American Accounting Association och KMG har gemensamt anordnat en internationell konferens för regelutvecklare på redovisningsområdet.
Docent Birgitta Jönsson Lundmark vid Bohlins Revisionsbyrå i Stockholm, tidigare kanslichef i Bokföringsnämnden, redogör här för de delvis kontroversiella frågor som behandlades.
American Accounting Association är en förening för universitetslärare i redovisning. Organisationen sysslar huvudsakligen med frågor rörande undervisning och forskning men i slutet av augusti anordnade den tillsammans med revisionsbyrån KMG en tredagarskonferens i Princeton, USA, på temat Standard Setting for Financial Reporting. Till konferensen hade inbjudits ett sextiotal personer som på ett eller annat sätt var eller hade varit engagerade i olika länders arbete med att utforma regler för företags årsredovisningar och andra finansiella rapporter. Från Sverige hade inbjudits Bo Fridman och undertecknad båda från Bohlins Revisionsbyrå. Övriga deltagare kom från 21 länder i fem världsdelar. Dessutom deltog representanter för International Accounting Standards Committee, EG och Groupe d’Etudes des Experts Comptables samt OECD och FN.
De inledningsanföranden som hölls kommer att redigeras och ges ut av professor David Solomons, som tillsammans med professor Stephen Zeff stod för alla praktiska arrangemang i samband med konferensen. I väntan på denna bok skall jag emellertid försöka sammanfatta och återge några diskussionspunkter som var speciellt intressanta från svensk synpunkt sett.
Årsredovisningens syfte
Det första ämnet som diskuterades var årsredovisningens syfte. En av inledarna till detta avsnitt var f d Harvardprofessorn Robert Anthony, som retade debattlusten genom att påstå att frågan om vem årsredovisningen riktar sig till är irrelevant. Alla användare domineras av samma intresse och de kan därför ses som en homogen grupp. Det enda de egentligen är intresserade av att veta är vad resultatet av årets verksamhet blev. För att skydda användarna är det därför i första hand väsentligt att de redovisade resultatbeloppen beräknas efter samma principer år efter år så att de blir jämförbara.
En annan inledare till detta avsnitt var R C Spinosa Cattela från Philips i Holland. Han såg problemet ur ett företagsledningsperspektiv och poängterade, att den offentliga årsredovisningen måste uppfattas som ett dokument som skall tjäna många olika syften och som därför i många fall måste kompletteras med skräddarsydda specialrapporter. Han framhöll särskilt att för att dessa specialrapporter skall bli trovärdiga måste de hänga ihop med den information som lämnas i årsredovisningen, något som enligt Philips uppfattning bara kan uppnås om samtliga rapporter bygger på en gemensam databas. För att minimera behovet av specialrapporter i multinationella koncerner pläderade han för ökad harmonisering av redovisningsregler. Han framhöll emellertid att reglernas syfte alltid måste anges eftersom man i annat fall riskerar att framtvinga rapporter med överflödig information. Och att kalla ”överflödig information” för ”information” ansåg han vara missledande. ”Överflödig information” är ett miljöproblem slog han fast till deltagarnas hörbara förtjusning.
Årsredovisningens syfte i ett utvecklingsland belystes av Ayo Oni från Nigeria. Han framhöll särskilt statens behov av pålitliga och informativa årsredovisningar.
Att utveckla regler
På första dagens eftermiddag diskuterades olika sätt att organisera arbetet med att ta fram redovisningsregler. Carrick Martin från The Australian Standards Review Board redogjorde för det australiensiska systemet, vars viktigaste drag är att de anvisningar och rekommendationer, som utformas av revisorskåren, måste godkännas av den statliga Accounting Standards Review Board. Genom detta godkännande blir de tvingande regler för företagen. Accounting Standards Review Board bildades för några år sedan på tillskyndan av revisorsorganisationerna, som hade problem med efterlevnaden av de rekommendationer man utfärdade. I början hade man haft svårigheter att finna en lämplig form för samarbetet mellan den statliga myndigheten och revisorsorganisationerna, men numera ansåg man att systemet fungerade bra och att det innebar en effektiv lösning på problemet att åstadkomma regler som samtidigt är tvingande och flexibla.
Tidigare FASB-ledamoten Robert T Sprouse berättade om det amerikanska systemet och dess historiska utveckling. Han ansåg att Financial Accounting Standards Board (FASB) har varit och är framgångsrikt när det gäller att formulera redovisningsregler och uppehöll sig särskilt vid ett antal faktorer som han ansåg hade bidragit till framgången. FASBs oberoende ställning ansåg han vara en sådan faktor och dess resurser en annan. Genom att FASB årligen disponerar cirka nio miljoner dollar kan organisationen anställa högt kvalificerad personal, som under den tid de är anställda av FASB inte får ha några uppdrag hos sin föregående arbetsgivare. FASB har dessutom möjlighet att finansiera en omfattande uppdragsforskning. Genom att alla ”utkast till rekommendationer” skickas på remiss till ett stort antal intressenter, som har möjlighet att framföra sina synpunkter vid offentliga hearings, säkerställs, att de rekommendationer som utfärdas, blir väl förankrade hos berörda parter. En annan faktor som Robert Sprouse ansåg väsentlig för FASBs nuvarande ställning och framtida utveckling var att man lyckats formulera en grundläggande referensram (conceptual framework) som kan tjäna som vägledning när organisationen analyserar och löser nya redovisningsproblem. Vidare ansåg han det betydelsefullt att FASB genom att minska antalet tillåtna redovisningssätt för en och samma transaktion lyckats förbättra jämförbarheten mellan olika företags årsredovisningar.
Även om vissa debattdeltagare uttryckte sina dubier på den punkten ansåg Robert Sprouse att FASB inte ger efter för försök från olika parter att påverka redovisningsreglerna till förmån för olika särintressen. Han ansåg därför att det amerikanska systemet, som innebär att redovisningsregler utformas utan direkt statlig inblandning, kommer att överleva trots att det för närvarande delvis är under attack av bland annat den s k Dingellkommittén.
Stöd från högre ort
Bland annat i detta sammanhang diskuterades problemet rörande efterlevnaden av redovisningsregler. Av de erfarenheter som deltagarna gav uttryck för kan man dra slutsatsen att om redovisningsregler som behandlar kontroversiella frågor skall följas i tillräckligt hög grad behöver de stöd från ”högre ort”. De regler som FASB utfärdar får sådant stöd genom att Securities and Exchange Commission i praktiken tvingar de publika företagen att tillämpa den. I EG-länderna får redovisningsrekommendationer motsvarande stöd av den lagstiftning som länderna infört som en följd av fjärde och sjunde direktiven.
Av diskussionen framgick att i de flesta länder är revisorer och andra redovisningsexperter den grupp som har störst inflytande när det gäller att formulera redovisningsregler. Ett undantag utgörs emellertid av Japan. Seigo Nakajima berättade i sitt inledningsanförande att av den japanska ”bokföringsnämndens” 25 ledamöter är elva akademiker och endast tre praktiskt verksamma revisorer. Nämnden är ett rådgivande organ till finansdepartementet. De regler som formuleras måste stämma överens med aktiebolagslagens värderingsregler, vars syfte är utdelningsbegränsning. Seigo Nakajima, som själv är en av de elva akademikerna, var kritisk till det japanska systemet. Han ansåg att det tar alltför lång tid att få fram regler för redovisning av nya typer av transaktioner och menade att en bidragande orsak kan vara den japanska traditionen att inte fatta beslut om regler förrän alla är eniga.
Conceptual framework
Andra dagens förmiddag ägnades åt behovet av att formulera en grundläggande referensram (conceptual framework). FASB-ledamoten Arthur Wyatt talade om de fördelar FASB ansåg sig ha fått av att tänka igenom grundläggande principer och definitioner och ordna dem i formaliserade dokument (Statements of Financial Accounting Concepts). Han erkände emellertid att trots att det tog FASB mer än tio år att ta fram de fem statements som nu finns, är det sannolikt att man måste börja arbeta med att revidera vissa delar av dokumenten inom en inte alltför avlägsen framtid.
Kevin Stevenson från Australien berättade om de fördelar man där ansåg sig ha haft av att utnyttja FASBs Statements of Financial Accounting Concepts både när man formulerat redovisningsregler och som underlag för utvecklandet av ett antal egna rekommendationer med grundläggande principer och definitioner. John Denman från Kanada var emellertid mer skeptisk till behovet av att formalisera grundläggande principer och definitioner. Han ifrågasatte dessutom behovet av att i framtiden publicera traditionella årsredovisningar som skall tillgodose flera intressentgruppers olika informationsbehov. Han pekade på SECs EDGAR-projekt och förutsåg att inom en inte alltför avlägsen framtid skulle olika användare via sina persondatorer kunna sammanställa sina egna skräddarsydda rapporter på basis av finansiella data i en offentlig databas. Han ansåg att när denna framtidsvision blir verklighet behövs riktlinjer för hur olika användare skall ställa samman meningsfulla rapporter snarare än en grundläggande referensram för dem som nu formulerar redovisningsregler.
Inflationsredovisning
Andra dagens eftermiddag ägnades åt inflationsredovisning. Geoffrey Whittington redogjorde för den historiska utvecklingen med tyngdpunkt på den i England, och Eliseu Martins beskrev det brasilianska inflationsredovisningssystemet. Av diskussionen som fördes utan större entusiasm framgick att såväl England som USA står i begrepp att avskaffa de nuvarande reglerna. Dessa är avsedda att tvinga företagen att publicera inflationsjusterade data men de efterlevs inte i någon högre grad. Gruppen var ense om att med undantag av vissa höginflationsländer är inflationsredovisning för närvarande en död fråga.
Tredje dagens första ämne var redovisningsforskningens bidrag vid formulerande av redovisningsregler. Baruch Lev från University of California ifrågasatte om det amerikanska samhället verkligen får valuta för de pengar man lägger ner på att formulera redovisningsregler. Han ansåg att FASB och andra som sysslar med detta borde tvingas bevisa behovet av fler och fler, mer och mer detaljerade redovisningsregler och pekade på att det numera finns redovisningsforskning som med åberopande av ”agency theory” och ”optimal incentives”-modeller hävdar att om marknaden är effektiv kommer företag av egen fri vilja att publicera information som tillfredsställer marknadens behov. Bill Beaver från Stanford University hade som sitt främsta budskap att forskare måste vara medvetna om den begränsade roll forskning spelar när det gäller att formulera redovisningsstandards. Leandro Canibano Calvo berättade om forskningens roll när det gällt att formulera nya redovisningsregler i Spanien.
Internationell harmonisering
Konferensen avslutades med en diskussion av behovet av harmonisering av redovisningsregler med David Cairns från International Accounting Standards Committee (IASC), Karel Van Hulle från EG och Kamal Gupta från Indien som inledare. Fastän konferensen syftade till ett allmänt meningsutbyte snarare än till att formulera ett antal allmänt accepterade slutsatser, kunde man i den efterföljande diskussionen urskilja några punkter om vilka det rådde relativt stor enighet.
En sådan punkt gällde behovet av att arbeta fram en formaliserande referensram med ett antal grundläggande principer och definitioner. De flesta deltagarna var ense om att det i dagens samhälle inte räcker att några få experter har denna referensram i ryggmärgen”. Den måste finnas tillgänglig i ett skriftligt dokument så att de, som formulerar regler kan kontrollera att olika regler inte blir inbördes motsägelsefulla, och att de, som arbetar med att utforma redovisningsinformation, kan få någon vägledning när det gäller att redovisa nya transaktioner, för vilka det ännu inte finns några regler. Den allmänna uppfattningen var emellertid att eftersom redovisningens syfte liksom den politiska miljön och graden av medverkan från staten och skilda intressentgrupper varierar från land till land är föreställningen om en universell, gemensam referensram en utopi. De allmänna principerna måste variera från land till land.
Flertalet deltagare ansåg att internationella redovisningsregler (IAS) är värdefulla, men att man måste vara medveten om deras begränsningar. Den största begränsningen ansågs ligga däri att de internationella reglerna för att bli accepterade ofta måste tillåta flera redovisningssätt. I synnerhet i utvecklingsländerna uppfattas detta ofta så att en nationell regel måste som ett minimum tillåta de alternativa redovisningssätt som medges av motsvarande IAS.
Ingen enighet
En uppfattning som delades av flera deltagare var att en viktig framtida uppgift för IASC borde vara att fungera som ett forum för debatt och utbyte av erfarenheter och att organisationen genom att påta sig denna roll sannolikt skulle göra mer nytta än genom att fortsätta formulera regler som medlemsländerna skall känna sig tvingade att följa. Flertalet deltagare tycktes alltså inte beredda att instämma i den uppfattning som IASCs ordförande John Kirkpatrick framförde i ett anförande, nämligen att det inte längre räcker att redovisningsregler är jämförbara och att IASC nu måste övergå till att arbeta för införandet av likformiga redovisningsregler i hela den industrialiserade världen. Han menade att det alltmer internationaliserade affärslivet med dess snabba kommunikationer och möjligheter att göra affärer hela dygnet på all världens börser gör sådana regler nödvändiga. Eftersom olika användare av redovisningsinformation inte har tid att ”översätta” årsredovisningar som är upprättade efter olika regler kommer det att krävas enhetliga regler och han ansåg att IASC var det organ som borde anförtros uppgiften att formulera dem.
Många konferensdeltagare tycktes emellertid se svårigheter i detta framtidsperspektiv även om flertalet inte framförde sina synpunkter lika öppenhjärtigt som FASB-ledamoten Arthur Wyatt, som framhöll att FASB inte kommer att medverka till en anpassning av amerikanska redovisningsregler till IAS eller till att framtvinga upplysningar i amerikanska företags årsredovisningar om eventuella avvikelser från IAS. IASC har inga befogenheter att föreskriva vilka regler FASB skall utfärda och FASB kommer, framhöll han, aldrig att modifiera amerikanska redovisningsregler för att de skall överensstämma med dem som tillämpas av resten av världen.
Docent Birgitta Jönsson Lundmark vid Bohlins Revisionsbyrå i Stockholm, tidigare kanslichef i Bokföringsnämnden.