exempel kan belysa situationen.
I december 1983 gjordes en lagändring som berörde de ganska komplicerade finansierings- och redovisningsfrågorna för fastigheter med statliga bostadslån. Ändringen hade en bakgrund i en s.k. besparingsproposition. Som lagen då kom att lyda innebar den att statsutgifterna icke minskades, utan tvärtom ökades i strid med syftet med regeländringen. Vidare var formuleringarna sådana att det fanns klar risk för att bostadsföretag kunde överträda bokföringslagens värderingsregler (i de avseenden de ändå fortfarande äger relevans på detta något egenartade område).
Förhoppningsvis har de revisorer, som granskar bostadsföretag med den typ av statlig lånefinansiering som där gäller, varit vaksamma och förhindrat eller påtalat avvikelser från bokföringslagen.
FAR fick för sent kännedom om ärendet för att kunna påverka riksdagsbeslutet. En framställning gjordes i början av år 1984, men den har inte (ännu) givit något resultat trots flera påstötningar. Det bör tillfogas att framställningen från FARs styrelse ändå är så klar att ingen i något avseende ska behöva tveka om behovet av en lagändring i detta fall. Om resursfrågor i detta och andra fall hindrar en begärd lagöversyn, borde kanske övervägas möjligheten att inrätta en politiskt neutral påtryckningsgrupp, bestående av rättsvetenskaplig expertis, som förbindelselänk ad hoc mellan den som önskar en lagändring och vederbörande departement. Detta bör ur revisorssynvinkel inte minst gälla associationsrättsliga frågor och givetvis då sådana som ter sig okontroversiella.
Sigvard Lövgren, auktor revisor