”Gerillautbildning” brukade vi kalla det.
Gerillautbildning! Det var vi som var nyauktoriserade på det tidiga 70-talet, och i mer eller mindre omogen ålder hade fått axla ansvaret för utbildningsverksamheten ute på FAR-byråerna. Vi var gripna av internkontrollromantiken och hade ingen förståelse till övers för de generationer som inte entusiasmerades av flödesscheman och Modulmaskiner (om nu någon minns Modulmaskiner?). Vår idé var att hugga tag i den ännu yngre generationen, den som inte kunde försvara sig, och lära upp den i den nya frälsningsläran. Sedan skickade vi ut lärjungarna på revisionsuppdragen och hoppades att de skulle utöva ett moraliskt tryck på den eljest oemottagliga, förstockade generationen, helt enkelt genom att kräva att få använda de metoder vi hade lärt dem. Gerillautbildning, som sagt.
Och nu sitter vi där själva, baby-boomens revisorsgeneration, och utsätts för samma behandling av dem som vi trodde att vi hade i våra händer. Där kommer de släpande på sina PC:ar, sina modem och sina Lotusprogram och låtsas ta för givet att vi begriper vad de talar om. Och värre kommer det att bli. Skolungdomens morgonkonversation på tolvans spårvagn försiggår visserligen på samma ljudnivå som tidigare, men jag kan rapportera att det inte längre handlar om popidoler och ligafotboll, utan om häftiga Basic-loopar och det senaste i operativsystem.
Egentligen är det litet egendomligt att det har blivit på det sättet. I ett par decennier har ju ledande företrädare för vårt yrke betonat vikten av ADB-utbildning, både i FAR-sammanhang och ute på byråerna. Ingen har förnekat att den teknologiska utvecklingen skulle komma att ställa helt nya krav på revisorerna, och samtidigt bereda oanade möjligheter att förfina och effektivisera revisionsmetoderna. FAR-byråerna har veterligen satsat stora resurser på ADB-utbildning i en miljö där den företagsbekostade grundutbildningen redan tidigare vida överstiger vad som förekommer i jämförbara yrken. Men ändå har väl de flesta av oss en obehaglig känsla av att inte riktigt hänga med.
Utan anspråk på att kunna analysera problemet i grunden har jag några idéer om vad det bottnar i.
* Ny revisionsstrategi: En mängd faktorer har samverkat till att göra planeringsfasen av revisionsarbetet långt viktigare än tidigare. Till de faktorerna hör ökade timkostnader för assistentarbete, ökad tidspress vid bokslutsgranskningen och, kanske, en ökad press på arvodesnivån. Med ansvaret för planeringen, d v s de erfarna revisorernas ansvar, följer krav på att väl behärska granskningens tekniska aspekter. I en ADB-miljö måste alltså den ansvarige revisorn på ett annat sätt än tidigare själv behärska ADB-teknikens möjligheter för att kunna planera in rätt resurser i rätt sammanhang.
* Nygammal revisionsteknik: Just ADB-tekniken gör det möjligt, för att inte säga lämpligt, eller till och med nödvändigt, att ta till heders den gamla tekniken att direkt granska redovisningens riktighet utan att gå omvägen över den interna kontrollen i redovisningssystemet. Insikten om detta har kommit gradvis, och effekten har blivit den inte helt ovanliga att kunnandet har släpat efter möjligheterna och behoven. I princip var problemet nog likartat i svallvågen efter Modulmaskiner, men den här gången är det omvärlden som dikterar förutsättningarna, inte vi själva. (FARs handbok Revision I, som nog får sägas beskriva The State of Art inom området, framhåller både vikten av planering och den nygamla granskningstekniken, men det finns rapporter från försöksverksamheten med Revision II som tyder på att det behövs ännu mer emfas.)
* Gammal datorskräck:
Skolungdomarna på tolvan har aldrig varit rädda för datorer, eftersom de aldrig upplevat en värld utan datorer. De flesta i veterangenerationen har aldrig heller varit rädda för datorer, eftersom de länge inte riskerade att komma i närmare kontakt med en dator än man gör vid ett studiebesök i en datahall. (Around the machine, om herrskapet minns.) Annat är det med oss i mellangenerationen, vi som fick ”gå på dyra kurser” (som nästan alla började med en presentation av det binära talsystemet och av tidsbrist slutade när man kom fram till att kärnminnet bestod av ferritringar uppträdda på koppartrådar, eller hur det nu var). Vi stapplade ut i datavärlden med stencilerade frågeformulär och försökte så gott vi kunde att leva upp till förväntningarna. Undra på att man fick datorskräck.
Men nu är vi alltså utsatta för nästa generations gerillateknik. Erfarenheten visar att det är bäst att kapitulera. Så därför, kära jämnåriga kolleger, gör det bästa av era mid-life-crises och lär er datorer! Och förresten, ni veteraner! För varje år som går spårar jag nya mänskliga drag även hos er, något som jag aldrig kunnat ana på Modulmaskintiden. Kom med ni också, det är väl inte alldeles uteslutet att ni inte bara har en del att lära utan även ganska mycket att lära ut?
FAR-kåren står inför ett stort vidareutbildningsbehov för att kunna leva upp till omvärldens höga, och stimulerande, förväntningar. Och vidareutbildning för oss betyder i hög grad just ADB. Vi är i gott sällskap med systrar och bröder i andra länder; det är inte för inte som både den nordiska kongressen i Göteborg i höst och IFAC-kongressen i Tokyo nästa år handlar om vårt förhållande till den teknologiska utvecklingen.
För den som undrar: jodå, det står en PC på mitt bord sedan ett par månader tillbaka. Den besitter samma odrägliga egenskap som alla datorer, nämligen att inte göra det man vill utan det man säger åt den. Dess båda favorituttryck är Not Ready Error Reading Drive A och Syntax Error. Ibland under sena nätter för vi en lika bitter kamp mot varandra som den Jakob förde vid Jabboks vad (utan alla jämförelser i övrigt, vare sig med Jakob eller med hans kombattant). Men när jag någon gång avgår med segern är det en egotripp som väl motiverar de sena timmarna.
Så, kära kolleger, tro en representant för den förlorade generationen: det är faktiskt vanvettigt roligt med datorer!
Björn Markland