I december 1987 har det gått 75 år sedan de första revisorerna auktoriserades i Sverige.
75 år är bara ett halvjämnt jubileum. Det föranleder inte några stora banketter, och det blir inget gnistrande fyrverkeri över Stockholms ström. Ärligt talat är det tveksamt om någon hade uppmärksammat 75-årsdagen – om det inte hade varit för att jubilaren just nu står i centrum för uppmärksamheten av helt andra skäl.
Uppmärksamhet får vi nämligen. Till en del har vi själva inbjudit till den. FAR har sedan några år aktiverat sig som företrädare för yrkeskåren gentemot beslutsfattare och massmedier, och skaffat resurser för att föra ut de auktoriserade revisorernas budskap.
Men att revisorerna står i strålkastarljuset beror nog ändå till största delen på något annat. Mycket av det som för yrkesrevisorn är en del av själva arbetsmiljön har blivit ett centrum för debatten. Det handlar om företagande, aktiemarknad, affärsetik ... Och som alltid när det gäller strålkastarljus blir såväl de tilltalande dragen som bristerna exponerade.
Att intresset för de auktoriserade revisorerna har ökat är bra. Revision är inget självändamål, och ju större intresset för vårt yrke är, desto effektivare bör det gå att anpassa vårt arbetssätt till intressenternas behov. Att massmediernas intresse ofta yttrar sig i analyser av branschfenomen eller enskilda ”fall”, med en mer eller mindre kritisk underton, är också bra. Seriös kritik leder till självprövning och nya idéer.
Men om det delvis nyvaknade intresset för revisorsyrket skall kunna utnyttjas konstruktivt krävs det en hård bevakning från yrkets egen sida. De intresserade måste förses med fakta. Utmaningar måste antas. Moteld måste anläggas mot sådan kritik som inte är seriös och som inte har en konstruktiv underton.
Balans känner ett ansvar i det sammanhanget. Under det senaste året har vi försökt att allsidigt täcka några aspekter på revisorsyrket som enligt vår uppfattning har fått en otillräcklig eller ensidig belysning i andra medier. Dit hör inslagen om yrkets attraktionskraft i 2/87, om minoritetsrevisorer och särskilda granskningsmän i 5/87, om kontakterna mellan styrelse och revisorer i 6–7/87 och 8–9/87, och om den svåra ansvarsfrihetsfrågan i 11/87. Till kommande inslag av den karaktären hör ett temablock om konsultrollen i 1/88.
Med början i det här numret kommer Balans för ovanlighetens skull att i stället rikta blickarna bakåt. Vi tar 75-årsjubileet till utgångspunkt för en serie artiklar på temat Revisorer att minnas.
Vi gör det naturligtvis för att hedra dem som var revisorsyrkets pionjärer, som skapade teknik och etik vid en tid när det inte fanns några fotspår att gå i. Men vi gör det också av ett annat skäl. Balans vill ge den historiska bakgrunden till en viktig del av den aktuella debatten, den som envisas med att handla om en dramatisk förändring av revisorsrollen.
Visst är det sant att de 75 åren inte bara betytt volymmässig expansion och en etablerad ställning i samhället för de auktoriserade revisorerna. Yrket har också kontinuerligt påverkats av de skiftande förutsättningarna, och revisorsbranschen består i dag av moderna kunskapsföretag som till sin uppbyggnad har mycket liten likhet med revisionsbyråerna för bara något årtionde sedan.
Just den utvecklingen, med sina påtagliga yttre förändringar – byråfusioner, storbyråer, byråkedjor, specialistavdelningar, internationalisering och datorisering – har ibland lett tankarna fel hos iakttagaren. Man möter på en del håll föreställningen att den grundläggande revisorsrollen på något avgörande sätt skulle ha förändrats, eller åtminstone hålla på att förändras. Man målar ibland upp bilden av den nye revisorn med en huvudsaklig roll som företagskonsult i motsats, får man förstå, till en traditionell revisor med en renodlat granskande, kontrollerande funktion.
Veteraner i yrket, å andra sidan, brukar vara eniga om att det alltid legat i yrkesrollen att utnyttja sin utbildning och sina kunskaper om klientföretagen till att lämna konstruktiva råd i frågor som ligger inom en revisors naturliga kompetensområde – sådant nu detta område vid varje tillfälle formas av utbildningskrav och omvärld i övrigt. Det är visserligen svårt att kvantifiera de auktoriserade revisorernas olika arbetsuppgifter, men den som talar om rollförändringar bör rimligen anses ha bevisbördan.
Artikelserien Revisorer att minnas är därför inte bara ett äreminne över pionjärerna. Den är också tänkt som ett bidrag till förståelsen av den moderna revisorsrollen.
Björn Markland