Europas revisorer har sedan länge samarbetat inom UEC – Union Européenne des Experts Comptables Economiques et Financiers. Samarbetsformerna har emellertid under de senare åren kritiserats.
Nu har en arbetsgrupp av europeiska revisorer lämnat ett förslag till en ny organisation som skall bli effektivare och får bättre slagkraft.
FARs generalsekreterare Björn Markland, som har deltagit i arbetsgruppen, beskriver här hur den nya organisationen är tänkt att fungera.
Revisorsyrket är inte ett hantverk.
Det är vad som i anglosaxisk terminologi kallas a profession – en verksamhet som inte bara kräver färdigheter av sina utövare, utan även omdöme och en gemensam etik.
Därför har revisorer världen över sedan allra första början slutit sig samman i revisorsinstitut med syfte att utveckla yrkets metoder och etik – den goda seden. I Sverige hade revisorsauktorisationen t ex bara elva år på nacken när FAR bildades. FAR har under sina mer än sextio år kommit att bli den självklara spjutspetsen för yrkesutvecklingen, liksom systerföreningarna världen över blivit det i andra länder.
Visst har det förekommit försök från myndigheternas sida, både här och på andra håll, att ta över styrningen, men de försöken har hört till undantagen från en regel, och jag påminner mig inget land i västvärlden där man på allvar avvikit från principen att revisorerna själva, i organiserad samverkan, ansvarar för utvecklingen av sitt yrke.
Det är en ganska naturlig förlängning av tanken på ett samarbete inom yrkeskåren, att man mycket tidigt också börjat uppleva ett behov av en motsvarande samverkan över de nationella gränserna. För vår egen del är det rätt självklart att det nordiska samarbetet – vars historia Sigvard Lövgren skissar på annat håll i detta nummer – kom först. Nordiska Revisorsförbundet bildades 1931, och har alltsedan sin tillkomst utgjort ett praktiskt inriktat stöd för medlemsföreningarnas utvecklingsarbete. Nordens revisorer kan i dag sägas arbeta efter i allt väsentligt likartade tekniska och etiska riktlinjer.
Ett världsomfattande samarbete är väl egentligen också en självklarhet, och även om den nuvarande världsorganisationen IFAC bildades så sent som 1977 har världskongresser organiserats långt tidigare, den första redan 1904. Om det nordiska samarbetet syftar till att utnyttja de viktiga kulturella och etiska likheterna för att effektivisera yrkesutvecklingen, skulle man kunna säga att självklarheten hos IFAC bygger på motsatsen: I en värld av stora olikheter i etisk, kulturell och utbildningsmässig bakgrund gäller det att vaska fram likheterna och med dem som utgångspunkt skapa något som skulle kunna bli en gemensam grund för en harmonisering av revisorsyrket.
Alltså: nordiskt samarbete för att utnyttja likheterna; världsomfattande samarbete för att kompensera olikheterna.
Europeiskt samarbete
Men var kommer då det europeiska samarbetet in i bilden? Frågan låter sig ställas, och den har ställts med ett visst eftertryck, här hemma och i andra europeiska länder. Vad tjänar det till att arbeta med ytterligare en nivå i samarbetet, utöver den nationella, den regionala och den globala?
Den europeiska revisorsorganisationen, vars monumentala namn i nuvarande tappning lyder Union Européen des Experts Comptables Economiques et Financiers, till all lycka vanligen förkortat UEC, bildades några år efter krigsslutet, 1951. UEC grundades i den rådande andan av enande och återuppbyggnad av Europa – Västeuropa, får man förstå. Tyska kolleger har försäkrat mig att UEC var den första internationella organisation där det nya Västtyskland inviterades som fullvärdig medlem.
I Norden var intresset till en början begränsat, och föreningarna i Nordiska Revisorsförbundet stod under flera år utanför UEC. Senare har de nordiska länderna gjort aktiva och förtjänstfulla insatser i UEC, inte minst i ordförandebefattningar men skeptiska kommentarer till UEC-engagemangets värde i förhållande till kostnaderna har då och då fällts på FARs årsmöten, och det är inte många år sedan man vid ett årsmöte i den norska föreningen fick genomföra en formell omröstning om medlemskapet i UEC.
Groupe d’études
Att även intresset på sina håll nere på kontinenten kom att svalna något sammanhänger med den händelse som betytt mest för den europeiska utvecklingen under senare årtionden: tillkomsten av EG. Föga överraskande fann några av de stora EG-länderna det lämpligast att prioritera arbetet med EG-myndigheterna i Bryssel framför ett all-europeiskt samarbete. För EG-arbetet tillkom ett särskilt samarbetsorgan, Groupe d’Études des Experts Comptables de la C. E. E. (vanligen kallat Groupe d’études).
EGs direktiv på bolagsrättens område har givetvis stor betydelse även för icke-EG-länderna. EG-myndigheterna har emellertid med stor bestämdhet inriktat sina revisorskontakter på Groupe d’études, och även om icke-EG-länderna har rätt att delta med s k observatörer i Groupe d’études har inflytandet varit helt begränsat till EG-länderna. Groupe d’études använder franska som enda arbetsspråk, något som för flera länder lett till att man avstått från att utnyttja rätten att sända observatörer.
Svalnat intresse för UEC
Det har inte varit att ta miste på att utvecklingen gått UEC emot. Flera av de stora länderna har svalnat i sitt intresse och t ex dragit sig ur den turordning för ordförandeskapet som en gång upprättades för att säkerställa kontinuitet och kvalitet. Budgetdiskussioner av mindre uppbygglig karaktär och motsättningar kring trivialiteter har inte saknats på dagordningen, även om revisionskommittén, ASB, outtröttligt hållit sin höga kvalitet, och en sådan UEC-produkt som Lexique UEC – ordboken som förklarar centrala redovisnings- och revisionstermer på åtskilliga europeiska språk – skulle förtjäna en betydligt aktivare marknadsföring.
Nu är det ett vanligt drag inom etablerade institutioner att radikala förändringar är svåra att diskutera och besluta inom institutionsramarna. UEC är inget undantag. Visserligen genomfördes några viktiga reformer i början av 80-talet under den framsynte brittiske UEC-ordföranden David Bartons mandatperiod. Det handlade om förlängda ordförandemandat och effektiviserat presidiearbete genom en s k Bureau élargi, ett arbetsutskott med betydande befogenheter att agera mellan exekutivkommittémötena.
Men den besvärliga språkfrågan – UEC är stadgeenligt trespråkigt med allt vad det innebär av simultantolkade sammanträden, förseningar på grund av översättningsarbete och, inte minst, problem genom felöversättningar – vågade ingen ta i.
Och framför allt kvarstod problemet med dualismen mellan UEC, den paneuropeiska organisationen, och Groupe d’études, EG-ländernas organisation.
Situationer av detta slag leder oundvikligen till aktiviteter utanför de etablerade ramarna. Åtminstone vid UEC-kongressen i Dublin 1978, och förmodligen tidigare, fördes informella diskussioner om det europeiska revisorssamarbetets framtid. Under 80-talet började företrädare för några europeiska föreningar att mötas regelbundet under benämningen Chairmen of International Affairs Committees, CIAC (av oss utanförstående aldrig kallad annat än Düsseldorfgruppen).
Düsseldorfgruppen
Düsseldorfgruppens uppdykande ledde onekligen till en del sand i samarbetsmaskineriet, och det på flera nivåer. Det skulle fresta Balans-läsarnas tålamod otillbörligt – och dessutom bryta mot den etik som är en oundgänglig förutsättning för en sund mygelverksamhet – att här redogöra närmare för de turerna; jag tillåter mig därför att föra framställningen direkt vidare till UEC-kongressen i Strasbourg 1983.
UEC-ledningen hade sammankallat ett möte mellan de representerade föreningarnas ordförande och ”tekniska rådgivare” i anslutning till ett lunchpass under kongressen. Det hade ryktats att ett förslag skulle framställas om en utredningsgrupp som skulle få i uppdrag att förutsättningslöst se över det europeiska samarbetet; förslaget kom mycket riktigt, inte från presidiet utan från medlemshåll.
På formella grunder – läs gärna ”motstånd från UEC-presidiet” – avvisades all diskussion av förslaget, och mötet avslutades. Efter en febril aktivitet sammankallades ett nytt möte till eftermiddagen samma dag, bestående av UEC-föreningarnas ordförande och de internationella kommittéernas ordförande. Vid det mötet förekom ingen simultantolkning, men jag har sällan deltagit i ett internationellt sammanträde som fungerat så väl.
UEC–organisationen ses över
På förslag av den engelsk–walesiska föreningens ordförande Eddie Ray beslöt mötet att tillsätta en arbetsgrupp bestående av högst åtta personer, med uppdrag att se över den europeiska revisorsprofessionens nuvarande organisation.
Mötet uttalade att det fanns ett behov av att
”upprätta en stark europeisk organisation i syfte att åstadkomma bättre slagkraft, undvika dubbelarbete och förbättra effektiviteten”.
Sammansättningen av gruppen bestämdes i princip av mötet, även om personfrågan lämnades delvis öppen.
Arbetsgruppen kom att bestå av företrädare för Frankrike, Italien, Nederländerna, Norden, Schweiz, Spanien, Storbritannien/Irland och Västtyskland. Jag var vid den tiden ordförande i FAR, och fick de övriga nordiska ländernas uppdrag att representera Norden.
Vi hade fått en ganska snäv tidsgräns: ett förslag skulle föreligga före utgången av maj 1985. Efter att ha sammanträtt in pleno i Paris fyra gånger lyckades vi hålla tiden så när som på några veckors överdrag. Ett förslag har utsänts till alla UEC- och Groupe d’études-instituten under sommaren, och den 17 september skall samma församling som gav oss uppdraget i Strasbourg träffas på nytt, denna gång i Bryssel. Vilket mottagande förslaget kommer att få återstår att se; från vår sida är det enhälligt.
Förslagets innebörd
Förslaget innebär att vi även fortsättningsvis skall ha en europeisk samarbetsorganisation. Den nya organisationen förutsätts ersätta både UEC och Groupe d’études, men vad avser det arbete som utförs av det nuvarande UEC förutsätts betydande rationaliseringar.
Ett fullt tänkbart alternativ hade naturligtvis varit att avveckla allt europeiskt samarbete utom EG-ländernas Bryssel-inriktade verksamhet. Gruppen fann att ”Europa-nivån” borde finnas kvar även framdeles.
Bevekelsegrunderna för det beslutet kan tänkas vara lika många som antalet gruppdeltagare. Jag tror emellertid att man får en viktig del av svaret genom att läsa vad dåvarande ordföranden i FARs internationella kommitté, Bertil Edlund, skrev i Balans 5/81 i artikeln Internationellt samarbete från svenskt perspektiv:
”Hittills har vi i Europa lyckats undgå den onda cirkeln som de amerikanska revisorerna hamnat i med omfattande skadeståndsanspråk, detaljregleringar och ett förtroendegap. Denna miljö försvårar en aktiv utveckling av revisorsrollen och det är enligt min mening på sitt sätt destruktivt att tvingas söka minska förtroendeklyftan med ett omfattande kvalitetskontrollprogram. De europeiska revisorerna uppfattar också de amerikanska ’peer-review’-programmen onödiga, alltför kostnadskrävande och ineffektiva.
Revisorsmiljön i Europa är helt annorlunda och revisorsrollen utvecklas också mer konstruktivt och öppet. Det finns alltså ett behov av ett språkrör för den europeiska traditionen och miljön när det gäller utvecklingen av revisorsstandards i världen.”
De synpunkterna har snarast fått ökad tyngd sedan 1981 i och med att IFAC aktiverat sitt rekommendationsskrivande. Det är angeläget att den fullt berättigade beundran man kan känna för amerikansk revisionspraxis inte leder till att man okritiskt accepterar otympligheter som har existensberättigande endast i en revisionsmiljö som den amerikanska.
Den nya organisationen, som föreslås få namnet Fédération des Experts Comptables Européens (FEE), är alltså tänkt att ersätta både UEC och Groupe d’études. För att detta över huvud taget skall vara möjligt har det varit nödvändigt att tillgodose EG-ländernas särintresse inom ramen för FEE.
Under generalförsamlingen, som förutsätts sammanträda vartannat år och bestå av representanter för alla medlemsländer, lyder i vårt förslag ett presidium (Executive) med en ordförande, två vice ordförande och en generalsekreterare, en samordningskommitté (Coordination Committee) med en representant från var och en av de sju regioner som medlemsländerna föreslås indelade i, och en EG-kommitté (EC Committee) med en representant för varje medlemsland, dock med rösträtt endast för EG-landsrepresentanterna. Ordföranden i EG-kommittén skall alltid vara vice ordförande i FEE. EG-kommittén har enligt stadgeförslaget ”det slutliga ansvaret för att utforma den europeiska revisorskårens ställningstaganden i frågor som uppkommer inom EG-området”. EG-kommittén fastställer sin egen arbetsordning och kan inrätta egna tillfälliga arbetsgrupper, men kommittén är skyldig att rådgöra med (consult) presidiet innan den ger sig i kast med större arbetsuppgifter, och kommittén skall regelbundet hålla samordningskommittén informerad om sitt arbete.
FEEs budget skall upprättas centralt av presidiet och godkännas av samordningskommittén enligt riktlinjer som lämnats av generalförsamlingen. Någon egen beslutanderätt i budgetfrågor tillkommer alltså inte EG-kommittén. Icke-EG-länder som väljer att avstå från sin rösträttslösa plats i EG-kommittén behöver dock inte betala den del av medlemsavgiften som motsvarar EG-kommitténs del av budgeten.
I språkfrågan, som varit en klassisk stötesten, säger stadgeförslaget endast att alla FEE-dokument skall publiceras enspråkiga; eventuella översättningar ankommer alltså på de medlemsländer som anser sig behöva dem. I praktiken blir det använda språket givetvis engelska. EG-kommitténs dokument skall dock upprättas på det språk som EG-myndigheterna begär, varför den kommittén väl förmodligen kommer att arbeta på franska.
FEEs kansli förutsätts lokaliserat till Bryssel.
Jag finner det varken nödvändigt eller lämpligt att här gå närmare in på det stadgeförslag i fyrtio paragrafer och fem bilagor som har sänts ut till de europeiska revisorsinstituten. Om, som jag hoppas, mötet i Bryssel den 17 september godkänner förslaget finns det anledning att återkomma med en fylligare presentation av den nya organisationen.
Officiellt stadfästande 1986
Vår rekommendation till Bryssel-mötet är att i princip godkänna stadgeförslaget och att uppdra åt arbetsgruppen att hantera de praktiska frågor som måste lösas för att FEE skall kunna komma till stånd. Ambitionen är att det officiella stadfästandet skall kunna äga rum vid UEC-kongressen i Lausanne hösten 1986.
Lausanne kommer i så fall att utgöra UECs tack-och-avskedsföreställning efter trettiofem år. UEC kommer att ha gjort sig förtjänt av sin beskärda del av både pompa och nostalgi. Men det är att hoppas att Lausanne också kan bli premiärföreställningen för en ny samarbetsform för Europas revisorer: ekonomiskt slankare men slagkraftigare och utan konstlade skiljelinjer mellan EG- och icke-EG-länder när det gäller problem som i verkligheten är gemensamma.
Björn Markland, FARs generalsekreterare