En uppmärksammad dom av regeringsrätten 1983 brukar tolkas så att återbetalning av aktieägartillskott skall beskattas som utdelning. Genom en dom 1985 inskränktes dock prejudikatsverkan av den ursprungliga domen.

Professor Knut Rodhe och professor Göran Grosskopf belyser i denna artikel rättsläget från bolagsrättsliga och skatterättsliga synpunkter.

I en dom av år 1983 (RÅ 1983 1:42) tog regeringsrätten ställning till en fråga om inkomstbeskattning vid återbetalning av aktieägartillskott. Omständigheterna i fallet var tämligen speciella, men man har ganska allmänt tolkat domen så, att den i varje fall kunde uppfattas som ett uttryck för regeringsrättens principiella inställning, att återbetalning av ett aktieägartillskott skulle beskattas såsom inkomst av kapital för den som mottagit återbetalningen.

Prejudikatverkan inskränkt

Sedermera har regeringsrätten i en dom av den 29 mars 1985 (RÅ 1985 1:11) vid prövning av ett förhandsbesked tagit ställning till vissa av frågeställaren formulerade frågor rörande aktieägartillskott och därvid i varje fall väsentligt inskränkt den förmodade prejudikatverkan av 1983 års dom.

Vi vill med anledning härav belysa det nuvarande rättsläget rörande återbetalning av aktieägartillskott från såväl bolagsrättsliga som skatterättsliga synpunkter.

Bolagsrättsliga synpunkter

Vi börjar med de aktiebolagsrättsliga synpunkterna.

Först och främst: Det är nödvändigt att klart skilja mellan ett av en aktieägare till bolaget lämnat lån och ett av en aktieägare till bolaget lämnat tillskott. Rodhe har närmare belyst hithörande problem i en artikel i Balans 1981 nr 2 sid 19 ff. (Se också Rodhe, Aktiebolagsrätt, 12 uppl 1985, sid 69 ff.) Vi kan därför här nöja oss med en kort sammanfattning.

Ett lån till bolaget ger upphov till en skuld hos bolaget, ovillkorlig eller eventuellt villkorlig. Ett tillskott till bolaget ger inte upphov till någon skuld utan ”försvinner” in i bolaget och har endast den balansmässiga effekten att bolagets fria egna kapital ökas (i den mån inte en avräkning mot förlust först måste ske).

Räddning från likvidationsplikt

Ett aktieägartillskott lämnas i allmänhet av den anledningen att man vill förstärka bolagets egna kapital och därmed rädda det från likvidationsplikt. Ett ovillkorligt lån har inte denna effekt, inte ens om lånet är efterställt. Efter regeringsrättens dom av år 1983 har det förts en livlig diskussion i frågan huruvida ett villkorligt lån skulle kunna konstrueras så, att det inte behövde upptagas såsom skuld i en kontrollbalansräkning – man skulle därigenom finna ett substitut för det dåmera ur skattesynpunkt mindre tilltalande aktieägartillskottet. Vi saknar anledning att här gå in på de mer eller mindre konstlade resonemang som förts i denna fråga (se bl a artiklar i Balans 1984 nr 2 sid 4 ff och 7 ff, nr 5 sid 16 ff och nr 9 sid 20 f samt 1985 nr 1 sid 6 ff, nr 2 sid 41 ff, nr 5 sid 34 ff och nr 6 sid 48 f). Vi ställer oss tvivlande till att det är möjligt att konstruera ett villkorligt lån med den angivna egenskapen, och avser att i en efterföljande artikel ytterligare diskutera denna fråga. I denna artikel blir det blott fråga om aktieägartillskott.

Återbetalning är utdelning

Rodhe har i sin ovan nämnda artikel framhållit att en återbetalning av ett aktieägartillskott från bolagsrättslig synpunkt måste betraktas såsom vinstutdelning, och att det därav följer att återbetalningen måste uppfylla de formella och materiella villkor som enligt ABL gäller för vinstutdelning. Detta innebär bl a, att återbetalningen måste beslutas av bolagsstämma, och att bolaget inte såsom sådant kan i förväg förplikta sig att fatta ett sådant beslut. Däremot kan givetvis en aktieägare förplikta sig att på bolagsstämma rösta för ett beslut av denna innebörd.

I enmansbolag, där tvåpartsförhållandet mellan aktieägaren och bolaget är utsuddat, leder detta naturligtvis till att bolagsstämmobeslutet bara blir en formalitet, om än en med hänsyn till reglerna om borgenärsskydd nödvändig sådan.

Förbehåll om återbetalning

När en aktieägare gör ett tillskott kan han förknippa detta med ett villkor att tillskottet under vissa angivna förutsättningar skall återbetalas. Om han äger alla aktierna i bolaget, saknar detta förbehåll från bolagsrättslig synpunkt all betydelse – aktieägaren är ju herre över situationen och beslutar när han vill om återbetalning, i den mån fritt eget kapital finns tillgängligt (och försiktighetsregeln inte lägger hinder i vägen).

Annorlunda blir läget om det finns två (eller flera) aktieägare. Om endast den ene aktieägaren gör ett tillskott, måste han därför göra ett uttryckligt förbehåll för att därmed tillförsäkra sig en preferens för det tillskjutna beloppet när det blir aktuellt att återbetala detta genom vinstutdelning. Gör han inte ett sådant förbehåll, slås värdet av tillskottet ut på honom och övriga aktieägare i proportion till deras aktieinnehav, och han har därigenom ökat medaktieägarnas förmögenhet och i motsvarande mån minskat sin egen. Dessutom har Högsta domstolen i sin vishet förklarat, att ett dylikt villkorslöst tillskott skall betraktas såsom en skattepliktig gåva till bolaget – vilket i realiteten innebär att icke blott medaktieägarna utan även givaren träffas av skattebördan. Se härom Grosskopf i Skattenytt 1981 nr 7 sid 315 ang rättsfallen NJA 1980 sid 642 (1 och II).

Alltså: Om ett aktieägartillskott göres av den som äger alla aktierna i ett bolag, saknar det från bolagsrättslig synpunkt betydelse om tillskottet förses med ett förbehåll om återbetalning. Såvitt känt är har inte heller någon kommit på den idén att ett dylikt tillskott till ett enmansbolag utan förbehåll skulle betraktas såsom skattepliktig gåva till bolaget. Om åter ett aktieägartillskott göres av en av flera aktieägare, måste den som gör tillskottet förse detta med ett förbehåll om återbetalning, dels för att tillförsäkra sig en preferens då tillskottet skall återbetalas genom vinstutdelning, dels för att undgå att tillskottet betraktas såsom skattepliktig gåva till bolaget.

Beskattning av återbetalningen

Vi kommer nu till frågan om inkomstbeskattning då ett aktieägartillskott återbetalas.

Frågan kan uppkomma i flera varianter, vilka skall behandlas i det följande. Redan nu bör dock konstateras, att en förutsättning för att en återbetalning skall undgå att bli inkomstbeskattad såsom utdelning – alternativt utskiftningsbeskattad hos bolaget – är, att tillskottet gjorts med förbehåll om återbetalning. Detta gäller alltså även i det fallet att förbehållet från bolagsrättslig synpunkt är helt överflödigt.

Riksskatteverkets nämnd för rättsärenden har i 1985 års mål hänvisat till Rodhes uttalande i den förut nämnda uppsatsen i Balans, enligt vilket återbetalning av aktieägartillskott bolagsrättsligt är att betrakta såsom vinstutdelning men förklarat att, oavsett hur det förhöll sig med den civilrättsliga frågan, anledning saknas att gå ifrån den tidigare vedertagna uppfattningen att en återbetalning av ett villkorat aktieägartillskott till tillskottsgivaren själv i skatterättsligt hänseende är att betrakta såsom en återbetalning av lån. Regeringsrätten förklarade sig i 1985 års dom dela denna uppfattning.

Flera frågor

I målet hade emellertid ställts flera frågor.

Den första frågan gällde normalfallet att den som gjort tillskottet får en återbetalning, som debiterats posten ”fritt eget kapital” i bolagets balansräkning. Regeringsrätten förklarade sig dela nämndens uppfattning att denna återbetalning inte skulle utlösa inkomstbeskattning.

Den andra frågan gällde om det skulle göra någon skillnad om återbetalningen i stället belastat resultaträkningen såsom extraordinär kostnad. Också denna fråga besvarades av båda instanserna nekande. Förmodligen underförstås här att återbetalningen skall ske i form av koncernbidrag, i den mån detta är förenligt med de bolagsrättsliga reglerna om vinstutdelning. Det kan emellertid inte komma i fråga att använda ett koncernbidrag som är skattemässigt avdragsgillt, ty detta skall under alla förhållanden beskattas hos mottagaren (även om givaren skulle underlåta att yrka avdrag). Och att använda ett skattemässigt icke avdragsgillt koncernbidrag kan knappast ge någon fördel (bortsett från placeringen på det förflutna räkenskapsåret, om nu det önskas). Vi föreslår därför att man helt bortser från möjligheten att låta återbetalningen belasta resultaträkningen såsom extraordinär kostnad och alltid låter den gå som vanlig vinstutdelning, att debiteras posten ”fritt eget kapital”.

Realisationsvinstberäkning

Den tredje frågan, som ligger något vid sidan av vårt problem, gällde det fallet att den tillskjutande aktieägaren till någon överlåtit såväl sina aktier som sin rätt till återbetalning av tillskottet. Det frågades om överlåtaren då kunde räkna tillskottet såsom anskaffningskostnad för aktierna vid sin realisationsvinstberäkning. Denna fråga besvarades av nämnden jakande men av regeringsrätten nekande. Motivering för det nekande svaret var att avyttringen av aktierna och avyttringen av ”förbindelsen om det villkorade aktieägartillskottet” i beskattningshänseende behandlas var för sig.

Regeringsrättens ställningstagande i denna fråga är svårtolkat. I sin yttersta konsekvens skulle utslaget kunna medföra, att hela realisationsvinstbeskattningen av aktieförsäljningen kan undvikas. Detta blir fallet, om man till alla delar fullföljer betraktelsesättet om två separata avyttringar. Antag att ett villkorligt aktieägartillskott gjorts för ett och ett halvt år sedan med 2 000 000 kr. Aktierna säljs nu för 4 000 000 kr och aktieägartillskottet för 400 000 kr. Detta ger en skattepliktig realisationsvinst på aktieförsäljningen om 1 600 000 kr (från ingångsvärdet bortses) och en avdragsgill realisationsförlust (?) på det villkorliga aktieägartillskottet om likaså 1 600 000 kr. Slutsumman att taxera blir därmed noll.

Mot detta skulle kunna anföras, att fördelningen av totalpriset är felaktig. En sådan invändning har också viss bärkraft, eftersom fördelningen i princip endast har skatterättslig betydelse (jfr nedan angående aktierättens odelbarhet). En endast på skatterättsliga hänsynstaganden grundad fördelning av totalpriset, synes med av regeringsrätten i andra sammanhang tillämpad genomsyn kunna frånkännas verkan. Det återstår dock att se hur regeringsrätten kommer att bedöma situationen. Den reflexionen måste dock göras, att problemet helt kunnat undvikas, om även det villkorliga tillskottet behandlats som en anskaffningskostnad för aktierna.

Sälja aktierna men ej rätten till tillskott

Den fjärde och sista frågan gällde det fallet att aktieägaren valde att avyttra sina aktier men att behålla sin rätt till de villkorade aktieägartillskotten. Det frågades om aktieägartillskotten vid en framtida återbetalning skulle leda till inkomstbeskattning för den nämnde aktieägaren. Denna fråga besvarade båda instanserna nekande.

Ännu en fråga hade kunnat ställas, dock knappast av sökanden i detta ärende, nämligen om den som förvärvat både aktierna och rätten till återbetalning av tillskotten skulle komma att inkomstbeskattas vid en kommande återbetalning av tillskotten. Det var just denna fråga som förelåg till bedömning i 1983 års dom och som där besvarades jakande.

1985 års dom tar ej avstånd från 1983 års

Noga taget har alltså 1985 års dom inte tagit avstånd från 1983 års dom – vilket kanske krävt ett avgörande i plenum – utan blott avlägsnat de farhågor för en extensiv tolkning av den sistnämnda domen, vilka varit allmänt utbredda. Man kan dock inte bortse från att regeringsrätten genom 1985 års dom tagit avstånd från den åskådning, på vilken 1983 års dom grundades.

Här anmäler sig emellertid vissa aktiebolagsrättsliga betänkligheter, som inte tycks ha observerats av regeringsrätten.

Aktierätten odelbar

Det är vedertagen uppfattning inom aktiebolagsrätten, att aktierätten i princip utgör en odelbar enhet och att man endast i mycket begränsad utsträckning kan skilja rätten till framtida utdelning från aktierätten i övrigt. Skuldebrevslagen 24 § 2 st utgår visserligen från att en utdelningskupong skall kunna överlåtas före den dag då beslut om utdelning fattas, men lagen intar en restriktiv hållning till sådana överlåtelser och förarbetena går inte alls in på den aktiebolagsrättsliga principfrågan. Och i den aktiebolagsrättsliga doktrinen har det med skärpa hävdats, att man på sin höjd skulle kunna tänka sig att godtaga att en aktieägare, sedan utdelningen för ett räkenskapsår beslutats, överlåter utdelningen för nästa räkenskapsår. Se Nial, Svensk associationsrätt, 3 uppl 1985 sid 251 ff, något mindre strängt i 2 uppl 1976 sid 64.

Den i fjärde frågan beskrivna, av regeringsrätten med välvilja bedömda situationen kan alltså endast i extrema undantagsfall tänkas uppkomma. För det praktiska fallet att aktierätten i sin helhet – alltså inklusive rätten till återbetalning av tillskott – överlåtits, står vi alltså förmodligen kvar vid den ståndpunkt, som kom till uttryck i 1983 års dom.

Slutsatsen är, att en aktieägare väl kan ge sitt bolag ett tillskott om han anser sig kunna räkna med att återbetalning aldrig skall bli aktuell eller om han åtminstone är säker på att kunna behålla sina aktier till dess en återbetalning kan bli aktuell, men att han eljest måste akta sig noga för att ge ett tillskott, om han inte är beredd att vid en eventuell kommande överlåtelse av aktierna avstå från möjligheten till skattefri återbetalning.

Förbehåll bör visas i årsredovisningen

Det är tydligt att den som gör ett tillskott med förbehåll om återbetalning måste se till att förbehållet dokumenteras ordentligt, så att det vid behov kan åberopas gentemot medaktieägare och mot skattemyndigheter. Det är också tydligt att tillskottet och det därvid gjorda förbehållet på något sätt måste komma till synes i bolagets årsredovisning för det år då tillskottet gjordes. Lämpligen bör också följande årsredovisningar bära vittnesbörd om att bolaget är ”belastat” av ett latent förbehåll, som kan aktualiseras i en framtid.

Det vore emellertid helt oriktigt att upptaga tillskottsbeloppet såsom skuld i balansräkningen – vad som karakteriserar tillskottet är just att det inte ger upphov till en skuld i civilrättslig mening. Det tycks emellertid vara vanligt att ett villkorat tillskott anmärkes under rubriken ansvarsförbindelser. Inte heller detta kan anses såsom en adekvat redovisning, eftersom det karakteristiska för en ansvarsförbindelse är att den är en latent skuld. Uppgiften om tillskottet bör alltså förses med en helt egen rubrik.

Ränta på tillskottet

Nu förekommer det i det praktiska livet att ett bolag, som mottagit ett aktieägartillskott, tackar för detta genom att betala tillskjutaren en ”ränta”, som om tillskottet givit upphov till en skuld. Detta är en praktfull sammanblandning av de båda juridiska formerna lån och tillskott. Icke desto mindre har skattedomstolarna – med utgångspunkt från det ovan refererade betraktelsesättet att återbetalning av ett villkorat tillskott skatterättsligt borde betraktas såsom betalning av skuld – godkänt en sådan räntebetalning såsom avdragsgill räntekostnad. Se Grosskopf i Skattenytt 1985 nr 8–9 sid 308.

I 1985 års dom uttalar regeringsrätten, att avdrag för ränta kan medges bolaget, endast ”om villkorlig skyldighet” uppkommit för bolaget att betala ränta. Uttalandet är svårtolkat, men bygger alltjämt på ett från bolagsrätten separerat skatterättsligt betraktelsesätt. Det är emellertid betydligt svårare att konstruera en enbart skatterättslig skyldighet av ovillkorlig natur. Annan tolkning kan därför knappast göras än att ränteförpliktelsen kan dokumenteras genom avtal – skriftligt eller muntligt.

Möjligen kan uttalandet också uppfattas så att regeringsrätten ansett, att utrymme för räntebetalningen skall finnas inom fria vinstmedel. En sådan tolkning ter sig naturlig, eftersom, en icke åsyftad periodisering skulle kunna uppnås, om avdrag medgavs redan då ”räntan” ackumulerades till det villkorliga tillskottet. Regeringsrätten synes däremot inte ha gjort några tidsmässiga begränsningar för ränteberäkningen. Avdraget bör därmed kunna omfatta ränta fr o m tillskottets lämnande t o m återbetalningen, men avdrag kan – om vår tolkning av utslaget är riktig – medges först under det beskattningsår och till den del ”räntan” rymmes inom ”fritt eget kapital”. För undvikande av missförstånd bör särskilt påpekas, att ”räntan” bolagsrättsligt är att betrakta som utdelning och därför bör bokföras som en vinstdisposition. Avdraget får sedan yrkas som avgående post i deklarationen.

Kommande artikel

Så långt de bolagsrättsliga och skatterättsliga problemen kring återbetalning av aktieägartillskott. Det är vår avsikt att i en kommande artikel diskutera frågor rörande villkorliga lån. Vår avsikt är att också taga upp frågor rörande tillskott, som lämnas av någon, som inte är aktieägare. Slutligen avser vi att behandla de frågor, som kan uppkomma när ett aktieägartillskott återbetalas i de former, som bolagsrätten stadgar för nedsättning av aktiekapital och reservfond.

Professor Knut Rodhe och professor Göran Grosskopf