IFAC – International Federation of Accountants – höll den andra generalförsamlingen i organisationens historia den 11 oktober i Tokyo. IFACs generalförsamling hålls bara vart femte år, så de beslut som fattas får konsekvenser på längre sikt än som är vanligt i sådana sammanhang. Posterna i styrelsen – Council – tillsätts sålunda på femårsmandat.
Det fanns 17 kandidater till 15 poster i Council. Egentligen var kandidaterna fler, men sedan nomineringskommittén – som i sig var en nyhet för året – hade rekommenderat 15 länder drog sig alla utom två av de övriga ur. De två var Italien och Nigeria, och när en sluten omröstning var direkt förestående backade även Italien. Omröstningen kom därför i praktiken att bli en uppgörelse mellan Nigeria och Kenya om vem som skulle representera de unga instituten i Afrika. Ur den striden gick Kenya segrande.
Fram till 1992 kommer världens revisorer och redovisningsfolk nu att representeras av Australien, Brasilien, Frankrike, Indien, Japan, Kanada, Kenya, Mexico, Nederländerna, Nya Zeeland, Singapore, Storbritannien/Irland, Sverige, USA och Västtyskland.
Nyvalda länder är Kenya, Singapore och Sverige. Sverige representeras av Bertil Edlund.
I praktiken är det av stor vikt för IFAC-arbetet vilka länder som får ordförande- och viceordförandeposterna. De befattningarna tillsätts av Council, och där är mandatperioden två och ett halvt år. Praxis är att vice ordförande blir ordförande när hans mandat går ut.
Vid sitt konstituerande möte i Tokyo den 15 oktober valde IFACs Council Bertil Edlund till vice ordförande i IFAC. Om praxis följs blir Bertil Edlund IFACs sjätte ordförande år 1990. De fyra första kom från Nederländerna, Kanada, Filippinerna och USA. Till sin femte ordförande valde IFAC i Tokyo engelsmannen Richard Wilkes.
Generalförsamlingen beslöt att nästa världskongress skall äga rum 1992 och förläggas till Washington DC i USA. Även från Paris, Genua, Singapore och New Delhi hade ansökningar kommit in, men IFACs presidium hade genomfört så ingående undersökningar av alternativen att några diskussioner inte blev aktuella.
Fem medlemsinstitut uteslöts ur IFAC eftersom de låg ohjälpligt efter med avgifterna.
IFACs stadgar reviderades också på en del punkter:
Det blev möjligt för vissa organisationer utanför redovisningsområdet att väljas in i IFAC. Dit hör till exempel Världsbanken.
IFAC-medlemmarnas åligganden omformades för att överensstämma bättre med IASC, samtidigt som vikten av IAPC-rekommendationerna underströks.
Systemet med en nomineringskommitté permanentades.
I ändamålsparagrafen ströks uppgiften att arbeta för ömsesidigt internationellt erkännande av de praktiserande revisorernas auktorisationer, något som numera betraktas som orealistiskt.
Samtidigt med IFACs generalförsamling höll också IASC – International Accounting Standards Committee – sitt allmänna möte. Den avgående ordföranden, John Kirkpatrick, framhöll faran av att redovisningsstandards blir för revisorsdominerade och uppmanade de institut som bara består av praktiserande revisorer att söka vägar för samarbete. Det var inte onaturligt för FAR-delegationen att associera till FARs invitation till NBK att samarbeta i en Redovisningsnämnd.
Som första nordiska land har Danmark nu tagit säte och stämma i IASCs styrelse (Board).
Slutligen skall det noteras att det finns krafter som verkar för en översyn av relationerna mellan IFAC och IASC. En arbetsgrupp av nio länder under ledning av australiensaren John Bishop tillsattes för att analysera frågan.
Medan den kejserliga prinsen Naruhito, premiärminister Nakasone och hertigen av Kent sprider glans över kongressens femtusen delegater och ledsagare förbereds nästa halva decennium febrilt bakom kulisserna.
Björn Markland