Juridik: En internationaliserad värdepappersmarknad

Värdepappershandeln känner allt mindre av nationsgränserna. Det innebär nya rättsliga problem, som advokat Kaj Hobér vid White & Case i Stockholm belyser i denna artikel.

Artikeln bygger på ett föredrag av författaren i svenska avdelningen av International Law Association (ILA). Hela föredraget kommer att publiceras i Svensk Juristtidning.

Fredagen den 27 mars i år beslutade president Reagan att från den 17 april lägga strafftullar på import av japansk elektronik. Valutahandlarna i USA reagerade med att sälja dollar och köpa yen. När Tokyobörsen öppnade på måndagsmorgonen slog detta genast igenom på kurserna. Måndagen i Tokyo slutade med det näst största kursraset någonsin. Genomsnittsindex sjönk med 2,8 %.

När det var dags för London-börsen att öppna på måndagsmorgonen, visste alla vad som hade hänt i Tokyo. De brittiska aktierna smittades och kurserna sjönk gradvis under dagen. När det blev tid för New York att öppna utbröt tumult på Wall Street, vilket återigen påverkade Europa och förorsakade tidernas största börsras på en dag i London. Denna reaktion kom då det fortfarande var två timmar kvar på måndagens handel på London-börsen. Resultatet blev ett ras på som mest drygt 3 %.

Detta exempel illustrerar med all önskvärd tydlighet samordningen och det ömsesidiga beroendet mellan världens ledande börser.

Under de senaste 5–7 åren har börshandeln i världen genomgått ett uppsving av sällan skådat slag. Inte minst i de nordiska länderna har omsättningen skjutit i höjden och väckt stor uppmärksamhet från omvärlden. Samtidigt har flera länder öppnat sina gränser för utländskt kapital och allt fler investerare.

I takt med börshandelns uppgång under 1980-talet har gamla regleringar och handelshinder försvunnit. Genom att allt fler länder har öppnat sina gränser för utländskt kapital har banats väg för en internationell aktiehandel. Under 1979 slopades t. ex. valutakontrollen i Storbritannien. Danmark har slopat valutaregleringar, i Sverige och Finland är det numera möjligt att köpa och sälja utländska aktier. I USA har skatten för utländska innehavare av obligationer slopats, varigenom landet gjorts attraktivare för utländska investerare.

Detta är några exempel på de förändringar som skett och som kan leda till att det inom en nära framtid öppnas en världsbörs med dygnet-runt-handel av de största företagens aktier. På vissa håll anser man drömmålet vara en dygnet-runt-handel med de tre stora börserna New York, Tokyo och London, i nu nämnd ordning. I detta perspektiv uppstår frågan vad som blir kvar av den inhemska, nationella kontrollen och övervakningen av värdepappershandeln. Vidare aktualiseras frågan om vilka regler som skall tillämpas på internationella värdepapperstransaktioner.

För svenskt vidkommande har värdepappersmarknadens internationalisering redan gjort sig påmind. Jag tänker bl. a. på Instinet-ärendet hos Bankinspektionen. Reuters avsåg att i Sverige introducera datakommunikationssystemet Instinet. De som är anslutna till systemet kan omedelbart få del av marknadsinformation om vid amerikanska börser noterade aktier. Vidare kan de som är anslutna genomföra handel med sådana aktier. Reuters ville som abonnenter ansluta svenska fondkommissionärer och valutabanker. Fråga var om tillåtligheten av att ansluta dessa till systemet och huruvida sådan anknytning skulle strida mot det svenska börsmonopolet. Instinets datacentral är placerad i New York med ett antal utländska abonnenter. Bankinspektionen fann att verksamheten inom ramen för Instinet utgjorde fondbörsverksamhet men att den inte kränkte börsmonopolet eftersom verksamheten inte kunde anses utövad i Sverige.

En annan fråga som aktualiserats i anledning av värdepappersmarknadens internationalisering är den om tillämplig lag på utländska företags emissioner i Sverige. Genom Riksbanksfullmäktiges beslut i april 1982 blev det möjligt att försälja utländska företags aktier i Sverige. Beslutet gav upphov till nya rättsliga spörsmål, däribland frågan om tillämplig lag vid emissioner i Sverige.

Den senaste tiden har framför allt frågor rörande domstolars och myndigheters kontroll av internationella värdepapperstransaktioner tillvunnit sig intresse. Skiftande ambitioner och inställning leder till att olika länders intressesfärer sammanfaller. Jag kommer främst att beröra sådana jurisdiktionsproblem i samband med internationella värdepapperstransaktioner. Därmed förstås frågan om vilken behörighet som tillkommer olika länder och dessas myndigheter och domstolar att lagstifta, pröva tvister och idka myndighetsutövning beträffande värdepapperstransaktioner.

Dessförinnan vill jag kort beröra några andra frågeställningar av rättslig natur som kan uppstå i samband med värdepappersmarknadens internationalisering.

Jag vill betona att vad som sägs nedan är att betrakta som en probleminventering, som dessutom inte kan göra anspråk på att vara fullständig. Problemen och frågeställningarna är av förhållandevis färskt datum. Några givna svar finns i regel inte. Vi befinner oss till stor del på oplöjd mark. Värdepappersmarknadens internationalisering har emellertid hunnit så långt – och är här för att stanna – att det nu blivit angeläget att söka lösningar.

Probleminventering

Det ökande beroendet och samarbetet mellan olika börser i världen ger i sig upphov till många frågor. En parallell utveckling är den snabba datoriseringen av aktiehandeln. Dessa tendenser i förening åstadkommer många nya och komplicerade situationer.

Från rättslig synvinkel befinner vi oss dels på det internationellt privaträttsliga planet, dels på det folkrättsliga planet, och ibland, tycks det, någonstans mittemellan.

1. Såvitt angår den internationella privaträtten uppstår frågor som rör definitionsproblem eller det s. k. kvalifikationsproblemet enligt sedvanlig juridisk terminologi. Vad är ett värdepapper, eller securities? Finns det mot bakgrund av värdepappersmarknadens internationalisering anledning att se över definitionen av fondpapper i den svenska lagstiftningen? Vad som åsyftas med fondpapper torde vara svenska aktier och andra värdepapper. Om det blir tillåtet att handla med utländska aktier i större utsträckning än vad som nu är fallet, torde anledning finnas att se över denna definition. Numera omfattas även aktieoptioner av värdepappersmarknadslagen. Hur förhåller det sig med indexoptioner, indexterminer, aktieterminer och andra s. k. nya instrument som ideligen introduceras på marknaden?

Enligt svensk internationellt privaträttslig doktrin skall kvalifikation av ett rättsförhållande ske enligt lex fori, eller domstolslandets lag, d. v. s. för vårt vidkommande enligt svenska regler. För att fastställa huruvida nya instrument och företeelser kan inordnas i de svenska lagarna, t. ex. värdepappersmarknadslagen eller fondkommissionslagen, skall således svensk rätt vara vägledande.

2. Ett annat problemområde inom den internationella privaträtten gäller fastställandet av tillämplig lag på olika former av värdepapperstransaktioner och rättsförhållanden på värdepappersmarknadsområdet. Beträffande överlåtelse av värdepapper torde de sedvanliga reglerna om obligationsstatutet vara tillämpliga såvitt angår överlåtelseavtalets giltighet o. s. v. Även om denna regel är enkel kommer det i vår internationaliserade värld att bli svårt i vissa situationer att med tillämpning av den i Sverige förhärskande individualiserande metoden fastställa vilket land som har den starkaste anknytningen till ett rättsförhållande. Anta t. ex. att en amerikansk säljare av svenska aktier, som är registrerade på börsen i New York, använder sig av en mäklare i London för att sälja aktierna till en köpare i Danmark, som i sin tur använder en mäklare i Frankfurt. Vilket lands lag skall anses ha starkast anknytning till denna transaktion?

3. Ett tredje område där problem kan uppstå är beträffande de sakrättsliga aspekterna på värdepapperstransaktioner. Som bekant tillämpas i regel lex rei sitae på sakrättsliga frågor, d. v. s. lagen i det land där saken befann sig vid tidpunkten för den händelse vars rättsverkan skall bedömas. Hur skall man fastställa locus, d. v. s. platsen när handeln sker i ett datoriserat, dokumentlöst system? Köp- och säljbud möts någonstans i datorn. Såvitt jag förstår i datacentralen. Skall då platsen för datacentralen bli avgörande för bedömningen av sakrättsliga spörsmål? I förstone känns en sådan lösning något främmande, men aktiehandeln torde otvivelaktigt äga rum där datacentralen finns, d. v. s. där avslut äger rum. För svenskt vidkommande kan man säga att lex rei sitae-regeln motiveras av den betydelse som i sakrättsliga hänseenden tillmäts besittning. I 22 § skuldebrevslagen sägs t. ex. att överlåtelse av löpande skuldebrev ej är gällande mot överlåtarens borgenärer med mindre den till vilken överlåtelsen skett fått handlingen i sin besittning. Som bekant hänvisas i aktiebolagslagens 3 kap. 6 § till denna bestämmelse.

Besittningsbegreppet måste emellertid ersättas med något i ett dokumentlöst system, antagligen registrering. Detta är säkert möjligt att lösa, dock inte utan möda, framför allt på det internationella planet.

4. Ytterligare en frågeställning om tillämplig lag som kommer att aktualiseras alltmer, är den om tillämplig lag beträffande emissioner och på emissionsprospekt. Vilket lands lag skall reglera utformningen av ett emissionsprospekt som används i flera olika länder samtidigt? Vilket lands lag skall bestämma vem som ansvarar för sådana prospekt? Vilket lands lag avgör om en emission är giltig eller inte, om den måste registreras för giltighet eller inte?

Utan att gå in i detalj på dessa frågor kan konstateras att bolagets s. k. personalstatut, eller lex corporationis – för aktiebolag i regel lagen i det land där bolaget är registrerat – torde vara en stark pretendent på att vara tillämplig lag i dessa sammanhang.

5. Mycket av den löpande verksamheten på världens olika börser sker enligt respektive börsegna regler och reglementen. Det bolag som är registrerat vid en börs får i regel förbinda sig att följa dess regler. Bolaget i fråga gör således ett avtalsrättsligt åtagande av denna innebörd.

Detta utgör i och för sig inte något problem, men kan medföra att det ställs olika krav beträffande aktier i ett och samma bolag, t. ex. när det gäller den information som skall lämnas om bolagets verksamhet. En rimlig strävan måste vara att samma information i möjligaste mån lämnas till alla aktieägare och kanske framför allt till alla potentiella aktieägare. Detta kan lösas t. ex. genom en samordning av olika börsers krav i dessa hänseenden.

Särskilt om jurisdiktionsavgränsning

På grund av ett antal s. k. affärer under senare tid har frågor om behovet av kontroll och övervakning av värdepappersmarknaden stått i förgrunden. Vi har alla hört talas om insider-affärerna som amerikanerna Levine och Boesky och andra personer på Wall Street har varit inblandade i, vilka haft återverkningar såväl i USA som i England. Beträffande London har vi kunnat läsa om insider-affärerna i samband med Guinness planerade transaktioner. På det internationella planet reser detta frågan i vilken utsträckning ett lands myndigheter och domstolar kan kontrollera verksamheten på värdepappersmarknaden inom landet och beträffande värdepapperstransaktioner utomlands som påverkar marknaden inom landet.

Det tidigare omnämnda Instinet-fallet kan tjäna som en illustrativ utgångspunkt.

Av 2 § i lagen om Stockholms fondbörs framgår att endast fondbörsen får bedriva fondbörsverksamhet. Med sådan förstås enligt 1 § i lagen att köp- och säljanbud beträffande fondpapper regelbundet vid offentligt upprop eller på liknande sätt sammanförs för handel och notering av kurs.

Fondbörsverksamheten står som bekant under offentlig tillsyn. Denna skulle kunna urholkas om handeln med värdepapper flyttas från fondbörser och i stället sker genom olika former av datoriserade aktiehandelssystem, särskilt sådana som har internationell spridning.

Instinet-systemet innebär att löpande priser på de avslut som gjorts genom Instinet rapporteras samt att de kurser som gäller på olika marknader på vilka man kan handla rapporteras genom Instinet. Systemet tillhandahåller alltså information om förekommande anbud och avslut som enligt Bankinspektionen var jämförbar med den marknadsinformation som tillhandahålls genom kursnoteringar i traditionell fondbörsverksamhet. Bankinspektionen konstaterade att om ett köp- respektive säljanbud i ett företags aktier skulle överensstämma har en affär i praktiken kommit till stånd. Budgivningen koncentreras via det datamaskinella systemet som ersätter ett upprop eller auktionsförfarande i traditionell mening.

Instinets datacentral är placerad i New York. Centralen registrerar när köpeanbud och säljanbud sammanfaller och när en affär därmed kommer till stånd. För utländsk abonnent sker clearing genom en särskilt utsedd agent i USA. Betalning och leverans sker genom debitering och kreditering av databaserade aktiekonton som hålls av agenten. Instinet-systemet innebär f. n. att endast aktier som noteras i USA kan bli föremål för handel inom systemet.

Bankinspektionen fann att verksamheten i Instinet-systemet utgjorde fondbörsverksamhet. Däremot ansåg Bankinspektionen att anknytningen till Sverige var så begränsad att verksamheten inte kunde anses utövad i Sverige och att den därför inte kränkte börsmonopolet. Men, sade Bankinspektionen, om svenska intressen blir mer involverade, t. ex. så att i Sverige utfärdat värdepapper skulle inrymmas i systemet, då skulle anknytningen anses bli mer framträdande och verksamheten därför anses utövad i Sverige.

Bankinspektionen menade uppenbarligen att även om verksamhetens karaktär och form inom ramen för Instinet inte ändrades skulle verksamheten anses kränka börsmonopolet om svenska aktier blev föremål för handel där. Följden därav torde också bli att reglerna i lagen om Stockholms fondbörs skulle komma att tillämpas på aktiehandel som äger rum utomlands, – i New York där Instinet-systemets datacentral är placerad – åtminstone i den meningen att avslut kommer till stånd där.

Instinet-ärendet aktualiserar rent allmänt frågan om hur långt Bankinspektionens, andra myndigheters och domstolars domvärjo sträcker sig, och bör sträcka sig. Fondkommissionslagens bestämmelser tar sikte på svenska fondkommissionärers verksamhet i Sverige. Lagen säger visserligen inte detta uttryckligen men det torde vara utgångspunkten. Medför detta i så fall att blankning som görs utomlands av en svensk fondkommissionär, t. ex. genom Instinet-systemet, skulle vara ”oåtkomlig” för Bankinspektionen? Man kan fråga sig om detta är önskvärt i sig med hänsyn till blankningsförbudet i 23 § fondkommissionslagen, och särskilt om blankningsförfarandet skulle påverka kursen på aktier noterade vid Stockholms fondbörs. En annan fråga är huruvida fondkommissionslagens straffbestämmelser kan tillämpas på fondbörsverksamhet som bedrivs utomlands. Antag att någon ägnar sig åt fondbörsverksamhet utan vederbörligt tillstånd, att del av verksamheten bedrivs från Sverige men att själva aktiehandeln sker utomlands. Bankinspektionens uttalanden i Instinet-ärendet kan tyda på att den ej anser sådan verksamhet falla under svenska myndigheters jurisdiktion.

Ytterligare en frågeställning är huruvida värdepappersmarknadslagens insider-regler kan tillämpas på utländska medborgare. Bestämmelserna i 8 § t. ex. avser personer som har insynsställning i ett aktiemarknadsbolag. Med aktiemarknadsbolag avses svenskt aktiebolag som utgivit aktier som är inregistrerade på fondbörsen eller svenskt aktiebolag som är upptaget på OTC-listan. Man kan fråga sig om en utländsk medborgare, bosatt utomlands med insynsställning, som gör sig skyldig till insider-affärer genom ombud eller representant i Sverige kan lagföras för dessa förseelser i Sverige.

Den motsatta situationen tycks falla utanför värdepappersmarknadslagens tillämpningsområde, d. v. s. om en svensk medborgare har insynsställning i ett utländskt bolag och där gör sig skyldig till insider-affärer. Detta omfattas inte av lagens bestämmelser. Är detta en önskvärd konsekvens om t. ex. det utländska bolaget skulle ha aktier noterade på Stockholms-börsen och om dessa aktier påverkas av insider-affärerna utomlands?

Detta är några exempel på hur frågor om avgränsningen mellan olika länders jurisdiktion kan tänkas uppstå genom internationaliseringen av värdepappersmarknaden.

Hur gå till väga för att försöka bena upp dessa frågor?

Utgångspunkten måste vara de folkrättsliga reglerna om fördelning av jurisdiktion mellan stater.

Nedan följer en kortfattad redogörelse för dessa, samt för amerikanska och svenska jurisdiktionsregler. Därefter anges olika metoder för att lösa jurisdiktionskonflikter. Avslutningsvis berörs något de åtgärder som vidtagits för att åstadkomma ökad internationell samordning av regler rörande värdepappersmarknaden.

Begränsningar i en stats jurisdiktion har inom folkrätten sammanfattats i ett antal principer. Termen jurisdiktion är egentligen ett lån från engelskans ”jurisdiction”. Bakom begreppet jurisdiktion döljer sig tre element av myndighetsutövning, nämligen dels lagstiftningsmakten, dels rättskipning genom domstolar och administrativa organ och slutligen verkställighetsåtgärder. Den viktigaste av dessa principer är den s. k. territorialitetsprincipen. En annan viktig princip är nationalitetsprincipen som också har utvidgats på visst sätt och då går under benämningen den passiva personalitetsprincipen. En fjärde princip är den s. k. skyddsprincipen.

Territorialitetsprincipen innebär att domstolarna i det land där ett brott har begåtts alltid kan utöva jurisdiktion. Detta kan sägas vara ett utflöde av suveränitetsgrundsatsen inom folkrätten, vilken bl. a. medför att en stat har maktmonopol inom sitt territorium. Beträffande territorialitetsprincipen har det ibland hävdats att det är tillräckligt om någon del av en brottslig gärning eller åtminstone något väsentligt moment i den har utspelat sig inom staten. Ibland har principens tillämpning sträckts ännu längre så att det gjorts gällande att det vore tillräckligt om verkningarna av gärningen helt allmänt nådde eller påverkade staten. Denna s. k. Effects Principle har emellertid mött starkt motstånd från stater som har blivit utsatta för dess tillämpning.

Nationalitetsprincipen innebär att en stat äger utöva jurisdiktion med avseende på sina egna medborgare oavsett var de befinner sig. En tillämpning av denna princip skulle uppenbarligen leda mycket långt. Den har följaktligen kritiserats.

Utvidgningen av nationalitetsprincipen, den passiva personalitetsprincipen, innebär att lagstiftningskompetens och domsrätt utvidgas att avse brott av främmande medborgare utanför staten, men riktade mot statens egna medborgare.

Skyddsprincipen, slutligen, innebär att staten beträffande vissa vitala intressen har rätt att utöva sin jurisdiktion även mot utlänningar bosatta i utlandet med avseende på gärningar, begångna utomlands men riktade mot staten i fråga.

De ovan angivna principerna har uppställts såvitt avser lagstiftningsmakt och domsrätt. När det gäller verkställighetsåtgärder finns det en tämligen klar och oomtvistad regel av innebörd att en stat inte får företa verkställighetsåtgärder eller annan maktutövning på annan stats område. Skulle så ske, utgör detta en klar suveränitetskränkning, vilken utgör ett s. k. folkrättsbrott och som gör den aktuella staten ansvarig i enlighet med folkrättens regler.

Eftersom de ovannämnda principerna tillämpas av olika stater i varierande utsträckning och på olika sätt föreligger risk för jurisdiktionskonflikter. Inte bara risk. Konkurrerande jurisdiktion är ett inte sällan förekommande problem i internationella sammanhang.

De jurisdiktionskonflikter som på senare år uppmärksammats har ofta gällt amerikanska bestämmelser, t. ex. frågan om amerikanska anti-trustreglers exterritoriella tillämpning och även frågan om amerikanska exportkontrollreglers tillämpning utomlands. Bekanta är sådana causes célèbres som the Siberian Pipelines Case, som rörde exportförbud för utrustning till naturgasledningen från Sovjet till Västeuropa och the Uranium Anti-Trust Case, som gällde en leveranskartell bestående av icke-amerikanska uranproducenter. Den amerikanska lagstiftningen har ibland föranlett utfärdande av intern lagstiftning för att neutralisera effekterna, s.k. blocking statutes. Mot denna bakgrund och med hänsyn till den amerikanska finansiella marknadens stora betydelse, är det av särskilt intresse att dröja något vid tillämpningen av de amerikanska reglerna med avseende på värdepappersmarknaden.

De två viktigaste lagarna på värdepappersmarknadens område i USA är the Securities Act från 1933 och the Securities Exchange Act från 1934.

Securities Act reglerar bl. a. emissioner av aktier och värdepapper. Den inriktar sig i första hand på primärmarknaden och behandlar frågor som när prospekt skall utges, vad som skall stå i det, vad som händer om prospekt inte ges ut eller om dess innehåll är felaktigt o. s. v. Den grundläggande idén bakom Securities Act är att den som investerar i värdepapper måste få tillräcklig och adekvat information om det han avser att satsa pengar på. Avsikten är däremot inte att åstadkomma en godhetsgradering av värdepapperen. Kärnan i Securities Act är 5 § som föreskriver att inget värdepapper får erbjudas eller säljas till allmänheten med mindre det har registrerats hos SEC, Securities Exchange Commission.

Den andra viktiga lagen är Securities Exchange Act. Den inriktar sig på sekundärmarknaden och försöker ange aktsamhetskrav för deltagare på marknaden såsom bolag, personer med insynsställning och fondkommissionärer. Denna lag innehåller bestämmelser om insider-trading och också en bestämmelse som utgör grundvalen för den famösa Rule 10 b-5. Den senare är en bestämmelse utfärdad av SEC som förbjuder illojala och bedrägliga beteenden i samband med värdepapperstransaktioner.

När ett utländskt bolag har sålt, köpt eller bytt värdepapper i USA och således frivilligt agerat på den amerikanska värdepappersmarknaden har amerikanska domstolar i regel inte hyst något tvivel om att anse sig behöriga eller att tillämpa amerikanska regler på sådana transaktioner.

Den mest långtgående exterritoriella tillämpningen av amerikanska regler finner man beträffande påstått bedrägliga transaktioner, fraudulent transactions. I syfte att skydda amerikanska investerare och i syfte att förhindra att USA används som bas för bedrägliga beteenden i värdepapperstransaktioner utomlands som involverar amerikanska investerare, har amerikanska domstolar i stor utsträckning tillämpat amerikanska bestämmelser framför allt i 1934 års lag, enkannerligen § 10 b och Rule 10 b-5.

Denna praxis är baserad på två principer, dels den s. k. conduct test och dels den tidigare antydda effects test.

När det gäller the conduct test har amerikanska domstolar tillämpat amerikanska bestämmelser på transaktioner utomlands när ett bedrägligt beteende har ägt rum i USA. Det bedrägliga beteendet kan t. ex. bestå i upprättande av ett vilseledande prospekt eller lämnande av vilseledande uppgifter för att få någon att förvärva värdepapper. Vissa domstolar har emellertid uttalat att om det beteende som har ägt rum i USA endast var av förberedande karaktär i förhållande till det bedrägliga beteendet, har domstolen inte behörighet.

När det gäller den s. k. effects test, har amerikanska domstolar ansett sig behöriga när en värdepapperstransaktion utanför USA har haft avsevärd, och förutsebar, skadlig effekt på värdepappersmarknaden i USA, t. ex. genom att minska värdet på aktier även om inte någon del av handlingen, vare sig förberedelser eller annan åtgärd, ägt rum i USA.

I svensk rätt har de folkrättsliga begränsningarna i en stats jurisdiktion ägnats liten uppmärksamhet. Förklaringen till detta kan möjligen vara att brottsbalkens bestämmelser om svensk domsrätt och tillämpning av svensk straffrätt länge var mycket knapphändiga. Bestämmelserna uppställde inte heller enligt ordalagen några begränsningar i svensk jurisdiktion.

Numera är emellertid frågan reglerad i 2 kap. brottsbalken, framför allt i 1, 2 och 3 §§. Enligt kommentaren till brottsbalken omfattar 2 kap. såväl brottsbalkens som specialstraffrättens bestämmelser och torde således vara tillämpligt på de straffbestämmelser som finns i lagarna avseende värdepappersmarknaden.

I 1 § anges huvudregeln, att den som begått brott här i Sverige skall dömas enligt svensk lag och av svensk domstol; således ett återgivande av territorialitetsprincipen.

I 2 § stadgas i enlighet med nationalitetsprincipen att brott som begås av svensk medborgare utom riket skall bedömas efter svensk lag och i svensk domstol. I paragrafens andra stycke har emellertid införts den viktiga bestämmelsen om kravet på dubbel straffbarhet. Denna innebär att stadgandet i paragrafens första stycke inte gäller om gärningen är fri från ansvar enligt lagen på gärningsorten eller om den begåtts inom område som ej tillhör någon stat. För att brott som begåtts utom riket av svensk medborgare skall kunna falla under svensk lag och svensk domstol krävs alltså att den är straffbelagd även enligt lagen på gärningsorten.

En viktig bestämmelse återfinns också i 4 § där det sägs att brott anses begånget där den brottsliga handlingen företogs så ock där brottet fullbordades. Som tidigare antytts kan en av svårigheterna – kanske den största – i samband med värdepappersmarknadens internationalisering bli att fastställa var handlingar utförs och brott begås. Detta beror framför allt på den ökade användningen av datamaskinell utrustning inom värdepappershandeln.

Det är inte ovanligt med jurisdiktionskonflikter i internationella sammanhang. Två länders domstolar anser sig samtidigt vara behöriga att pröva en och samma sak, mål eller ärende. Antag t. ex. att ett svenskt börsbolag har aktier noterade på New York-börsen. Antag vidare att personer med insynsställning i bolaget undanhåller väsentlig information, d. v. s. sådan information som är ägnad att väsentligen påverka kursen samt att de säljer eller köper aktier i bolaget till förmånliga priser. Personerna i fråga faller då under 8 § värdepappersmarknadslagen, men torde också omfattas av Rule 10 b-5, om transaktionen i vårt exempel påverkar kursen på de aktier som är noterade vid New York-börsen. Personer med insynsställning löper då risk att drabbas av sanktioner såväl enligt den svenska lagen som enligt den amerikanska lagstiftningen. Svenska och amerikanska myndigheters intressen att beivra sådana beteenden står mot varandra. Hur undvika detta? Det finns ett antal olika sätt att rent allmänt komma tillrätta med sådana jurisdiktionskonflikter. De vanligaste metoderna är:

1. samrådsförfarande

2. ensidigt avstående från att utöva jurisdiktion

3. harmonisering av bestämmelser i nationella lagar

4. mellanstatliga överenskommelser om fördelning av jurisdiktion

Samarbetssträvanden

Även om en slutlig lösning på det rättsliga problemet om jurisdiktionskonflikter torde dröja, är det möjligt att på det praktiska planet åstadkomma värdefulla resultat genom olika former av samarbete såväl mellan regeringar och myndigheter som intresseorganisationer. Redan nu görs ansträngningar och vidtas åtgärder för att komma tillrätta med de problem och frågeställningar som antytts ovan i följd av värdepappersmarknadens internationalisering. Inom ramen för EG arbetar man med att ta fram ett datasystem som skall möjliggöra handel med aktier över nationsgränserna. Systemet går under benämningen IDIS, Interbourse Data Information System. Hittills har bl. a. börserna i London, Amsterdam, Bryssel och Köpenhamn anslutit sig. Inom EG har också under de senaste åren arbetats fram en rad regler för de olika börserna inom EG. För närvarande är enligt uppgift under utarbetande nya direktiv om insider-handel och uppflaggning.

Inom den internationella börsfederationen har nyligen beslut fattats om att ta itu med olika frågor som kan uppstå i följd av aktiehandelns internationalisering. Olika börser uppställer olika krav när det gäller bl. a. villkor för registrering och vilka skyldigheter de registrerade bolagen har att uppfylla. Inom den internationella börsfederationen har nyligen en diskussion inletts om att fastställa ett antal minimikrav. För närvarande råder stora skillnader mellan Europas olika börser. Man kan därför förvänta sig att detta arbete kommer att ta tid.

Även inom Norden har samarbete inletts på detta område. Bankinspektionen har enligt uppgift för avsikt att öka samarbetet med motsvarande nordiska tillsynsmyndigheter, bl. a. när det gäller bevakning av insider-affärer. Bl. a. har föreslagits att data utnyttjas vid hopkoppling av tillsynsmyndigheten med fondbörsen och i vårt fall värdepapperscentralen. Detta är redan enligt uppgift planerat i Danmark och Norge. En arbetsgrupp har föreslagit att de nordiska länderna tar ställning till en överenskommelse som finns om samarbetet mellan börstillsynsmyndigheter i flera olika länder.

När det gäller insider-handel har framför allt USA varit aktivt. Således finns ett samarbetsavtal mellan de amerikanska och schweiziska regeringarna som har till syfte att underlätta lagföring av personer som har utnyttjat sin insynsställning till att handla i amerikanska värdepapper genom schweiziska bankkonton. Enligt uppgift förekommer vidare regelbundet samarbete mellan Securities Exchange Commission och tillsynsorganen i England. Dessutom har nyligen samarbete inletts mellan Japan, England och USA om utbyte av information i syfte att bekämpa bl. a. insider-handel och andra oetiska förfaranden på värdepappersmarknadens område.

Dessa överenskommelser representerar ett första steg i riktning mot en internationell samordning av övervakning och kontroll på värdepappersmarknadens område. Ytterligare åtgärder kan förväntas. I slutet av förra året ägde t. ex. ett informellt möte rum i London mellan övervakande organ från Frankrike, Västtyskland, Australien, Schweiz, Holland och HongKong. Enligt uppgift planeras nya sammankomster.

Försök görs även att harmonisera materiella bestämmelser. När det gäller utformning av emissionsprospekt och emissionsprospektets innehåll finns inom OECD utarbetade s. k. Minimum Disclosure Rules. Liknande regler finns utarbetade inom ramen för EG och inom den internationella börsfederationen.

Värdepappersmarknadens internationalisering går fort. Mycket fort. Jag har försökt peka på några av de rättsliga aspekterna på denna internationalisering. Det är hög tid att påbörja en grundlig analys av dessa aspekter samt att försöka finna svar på frågor och hållbara lösningar på problem. Som framgått har vissa åtgärder redan vidtagits; processen har satts igång. Det tycks emellertid inte finnas någon studie eller utredning som anlägger ett mer övergripande rättsligt synsätt. Ett steg i denna riktning är inrättandet inom ILA av en kommitté om dessa spörsmål – Securities Regulations: harmonisation and extraterritorial application – under ordförandeskap av professor Lars A.E. Hjerner, Stockholms Universitet.

Advokat Kaj Hobér vid White & Case i Stockholm