Att låta kronofogdarna drabbas av det tvåprocentiga besparingsmålet är företagsekonomiskt en dålig affär för staten. G. A. Westman vid Jönköpings Juridiska Byrå kritiserar i detta debattinlägg undermineringen av kronofogdemyndigheternas resurser.
En grundprincip i vårt samhälle är att avtal skall hållas. Det gäller inte minst i ekonomiska sammanhang. De flesta människor och företag betalar sina skulder. Men somliga gör det inte av olika skäl.
Samhället anvisar enskilda företag genom rättsregler hur betalning kan uttagas tvångsvis efter medverkan av domstolar och kronofogdemyndigheter.
Kronofogdemyndigheten har en dubbel funktion såtillvida att de också driver in skatter och avgifter till staten om dessa inte betalas i rätt tid. Skatteindrivningen är kronofogdemyndigheternas dominerande arbetsuppgift.
För staten är kronofogdemyndigheterna rent företagsekonomiskt lönsamma.
Nedskärning
Som alla andra statliga myndigheter är emellertid kronofogdemyndigheterna utsatta för den s k osthyveln som år efter år innebär en nedskärning av anslagen med 2 procent. Det innebär efter ett antal år av osthyvling att kronofogdemyndigheternas personella och ekonomiska resurser inte räcker till för att utföra det arbete som statsmakterna genom utsökningslagstiftningen ålagt dessa myndigheter. På senare år synes statsmakterna i någon mån ha insett detta. Halva ”ostskivan” har ställts till riksskatteverkets förfogande för att användas för resursförstärkning i de mest arbetstyngda kronofogdemyndigheterna.
Om ett privat företag av ekonomiska skäl inte kan uppfylla sina förpliktelser i samhället, t ex inte betala sina skatter eller handla i strid mot meddelade miljöskyddsregler, återstår inte annat för företagsledningen än att begära sitt företag i konkurs.
Men vad händer när staten inte kan uppfylla de förpliktelser som staten ålagt och åtagit sig genom utsökningslagstiftningen? Tvångsåtgärder mot ovilliga betalare försenas eller uteblir helt. Allt fler betalningsskyldiga ”slipper undan” med en notering om att intet utmätningsbart anträffats.
Statsmakterna har samtidigt sagt sig vilja prioritera kampen mot s k ekonomisk brottslighet. Detta något svårdefinierade begrepp torde rent principiellt just innefatta en uppsåtlig underlåtenhet att uppfylla sina ekonomiska plikter för egen vinning, såsom att inte betala sina skulder, i första hand då skulder till det allmänna men även till leverantörer och andra enskilda fordringsägare.
Betalningsmoralen försämras
Underminering av kronofogdemyndigheternas resurser – som inte kan avhjälpas med aldrig så sofistikerade datasystem – leder på sikt till att allt fler företag och enskilda inser att det ”inte händer något” om man låter bli att betala sina skulder. Därmed försämras betalningsmoralen och således ökar den s k ekonomiska brottsligheten.
Om betalningsmoralen allt mer undergrävs, ökar risken för att även sunda och välskötta mindre och medelstora företag får försämrade livsmöjligheter då kunderna inte betalar. Det i sin tur påverkar arbetsmarknaden och t ex företagens skattekraft negativt.
En annan obehaglig konsekvens kan bli att fordringsägare med hjälp av maffialiknande s k inkassotorpeder tar saken i egna händer. Det är inte heller acceptabelt i ett rättssamhälle.
Slutsatsen: Kronofogdemyndigheterna bör få behålla hela ostkivan – och snarast få ett eller annat påbröd för att snabbare förbättra statens finanser och upprätthålla betalningsmoralen hos företag och enskilda.
G A Westman är verksam vid Jönköpings Juridiska Byrå