Utan lagstöd utfärdas idag optionsbevis för aktieköp, ställda till innehavaren, i förtröstan på att HD, om tvist uppstår, skall finna att de är en naturlig och acceptabel produkt av den successiva utvecklingen.
Det skriver professor Knut Rodhe i ett bidrag till en av Norstedts Förlag utgiven festskrift till justitierådet Henrik Hessler.
Artikeln, som Balans här återger i sin helhet, behandlar utvecklingen från löpande skuldebrev till lagerbevis, depåbevis i börshandel, teckningsbevis och optionsbevis. Utvecklingen av svensk värdepappersrätt har, med skuldebrevslagen som utgångspunkt, skett såväl genom lagstiftning som genom domstolspraxis och sedvana.
Vår skuldebrevslag av år 1936 har haft och har alltjämt en central betydelse för den svenska värdepappersrätten. Lagen innebar framför allt en precisering av en rad problem, som uppkommer i samband med överlåtelse av skuldebrev, och den gav för dessa problem lösningar, som var delvis nya, delvis mer eller mindre väl förankrade i äldre rättspraxis.
Se SOU 1935:14 s. 70.
Jfr om pantsättning av skuldebrev enligt äldre rätt Rodhe i Festskrift 1976 för Eek m fl s. 425 ff.
En väsentlig nyhet var att orderskuldebreven fick bli en särskild kategori med andra rättsverkningar än innehavarskuldebreven – tidigare hade orderklausulen jämställts med en innehavarklausul.1 En annan nyhet var att lagen nu gjorde slut på diskussionerna om villkoren för borgenärsskydd vid överlåtelse och pantsättning av skuldebrev genom att helt resolut såsom villkor för förvärvares och panthavares borgenärsskydd kräva tradition vid löpande skuldebrev och denuntiation vid enkla skuldebrev.2
Om termen ”öppna fordringar” se Rodhe, Handbok i sakrätt, § 1 not 38. Till sakfrågan se a.a. § 4 vid not 31, § 16 vid not 46 och § 27 vid not 58. Att märka är att SkbrL inte tar upp frågan om överlåtares skydd mot förvärvares borgenärer, se a.a. § 15 vid not 72. Se vidare Helander, Kreditsäkerhet i lösegendom, s. 436 ff.
Av stor betydelse var den anvisning lagstiftaren i motiven till skuldebrevslagen gav därom att lagens bestämmelser om enkla skuldebrev borde kunna tillämpas analogt på överlåtelse och pantsättning av öppna fordringar, en anvisning som rättspraxis utan motstånd godtagit. 3
Sju egenskaper hos löpande skuldebrev
Om vi nu ser närmare på reglerna i skuldebrevslagen om löpande skuldebrev, så finner vi att dessa skuldebrev i sig förenar ett knippe av rättsverkningar, som här förekommer alla tillsammans men som i mellanformer mellan löpande och enkla skuldebrev kan förekomma var för sig eller i olika kombinationer.
De löpande skuldebreven är enligt skuldebrevslagen 21 § presentationspapper. Denna egenskap rör borgenärens aktivlegitimation: borgenären har inte rätt att fordra betalning utan att han företer skuldebrevet, för anteckning om delbetalning eller för återställande vid slutbetalning. Egenskapen av presentationspapper bereder gäldenären den fördelen, att han inte behöver betungas med att för säkerhets skull spara betalningsmottagarens kvitto. Att gäldenären kan avvisa var och en som inte företer skuldebrevet medför också att risken att han skall betala till fel person rent praktiskt minskas. 4
De löpande skuldebreven är vidare enligt skuldebrevslagen 19 § legitimationspapper. Denna egenskap rör borgenärens passivlegitimation: gäldenären kan, om han är i god tro, med befriande verkan betala till den som företer skuldebrevet. 5
De löpande skuldebreven är också värdepapper i teknisk mening. Denna egenskap rör likaså borgenärens passivlegitimation, ehuru sedd från en negativ sida: gäldenären kan, med vissa i skuldebrevslagen 20 § angivna reservationer, inte ens om han är i god tro med befriande verkan betala till den som väl innehaft skuldebrevet men före betalningen avhänt sig detta. 6
De löpande skuldebreven är även enligt skuldebrevslagen 15 § negotiabla papper. Denna egenskap rör gäldenärens rätt att gentemot en godtroende förvärvare av papperet göra gällande invändningar, som grundar sig på gäldenärens förhållande till tidigare borgenär. 7
De löpande skuldebreven är vidare enligt skuldebrevslagen 13 och 14 §§ invindikabla papper. Denna egenskap rör en överlåtares legitimation: en förvärvare i god tro, som från överlåtaren fått papperet i sin besittning, gör ett exstinktivt förvärv av detta, vid orderpapper dock under villkor att överlåtaren till stöd för sin legitimation kunde åberopa att han var den till vilken papperet ställts eller att en fångeskedja från denne ledde fram till honom. 8
Termen invindikabilitet användes här, enligt sedvana, i en något oegentlig betydelse såtillvida, som den inte avses täcka ett vindikationsanspråk som förste förvärvaren vid dubbelöverlåtelse riktar mot andre förvärvaren. Någon särskild term för egenskapen att vindikation mot andre förvärvaren vid dubbelöverlåtelse kan vara utesluten har inte utbildat sig. Distinktionen är emellertid behövlig, dels därför att rekvisiten för andre förvärvarens godtrosskydd efter dubbelöverlåtelse kan vara andra än dem som gäller förvärvares godtrosskydd i övriga fall, dels därför att det finns papper som inte är vindikabla efter dubbelöverlåtelse men väl är det i övriga fall. 9
Jag tillåter mig föreslå, att man inför termerna allmän invindikabilitet och invindikabilitet vid dubbelöverlåtelse. Med allmän invindikabilitet skall avses det som i dag betecknas med termen invindikabilitet utan något tillägg.
De löpande skuldebreven är alltså såväl allmänt invindikabla papper som papper med invindikabilitet vid dubbelöverlåtelse.
Slutligen har de löpande skuldebreven ännu en egenskap, som inte täckes av någon i dag gängse term, nämligen egenskapen att överlåtelse inte är gällande mot överlåtarens borgenärer, med mindre den till vilken överlåtelsen skett fått handlingen i sin besittning. 10 Är det för djärvt att föreslå, att papper med denna egenskap skall benämnas traditionspapper, trots att även andra egenskaper kan, såsom vi nyss sett, knytas till tradition av ett papper?
Termen traditionspapper har nyligen med en viss av citationstecken markerad tvekan använts av Helander. Denne talar emellertid om ”skydd mot borgenärer och förvärvare”, och vill alltså under denna term inbegripa även vad som ovan betecknats såsom allmänt invindikabelt papper. 11 Enligt min mening behöver vi inte någon term med denna dubbla betydelse, medan vi däremot i hög grad behöver en term som enbart åsyftar skyddet mot borgenärer. Det är därför som jag, i brist på bättre, föreslår att termen traditionspapper skall tagas i bruk för detta ändamål. 12
Den nu gjorda analysen har visat, att man kan urskilja sju olika egenskaper hos de löpande skuldebreven. Teoretiskt sett skulle man alltså kunna tänka sig att det i det praktiska rättslivet kunde finnas lika många från varandra fristående typer av skuldebrev, varje typ karakteriserad av en av de nämnda egenskaperna. Verkligheten ser emellertid ut på ett annat sätt. Det anses nämligen mellan vissa av dessa egenskaper råda så starka rättspolitiska samband, att de alltid förekommer tillsammans. Jag återkommer längre fram till detta problem.
Skuldebrevslagen har bildat utgångspunkt för en vidare utveckling av den svenska värdepappersrätten. Denna utveckling har skett delvis genom lagstiftning, delvis genom domstolspraxis och delvis genom en fri utveckling av sedvanor på värdepappersmarknaden och andra marknader. Ett huvudsyfte med denna uppsats är att belysa denna fria utveckling.
Om presentationspapper se Rodhe, Handbok i sakrätt, § 1 vid not 35, samt Walin, Lagen om skuldebrev, s. 184 ff. och 210 ff.
Om legitimationspapper se Rodhe, Handbok i obligationsrätt, § 13 vid not 25 ff., samt Walin, a.a. s. 151 ff. och 216 ff.
Se Rodhe, Handbok i sakrätt, § 1 vid not 30 ff.
Se Rodhe, Handbok i obligationsrätt, § 62. Märk att termen negotiabel i dansk och norsk rätt, liksom även i anglo-amerikansk rätt, vanligen användes i en vidare betydelse såsom innefattande även vad som i Sverige betecknas med termen invindikabel (jfr nedan). Se t. ex. Ussing, Obligationsretten, Alm. del, 1967 års upplaga s. 236, Villars–Dahl, Gjeldsbrevsloven, 3 uppl., s. 5, Charlesworth’s Mercantile Law, 4 uppl., s. 423, och Uniform Commercial Code § 3–305.
Se Rodhe, Handbok i sakrätt, § 3 vid not 34 och 46.
Om avvikande rekvisit se Rodhe, Handbok i sakrätt, § 4 vid not 17–19, om papper som är invidikabla endast efter dubbel överlåtelse se a.a. § 4 vid not 20–23. Jfr Helander Kreditsäkerhet, s. 32 not 37 om den terminologiska förvirringen beträffande godtrosförvärv vid dubbel överlåtelse och övriga godtrosförvärv. Det problem Helander här diskuterar kan sägas vara spegelbilden av det i texten diskuterade problemet.
Se SkbrL 22 § samt Rodhe, Handbok i sakrätt, § 16 vid not 35.
Helander, Kreditsäkerhet, s. 320.
Jag har i tidigare litteratur endast funnit denna term hos Undén, och då i en helt annan betydelse. Med traditionspapper avsåg Undén konossement och upplagsbevis, för vilka gällde att tradition av papperet ersatte tradition av den vara papperet representerade. Se Sakrätt, I, 10 uppl., s. 22 och 52. Denna terminologi slog dock aldrig igenom.
Specialområden
Innan jag går vidare i denna riktning måste jag dock peka på, att vi redan före skuldebrevslagens tillkomst hade en i lag given reglering av vissa slag av papper, representerande en penningfordran, nämligen 1932 års lagar om växlar och checkar. I den mån dessa handlingar fungerar såsom bärare av en penningfordran uppkommer samma problem som beträffande skuldebrev. De nämnda lagarna ger en ganska ofullständig reglering härom, i någon mån avvikande från skuldebrevslagens motsvarande reglering. Luckorna i regleringen torde man efter skuldebrevslagens tillkomst vara benägen att fylla ut med hjälp av sistnämnda lag. 13
Växelrätten och checkrätten lever emellertid, såsom hårt konventionsbundna, i övrigt sitt eget liv vid sidan av den grundläggande skuldebrevsrätten.
Också på ett annat område hade vi redan före skuldebrevslagens tillkomst vissa i lag reglerade värdepapper, nämligen konossement och upplagsbevis, båda avseende rätt att utfå bestämt gods.
De värdepappersrättsliga reglerna om upplagsbevis var kopierade på sjölagens regler om konossement; de har emellertid numera upphävts. 14
Sjölagens värdepappersrättsliga regler finns i 151, 154–159 och 164–165 §§. Också här gäller, att den värdepappersrättsliga regleringen är ganska ofullständig och att man numera torde vara benägen att fylla ut dessa luckor med hjälp av skuldebrevslagen. 15
Jag lämnar nu dessa specialområden å sido och återgår till huvudfrågan om skuldebrevslagens betydelse för den fortsatta rättsutvecklingen.
Se särskilt Hult, Lärobok i värdepappersrätt, 6 uppl. ombesörjd av Hessler, s. 100 ff. och 120 ff. Se också Tiberg, Skuldebrev, växel och check, s. 117 ff. och 131 ff.
Om upplagsbevisen se vidare nedan.
Se Hult, Värdepappersrätt, 6 uppl., s. 140 ff., samt Grönfors, Sjölagens bestämmelser om godsbefordran, särskilt s. 293.
Skuldebrevslagens utvidgade tillämpning
Vi kan då till en början konstatera, att lagstiftaren i viss utsträckning genom uttryckliga lagbestämmelser gjort skuldebrevslagens regler tillämpliga på värdepapper som inte är skuldebrev. Detta gäller aktiebrev och vissa andra aktierättsliga dokument, nämligen emissionsbevis och optionsbevis. Enligt ABL 3:6 skall skuldebrevslagen 13, 14 och 22 §§ ”äga motsvarande tillämpning” beträffande de nämnda papperen. Detsamma skall enligt hänvisning i 3:5 till 3:6 gälla interimsbevis. Samma reglering finns i försäkringsrörelselagen 1982:713 3:5 och 6 och torde vara att vänta i den under förberedelse varande bankaktiebolagslagen. 16 Samma lösning har lagstiftaren också stannat för beträffande fondandelsbevis, som utfärdats med tillämpning av aktiefondslagen 1974:931 32 och 33 §§.17
De aktiebolagsrättsliga emissionsbevisen – teckningsrättsbevis och delbevis – kan enligt ABL 3:6 och övriga motsvarande lagrum vara antingen orderpapper (liksom aktiebreven ställda till viss man utan orderklausul) eller innehavarpapper. Interimsbevisen skall enligt 3:5 liksom aktiebreven vara ställda till viss man utan orderklausul. Fondandelsbevis skall enligt aktiefondslagen 32 § ställas till innehavaren eller till viss man eller order.
När emissionsbevis i avstämningsbolag av VPC utsändes till aktieägare – vilket enligt ABL 4:3 skall ske på betryggande sätt – är de alltid ställda till viss man. De undertecknas av VPC på det emitterande bolagets vägnar. När ett sådant bevis överlåtes i sin helhet, sker detta genom ett blankoendossement. Det kan emellertid vid överlåtelse uppkomma behov av växling av beviset, och då ersättes detta av nya bevis, vilka utfärdas av emissionsbanken på bolagets vägnar och ställs till innehavaren.
Så långt om skuldebrevslagens utvidgade tillämpning på grund av lagstiftning.
Se härom SOU 1984:26 s. 18 f. med förslag till 3:5 och 6.
Om analog tillämpning av SkbrL på överlåtelse av aktie, varå brev inte har utfärdats, se Rodhe i FJFT 1979 s. 416 ff. Om överlåtelse av andel i aktiefond, varå bevis inte har utfärdats, se Rodhe, Handbok i sakrätt, § 14 vid not 29 och hänv. i noten, bl a till § 16 not 52.
Upplagshus och upplagsbevis
För den fortsatta historieskrivningen är det lämpligt att återgå till den nyss nämnda lagstiftningen av år 1931 om upplagshus och upplagsbevis, vilken upphävdes år 1977 med motivering att den inte längre fyllde något behov. 18
1931 års lag innehöll dels bestämmelser om koncessionsplikt för den som önskade driva upplagshus varå lagen skulle vara tillämplig, dels värdepappersrättsliga bestämmelser om upplagsbevis (och upplagspantbevis) utfärdade av ett koncessionerat upplagshus. Någon allmän koncessionsplikt infördes däremot inte; den som så ville kunde driva ett icke koncessionerat – och därmed inte heller av myndighet kontrollerat – upplagshus, men då blev inte heller lagens värdepappersrättsliga bestämmelser tillämpliga på de papper han utfärdade.
Nu tycks myndigheterna ha ställt stränga krav på den som ville ha koncession, med påföljd att endast ett fåtal företag begärde och fick sådan. Därmed fick lagens värdepappersrättsliga bestämmelser ett mycket litet tillämpningsområde. Men inte nog härmed – de koncessionerade företagen tycks ha varit rädda för att utfärda bevis, på vilka lagen skulle vara tillämplig, och tog därför ut en högre avgift av den uppläggare som begärde att få ett bevis av detta slag. Följden blev att ytterst få sådana bevis utfärdades, och att sålunda även de koncessionerade företagen i de flesta fall utfärdade bevis varå lagen inte var tillämplig. Marknaden kom alltså att helt domineras av icke lagreglerade lagerbevis, om vilkas juridiska egenskaper man föga visste. Men eftersom näringslivets män ”trodde” på dessa bevis, gick allting bra ändå. Ett vackert exempel på hur litet juridiken ibland kan betyda. 19
Den juridiskt medvetne förvärvare, som ville vara oberoende av överlåtarens förhållanden, kunde dock alltid vända sig till lagerhållaren och byta ut det av honom förvärvade beviset mot ett nytt, ställt till honom själv.
Om denna lagstiftning se SOU 1930:25, prop. 1931:67, lag 1931:110, prop. 1977/78:53 och lag 1977:1147.
Inom sjörätten är en motsvarande utveckling inte möjlig. SjöL 151 § är nämligen så formulerad, att den täcker alla transportdokument av konossementstyp. Några icke lagreglerade sådana dokument kan alltså inte finnas.
Lagerbevisens juridiska egenskaper
Nu kunde det ju inte undgås, att vissa jurister likväl funderade över vilka juridiska egenskaper lagerbevisen kunde ha. De uttalanden som gjordes präglades av en stor osäkerhet och av tvivel på att de oreglerade lagerbevisen kunde, exempelvis genom att ställas till innehavaren eller till viss man eller order, tilläggas alla eller åtminstone vissa av de för löpande skuldebrev karakteristiska egenskaperna. 20
Det finns anledning att här inskjuta att man, när det gäller möjligheten av en utan lagstöd gjord avtalsreglering, måste göra skillnad mellan olika av de sju ovan renodlade skuldebrevsegenskaperna.
Det är å ena sidan tydligt, att vissa av dessa egenskaper inte står öppna för en reglering, som uteslutande bygger på avtalsfrihetens princip. Hit hör de egenskaper som utmärker allmänt invindikabla papper, papper med invindikabilitet vid dubbelöverlåtelse och traditionspapper. Det är inte tänkbart att bygga regler om godtrosförvärv och om borgenärsskydd enbart på avtalsfrihetens princip – det måste här tillkomma ett speciellt godkännande från rättsordningens sida.
Å andra sidan är det tydligt, att andra av de nämnda egenskaperna är sådana, att en avtalsreglering utan sådant speciellt godkännande är fullt tänkbar. Hit hör de egenskaper, som utmärker presentationspapper, legitimationspapper, negotiabla papper och värdepapper i teknisk mening.
Minsta bekymren i detta avseende bereder legitimationsklausulen, ehuru man väl får räkna med möjligheten av en analog tillämpning av skuldebrevslagen 33 § med dess krav på skälig aktsamhet hos betalaren. 21
Inte heller borde en klausul om negotiabilitet bereda några bekymmer – konsumentkreditlagen 11 § utgår uppenbarligen från att en negotiabilitetsklausul, ofta kallad ”cut–off–klausul”, skulle vara giltig om den inte här förbjöds vid den kreditgivning lagen avser. 22
I och för sig borde det också vara möjligt att avtala en presentationsklausul eller en värdepappersklausul. Här möter emellertid ett problem av annat slag. Det anses nämligen av rättspolitiska skäl påkallat, att dessa båda klausuler i varje fall såsom huvudregel följs åt. 23 Det anses också, att ett värdepapper i teknisk mening skall vara ett traditionspapper, måhända också ett papper med invindikabilitet vid dubbelöverlåtelse. 24 Om dessa kopplingar skall respekteras, har vi lämnat avtalsfrihetens domäner och därmed gått miste om möjligheten att lösa problemen utan ett speciellt godkännande från rättsordningens sida.
Se Rodhe, Handbok i obligationsrätt, § 62 vid not 21, jfr också § 13 vid not 70. Se också Hult, Värdepappersrätt, 2 uppl. 1958, s.162 ff.
Se Walin, Lagen om skuldebrev, s. 216 ff. Jfr dock den i Rodhe, Handbok i obligationsrätt, § 13 vid not 42, väckta frågan om aktsamhetskravet skall innefatta krav på överlåtelsekedja.
Jag kan alltså inte i dag vidhålla den tvekan jag i Handbok i obligationsrätt § 62 vid not 21 uttalar beträffande giltigheten av en negotiabilitetsklausul. Jfr SOU 1972:28 s. 83 och prop. 1973:138 s. 265 ff. ang. konsumentköplagen 17 §, där förbudet mot cut-off–klausuler först infördes.
En konsekvens härav skulle vara, antingen att, såsom 1936 års lagstiftare tänkte sig, en isolerad presentationsklausul i regel skulle vara ogiltig (se SOU 1935:14 s. 111 och 119 f.), eller också att, efter mönster av SkbrL 32 §, en presentationsklausul skulle tolkas såsom även innefattande en värdepappersklausul. Se Helander, Kreditsäkerhet, s. 322 f.
Se Rodhe, Handbok i sakrätt. § 1 vid not 36, § 16 vid not 43 och § 4 vid not 20.
Riksgäldskontorets förvaringsbevis
Nu kom emellertid räddningen i form av ett avgörande från Högsta domstolen, H 1961 s. 192, angående vissa av riksgäldskontoret utfärdade förvaringsbevis rörande inskrivning av premieobligationer i statsskuldboken. Texten till dessa bevis, i realiteten ett slags lagerbevis, var – lyckligtvis må man kunna säga – så oklar och motsägande, att den gav domstolen anledning att göra uttalanden av principiell räckvidd, vilka fått stor betydelse för den allmänna synen på de i lag inte reglerade värdepapperens problem.
Avgörandet har ingående analyserats av Henrik Hessler och jag vill begagna tillfället att i denna artikel, skriven till hyllning för Hessler, understryka den betydelse hans analys fått för den på detta avgörande grundade fortsatta utvecklingen av värdepappersrätten. 25
Jag har ingen anledning att här gå närmare in på denna analys utan det är för min framställning tillräckligt att taga fasta på Hesslers uttalande att HD, såvitt man kan förstå, anser det i och för sig icke otänkbart, att man genom en värdepappersklausul (eller en presentationsklausul, tolkad såsom innefattande även en värdepappersklausul) skulle kunna tillskapa ett papper, som ägde karaktären av värdepapper i teknisk mening. 26
Se Hessler, Riksgäldskontorets förvaringsbevis och certifikat (1962). Se också den av Helander i Kreditsäkerhet s. 325 ff. gjorda fortsatta analysen.
Se Hessler, a.a. s. 14, och även Hessler i Hult, Värdepappersrätt, 6 uppl., s. 164.
Obligationscertifikat
Denna tanke utvecklas vidare av Hessler i en PM om möjligheterna att öka obligationscertifikatens omsättningsbarhet, skriven på uppdrag av den år 1965 tillsatta statliga obligationsteknikkommittén. 27 Han utgår här från såsom säkert, att man genom att i ett certifikat införa en värdepappersklausul kan göra detta till ett värdepapper i teknisk mening, och diskuterar från denna utgångspunkt om man kan öka omsättningsbarheten genom att dessutom göra certifikaten till legitimationspapper och till negotiabla papper. Att en legitimationsklausul kan införas anser han klart (ehuru han tvekar om det är påkallat), men han synes däremot mena att certifikatet inte kan göras negotiabelt utan lagstiftning – en ståndpunkt som väl nu inte kan upprätthållas. Han föreslår därför en lag som under förutsättning att certifikatet innehåller en presentationsklausul gör skuldebrevslagen 32 § tillämplig.
Av de sju ovan angivna egenskaperna hos löpande skuldebrev skulle alltså obligationscertifikaten få alla utom två, nämligen egenskapen av legitimationspapper och egenskapen av allmänt invindikabelt papper. Egenskapen av legitimationspapper skulle papperet kunna få om man tillfogade en legitimationsklausul. Egenskapen av allmänt invindikabelt papper ansågs inte alls önskvärd.
Någon lagstiftning av angivet slag har dock inte kommit till stånd, bl a beroende på att obligationsteknikkommittén stannade för att förorda ett helt annat system för förenkling av obligationshanteringen. 28
Se SOU 1969:13 s. 104 ff.
Förenklingen skulle bestå i att man inrättade en värdepapperscentral, som skulle utfärda ”obligationsbrev”, motsvarande en långivares hela innehav, och vidare ombesörja utbetalning av ränta till dem som registrerats såsom ränteberättigade. Däremot skulle äganderätten till de till innehavaren ställda obligationsbreven inte registreras. Se SOU 1969:13, särskilt s. 55 ff. Förslaget har emellertid fått vila, och nu är man i färd med att förbereda ett helt värdepapperslöst obligationssystem.
Dessutom pågår inom bankvärlden förberedelser för inrättande av en ”penningmarknadscentral” för förenklad hantering av statsskuldväxlar (vilka i realiteten inte är växlar utan till innehavaren ställda skuldebrev), riksobligationer, bankcertifikat, företagscertifikat och kommuncertifikat, vilka såsom kortfristiga räknas till ”penningmarknaden”, i motsats till ”kapitalmarknaden”. Det är här inte fråga om att skapa ett dokumentlöst system, inte heller om att skapa något nytt slag av värdepapper, utan blott om att skapa en central för deposition av dokument och för registrering av transaktioner beträffande dessa. Denna central, PmC, avses träda i funktion hösten 1986. Om penningmarknaden se även Affärsrätt 1985 nr 3 s. 30 ff.
Depåbevis i börshandeln
År 1982 kom så frågan om vilka egenskaper som kan tilläggas ett lagerbevis på sin spets i samband med att riksbanken medgav att utländska aktier skulle få introduceras på Stockholms fondbörs. Riksbanken krävde därvid, att de utländska aktiebreven – för att de skulle stå utanför handeln med s k switchrätt – skulle deponeras i svensk valutabank och att börshandeln skulle avse på grundval av sådan deposition utfärdade depåbevis. Dessa depåbevis är tydligen en ny variant på lagerbevis. För att depåbevisen i börshandeln skulle kunna tjäna såsom substitut för aktiebrev borde de helst utrustas med samma värdepappersegenskaper som aktiebrev. Inom bankvärlden beslöt man sig också – trots en försynt huvudskakning från min sida – att med friskt mod taga steget från värdepapper i teknisk mening till löpande papper. Depåbevisen innehåller alltså, förutom en presentationsklausul, följande bestämmelser av betydelse för värdepapperskaraktären:
”Ifråga om vem som skall anses vara behörig att överlåta eller pantsätta depåbeviset eller vem som till följd av överlåtelse eller pantsättning skall anses som rätt ägare eller panthavare skall tillämpas de bestämmelser som gäller för aktiebrev enligt i Sverige gällande aktiebolagslag. Som ägare eller panthavare skall sålunda anses innehavare av depåbevis vilken i god tro fått beviset överlåtet eller pantsatt till sig av person som enligt nämnda bestämmelser var att anse såsom behörig.”
Att man genom utformningen av dessa bestämmelser avsett att skapa ett fullvärdigt löpande papper – närmare bestämt ett orderpapper utan orderklausul – kan inte betvivlas. Låt oss tro att det – sedan en befäst sedvana av detta innehåll snabbt uppkommit, i praktiken framtvingad genom riksbankens föreskrift – inte gärna skulle kunna komma i fråga att HD skulle vägra att godtaga att depåbeviset också har de egenskaper som texten tillskriver det. Och därmed vore kanske även steget taget till ett generellt godkännande av lagerbevis av löpande karaktär. Detta må framtiden utvisa. 29
Jfr Rodhe, Handbok i sakrätt, § 1 vid not 27, där följande försiktiga uttalande står att läsa: ”Huruvida ett papper, som är ställt till innehavaren men inte tillhör någon av de nu nämnda lagreglerade kategorierna, har de för de lagreglerade innehavarpapperen karakteristiska egenskaperna måste betecknas såsom ganska ovisst.” Och vidare i not 29, på tal om oreglerade orderpapper: ”Härom kan antagas gälla vad som nyss sagts om oreglerade innehavarpapper.” Jfr också Helander, Kreditsäkerhet, s. 329 f.
Teckningsbevis enligt ABL
Jag återgår nu ett ögonblick till aktiebolagsrätten. ABL 1944 gav i 35 § föreskrift om teckningsbevis, innehållande förbehåll att aktiebrev eller interimsbevis å motsvarande aktie ej finge utbekommas med mindre beviset återställdes. I 37 § preciserades teckningsbevisets egenskaper därhän, att beviset med här använd terminologi skulle vara dels ett traditionspapper, dels ett vid dubbelöverlåtelse invindikabelt papper. Detta skulle betyda att beviset, med tillämpning av vad som sagts i det föregående, var ett värdepapper i teknisk mening. 30
Vid tillkomsten av ABL 1975 förklarade sig lagstiftaren anse, att värdepappersrättsliga bestämmelser om teckningsbevis kunde undvaras, varför några bestämmelser om detta slag av papper inte upptogs i lagen. 31 Praktikens män var emellertid av annan mening: man ansåg teckningsbevisen behövliga och fortsatte att utfärda sådana. Dessa ställs till viss man och förses med presentationsklausul. Det må väl vara försvarligt att antaga, att dessa papper, med stöd av presentationsklausulen och med beaktande av deras förhistoria, alltjämt är värdepapper i teknisk mening.
De icke lagreglerade papper, som behandlats i det föregående, har varit lagerbevis och teckningsbevis. Vi kommer nu till ännu ett slag av värdepapper, vilka utan lagreglering vunnit burskap inom näringslivet, nämligen bevis om rätt att köpa egendom av visst slag. Dessa brukar benämnas inköpsrättsbevis eller optionsbevis.
Se ovan samt Hult, Värdepappersrätt, 6 uppl., s. 170 f., och Hessler, Allmän sakrätt, s. 136 och 227.
Se SOU 1971:15 s. 164 f. och prop. 1975:103 s. 319 f.
Teckningsrättsbevis, inköpsrättsbevis och optionsbevis
Här möter en terminologisk komplikation. Jag har förut berört de i ABL 5 kap. reglerade optionsbevisen, vilka är bärare av en rätt att teckna aktier i det bolag, som utfärdat beviset. Vi möter nu bevis, som är bärare av en rätt att köpa aktier i ett annat bolag än det som utfärdat beviset. När man inom näringslivet valt att – vid sidan av termen inköpsrättsbevis – använda beteckningen optionsbevis för papper av sist angivet slag, beror detta på en önskan att göra en anpassning till anglo-amerikansk terminologi; i England och i USA betyder option helt allmänt en rätt att köpa (eller ingå avtal av något annat slag). Ett papper representerande rätt att teckna aktier betecknas med ordet warrant. 32
Man synes också kunna räkna med att det på marknaden kommer att dyka upp bevis, som är bärare av en rätt att sälja aktier i ett annat bolag än det som utfärdat beviset.
I anslutning till det sagda synes man för närvarande benägen att i svensk terminologi skilja mellan en i ABL 5:1 definierad optionsrätt, innebärande en rätt att teckna aktier, och en option (eller ibland aktieoption), innebärande en rätt att köpa eller sälja aktier. Optionens innebörd kan preciseras genom att man talar om köpoption resp säljoption. 33
För papper som är bärare av en optionsrätt eller en option, används den gemensamma beteckningen optionsbevis. Jag tillåter mig föreslå, att man för att särskilja de båda slagen av optionsbevis, då så erfordras, använder termerna optionsbevis för aktieteckning och optionsbevis för aktieköp.
Emellertid måste man också göra en distinktion på ett annat plan. ABL skiljer mellan en teckningsrätt – av lagen något omständigt betecknad såsom ”företrädesrätt till teckning” – enligt 4 kap, vilken skall vara kortlivad, och en optionsrätt enligt 5 kap, vilken är avsedd att vara långlivad. Mot denna distinktion svarar skillnaden mellan teckningsrättsbevis enligt 4:3 och optionsbevis enligt 5:1.
Motsvarande distinktion återkommer när det gäller rätt att köpa aktier. Det är vanligt, att ett aktiebolag ger sina aktieägare utdelning i den formen, att aktieägarna erbjuds att till underpris köpa av bolaget ägda aktier i ett annat bolag. Denna inköpsrätt är kortlivad, den måste begagnas inom en viss kort tid. År 1984 framträdde emellertid på marknaden en ny variant härav, bestående däri att vissa bolag gav sina aktieägare utdelning i den formen, att aktieägarna erbjöds att till underpris förvärva s k units av en obligation och två optioner. Dessa optioner, som är fristående från obligationerna, innebär en rätt att inom tio år köpa aktier i ett annat bolag. Denna rätt att köpa är alltså långlivad och den kallas option (på engelska ”call option”). För de nyss nämnda inköpsrätterna utfärdas inköpsrättsbevis, för optionerna optionsbevis, närmare bestämt optionsbevis för aktieköp. 34
Inköpsrättsbevisen, som inte är lagreglerade, ställs – liksom de förut nämnda teckningsbevisen – i praktiken till viss man och förses med presentationsklausul. Man torde få anta, att dessa liksom teckningsbevisen, är värdepapper i teknisk mening. 35
Liksom emissionsbevisen kan inköpsrättsbevisen överlåtas genom blankoendossement. Vid behov av växling bytes de liksom emissionsbevisen mot nya bevis, ställda till innehavaren. Man utgår tydligen i praktiken från att dessa papper, liksom de lagreglerade emissionsbevisen, genom innehavarklausulen blir fullvärdiga innehavarpapper. 36
De nyss omtalade optionsbevisen för aktieköp är däremot från början ställda till innehavaren, i analogi med vad som ABL uttryckligen tillåter beträffande optionsbevis för aktieteckning.
Det finns ett viktigt skäl att inte nöja sig med egenskapen av värdepapper i teknisk mening för optionsbevis för aktieköp. Inköpsrättsbevisen är kortlivade och risken för att ett sådant bevis kommer på avvägar är därmed liten; alltså kan man nöja sig med ett papper som saknar legitimationskraft och allmän invindikabilitet, låt vara att man vid växling förvandlar dem till innehavarpapper. Optionsbevisen för aktieköp är avsedda att vara långlivade och de skulle säkerligen inte kunna vinna marknadens fulla förtroende om de inte från början vore utrustade med alla de egenskaper som kännetecknar ett löpande papper.
När man nu vant sig vid att, utan lagstöd, växla inköpsrättsbevis till innehavarpapper, var marken väl förberedd för att lansera den värdepappersrättsliga nyhet, som optionsbevis för aktieköp, ställda till innehavaren, utgör, i förtröstan på att HD om tvist uppstår skall finna att dessa bevis utgör en naturlig och acceptabel produkt av den successiva utveckling av den lagstiftning, den domstolspraxis och de sedvanor på värdepappersrättens område, som jag i det föregående beskrivit.
Att warrant också kan betyda lagerbevis omtalas i SOU 1930:25 s. 92.
Kungl. bankinspektionen har i skrivelse 31/1 1985 till regeringen fört på tal frågan om administrativ tillsyn över handeln med aktieoptioner och föreslagit att sådana optioner skall likställas med aktier vid tillämpningen av fondbörslagen och fondkommissionslagen samt av den under förberedelse varande lagen om värdepappersmarknaden (se nu lag 1985:571). Inspektionen nämner också möjligheten av att det kan uppkomma en marknad för obligationsoptioner.
Utdelningen gavs av AB Investor och Förvaltnings AB Providentia. Optionerna ger rätt att från ett av Investor och Providentia gemensamt ägt dotterbolag AB Patricia för ett på förhand bestämt pris inköpa, för den ena optionen i en unit en aktie i Atlas Copco AB och för den andra optionen i en unit en aktie i Stora Kopparbergs Bergslags AB.
Jfr ovan. Märk olikheten mellan dessa inköpsrättsbevis och de i ABL 3:6 reglerade teckningsrättsbevisen: dessa kan efter utfärdarens val vara orderpapper eller innehavarpapper.
Teckningsbevis bytes däremot aldrig till innehavarpapper, eftersom de måste kunna identifieras mot en teckningslista.
Två motstridiga tendenser
När vi kommit så här långt erinrar sig måhända läsaren, att det på dagens värdepappersmarknad i själva verket finns två motstridiga tendenser: dels en tendens att skapa nya värdepapper, som jag här har behandlat, dels en tendens till flykt från värdepapper, vilka blivit alltför många och alltför betungande att hantera. Den fortgående flykten från värdepapper får emellertid bli ämnet för en annan uppsats än denna, vid något lämpligt tillfälle.
Knut Rodhe, professor emeritus, Handelshögskolan i Stockholm