Revisorskongressen: Nordiska kongresser ökar förbrödringen och bidrar till yrkesutvecklingen

Nordiska revisorskongresser ger en värdefull möjlighet att sprida information om den pågående utvecklingen och styra den i samma riktning i de olika länderna. Man får också ett öppet och fritt utbyte av idéer och synpunkter. Det skriver Bo Elshult, direktör på FAR i denna artikel som belyser varför nordiska och internationella revisorskongresser har arrangerats under åren.

Som anges i inbjudan till den nordiska kongressen i Göteborg den 25–28 augusti är Nordiska Revisorsförbundet såvitt vi i Norden kunnat finna – och annan uppfattning har ej framförts från något håll – världens äldsta internationella revisorsorganisation. Det har sitt ursprung i Nordiska Revisorssekretariatet, grundat 1932, och antog sitt nuvarande namn år 1956.

Förbundet har till ändamål att främja utvecklingen av revisions- och räkenskapsväsendet i de nordiska länderna.

Ett kontinuerligt samarbete sker genom årliga delegerademöten samt genom den sedan länge etablerade Nordiska Revisionskommittén. Från tid till annan sker dessutom mera tidsbegränsade utredningar i aktuella ämnen. Detta har på senare år skett på redovisningssidan samt i fråga om skatteetik och leasing.

Nordiska kongresser

De nordiska revisorskongresserna har en lång tradition även om vi ej kan göra anspråk på att på detta plan vara allra först i världen. En förteckning över de hittills genomförda och planerade kongresserna lämnas i nedanstående faktaruta.

Den första kongressen hölls som synes redan år 1924, sålunda före det nordiska förbundets grundande. Denna kongress liksom de närmast följande hade beteckningen ”interskandinavisk”. Först år 1947 övergick man till benämningen ”nordisk revisorskongress”. Det var några norska revisorer som tog det framsynta initiativet till 1924 års kongress. Den samlade nio deltagare från Danmark, en från Finland, nio från Sverige samt ett betydligt större, dock ej specificerat antal norska deltagare; i en föreliggande kongressrapport anges att ”hur många kan ej med bestämdhet avgöras”. De nämnda talen kan synas blygsamma. Det bör då ihågkommas att revisorsyrket 1924 ännu var ganska nytt i Norden och att antalet auktoriserade revisorer var litet. I Sverige hade exempelvis Föreningen Auktoriserade Revisorer bildats så sent som 1923. Den hade 27 ledamöter år 1924. Den första kongressen ägnades i främsta rummet åt utbyte av information om de för revisorsyrket intressanta förhållandena i de representerade länderna.

Erfarenheterna från 1924 var synnerligen positiva och nästa kongress arrangerades redan tre år senare i Köpenhamn med 79 deltagare. Helt naturligt dominerade värdlandet men en påtaglig ökning förelåg även från de övriga länderna. Antalet deltagare i de båda närmaste kongresserna växte stadigt. Kriget 1939–45 medförde att en planerad kongress 1939 i Oslo fick skjutas på framtiden. Den kunde genomföras först 1947 och samlade ej mindre än 250 deltagare. Det var som tidigare nämnts den första som gavs beteckningen nordisk. Det var också det första tillfälle då de isländska revisorerna var representerade. På senare år har förbundet gått in för att i princip hålla kongress med femårsintervaller. Avsteg från femårsperioden har dock någon gång skett för att undvika direkt kollision med utomnordiska arrangemang. Deltagandet i de senaste kongresserna har ganska stabilt legat kring 300 à 400, ett förhållande som skall kommenteras något i ett senare avsnitt av denna redogörelse.

Förhandlingarna har i betydande grad kommit att behandla en harmonisering av de nordiska revisorernas uppgifter och insatser. Årets tema är som bekant ”Revisorn och den teknologiska utvecklingen” under intryck av de snabba framsteg på ADB-sidan, som i hög grad kommer att påverka revisorernas arbete. Genom en övergång till inslag av gruppdiskussioner har kongressdeltagarna numera beretts tillfälle till mera aktiva insatser i förhandlingarna med möjlighet att framföra och bryta sina egna uppfattningar mot nordiska kollegers idéer och synpunkter, förhoppningsvis till glädje för alla parter.

Utomnordiska kongresser

Självfallet anordnas sedan länge revisorskongresser på många håll utanför Norden. Någon mera uttömmande exposé kan ej rymmas inom ramen för denna korta redogörelse. Här skall blott beröras de främst genom UEC bedrivna europeiska kongresserna samt de s k internationella kongresserna.

År 1951 bildades i Paris Union Européenne des Experts Comptables et Financiers, vanligen benämnt U.E.C., av revisorsorganisationer i ett tiotal västeuropeiska länder. De ledande organisationerna i United Kingdom liksom de nordiska föreningarna var emellertid ej med då utan inträdde först några år in på 1960-talet. UEC har alltsedan sin tillkomst i stort sett vartannat år anordnat ett antal europeiska kongresser alternerande med mindre s k Study Conferences på olika platser i Europa. Av dessa skall här endast nämnas den av Foreningen af Statsautoriserede Revisorer med stor framgång genomförda UEC-kongressen i Köpenhamn år 1969. Som bekant skall UEC under hösten 1986 hålla sin sista kongress, förlagd till Lausanne. UEC kommer därefter att upphöra. En ny organisation, Fédération des Experts Comptables Européens, kommer att ersätta både UEC och Groupe d’études des Experts Comptables de la CEE, vilken som framgår av namnet enbart omfattar revisorsföreningar i EG-länderna.

Till sist de internationella revisorskongresserna. Beteckningen ”internationell” är egentligen olämplig. Såväl exempelvis de nordiska kongresserna som de av UEC anordnade är ju internationella. De ”globala” kongresserna vore mera korrekt men låt gå för den vedertagna benämningen. En förteckning över de hittills genomförda och planerade internationella kongresserna finns i rutan härintill. Dessa kongresser, som numera genomförs i den världsomfattande revisorsorganisationen IFACs (International Federation of Accountants) regi, blir, på gott och ont, alltmer av mastodontkaraktär. Antalet deltagare var i München över 6.000 och i Mexico City mer än 4.000. Även Tokyo 1987 väntas samla minst 6.000 deltagare. Till de angivna talen kommer dessutom nästan lika många ledsagare. Det är uppenbart att endast en organisation med mycket betydande resurser i en mycket stor metropol har möjlighet att anordna en internationell kongress och de nordiska länderna torde komma att avstå från uppgiften de närmaste åren.

Det kan mot bakgrund av den avsevärda ökningen av medlemsantalet i de fem nordiska revisorsföreningarna synas förvånande och kanske en aning nedslående att deltagandet i de nordiska kongresserna stagnerat på ungefär samma nivå. Det sammanlagda medlemsantalet i föreningarna under åren 1971, 1979 och 1984 var resp 2.123, 3.142, och 4.433, medan kongresserna oförändrat samlat 3100 deltagare. En del av förklaringen ligger säkert i konkurrensen från de andra kongresserna som nämnts. De ligger ofta på större och ibland från nordisk synpunkt exotiska orter. Det alltmer ökande internationella samarbetet, inom revisionen liksom på andra områden, ger också vid de internationella kongresserna tillfälle till överläggningar med samarbetspartners från hela världen. Någon skillnad i fråga om ämnesval eller kvalitet på kongressmaterial etc föreligger knappast. De nordiska revisorerna ligger kvalitetsmässigt mycket långt framme och i deras kongresser liksom i de internationella tas upp de för yrket mest aktuella frågorna. Datateknologins nytta och problem för yrket står på programmet i både Göteborg och Tokyo och delvis även i Lausanne. Det ökande utbudet nödvändiggör självfallet en prioritering; ingen kan deltaga i alla lockande evenemang.

Varför nordiska revisorskongresser?

Det stagnerande antalet deltagare har ibland väckt frågan om det inte är dags att nu lägga ned de nordiska kongresserna. En sådan åtgärd bör dock enligt min mening inte övervägas av ett sådant statistiskt skäl. Mark Twain skrev en gång att han till sin förskräckelse funnit att enligt statistiken de amerikaner, som dör i sin säng, är mångfaldigt fler än de som dör på annat sätt. Han tillrådde därför sina läsare att hellre gå på lina över Niagara eller hoppa ner i ett stim krokodiler än att gå till sängs. Uppenbarligen bör vi lägga andra bedömningar än de statistiska till grund även för vår bedömning av de nordiska kongresserna.

Det är ju för oss alla välkänt att den ökande internationaliseringen inom industri, handel och finansvärld gör det alltmer ofrånkomligt att revisorerna skaffar sig medel och kunskaper för att kunna fylla sina viktiga funktioner även på det internationella planet. Till stor hjälp vore därvid en internationell harmonisering av redovisnings- och revisionsregler. Detta kan ske genom en internationell samordning av lagstiftningen – men det tar tid, det visar exempelvis det sedan länge inom EG pågående arbetet av denna art. Den tid är förbi då en person på egen hand kan ta fram ett regelsystem, som i sekler accepteras av hela världen såsom det enda riktiga. Jag tänker här på det av Carl von Linné utarbetade och alltjämt tillämpade sexualsystemet, för växter må det påpekas. En annan privat metod, som synes verka smidigare än lagstiftning och prövats med framgång, är utfärdande av standards genom en yrkeskårs, i detta fall revisorernas, egna internationella organisationer. IFAC och det numera inom dess ram fungerande IASC (International Accounting Standards Committee) har under en ganska kort period nått betydande resultat i form av standards för revision, redovisning och revisorsetik. I Norden har vi ej gått in för att fastställa några gemensamma nordiska rekommendationer inom de nämnda områdena. Genom det inledningsvis nämnda samarbetet sker likväl en betydande samordning av reglerna för främst revision inom de nordiska länderna. Kongresserna ger en värdefull möjlighet att såväl sprida information om pågående utveckling som att leda den fortsatta utvecklingen inom länderna i samma riktning. Nyttan av ett öppet och fritt utbyte av idéer och synpunkter på så bred bas, som erbjuds vid en kongress, måste understrykas.

Jag vill ej underlåta att till sist peka på kongressernas bidrag till förståelse mellan folken, väl behövligt i dessa dagar av konflikter, terrorism och förföljelser runt om i världen, som vi dagligen ser exempel på. Sådana problem föreligger förvisso mer på det större internationella planet än i Norden, där vi i stort sett varit förskonade från sådana företeelser och har våra en gång allvarliga konflikter sinsemellan bakom oss. De nordiska kongresserna kan i stället ytterligare öka den förbrödring mellan revisorerna i våra länder som sedan länge föreligger trots enstaka irritationsmoment såsom förhindrade industriköp över gränserna och hård konkurrens om en vinterolympiad. Vid kongresserna träffas gamla vänner från de olika länderna och nya vänskapsband knyts till glädje och nytta genom åren på både det personliga och det professionella planet. Till sist ett citat ur en av de nordiska revisorstidskrifterna år 1947 gällande den nämnda år förestående kongressen: ”Dessuten kan man ikke se bort fra at det også er meningen at man skal hygge sig og knytte personlige kontakter”, ett motto så gott som något för Göteborgs-kongressen.

Bo Elshult, direktör på FAR