Redovisning: Finansieringsanalys i praxis – Tillbakagång för FAR-modeller

Finansieringsanalysens utformning har länge varit föremål för debatt.

Tidigare har FARs modeller klart dominerat. Av en nyligen genomförd undersökning vid Stockholms universitet framgår emellertid att de minskar i betydelse.

Undersökningen har genomförts av Monica Lindström och Göran Steenie som också skrivit denna sammanfattande artikel.

Finansieringsanalysens primära syfte är att beskriva företagens investerings- och finansieringsaktiviteter samt ge information om företagens penningflöden.

Genom 1975 års aktiebolagslag ABL, har det blivit ett rättsligt krav på vissa 1 företag att upprätta och offentliggöra finansieringsanalyser. I lagen finns inget krav på finansieringsanalysens utformning. Däremot anges i lagens förarbeten att den modell som Föreningen Auktoriserade Revisorer Far rekommenderar motsvarar en lämplig uppställningsform. Därefter presenteras FARs modell.

USA är ett föregångsland på finansieringsanalysens område. American Institute of Certified Public Accountants, AICPA, presenterade den första rekommendationen till finansieringsanalys 1963, ”The Statements of Source and Application Funds”, APB no 3. Uppställningen/rapportutformningen var valfri.

För Sverige har APBs opinion no 3, sedermera ändrad till no 19, haft stor betydelse som förebild för utformningen av rekommendationer.

I Sverige presenterades för första gången en finansieringsanalys i årsredovisningen för Billman Regulator AB år 1962.

Den första rekommendationen presenterades 1969 av Näringslivets Börskommitté, NBK. Rekommendationerna byggde i stora delar på AICPAs idéer och övertogs senare av FAR 1970.

En av de viktigaste lagändringarna på detta område tillkom 1980 då man i ABL medgav att medel även kan definieras som likvida. Strax efter anpassade även FAR sin rekommendation till detta, vilket naturligtvis innebar en större frihet i utformningen av finansieringsanalysen. Den fastställdes som rekommendation nr 10 1984.

Flera olika rekommendationer och modellförslag har utformats. Dels FARs rörelsekapitalmodell och likvida-medelmodell dels Sveriges Finansanalytikers Förening, SFFs modell som kanske främst är inriktad på professionella finansanalytiker. I facktidskrifter har dessutom flera andra intressanta modellförslag presenterats bl a av Jill Elmgren-Warberg.

De olika modellerna av finansieringsanalys skiljer sig åt bl a på följande punkter:

• Olika definitioner av medel

• Gruppering av poster

• Beskrivning av flöden i brutto- eller nettotermer.

FAR-modellerna

Modellen är uppbyggd kring två rubriker: ”Tillförda Medel” och ”Använda Medel”. Under tillförda medel som börjar med ”Från Årets Verksamhet Internt Tillförda Medel”, FÅVITM, beräknas årets resultat justerat för sådana kostnader och intäkter som ej innebär betalningar under året.

FAR anger att medel kan definieras antingen som rörelsekapital eller som likvida medel. I det förra fallet visar finansieringsanalysen förändringen av rörelsekapital och i det senare förändringen av likvida medel (summa tillförda medel minus summa använda medel).

Det kan enligt FAR vara lämpligt att i den senare varianten exkludera förändringar i kortfristiga fordringar och skulder som är av finansiell karaktär och i stället redovisa dessa bland tillförda respektive använda medel.

FÅVITM skall enligt FAR specificeras i finansieringsanalysen eller i not till denna. Specifikationen kan göras med utgångspunkt från resultat före bokslutsdispositioner och skatt eller med utgångspunkt från rörelsens intäkter.

Utdelningen till aktieägare kan alternativt placeras som avdragspost bland internt tillförda medel. Den bör då specificeras.

Finansieringsanalysen bör liksom resultat- och balansräkningar presenteras tillsammans med motsvarande belopp för i varje fall föregående år.

Rekommendationen är allmänt skriven, inte detaljreglerad utan ställer endast upp vissa principer som borde stimulera till experiment.

Undersökningen

Syftet är att redogöra för svensk redovisningspraxis av i dag hos börsnoterade bolag rörande finansieringsanalysens utformning. Vi 2 har undersökt 65 börsnoterade bolag, samtliga rörelsedrivande. Undantagna är investmentbolag, banker och försäkringsbolag. Vidare omfattar undersökningen endast koncernfinansieringsanalysen för år 1984 eller 1984/1985 vid brutet räkenskapsår. Som kriterium på praxis har vi i denna undersökning ett riktvärde på 75 %.

Vid genomgången av årsredovisningarna har följande modeller identifierats:

FAR rörelsekapitalmodell är den ursprungliga exemplifierade modellen från rekommendation nr 10, och var från 1970 fram till 1980 den helt dominerande.

Likvida medel-modellen. Som tidigare omnämnts utvidgades FARs rekommendation till att fr o m 1980 även omfatta en likvida medel-modell.

Egen modell, denna rubrik är en övrig – post eller ”slaskpost” om man så vill. Hit förs alla modeller som ej kunnat klassificeras enligt några av de modeller vilka ingår i undersökningen. Flera modeller innehåller grundelement från minst två olika modeller vilket omöjliggör en säker klassificering. Andra modeller är å andra sidan helt och hållet egna där man endast kan känna igen de enskilda posterna.

I sektormodellen grupperas posterna sektorsvis/ämnesvis efter rörelse, investeringar och finansiering. Medel definieras som likvida.

SFF-modellen är den till antalet ingående poster mest omfattande modellen och kanske är just detta orsaken till att den förekommer så sparsamt, endast två gånger.

Medelsanalysmodellen påminner om sektormodellen i sin uppbyggnad och fanns i sin renodlade form endast hos ett bolag. Medel definieras som likvida.

FAR- (exemplifierade) modeller dominerar, om än inte i samma utsträckning som för några år sedan, då Gun Carlsson i Balans nr 2/83 redogjorde för en liknande undersökning (se figur 1). Den andra gruppen kallad ”övriga modeller” har inte oväntat gått framåt.

Brutto- och nettoredovisningen

Av FAR-modellerna har likvida medel-modellen ökat på bekostnad av den traditionella rörelsekapitalmodellen. I gruppen ”övriga modeller” har antalet ”medelsanalyser”/sektoruppbyggda modeller förblivit konstant. Den andra delgruppen, ”egna modeller”, har vuxit desto mer.

Av FAR-modellerna var drygt hälften mer detaljerade än de i rekommendation exemplifierade modellerna. Den traditionella rörelsekapitalmodellen var mer detaljerad i 63 %, lika detaljerad som i rekommendationen 33 % och mindre detaljerad i 4 %, motsvarande tal för likvida medel-modellen är, mer detaljerad 43 %, lika detaljerad 14 % och mindre detaljerad i 43 %.

Av de totalt 41 FAR-modellerna var (endast) nio st så pass förändrade/anpassade efter företagens egna behov att man kan tala om företagsanpassade FAR-modeller. För övriga modeller finns inte i samma utsträckning färdiga rekommendationer varför det ej finns någon egentlig rikslikare att jämföra med.

Tre fjärdedelar av de undersökta företagen har valt att inte öppet redovisa inköp och försäljning av dotterbolag. Den traditionella rörelsekapitalmodellen redovisar inköp och försäljning i mycket större utsträckning (50 %) än likvida medel-modellen gör (20 %).

Knappt hälften av företagen redovisar minoritetsintresse.

Minoritetsintresse i finansieringsanalyserna kan redovisas på flera olika sätt:

• företagen kan redovisa minoritetsintresset som en avdragspost under tillförda medel.

• eller eventuella förändringar av storleken på minoritetsintresset.

Branschspecifikt:

Intressant att notera är att det är stor skillnad mellan två branscher i denna fråga. Inom kemi väljer ca 70 % av företagen att ej redovisa minoritetsintresse. Som deras motsats framstår verkstad där ca 70 % i stället redovisar minoritetsintresse.

En klar majoritet av bolagen specificerar anläggningstillgångar på olika poster. Graden av specifikation varierar dock kraftigt mellan de olika bolagen. Minimikriteriet för specifikation av anläggningstillgångar i undersökningen är uppdelning på dels aktier och andelar och dels övriga anläggningstillgångar.

Hade kravet på specificering ställts högre, t ex tre poster hade ett betydligt lägre tal erhållits för bolag vilka specificerar anläggningstillgångar.

Netto- eller bruttoredovisning

Ungefär 8 0% av bolagen har valt att bruttoredovisa investeringarna i anläggningstillgångar. D v s de har valt att redovisa både försäljning av och investering i anläggningstillgångar.

Nettoredovisning är när bolagen valt att ej redovisa försäljningen av anläggningstillgångar. Bruttoredovisning är en mer öppen form av redovisning som ger mer information än nettoredovisningen som utesluter försäljningen av anläggningstillgångar.

Det bör nämnas att i NBKs motivering till modellförslag för finansieringsanalyser påtalas att ”Om försäljningsinkomsten från sålda anläggningar är av ringa betydelse, kan den avräknas mot utgifter för nyanskaffade anläggningar....” d v s nettoredovisas. Det finns alltså stöd för nettoredovisning under vissa förutsättningar.

En nästan total enighet råder i fråga om att långa skulder och fordringar skall redovisas netto.

Bruttoredovisning innebär att finansieringsanalysen skall innehålla uppgifter om nyutlåning och nyupplåning samt amorteringar förutom uppgifter om långfristiga skulder och fordringar.

Nettoredovisning innebär att endast uppgifter om storleken på de långa skulderna och fordringarna uppges. Det är ingen tvekan om att bruttoredovisning från läsarens synpunkt vore att föredra.

Sju resultatsteg

Vid undersökning av vilket resultatsteg respektive modell utgår ifrån framkom inte mindre än sju olika resultatsteg. Eftersom FARs rörelsekapitalmodell är den mest vanliga är det kanske inte så konstigt att knappt hälften av bolagen använder sig av resultatsteget Resultat före bokslutsdispositioner och skatter (RFBoS).

Därefter kommer Brutto (rörelsens intäkter) och Rörelseresultat före avskrivningar. Båda får betraktas som bruttoredovisning och ligger siffermässigt inte så långt efter det traditionella RFBoS.

Det är i princip endast i FARs rörelsekapitalmodell som man kan tala om att det är praxis att utgå från resultatsteget RFBoS. I de övriga modellerna är det mer jämnt fördelat mellan de tre resultatstegen Brutto (rörelseintäkter), RFBoS och rörelseresultat före avskrivningar.

När FARs rörelsekapital-modell utgår från resultatsteget RFBoS kallas den även för FARs baklängesmodell eftersom resultatsteget tas längst ner i resultaträkningen och därefter främst korrigerar för poster som ligger före detta resultatsteg.

Det fanns dock två bolag som i undersökningen utgick från redovisad vinst d v s netto och ytterligare ett steg längre ned i resultaträkningen.

En orsak till att baklängesmodellen användes från början lär vara att längre tillbaka i tiden var företagen mycket obenägna att redovisa omsättningen eller Rörelsens intäkter d v s bruttoredovisa. Detta är numera överspelat varför det inte borde finnas några hinder för att bruttoredovisa.

Bruttoredovisningen anses vara mer lättförståelig för dem som ej är insatta i redovisning då analysen utgår från samma resultatsteg som i resultaträkningen. Korrigeringar som görs utförs med minustecken i stället som för i baklängesmodellen där man plussar på t ex avskrivningarna. Stora avskrivningar skulle av den oerfarne kunna betraktas som något eftersträvansvärt. Nettoredovisningen anses vara avsedd för den mer redovisningserfarne.

Gruppering

Grupperingen av poster är det som sätter sin prägel på och ofta är kännetecknande för respektive modells utformning. Av 41 st tillförda/använda grupperingar är 38 tillhörande FAR- modellerna rörelsekapital och likvida medel. Endast tre bolag avvek från denna FAR-standard.

Sektormodellerna använder, som namnet anger, sektorgruppering.

Av de elva egna-modellerna har nio en ”egen” gruppering. Ofta är grupperingen en blandning som inleds likt en FAR likvida medel-modell med FÅVITM och specificering av rörelsekapitalet följt av minst två sektorer rörande investering och finansiering, ibland betydligt fler, vilket kan göra dessa modeller svåröverskådliga.

SFF-modellerna har sin egen karaktäristiska gruppindelning vilken kan liknas vid en sektorindelning men är betydligt mer omfattande.

Av medelsanalysmodeller fanns endast en, grupperingen kan även den karaktäriseras som sektorindelad.

Nobelkoncernens finansieringsanalys är exempel på en sektormodell. Analysen utgår från fakturerad försäljning och är således på denna punkt bruttoredovisande. Övrigt av intresse är att KemaNobel-förvärvet redovisas brutto och finansieringsanalysens placering mellan resultaträkningen och balansräkningen (i stället för sist)?

Koncernens finansieringsanalys

Antal år

När det gäller frågan för hur många år finansieringsanalysen skall presenteras i årsredovisningen kan man med rätta säga att det utvecklats som praxis att det är två år (inklusive innevarande år) som skall presenteras.

I ABL finns inga preciseringar för hur många år finansieringsanalyserna skall redovisas. I FARs rekommendation nr 10 säger man att det som minimum bör presenteras två år. Uppenbarligen något bolagen tagit fasta på.

Under arbetets gång har vi sett, exempel på tre st finansieringsanalyser där man på ett utmärkt och överskådligt sätt redovisar analyser för totalt fem år. Detta ger en bra möjlighet för läsaren att iaktta bolagets utveckling.

Extraordinära poster

För de företag för vilka det är aktuellt att i resultaträkningen redovisa Extraordinära poster, 54 st, har 23 st gjort detta även i finansieringsanalysen. Således mindre än hälften, trots att detta omnämns i alla modeller utom i SFF-modellen.

Sämst är FAR rörelsekapital-modellerna där endast 3 av 16 redovisar extraordinära poster (8 redovisar ej extraordinära poster).

Möjligen är det så att extraordinära poster anses vara av lite känslig karaktär. Det finns all anledning för en analytiker eller annan intressent/läsare av årsredovisningar att hålla ett öga på extraordinära poster så att han/hon själv får ta ställning till posten i fråga.

Branschspecifikt

Det framgår i denna fråga klart att skillnaden är stor mellan de olika branscherna. Inom kemi- och skogsbranscherna har ca 60 % av företagen valt att redovisa extraordinärt i finansieringsanalyserna. Verkstad väljer i ca 70 % till skillnad från frågan om redovisningen av minoritetsintresse att i denna fråga rörande extraordinära kostnader och intäkter ej redovisa detsamma.

Knappt hälften, 27 av 65, redovisar utdelning som en avdragspost under FÅVITM. Detta har sitt stöd i FARs rekommendation nr 10 där man omnämner FÅVITM som ett alternativ till att utdelningar skall redovisas under använda medel. Dessutom skall enligt FAR, om utdelningarna redovisas under FÅVITM, dessa specificeras under egen rubrik.

Det är utan tvivel praxis att finansieringsanalyserna placeras efter balansräkningen men en svag tendens kan skönjas för en placering före balansräkningen. En finansieringsanalys i undersökningen var faktiskt placerad före både resultaträkning och balansräkning, kanske är det ett tecken på att finansieringsanalysens status ökar?

Gemensam praxis

Av i undersökningen 17 ingående frågor har vi funnit att man kan tala om att gemensam praxis föreligger i följande nio frågor:

Specificeras investeringar i anläggningstillgångar? Praxis är att de specificeras.

Brutto- eller nettoredovisning av investeringar i anläggningstillgångar? Praxis är att de bruttoredovisas.

Brutto- eller nettoredovisning av långfristiga skulder och fordringar? Praxis är att de redovisas netto – så högt som 95 %!

För hur många år presenteras finansieringsanalysen? Praxis är att två år redovisas.

Grafiska bilder eller annat som underlättar förståelsen av finansieringsanalysen? Praxis är att inte använda grafiska eller andra illustrationer. Endast två bolag har utnyttjat denna möjlighet.

Var i årsredovisningen är finansieringsanalysen placerad? Praxis är att den placeras sist d v s efter balansräkningen.

Specificeras FÅVITM? Praxis är att FÅVITM specificeras.

Var i uppställningen är FÅVITM placerad? Praxis är att FÅVITM placeras först i finansieringsanalysens uppställning.

Egen variant av FARs modeller rörelsekapital och likvida medel? Praxis är att inte frångå FARs modeller.

Monica Lindström, redovisningskonsult vid Lindström Redovisning AB och Göran Steenie, ekonom på länsarbetsnämnden