Den fjärde kongressen i Jerusalem om aktuella yrkesfrågor hölls den 17–19 november 1986. Rolf Rundfelt deltog i kongressen och redovisar här sina intryck.

Den 4:e kongressen i Jerusalem om redovisning har just avslutats. De här raderna skriver jag på hotellrummet. Det är mörkt ute. På avstånd ser man några av minareterna sticka upp från den gamla staden och i öronen ringer fortfarande orden från utrikesministern, f d premiärministern Shimon Peres, om skillnaden mellan den långa vägen till fred och den korta till krig; skillnaden mellan att få ett träd att växa och att hugga ner det.

Går utöver allt annat

En kongress i Jerusalem går utöver allt annat. Arrangörerna av den Nordiska Revisorskongressen i Göteborg får sedan säga vad de vill. Det gäller naturligtvis först och främst den yttre miljön. Den gamla staden i Jerusalem med sin mosaik av judar, araber och historia, av kyrkor, synagogor och moskéer, av marknadsplatsens vimmel och stillheten på de bibliska platserna.

Även professionellt var dock kongressen en positiv överraskning. Organisationen fungerade mycket bra, dokumentationen var föredömlig, hotellen bekväma och servicen bra. Lägger man därtill ett svenskt försommarväder och ett rimligt pris är det lätt att förstå att jag för egen del kommer att hålla utkik efter den 5:e kongressen, som vi kan räkna med omkring 1990. Till den här kongressen kom ca 750 delegater varav ca 150 från utlandet, särskilt Holland och USA. Det låga deltagarantalet från främst USA var nog en besvikelse för arrangörerna men förklaras naturligtvis av rädsla för terrorister. Även Sverige var blygsamt representerat, endast fem personer.

Tre problemområden

Kongressens tema var ”Challenges facing the accountant”. Tre problemområden behandlades – Revisorns ansvar och skadeståndsproblem, Den nya teknologin samt Inflationsredovisning. Till varje område hade man inbjudit åtta till tio författare från olika länder att skriva en uppsats och att dessutom ge en tio minuters muntlig sammanfattning. För varje område fanns dessutom en generalrapportör som sammanfattade de enskilda bidragen.

Revisorns ansvar

Att en revisor drabbas av skadeståndsanspråk uppfattar vi väl vanligen som ett amerikanskt problem. Intressant att höra var att flertalet av de processer där man utdömt mycket stora skadestånd (över 100 miljoner dollar) faktiskt ligger utanför USA. Australien toppar listan. Hongkong och England har också flera stora processer. Även flera av de europeiska länderna framhöll att processer blivit vanligare.

Orsaken till processerna är ofta att revisorn varit den enda part som det lönat sig att stämma i samband med exempelvis en bankkrasch. Oklarheter om exakt vilket ansvar revisorn har för att upptäcka bedrägerier och att varna aktieägarna för akuta problem har också bidragit. ”Förväntningsgapet” diskuterades av flera av författarna. Vad kan vi som revisorer göra för att ge allmänheten en mer realistisk bild av vad en revisor gör och vad han kan skriva i sin revisionsberättelse? Den här frågan fick inget bra svar.

Tveksamhet till begränsningar

Andra förslag, exempelvis att begränsa skadestånden, möttes också med tveksamhet. Visserligen finns i Västtyskland en begränsning av skadestånd till en halv miljon mark. Företrädare för andra länder framhöll dock dels att den politiska viljan saknas, dels att revisorn måste vara beredd att ta sitt ansvar. Att hävda att revisorn inte har ett ansvar för de siffror och den allmänna bild av företagets situation som ges i årsredovisningen är att ifrågasätta själva syftet med revisionen.

En begränsning av ansvaret till ett visst belopp är ologiskt, i varje fall om den som drabbats verkligen förlorat pengar som följd av bl a att revisorn inte slagit larm. Problemet, framförallt i USA, är de mycket stora ideella skadestånd som kan utdömas. Käranden löper ofta ingen egen risk. Advokaterna är blott alltför villiga att processa mot löfte om att få en del av det eventuella skadeståndet. Om inte annat kan man ju söka förlikning och försöka få ut ett belopp som ligger i närheten av de rättegångskostnader som svaranden sparar. Det är mot den bakgrunden man bör se förslagen dels att stoppa avtal av typen ”no cure – no pay” (dvs arvode utgår endast om målet vinns) dels att maximera de ideella skadestånden.

Sovra bland klienterna

Ett annat förslag som de flesta av författarna ställde sig bakom var en hårdare granskning av revisorernas klienter. Hos Touche Ross får sålunda alla innehavare av uppdrag klassificera sina klienter på en skala från hög till låg risk. Högriskklienterna diskuteras sedan av ledningen som avgör vilken risknivå man kan acceptera. En lista på kriterier för vad som skall anses vara en stor risk finns tillgänglig.

I det här sammanhanget hänvisades också till den lista över riskfaktorer som U.E.C. publicerade för några år sedan. Ytterligare ett förslag var att revisorerna skulle medverka till att årsredovisningarna innehåller en bättre diskussion av hot och risker. Även mer framtidsinriktad information framhölls som önskvärd.

Den nya teknologin

Det fanns en stor enighet om att den nya teknologin – datoriseringen – redan haft en stor inverkan på revisorernas arbete och att betydelsen kommer att öka. Det som framförallt poängterades var det ökande utbudet av tjänster inom skatteområdet, finansiell planering m.m. Samtidigt påpekades att datoriseringen medfört att också andra konsulter kan ge företagen en kvalificerad service. En ökad konkurrens är därför att vänta. Revisorerna har inget annat val än att acceptera att arbetsuppgifterna i framtiden kommer att ändras.

Vad har vi då att vänta? Här fanns också en stor enighet. Revisionen måste få en ny inriktning. I stället för att attestera att balansräkningen är upprättad enligt god redovisningssed etc måste tyngdpunkten i framtiden ligga på sådan information som bättre lämpar sig för beslut från aktieägare m fl. På den här punkten fanns således en direkt koppling till det förra ämnesområdet. Den nya teknologin kommer att ge revisorerna tillgång till en obegränsad mängd data. Endast genom att medverka till att dessa sammanställs och presenteras på ett sätt som svarar mot marknadens krav kan revisorerna behålla den prestige och auktoritet de har i dag.

Inflationsredovisning

Att man valt att ta med inflationsredovisning som ett ämnesområde förklaras av att Israel nyligen haft en galopperande inflation. Efter den ekonomiska reformen 1985 är dock inflationen nere i 15–20 procent per år.

I mars 1985, ironiskt nog bara några månader före reformprogrammet, gav revisorerna ut en anvisning som gjorde inflationsredovisning obligatorisk. Alla historiska kostnader måste räknas upp med hjälp av konsumentprisindex. Anvisningen gäller fortfarande. Den väntas dock bli upphävd om inflationstakten 1987 går ner, som man hoppas, till 10–12 procent per år. Gränsen när alla inser att något måste göras åt den traditionella redovisningen går alltså vid ca 15 procent årlig inflation.

Långsamma reaktioner

En av de intressanta slutsatserna, inte bara baserat på Israels erfarenheter utan hela västvärldens, är hur långsamt revisorerna agerat på ett yttre hot. I flera fall har rekommendationer utfärdats först när problemet inte längre är ett problem.

En annan slutsats var att i de länder där inflationen är så hög att inflationsredovisning blir nödvändig görs omräkningen med hjälp av ett konsumentprisindex. Samtidigt finns det en betydande enighet om att nukostnadsredovisning, i varje fall i teorin, ger en bättre information. Detta underströks inte minst av den argentinska rapportören, som också visade vilka stora skillnader som fanns i utvecklingen av olika priser. Det argument som användes för att trots detta försvara användandet av konsumentprisindex var objektiviteten. Att applicera samma index på alla företag, oavsett vad de äger för tillgångar eller i vilken bransch de arbetar, antas skapa en jämförbarhet som den traditionella redovisningen inte ger. Att detta antagande ifrågasattes är knappast ägnat att väcka förvåning.

Fördelar med begränsning

Tre ämnesområden på tre dagar kan synas lite. Det låga svenska deltagarantalet kan möjligen bero på att vi har blivit bortskämda med konferenser där man har flera parallella seminarier samtidigt. Ett begränsat programutbud har dock fördelar. Möjligheten att absorbera ny information är begränsad. I varje fall räcker inte min kapacitet längre än att nätt och jämnt klara av att följa det program som erbjöds i Jerusalem och samtidigt knyta kontakter med nya vänner.

Rolf Rundfelt