En grundläggande tanke bakom revisionsberättelsens utformning är att revisorn inte skall lämna sådana tilläggsupplysningar som bolagsledningen med hänsyn till företagets intressen inte önskar och inte är skyldig att lämna ut.
Överträder revisorn denna regel kan han påräkna skadeståndsskyldighet och en anmärkning på sitt sätt att utföra sitt arbete.
Advokat Mats Müllern kommenterar här Björn Edgrens artikel i Balans 4/85 om fylligare revisionsberättelser. Vill man förändra revisorns roll och påverka utformningen av revisionsberättelsen så måste det ske genom en lagändring, menar Mats Müllern.
Under den övergripande beteckningen Revisorns Roll har Björn Edgren i Balans jubileumsnummer diskuterat en del viktiga spörsmål för revisorer. Han har ställt en rad frågor. I ett avsnitt handlar artikeln om revisorns roll i krisföretag. Jag skall inte kommentera denna del av artikeln.
Däremot vill jag inte låta Edgrens synpunkter på revisionsberättelsens utformning stå oemotsagda. I artikeln hävdar han, som han uttrycker det, sin gamla käpphäst, nämligen fylligare revisionsberättelser. Han hävdar att det mesta har moderniserats och utvecklats genom åren men tydligen inte revisionsberättelsen. En förändring skulle innebära en ”enorm” vitalisering.
Vad är en revisionsberättelse?
För att analysera vad en revisionsberättelse är och hur den skall vara utformad, bör man enligt min uppfattning söka sig till de gängse rättskällorna, nämligen lagen och dess förarbeten. Reglerna om revisionsberättelsens utformning återfinns i 10 kap 10 § ABL. Revisionsberättelse som uppfyller lagens krav är naturligtvis, för att använda Edgrens speciella terminologi, hederlig. Vad Edgren emellertid vill säga är att revisionsberättelsen skall vara fylligare, d v s gå utöver de uttalanden som krävs i lag. Jag delar inte denna bedömning och vill t o m påstå att den revisor som uttalar sig i annat avseende än vad som stadgas i 10 kap 10 § riskerar att ådra sig skadeståndsskyldighet. Även om skada ej uppstår torde disciplinära åtgärder kunna påkallas. Låt mig därför försöka utreda vad som gäller.
I det aktuella lagrummet stadgas att revisorn i revisionsberättelsen dels skall uttala sig om årsredovisningen upprättats i enlighet med ABL, dels skall revisorn i berättelsen lämna erforderliga upplysningar för den händelse styrelsen inte uppfyllt sina skyldigheter enligt redovisningsreglerna i 11 kap ABL. Bakgrunden till bestämmelserna var att det enligt 1944 års ABL endast stadgades att revisorn skulle uttala sig huruvida anmärkning beträffande redovisningen förelåg eller inte. Detta skärptes såtillvida att revisorerna ålades att uttala sig huruvida redovisningen överensstämde med föreskrifterna i ABL. Detta uttalande skall syfta till ett ställningstagande huruvida redovisningen är laglig ”i alla avseenden beträffande specificering och värdering. Om revisor på någon punkt känner sig tveksam i detta avseende, skall han ge uttryck för denna tveksamhet i revisionsberättelsen.” (Jfr Prop 1975:103 sid 431f. Detta uttalande och andra i anslutning härtill återfinns i Kedner-Roos, Rodhe m fl.) Om revisorn hyser tveksamhet i andra avseenden har han att tiga härom.
Begränsningar för informationen
Därutöver gäller att ”Givetvis skall revisorerna i revisionsberättelsen inte lämna sådana tilläggsuppgifter som bolagsledningen med hänsyn till företagets intressen inte önskar och inte är skyldig att lämna ut”, Prop s 432. Detta är en grundläggande tanke bakom revisionsberättelsens utformning. Överträder revisorn denna regel, bara för att tillgodose några mer eller mindre specificerade eller populistiska tankegångar eller till och med i all välmening, torde han kunna påräkna skadeståndsskyldighet respektive en berättigad anmärkning på sitt sätt att utföra sitt arbete. Jag har inte haft tid att kontrollera Kommerskollegiums eller FARs disciplinära praxis i denna fråga, men jag tillåter mig att förutsätta att en revisor som handlar i strid mot nyss angivet citat blir föremål för någon lämplig disciplinär åtgärd.
Oklokt ändra reglerna
Detta är innehållet i gällande rätt och för den händelse man vill förändra revisorns roll och påverka utformningen av revisionsberättelsen så måste det ske genom en lagändring. För min egen del känner jag mig övertygad om att det vore oklokt att ändra reglerna. Det är företaget, som skall driva verksamheten och göra de affärsmässiga bedömningarna. Revisorn skall inte blandas in i den löpande skötseln av företaget. Hans roll är att konstatera huruvida årsredovisningen är korrekt eller ej och revisorn skall förbli vid denna sin läst och fullgöra vad som enligt lag är ålagt honom. Men där är det stopp. I annat fall kommer man lätt till en situation, där revisorn har att göra bedömningar om de kommersiella övervägandena som företagsledningen har gjort är kloka och förnuftiga. Han kanske till och med tvingas att ta ställning till företagsledningens kompetens, jfr Prop 1975:103 sid 126. Detta leder med all säkerhet till att revisorn kommer att involveras i bolagets verksamhet på ett sätt som är samhälleligt olyckligt. Jag skall säga att vad jag nu säger enligt min uppfattning gäller löpande revisionsberättelser. Jag håller det för troligt att längre gående krav skall ställas i t ex uttalanden om emissionsprospekt.
Vi har haft nog med etikdiskussioner och generalklausuletänkande i Sverige. Vill man på något sätt förändra revisorns roll, utöver vad som gäller enligt lagens klara bokstav och förarbetenas entydiga uttalanden, måste detta göras genom de demokratiskt valda organ, som är satta att stifta lag. Dessutom finns ej några tunga eller ens bärande skäl att ändra nuvarande praxis. Jag stöder därför de, enligt Edgren, tunga företrädare för revisorskåren, som motsätter sig förändringar av revisionsberättelsens utformning. Ett särskilt tungt skäl är naturligtvis de internationella aspekterna. Det finns ingen anledning att vi i Sverige skall fjärma oss från den internationella praxis som finns etablerad och som ligger nära den svenska revisionspraxis, som nu finns. Den internationella praxisen är i själva verket ett tungt bärande skäl mot t o m lagstiftning i den av Edgren förordade riktningen.
Mats Müllern, advokat, D:r Philip Lemans Advokatbyrå i Stockholm