Övrigt: Leasing i Sverige

På tjugo år har värdet av de leasingobjekt som anskaffats under ett år ökat från noll till sex miljarder. Ekon dr Erling Green vid Lunds Universitet, som skrivit en avhandling om leasingfrågor, belyser i denna artikel några olika leasingkonstruktioner och deras konsekvenser.

Sedan 1963/64, då leasing introducerades i Sverige, har värdet av ”under året anskaffade leasingobjekt” enligt SCB ökat till 6.164 mkr 1984, vilket i princip omfattar avtal för de hos bankinspektionen registrerade finansbolagen. Värdet av alla utleasade objekt är 2 till 3 ggr så stort. Detta täcker dock inte alla leasingavtal, då många avtal sluts direkt mellan kund och leverantör och därmed inte kommer med i statistiken. Den samlade leasingvolymen är således svår att uppskatta.

I denna artikel skall, efter genomgång av leasingens konstruktion, några typfall beskrivas, som framkom i min avhandling. Därefter behandlas frågorna:

• När kan ett leasingavtal öka ett företags möjligheter att få krediter?

• Vilka försäljningseffekter kan en leverantör uppnå genom att använda leasing?

• Finns det något egenartat med leasing?

• Leasetagarens redovisning och kalkylering av ett avtal.

• Har leasing någon betydelse i ett vidare sammanhang för investeringsmöjligheterna?

Leasing är en nyttjanderätt och ett alternativ till andra kreditformer. Ofta innebär leasing att leverantören säljer objektet till ett finansbolag och att detta leasar ut objektet till kunden. Leasingavtalet kan förutom nyttjanderätt till objektet även omfatta service, reservdelar och know-how.

Leasingens konstruktion framgår av illustrationen.

Leasingavtalet (A) är ett nyttjanderättsavtal mellan leasegivare och leastagare. I Sverige löper finansiella leasingavtal ofta under 3 eller 5 år (basperioden). Om avtalet förlängs därefter kallas detta fortsättningsperioden. Leasetagaren erlägger de helt avdragsgilla och mestadels lika stora kvartalsavgifterna i förskott. Samtidigt som leasingavtalet upprättas, ingås ett köpeavtal (C) mellan leverantör och leasegivare. Leasegivare är finansbolag, leverantören eller annat bolag. När leverantören är leasegivare kallas det direkt leasing, annars indirekt. Återköpsavtal (D) kan upprättas mellan leasegivare och leverantör enligt vilket denne köper tillbaka objektet om leasetagaren inte fullföljer leasingavtalet och/eller efter leasingperiodens utgång. Dessutom kan det finnas samarbetsavtal mellan leverantör och leasegivare (E) beträffande exempelvis gemensamma säljinsatser och överväganden vid kreditprövning av kunden. Service kan antingen vara inkluderat i leasingavtalet eller föremål för ett självständigt avtal (F) mellan kund och leverantör. Leasingavtalet kan finansieras (B) genom leasegivarens cash-flow, med banklån, med upplåning på penningmarknaden eller genom leasegivarens vidareförsäljning av avtalet.

Vanliga leasingformer

Finansiell och operationell leasing. Finansiell leasing ersätter andra former av finansiering. Sådana leasingavtal är således inte ensidigt uppsägbara under avtalets löptid. Operationella leasingavtal kan däremot kunden säga upp utan att han riskerar några skadeståndskrav. Ofta kombineras operationella leasingavtal med service och förekommer främst för personbilar. Dessa avtal är vanligen ganska korta.

Det är vanligt att leasing används i en kund-leverantörsrelation, vilket innebär att leverantören erbjuder leasing i samband med en objektsförsäljning. Detta kallas leverantörs- eller säljleasing, när kunden tar kontakt med finansbolaget kallas det kundorienterad leasing.

Sale-and-leaseback innebär att ett företag säljer ett objekt för att sedan leasa tillbaks det. Avsikten är oftast att förbättra företagets likviditet.

Under de senaste åren har flera nya leasingformer kommit fram, några av dessa är:

Byggnadsleasing. De bankägda finansbolagen är genom banklagen förhindrade att äga fast egendom. Genom att leasa ut hus på tomträttsmark har man trots detta kunnat finansiera merparten av en fastighetsanskaffning.

Investorleasing innebär att ett finansbolag förmedlar ett avtal mellan en investor och en leasetagare. Investorn är i regel ett vinstrikt företag som köper in leasingobjekt för att göra avskrivningar, som det inte annars skulle kunna göra. Därmed kan leasingavgiften sänkas. Dessa affärer överstiger i regel 1/2 mkr och leasetagarna är mestadels större företag.

Leasing med down-payment innebär att leasetagaren betalar en större del av objektet första året, av skatteskäl, dock anses myndigheterna tillåta max 40 procent av anskaffningsvärdet.

Fem typfall

I min studie framkom det fem typfall. Det är naturligast att göra indelningen med avseende på kundföretagets situation, även om leverantören i regel spelar en stor roll i de fyra första typfallen för att avtalet skall komma till stånd. Den viktigaste orsaken till att företag leasar är att de inte kan få fram billigare kredit i tillräcklig omfattning på annat sätt. Av min studie och av andras har framkommit att leasgivarens ägande av objektet ökar kreditmöjligheterna i större omfattning än om avbetalning eller banklån används. Storleken av skillnaden mellan leasing och avbetalning när det gäller att öka ett kundföretags kreditmöjligheter är emellertid svår att avgöra.

A. Småföretag – leasingberoende. Dessa företag saknar möjlighet att få banklån till investeringar. Att banker inte har lånat ut i någon större utsträckning till dessa företag beror både på banklagen och – framför allt tidigare – på kreditpolitiska åtgärder. Företagens situation utmärks av låg soliditet, otillfredsställande lönsamhet och behov av modern utrustning för att kunna konkurrera med större företag, som ofta har större finansiella möjligheter. Inom grafiska branschen finns många av dessa företag.

Ofta behöver leverantören teckna återköpsavtal för att leasingavtalet skall komma till stånd. Genom avtalen ökar leverantören visserligen risktagandet men samtidigt kan ibland en betydande merförsäljning åstadkommas. Leverantören känner ofta kunden sedan tidigare och kan därmed bedöma hans möjligheter i ett ”branschnära” perspektiv, d v s kundens möjligheter att hävda sig på marknaden.

Det händer att en och samma leverantör säljer maskiner flera gånger efter varandra till en kund i en stabil relation. Därmed kan leasingavgiften sänkas för en ny maskin, om denna leasas innan leasingperioden gått ut för den gamla. Eftersom kunden inte äger någon del av det leasade objektet, har han heller inte något incitament att nyttja den under hela den tilltänkta leasingperioden, utan byter ut den när det är ekonomiskt rimligt att leasa en ny.

Leasegivarens ägande är således i detta typfall inte tillräcklig säkerhet för att kunden skall få kredit i form av leasingavtal. Ledningen i dessa företag saknar ofta ekonomisk utbildning och har därmed svårt att på ett korrekt sätt värdera kostnaden för olika kreditalternativ. Denna brist ”kompenseras” genom att leverantörens eller finansbolagets försäljare beräknar vad leasingavtalet skulle kosta leverantören per drifttimme.

B. Småföretag – leasingalternativ. Dessa kunder kan välja mellan flera krediter och långivare. Möjligheterna till banklån är små och reserveras vanligen för finansiering av rörelsekapitalet. Företagsledaren kan ofta inte – liksom i fall A – bedöma vilken kredit som är det billigaste, vilket medför att han ibland tar en alltför dyr kredit. De företag som arbetar intensivt med att undersöka olika kreditalternativ kan på ett markant sätt nedbringa kreditkostnader och utöka finansieringsmöjligheterna. Vare sig i fall A eller B har leasetagarna någon plan för vilka finansieringskällor som skall användas. Beroendet av leverantör och finansbolag blir därmed stort.

Konkret initieras leasingavtal och objektsanskaffning ofta i dessa båda typfall av att leverantören vid ett kundbesök erbjuder ett leasingavtal i samband med försäljning.

C. MM-företag – planerad leasinganvändning. Dessa leasetagare kan få banklån inte bara till rörelsekapitalet, utan även till en del av investeringarna. Företagen använder leasing till de objekt som inte kan finansieras på annat sätt. Därmed ökas de samlade finansieringsmöjligheterna.

Det som skiljer företagen i dessa tre situationer är således inte endast de finansiella förutsättningarna, utan även i stor utsträckning företagsledarens initiativ att undersöka olika finansieringsalternativ.

D. Rental. Detta är en leasingform som innefattar objekt, service och reservdelar. Leasegivaren, exempelvis en truckleverantör, erbjuder genom rentalavtalet fungerande truckar till en på förhand känd kostnad under avtalets löptid. En viktig del av erbjudandet är att antalet objekt löpande kan förändras efter kundens behov. Rentalavtalet förutsätts gälla tills vidare, även om delar av avtalet kan avse specificerade truckar. Ofta har leverantörerna funnit att de själva måste vara leasegivare, eftersom de större finansbolagen i regel inte har någon bra lösning för att hantera byte av truckar. Många av kunderna är större företag med behov av fungerande materialhantering, t ex hamnar och processindustrier. Rental är ett exempel på integrering av leasing i en större produkt.

E. Marginell leasing. Merparten av leasingkrediterna – ca 90 procent – går till mindre och medelstora företag.

Större företag leasar ganska litet. I viss utsträckning sker det dock genom s k investorleasing.

Av detta framgår att leasing i princip ökar kreditmöjligheterna, men att detta inte är betydelsefullt för större företag, som kan få banklån, och att leasingavtalet måste kompletteras med återköpsavtal för att de finansiellt svagaste företagen skall få kredit.

Försäljningseffekter

Vilka försäljningseffekter kan en leverantör uppnå genom att använda leasing? Leverantören kan använda leasing på tre sätt i försäljningen.

Systemförsäljning. Detta innebär att leasing kombineras med service enligt vad som framkom vid Rental ovan. Försäljningseffekterna av denna leasingform kan bli betydande om leverantören utnyttjar möjligheterna att erbjuda och argumentera för en helhetslösning.

Markant säljleasing. En leverantör kan anpassa en stor del av argumentationen till vad ett leasingkontrakt kan innebära för kunden. Särskilt i fall A och B ovan kan argumentationen kring leasing vara ett sätt att konkretisera såväl företagens finansiella problem som deras möjligheter. Det risktagande som därvid kan uppkomma genom återköpsavtal föranleder ofta leverantören att etablera egna leasingbolag.

Leasingalternativ. En leverantör kan naturligtvis erbjuda leasingavtal på förfrågan från kunderna, utan att argumentera för leasing, starta egna leasingföretag eller ta återköpsavtal. Denna inställning var dock sällsynt bland leverantörerna i min studie.

I litteraturen om leasing diskuteras ofta om det finns något speciellt med leasing, t ex några effekter som bara kan uppkomma vid ett leasingavtal. Man kan visa att användningen och effekterna av leasing har ett samband med att avtalet separerar ägande och nyttjande samt att effekterna som leasegivare och leverantörer kan uppnå i försäljningen kan ledas tillbaka till att de applicerar denna åtskillnad mellan ägande och nyttjande.

Leasetagarens redovisning

Leasetagarens redovisning kan ske på i princip följande tre sätt.

• Avtalet redovisas inte alls, varken i balansräkningen eller i not till denna.

• Avtalet omnämns i not till balansräkningen eller i förvaltningsberättelsen.

• Avtalet upptas i balansräkningen som både aktiv och passiv post. Metoden innebär att kunden aktiverar och ”skriver av objektet” på aktivsidan, som om han hade ägt det, och tar upp det diskonterade värdet av framtida leasingavgifter på passivsidan. Detta förordas av den amerikanska redovisningsorganisationen FASB. Detta medför att leasetagaren bl a måste bestämma till vilken ränta som avgifterna skall diskonteras.

Föreningen Auktoriserade Revisorer FAR har hittills förordat att avtal ej skall upptas i balansräkningen eller i not till denna såvida inte det är fråga om sale-and-leaseback eller att de leasade tillgångarna utgör en väsentlig del av använda anläggningstillgångar. Vid sale-and-leaseback bokförs avtalet som en lånetransaktion. Detta har inneburit att endast ett fåtal leasetagare omnämner avtalet i årsredovisningen, fastän de leasade objekten i vissa företag har ett värde som överstiger balansomslutningen med 5 till 10 ggr. Detta har i realiteten blivit svensk redovisningspraxis. Förhållandet är naturligtvis otillfredsställande, eftersom balansräkningen i dessa fall ger en felaktig uppfattning om såväl produktionsförmågan som åtaganden för leasetagaren. I stället borde man använda samma metod som FASB förordar.

Betydelse för investeringsmöjligheterna?

I min studie diskuterar jag huvudsakligen leasingens betydelse för leverantören och kunden. Under tiden för min materialinsamling fanns hårda kreditrestriktioner till följd bl a av det växande budgetunderskottet. Under denna period torde leasing ha medfört att investeringsaktiviteten i småföretagen kunde upprätthållas vilket i sin tur gav positiva effekter på sysselsättningen. Särskilt markant var detta i den grafiska branschen, eftersom den tekniska utvecklingen av bl a tryckerimaskiner var så snabb att småföretagen hade haft svårt att hänga med i konkurrensen, om de inte hade fått moderna maskiner. Att jag ovan har kunnat konstatera att leasing har en kreditförmedlande effekt visar att investeringarna ökar om vissa företag har möjlighet att få leasingavtal.

Sedan min studie genomfördes har Sverige fått en friare kreditmarknad. Ett inslag i detta är att bankerna idag har en fri räntesättning. Detta innebär att bankerna har möjlighet att ta betalt för sitt risktagande. Detta bör innebära att fler småföretag än tidigare har möjlighet att få banklån inte bara till rörelsekapitalet utan även till investeringarna. A andra sidan har leasing använts under en tjugoårsperiod, vilket innebär att många mindre företag är vana att finansiera en del av investeringarna via leasing.

Eftersom många företagare i MM-företag har ringa ekonomisk utbildning, bör därför leasing även idag ha en kreditförmedlande effekt. En ytterligare faktor som talar i denna riktning är att säkerheten som ligger i leasegivarens objektsägande och i ett eventuellt återköpsavtal bör medföra lägre kreditkostnad i ett leasingavtal jämfört med ett banklån.

Effektivare kreditmarknad

Under åttiotalet har den svenska kreditmarknaden utvecklats från att vara starkt reglerad, med exempelvis likviditetskvoten på näst intill 50 %, till att vara relativt lite reglerad, sett i ett historiskt perspektiv. En av de regleringar som kvarstår är banklagen, en annan är lagen om finansbolag. Dessa båda lagar är relativt olika och den största skillnaden ligger i att statsmakterna genom banklagen önskar garantera insättarnas medel. Ett sätt att göra detta är att kräva säkerhet för en stor del av bankernas kreditgivning.

Frånsett att det kan vara stora problem att uppskatta värdet av olika säkerheter, står det klart att mindre företag har svårare att få fram bankmässiga säkerheter än större företag: Eftersom leasegivare inte är förelagda några säkerhetskrav kan deras kreditgivning ske på uteslutande kommersiella villkor. Detta innebär att leasing även i vår ”avreglerade” kreditmarknad har en funktion att fylla.

Min avhandling och andra arbeten om leasing tyder på att kreditgivarens äganderätt vid leasing medger att i vissa fall ge kredit till mer riskfyllda projekt än som annars hade varit möjligt. Detta innebär att leasing skulle kunna spela en roll även i en helt avreglerad kreditmarknad. Sedan början av åttiotalet har antalet finansbolag och leasegivare vuxit kraftigt. Detta har medfört en effektivare kreditmarknad eftersom allt fler kreditgivare har kunnat bedöma olika affärsprojekt.

Erling Green, ekon dr, Lunds Universitet