Lagstiftaren tror på oss revisorer.
Han har till exempel – ivrigt påhejad av revisorskåren själv – utsträckt kravet på auktoriserade eller godkända revisorer till alla aktiebolag och en del större företag med andra företagsformer. Han har vidare – fast där hejade vi väl ärligt talat inte – utvidgat vår granskningsplikt en bit in på skatteområdet i syfte att ta vara på vår kompetens i kampen mot den ekonomiska brottsligheten.
Vår tillsynsmyndighet Kommerskollegium, som kan antas ha goda möjligheter att uttolka lagstiftarens innersta vilja, framhåller gärna och ofta att det är revisorerna som utvalts till det rättas vapen i striden mellan ljus och mörker i näringslivet. (Och inte, får man förstå, långtgående etableringskontroll, offentlig auktorisation av redovisningskonsulter eller andra åtgärder som framskymtat som alternativ i debatten.)
Och revisorskåren ställer upp. IREV och dess moderorganisationer satsar som aldrig förr på att förbereda revisorerna på de ibland litet ovana problem som kan dyka upp hos de nytillkommande klienterna. FARs nya rekommendationer med anledning av de senaste lagändringarna låg färdiga i förslagsform bara några dagar efter riksdagsbeslutet för att finnas till hands redan från början.
Men samme lagstiftare, som så påtagligt demonstrerat sitt förtroende för revisorernas förmåga, tappar till synes all förståelse för kåren när han kommer till de ekonomiska förutsättningarna för revisionsarbetet. En revisor i ett krisföretag, som har aktiverat sig och följt företagets utveckling löpande, tryckt på företagsledningen att iaktta sina skyldigheter i krissammanhang, och sannolikt i praktiken spelat en ännu större roll än så för att intressenterna skall bli korrekt behandlade – kort sagt följt god revisionssed – den revisorn får finna sig i att konkurrera på samma villkor som vilken fordringsägare som helst i den konkurs som inte sällan följer på krisen.
Revisorsyrket karakteriseras av att man förväntas arbeta intensivare ju osannolikare det är att man skall få betalt för arbetet. Man kan fråga sig vad lagstiftaren egentligen vill?
Sanningen är naturligtvis att ”lagstiftarens vilja” bygger på olika kunskaper och erfarenhet beroende på vilka olika departement och myndigheter som formulerar den. Både aktiebolagslagen och förmånsrättsordningen är följden av intresse avvägningar, och det är bara naturligt att intresset av en väl fungerande företagsrevision fokuseras skarpare av den ”lagstiftare” som arbetar med aktiebolagslagen än av den som har att väga de mångfaldiga borgenärsintressena i en konkurs.
Enligt FARs uppfattning är det en anständighetsfråga att förmånsrätt i konkurs för revisionsarvoden blir verklighet före 1988, när de auktoriserade och godkända revisorerna tar över. Den ändringen borde gå att förverkliga genom att effektivt informera ”lagstiftaren” i alla hans inkarnationer om revision ens förutsättningar.
Går inte det, står vi inför en olöslig ekvation.
Björn Markland