Redovisning: Återvändsgränd för nya redovisningsstandards?

Återvändsgränderna är åtskilliga när det gäller att utveckla redovisningsstandards under nuvarande förutsättningar, konstaterar professor Sven-Erik Johansson och professor Lars Östman, som båda deltagit i utvecklingsarbetet under första hälften av 1980-talet.

Regelutformarna ställs inför en rad målkonflikter, restriktioner och svåra avvägningsproblem.

Problematiken belyses med utgångspunkt från tre praktikfall och två huvudfrågor tornar fram:

1. Är det önskvärt och nödvändigt att bibehålla den nuvarande kopplingen mellan redovisning och beskattning?

2. Hur skall samspelet vara mellan svenska skatte- och civillagar och företagets anpassning till internationella standards?

Arbetet med redovisningsstandards har blivit mera komplicerat i Sverige under de senaste åren. Flera av de stora frågorna har tagit lång tid att hantera, vilket inte minst haft sin grund i svårförenliga krav. Resultaten är i åtminstone ett par fall väsentligt mindre långtgående än vad som varit förhoppningarna vid projektets start.

Det är egentligen inte så konstigt. Traditionellt har redovisningsutvecklingen i Sverige starkt präglats av professionella värderingar, vilka främst kommit till uttryck genom FAR och dess redovisningskommitté och i viss mån genom Näringslivets Börskommitté (NBK). Deras självklara utgångspunkter har varit de civilrättsliga lagarnas borgenärsperspektiv och behovet av en tillfredsställande redovisning för aktiemarknaden.

Under de senaste åren har emellertid redovisningens roll förstärkts och förändrats. En del gamla intressen bevakas därmed hårdare och ett antal nya intressen har tillkommit. För det första är uppmärksamheten kring den finansiella informationen till kapitalmarknaden väsentligt större än tidigare. Företagsledningar i Sverige är numera ofta starkt inriktade på de egna börskursernas utveckling och självfallet därvid också på kopplingen mellan information och aktiekurser. Anskaffningen av kapital från internationella och utländska marknader har tilltagit för de största bolagen, varvid redovisningsregler och bedömningsnormer på dessa marknader och i dessa länder blivit viktiga för en grupp företag. På det nationella planet har beskattningsfrågorna kommit alltmer i förgrunden, inte minst vad gäller redovisningens roll för skattekontrollen. Vidare har lagstiftningen kring löntagarnas inflytande medfört att löntagarorganisationerna haft större anledning att överväga i vilken mån redovisningen tillgodoser deras krav. Slutligen synes löne- och skattepolitiska beslut i ökad utsträckning påverkas av beslutsfattarnas uppfattning om företagens lönsamhet och speciellt lönsamhetsförändringar. Dessa uppfattningar torde ofta grundas på massmedias förmedling av de större företagens redovisningsinformation. Dessa samband blir rimligtvis av stor betydelse för företagens informationsgivning och utformningen av reglerna härför.

Hög inflation och valutakursförändringar försvårar tolkningen och försämrar informationsvärdet av traditionell redovisning med historisk anskaffningskostnad som värderingsbas och med försiktighetsprincipen som ledstjärna. Fördelaktiga lånefinansierade realinvesteringar kan kortsiktigt påverka det redovisade resultatet negativt. Ekonomiskt riktiga åtgärder i syfte att uppnå balans mellan in- och utbetalningar i viss utländsk valuta kan i redovisningen återspeglas som en kursförlust. Detta upplevs som brister i rådande redovisningssystem och aktualiserar behov av ny metodik, som står i konflikt med tidigare praxis.

Vinst per aktie, räntabilitet, soliditet och andra finansiella nyckeltal har blivit allt vanligare och getts en mera framträdande plats i årsredovisningarna. Därmed har nya mätproblem aktualiserats. Företagens sjunkande soliditet har medfört att man särskilt uppmärksammar vilken effekt olika redovisningsmetoder får på soliditeten. Vissa beslut blir t o m beroende av den metod, enligt vilket beslutets konsekvenser skall mätas. Exempelvis beslutar företag att ej göra räntearbitrageaffärer före bokslutet om fordran och skuld ej får kvittas eller att ej göra sale-lease-back-affärer om realisationsvinst ej omedelbart får redovisas.

Dessa exempel illustrerar vilken betydelse en företagsledning tillmäter den redovisade soliditeten trots att företagets faktiska finansiella styrka givetvis är oberoende av om kvittning tillåts eller ej etc. Föreställningen är uppenbarligen den att externa intressenters bedömning av ett företag blir beroende av efter vilka regler givna affärstransaktioner skall redovisas. I en sådan föreställningsvärld måste förvisso valet av redovisningsregler uppfattas som viktigt.

Mot denna bakgrund är det knappast förvånande att arbetet med redovisningsstandards har blivit mera komplicerat än under 1960- och 70-talen. Vår avsikt med denna artikel är att diskutera förutsättningar för att ta fram redovisningsstandards (i Sverige), att precisera de målkonflikter och restriktioner som styr arbetet och att dra några framtidsinriktade slutsatser mot denna bakgrund. Som bas härför använder vi egna erfarenheter av arbetet med redovisningsstandards under första hälften av 1980-talet. Detta arbete avser i första hand följande tre frågor:

1. Redovisning av utländska fordringar och skulder, en fråga som hanteras av Bokföringsnämnden (BFN).

2. Latent skatt, nyckeltal och därtill anknytande förändringar av balans- och resultaträkningar, som behandlats av Näringslivets Börskommitté (NBK).

3. Principerna för omräkning av utländska dotterbolags resultat- och balansräkningar i samband med koncernredovisning där FARs redovisningskommitté har tagit fram en ny rekommendation.

I fall 1 och 2 har vi själva tillhört arbetsgrupperna. Vi utgår från följande – självfallet subjektiva – beskrivning av dessa förlopp. ”Praktikfallen” har en gemensam nämnare, nämligen syftet att finna problemlösningar, som ej står i konflikt med internationella redovisningsstandards.

Redovisning av fordringar och skulder i utländsk valuta

BFN tog upp frågan om redovisning av fordringar och skulder i utländsk valuta efter initiativ från FAR. Nämnden ingav en promemoria till justitiedepartementet (1978) med huvudinnehållet att värderingen av fordringar och skulder i utländsk valuta skulle ske till dagskurs, vilket skulle kräva en lagändring. I promemorian betonades också starkt behovet av att anpassa de svenska värderingsreglerna till den internationella utvecklingen på området. Det framhölls att flera viktiga utländska rekommendationer var att vänta under de närmaste åren.

I avvaktan på att den internationella utvecklingen skulle stabilisera sig lades frågan på is. Justitiedepartementet sände under mellantiden ut BFNs förslag på remiss. Huvudreaktionen i remissvaren var allmänt positiv men motståndet var starkt på en punkt. Många av remissinstanserna ville ha kvar rätten att fördela kursförluster under ett låns löptid, vilket inte låg i linje med BFNs förslag om att dagskursen alltid skulle gälla.

I slutet av 1981 kom det amerikanska förslaget (FAS 52) och snart följde andra förslag, bl a de engelska och kanadensiska. Vid den tiden togs frågan på nytt upp i en arbetsgrupp i BFN. Den första fasen i det nya arbetet präglades starkt av svårigheterna att hitta en gemensam syn på periodiseringsfrågan. Från ett håll uttrycktes det starka önskemålet att periodiseringar inte skulle medges. Från ett annat håll uttrycktes ett lika starkt önskemål att möjligheterna till periodisering inte skulle bli mindre än vad som gällde enligt den rådande rekommendationen från FAR. Till försommaren 1983 lyckades arbetsgruppen jämka ihop sina ståndpunkter till ett kompromissförslag som bl a innebar att periodisering på en kortare period än lånets löptid skulle vara generellt tillåtet. Kompromissförslaget gick till Industriförbundets referensgrupp och FARs redovisningskommitté. Båda var starkt kritiska, delvis från diametralt motsatta utgångspunkter.

Efter förnyade diskussioner i arbetsgruppen under cirka ett halvår lades ett förslag fram vid BFNs plenarsammanträde strax före julen 1983. Det framlagda förslaget byggde i allt väsentligt på idéerna från försommaren men en viss förenkling hade då genomförts. På det stadiet kom en ny synpunkt att stå i förgrunden. BFNs förslag skulle innebära att bl a orealiserade vinster på skulder och fordringar skulle tas upp i resultatet före bokslutsdispositioner och skatt. Efter informella kontakter hade gruppen tyckt sig ha anledning anta att en bokslutsdisposition, motsvarande den orealiserade vinsten, skulle bli avdragsgill så att den reella beskattningen inte skulle påverkas av redovisningsmetoden. Då hävdades från skattehåll att Finansdepartementet fått en mycket restriktiv syn på att skapa nya avdragsgilla bokslutsdispositioner. Med andra ord: det ändrade redovisningssättet skulle kunna medföra en förändring av företagets beskattning. En huvudsynpunkt var att skattemyndigheterna fäste avseende vid god redovisningssed och att nya regler från BFN skulle skapa en ny redovisningssed. Därmed skulle analogier med tidigare bedömningar bli mindre meningsfulla.

Inför detta argument gjordes försök att hitta en uppläggning där andemeningen i gruppens förslag skulle kunna bibehållas utan att företagens beskattning skulle påverkas. Olika möjligheter prövades under 1984, bl a möjligheten att göra korrigeringar före bokslutsdispositionerna, vilket säkrare skulle ge rätt till skattemässiga avdrag. En sådan konstruktion med nya rader i den redan förut långa resultaträkningen ansågs emellertid inte önskvärd med hänsyn till överskådligheten och förslaget föll.

I det uppkomna läget var endast små förändringar i förhållande till den rådande rekommendationen från FAR möjliga. En anvisning från BFN skulle mot denna bakgrund knappast vara värd det arbete och det kontinuitetsbrott som en ny anvisning alltid skapar. Frågan är inte slutgiltigt avgjord i nämnden när denna artikel skrivs (mars 1985). Sannolikt kommer frågan att falla efter fruktlösa försök under många år att finna en problemlösning, som accepteras av samtliga berörda intressenter. Företag är förvisso obenägna att betala högre skatt för att byta redovisningsprincip.

NBKs rekommendation om ny resultaträkning och enhetliga nyckeltal

NBKs ”revir” är i första hand börsbolagens informationsgivning till aktiemarknaden. De mål kommittén ville uppnå med ifrågavarande rekommendation var

1. att finansiella nyckeltal (vinst per aktie, räntabilitet, soliditet m m) beräknas på ett enhetligt sätt, speciellt med avseende på skattekostnad/skatteskuld, att de baseras på data från resultat- och balansräkningar och att de ges en framskjuten plats i företagens rapportering,

2. att resultat före bokslutsdispositioner och före skatt, som spelar en nyckelroll i företagens egen och den via massmedia förmedlade informationsgivningen, ersätts av motsvarande resultatmått efter skatt, och

3. att rapporteringen till utländska kapitalmarknader görs mera lättbegriplig för utländska läsare och anpassas till internationell praxis.

Kommittén hade att beakta en rad olika önskemål och restriktioner vid sitt val av problemlösningar såsom framgår av nedanstående sammanställning.

• Inga ändringar av gällande civilrättsliga eller skatterättsliga regler skulle erfordras. (Sådana ändringar skulle beröra samtliga bokföringspliktiga eller aktiebolag och inte enbart börsbolag. NBK är inte rätt forum för att verka för denna typ av ändringar.)

• Nyckeltalsberäkningarna borde i största möjliga utsträckning anknyta till rådande svensk praxis och utformas på ett konsistent sätt.

• Samma information skall lämnas till samtliga aktieägare såväl inom som utom landet.

• Samma mått bör användas i delårsrapporter, bokslutskommunikéer och årsredovisningar. (En besvärlig fråga är i vilket led av informationskedjan en förändringsprocess skall börja.)

• Den nya rekommendationen borde – med hänsyn till att efterlevnaden är frivillig – utformas så att den med stor sannolikhet accepteras av en stor majoritet av börsbolagen.

Restriktionen om oförändrad lagstiftning innebar att nuvarande struktur på resultat- och balansräkningar måste bibehållas och att således en ny modell måste innehålla de resultat- och balansposter som lagens schema föreskriver. Kommittén ansåg det emellertid förenligt med gällande lagtillämpning att i resultaträkningen införa en ”kalkylmässig” skatt, som sedan återförs. Den spelar således en ”gästroll” i resultaträkningen.1 Denna teknik har tidigare använts beträffande bl a kalkylmässiga avskrivningar, minoritetsandelar på olika resultatnivåer och resultatandelar i intressebolag.

Denna lösning leder till uppenbara konflikter med önskemål om lättöverskådliga och lättbegripliga resultaträkningar. En partiell konfliktlösning var att flytta det legala schemats specifikation av extraordinära poster och bokslutsdispositioner till notapparaten. Bokföringsnämnden gav sitt godkännande härtill.

En annan konflikt var emellertid helt olöslig, nämligen konflikten med önskemålet att resultaträkningens ”bottom line” – i överensstämmelse med anglosaxisk praxis – innehåller det mest centrala resultatmåttet. NBK har lagt ner stor möda på att hitta lösningar på problemet hur man skall få utländska informationsanvändare att läsa ”på rätt rad”. Resultatet av dessa ansträngningar framgår av det förslag till engelsk översättning av resultaträkning, som ingår såsom bilaga till de tekniska anvisningarna.

Diskussionen om NBKs resultatschema har varit nog så livlig. Från flera håll har man föreslagit att resultaträkningen skulle sluta före bokslutsdispositioner och följas av någon form av ”dispositionsräkning” som innehåller såväl bokslutsdispositioner som traditionella vinstdispositioner. Det erfordras emellertid en radikal förändring av lagstiftningen för att upplösa gränsen mellan bokslutsdisposition och vinstdisposition i legala redovisningshandlingar.

Huvudfrågan vid sidan av resultaträkningsschemat gällde hur till resultat före bokslutsdispositioner hänförlig skatt skulle beräknas.

Vilket alternativ skulle man välja?

• Fullskattemetoden enligt USA-praxis (dock under omprövning med okänd utgång), och med god anknytning till svensk praxis för skatteberäkning i centrala nyckeltal men med en ofta orealistisk värdering av latenta skatteskulder?

• Partialmetoden enligt UK-praxis trots dess nackdel att lämna stort utrymme för subjektiva bedömningar?

• Liksom IASC tillåta båda metoderna och därmed acceptera båda metodernas nackdelar och dessutom nackdelen av splittrad praxis?

• Välja den enklaste metoden, d v s betald skatt, och därmed avvika både från svensk försiktighetsprincip och internationell praxis.

NBK var först inställt på att välja det första alternativet. Ett antal ”tunga” företag visade sig dock vara starkt kritiska mot metoden. Argumenten mot metoden varierade. Det är ej ägnat att förvåna att soliditelseffekten tillmätes avgörande betydelse av företag, som nyligen övertygat utländska investerare, långivare eller finansanalytiker att skattekrediterna i Sverige aldrig behöver betalas och därför bör värderas till noll.

NBK valde i detta läge att i sin rekommendation lämna utrymme för anhängare av partialmetoden att under vissa villkor tillämpa denna metod. Fullskattemetoden skulle dock vara huvudalternativ och alla skulle lämna information om skattekostnad och latent skatteskuld enligt fullskattemetoden. Ett nytt relationstal, räntebärande skulder/justerat eget kapital, rekommenderades. Syftet härmed var att markera att latenta skatteskulder är av ringa betydelse för bedömning av företagets finansiella risk.

Sedan rekommendationen getts ut på hösten 1983, fick en arbetsgrupp i uppgift att utarbeta tekniska anvisningar. Detta visade sig vara nog så komplicerat. Gruppen valde att ta fram preliminära anvisningar och avvakta erfarenheter av deras tillämpning innan mera definitiva anvisningar utfärdades. Samtidigt beslöt kommittén att tillämpningen av de preliminära anvisningarna skulle begränsas till nyckeltalen. Rekommendationen om nytt resultaträkningsschema lades i temporär malpåse. NBK nådde i denna omgång inte ända fram.

Man uppnådde inte målen att nyckeltalen skulle baseras på i resultat- och balansräkningar redovisade resultat- och kapitalmått och att den nyckelroll som resultat före bokslutsdispositioner och skatt spelar i den ekonomiska rapporteringen, övertas av ett resultat efter skatt. Ej heller lyckades man tillgodose önskemålet om en helt enhetlig metod för skatteberäkning.

Omräkning av utländska dotterbolags resultat- och balansräkningar

FAR har haft ambitionen att följa internationell praxis för omräkning av utländska dotterbolags bokslut till SEK. Tidigare förslag om användning av MIM-metoden (monetära – icke monetära metoden) var i god överensstämmelse med dåvarande USA-praxis, styrd av FAS 8. När sistnämnda rekommendation 1981 ersattes av FAS 52 och IASC 1983 utgav en likartad rekommendation (IAS 21), var det naturligt att överväga en anpassning härtill. Det är i föreliggande sammanhang av intresse att granska den kritik, som i USA riktades mot MIM-metoden och som utlöste en ny rekommendation. Kritiken innebar bl a

att omräkningsdifferenserna, som måste redovisas i resultaträkningen, kunde orsaka starka och för aktiemarknaden svårtolkade fluktuationer i redovisade vinstmått, speciellt vid kvartalsrapportering, och

att MIM-metoden på ett missvisande sätt återspeglade konsekvenserna av en rationell valutamässig ”hedging” och kunde utlösa en irrationell ”hedging” i syfte att minimera redovisade omräkningsdifferenser (som ej motsvaras av någon ”cash flow”) i stället för verkliga valutarisker.

MIM-metodens stora förtjänst är att den står helt i överensstämmelse med den grundläggande principen för koncernredovisning, nämligen att värdera dotterbolags tillgångar och skulder som om de direkt förvärvats och ägdes av moderbolaget. Detta möjliggör ett enhetligt mätsystem för en koncerns samtliga tillgångar och skulder. Den i FAS 52 anbefallda dagskursmetoden bryter mot denna grundprincip. Den får bl a som konsekvens att utländska dotterbolags anläggningstillgångar i en koncernbalans uppskrivs eller nedskrivs i strid mot de värderingsregler som gäller för moderbolaget. Man kan fråga sig om övergången från FAS 8 till FAS 52 mera styrdes av önskemålet att slippa redovisa omräkningsdifferenser över resultaträkningen än av övertygelsen att dagskursmetoden ger principiellt riktigare tillgångsvärden än MIM-metoden. Det bör dock noteras att sistnämnda metod bibehålls för s k integrerade dotterbolag och dotterbolag i höginflationsländer.

Det borde inte ha varit med någon större entusiasm som FARs redovisningskommitté anvisade dagskursmetoden för omräkning av s k självständiga dotterbolags bokslut. Det borde med andra ord inte ha varit helt lätt att förorda en redovisningsmetod där resultat- och balansräkning inte ”hänger ihop” och där värderingen av anläggningstillgångar strider mot både internationellt vedertagna principer och den svenska bokföringslagens regler för upp- och nedskrivningar av anläggningstillgångar i moderbolagets och inhemska koncernbolags balansräkningar.

Dagskursmetoden kan sägas bygga på hypotesen att värdet av aktierna i ett utländskt dotterbolag motsvarar substansvärdet i lokal valuta multiplicerad med aktuell dagskurs. Omräkningsdifferenserna antas motsvara orealiserade värdeförändringar av aktierna. När aktierna säljs anses omräkningsdifferenserna realiserade och skall då resultatredovisas.

Kursdifferenser på utländska lån, som upptagits såsom skydd mot kursdifferenser på nettoinvesteringar i självständiga dotterbolag, kan kvittas mot omräkningsdifferenser och endast påverka koncernens resultat till den del som överstiger omräkningsdifferenserna. I FAS 52, där denna kvittningsregel introduceras, förutsättes att ifrågavarande lån värderas till dagskurs. Motiven för kvittningen bygger på dagskursvärdering. Enligt vår tidigare diskussion synes det föga sannolikt att BFN kommer att sanktionera dagskursmetoden för värdering av fordringar och lån i utländska valutor. Om så ej sker, uppkommer frågan om man på koncernnivå kan värdera ett utlandslån till dagskurs för att kunna tillämpa kvittningsregeln, trots att det värderas till annan kurs i moderbolagets balansräkning. Frågan är aktuell redan vid årets bokslut, eftersom redovisningskommitténs utkast är avsett att kunna tillämpas omedelbart. Den slutgiltiga rekommendationen fastställs först när slutresultatet av BFNs arbete föreligger. FARs arbete har uppenbarligen komplicerats av sambandet med BFNs arbete.

Det finns en ytterligare komplikation, som redovisningskommittén ej explicit diskuterat. Den gäller frågan om hänsynstagande till skatt vid tillämpning av kvittningsförfarandet. Av FAS 52 framgår att kvittningen skall avse kursdifferenser efter avdrag för härtill hänförlig skatt. Det är ej tydligt om IAS 21 på denna punkt avviker från FAS 52 och om FAR avser att avvika från FAS 52. Vid olika skuldvärdering i koncern och moderbolag uppkommer dessutom frågan om latent skatt skall beaktas. Denna fråga har således anknytning till NBKs rekommendation.

Sammanfattning av ”praktikfallen”

Det är inte särskilt uppmuntrande resultat som uppnåtts av nedlagt arbete på ovan diskuterade förslag till nya redovisningsstandards med syfte att anknyta till internationell utveckling.

• BFNs arbete har hittills varit resultatlöst.

• NBK har hittills endast uppnått målet om mera enhetliga finansiella nyckeltal, förutsatt att rekommendationerna efterföljs. Aktiemarknaden kan dock bli konfunderad om en grupp företag rapporterar vinst per aktie såväl enligt fullskattemetoden som partialmetoden, en annan grupp enbart enligt fullskattemetoden, en tredje enligt en tidigare tillämpad schablonskattemetod och tillika partialmetoden tolkas och tillämpas på olika sätt i olika företag.

• FAR har visserligen uppnått sitt mål att presentera ett utkast till metodik för omräkning av utländska dotterbolags bokslut. Men detta synes ha skett utan större övertygelse om dagskursmetodens överlägsenhet i förhållande till MIM-metoden. Oklarhet råder beträffande skatteproblematiken vid kvittning av kursdifferenser mot avräkningsdifferenser. FAR synes pliktskyldigt ha anslutit sig till IASCs rekommendation, som i sin tur huvudsakligen är en anpassning till FAS 52. Sistnämnda rekommendation synes huvudsakligen ha styrts av målet att eliminera sådana konsekvenser av MIM-metoden, som företag, analytiker m fl varit missnöjda med. Rekommendationens redovisningsteoretiska förankring är svag. Omräkning av anläggningstillgångar till dagskurs kan i koncernbalansen leda till uppskrivningar, som vore otillåtna att göra i moderbolaget.

Det blygsamma resultatet av ovannämnda arbete kan sannolikt inte tillskrivas bristande kompetens och skicklighet hos dem som utfört arbetet. Förklaringen står att söka i de målkonflikter och restriktioner, som skapar svåra avvägningsproblem och begränsar handlingsutrymmet vid valet mellan olika problemlösningar.

De viktigaste målen

Ovanstående tre praktikfall och allmän erfarenhet ger underlag för att diskutera mål vid formulering av redovisningsstandards. Nedanstående uppräkning gör knappast anspråk på att vara fullständig:

Några principiella slutsatser

De tre praktikfallen illustrerar de målkonflikter, restriktioner och svåra avvägningsproblem, som regelutformare ställs inför. Erfarenheterna kan sammanfattas på följande sätt:

1. Det är svårt att införa standards som ger redovisade värden som synes ofördelaktiga för någon viktig grupp av företag. I synnerhet om dessutom företrädarna för dessa företag uppfattar att det finns tvivelaktigheter i den principiella grunden. Det är ej förvånande att det blir starkt motstånd mot nya standards, om dessa förväntas få negativ effekt på börskurs, lånevillkor o dyl eller på aktiemarknadens uppfattning om företagsledningens skicklighet. Studier i USA har visserligen indikerat att aktiemarknadens prissättning ej låter sig påverkas av förändrade värderingsregler eller skillnader mellan olika företags metod för lagervärdering (FIFO vs LIFO) m m men företagsledningarna synes ha en annan uppfattning. Motståndet mot nya standards borde vara mindre om man hade större tilltro till giltigheten av teorin för perfekta marknader och rationella investerare.

2. Det är svårt att avvika från internationellt etablerade normer. Samtidigt kan det vara svårt att avgöra vilken norm som skall följas, när t ex FASB och IASC ej har likartade rekommendationer.

3. Det är svårt att genomföra förändringar som innebär väsentliga avsteg från den traditionella redovisningens struktur, d v s frångå t ex försiktighetsprincip och redovisning på basis av historiska anskaffningskostnader. Det uppfattas ibland som mera angeläget att nå överenskommelse med internationell praxis.

4. Det är svårt att genomföra en förändring som i grunden minskar företagens frihet att välja redovisningsmetoder på områden där företagen har vant sig vid en sådan frihet.

5. Det är svårt att genomföra en förändring som innebär att företagets skattebetalningar ökar.

Till dessa fem restriktioner, som illustreras i de ovannämnda praktikfallen, kan man lägga ett par ytterligare på basis av en allmän erfarenhet av utvecklingsarbetet i början på 1980-talet.

6. Det är svårt att genomföra en förändring som kraftigt ändrar öppenheten i företagens redovisning.

7. Det är svårt att genomföra en förändring som ställer påtagligt ökade krav på ekonomiadministrativa resurser i någon viktig delgrupp av företag som skulle utsättas för förändringarna.

Det finns anledning att framhålla några mera principiella slutsatser. En första uppenbar slutsats är att handlingsutrymmet ofta blir litet eller obefintligt när många olika restriktioner läggs på varandra. Det finns en uppenbar risk att vissa redovisningsfrågor med många intressenter nästintill saknar egentlig lösning. Det leder antingen till att förändringar uteblir eller till kompromisser som alla kan ena sig kring men ingen är helt nöjd med.

Ytterligare en viktig slutsats är att vissa mål blir hårt bevakade, andra inte. Det är ur denna synvinkel allvarligt att intresset av enhetlighet i mätsystemet kan få ge vika. Det finns en uppenbar risk att redovisningsstandards tas fram på basis av vad som är punktvis rätt i det enskilda fallet utan någon stark hänsyn till hur dessa punktvisa regler stämmer överens med det redovisningsmässiga regelsystemet i övrigt.

Inte minst kommer detta att ta sig uttryck i målkonflikten mellan anpassning till internationella standards och enhetlighet inom den existerande nationella ramen. Dessa avvägningar är svåra. Men vi konstaterar att i flera fall har hänsynen till den internationella utvecklingen fått fälla utslaget. Det må i och för sig vara berättigat men det innebär också en uppenbar långsiktig fara. Det svenska systemet har sina speciella motiv, syften och utgångspunkter. Det är inte självklart att infogandet av punktvisa regler från andra redovisningskulturer än den svenska kan ske utan att helheten blir en svårtolkad hybrid. Problematiken blir än svårare om internationella standards punktvis styrs mera av taktiska hänsyn till informationsgivaren än av hänsyn till informationsmottagaren eller redovisningsteoretiska krav. Härtill kommer uppseendeväckande redovisningsmetoder av adhoc-karaktär, styrda av politiska hänsyn. Ett exempel härpå i Sverige är redovisningen av s k villkorslån.

En tredje slutsats gäller redovisningens samband med beskattningen. De flesta restriktionerna har knappast en absolut karaktär: kravet på enhetlighet, kravet på internationell anpassning, kravet att inte någon företagsgrupp skall drabbas av punktvis ofördelaktiga värden. Men kopplingen till beskattningssystemet har en mera absolut karaktär. Med en viss tillspetsning kan man säga att redovisningsreglerna bara kan ändras i den mån de inte samtidigt innebär att företagets faktiska skatt kommer att öka. Denna fråga om koppling mellan redovisningens utformning och företagets beskattning är på sitt sätt den mest avgörande i en diskussion av erfarenheterna av arbetet med redovisningsstandards inom BFN under början av 1980-talet.

Vår diskussion leder således fram till att återvändsgränderna är åtskilliga vid utvecklingen av redovisningsstandards, givet de nuvarande förutsättningarna. Kan då dessa ändras inför framtiden? Två huvudfrågor tonar fram: Är det önskvärt och nödvändigt att bibehålla den nuvarande kopplingen mellan redovisning och företagets beskattning? Hur skall samspelet vara mellan svenska skatte- och civillagar och företagets anpassning till internationella standards – är det t ex önskvärt att upphäva vissa av de civilrättsliga värderingsregler, som nu försvårar företags ”lagliga” anpassning till internationella standards? Vi skall nedan utveckla dessa frågor.

Redovisningen och företagets beskattning

Kopplingen mellan svenska företags externredovisning och företagsbeskattningen jämte marknadens krav på ökad öppenhet har fått som konsekvens att civilrättsliga värderingsgrunder styr vilka resultat som skall redovisas före bokslutsdispositioner medan bokslutsdispositionerna huvudsakligen är ett uttryck för skattemässiga överväganden. Det föreligger en arbetsfördelning mellan civillagstiftning och skattelagstiftning. Civillagstiftningens regler tar främst sikte på borgenärsintresset och är därför principiellt högstvärderingsregler medan skattelagstiftningen söker minimigränser för tillgångsvärderingen. I många andra länder syftar de civilrättsliga lagreglerna till att ge ”a true and fair view” och beskattningssystemet hanteras separat vid sidan av civilrättsliga värderingar.

Det finns tendenser till att förutsättningarna för det svenska systemet ändras. För det första synes det allmänna informations- och insynsintresset förlora mark till skatteintresset. Det senaste året har sett några lagförslag, myndighetsrapporter och dylikt, med en starkare betoning på att redovisningen skall tillgodose skatteintressen. Ett exempel är Riksskatteverkets rapport ”ADB och företagsgranskning”. Där föreslås bl a att bokföringslagen skall kompletteras med en relativt allmänt hållen bestämmelse att företag skall tillgodose de krav som taxeringsmyndigheterna ställer på företagens ekonomisystem. Ett annat exempel är den s k Ekokommissionens delbetänkande ”Företagens uppgiftslämnande för beskattningsändamål”, vari föreslås att beskattningen skall grundas på ett räkenskapsschema som direkt bygger på baskontoplanens systematik. Det torde innebära att kommissionen indirekt riskerar att göra baskontoplanen till en obligatorisk kontoplan för alla svenska företags affärsbokföring.

För det andra håller grundsynen på att ändras på hur beskattningsunderlaget skall beräknas. Statsmakterna har uppenbarligen ambitionen att minska gapet mellan företagsekonomisk vinst och beskattningsbar vinst. Det har framgått av finansministerns muntliga anföranden men också skriftligt, t ex i propositionen till ändrad företagsbeskattning (1983/84:64) och en departementspromemoria om produktionsfaktorskatten (Ds Fi 1983:21). Innebörden är att företagens företagsekonomiska resultat skall vara avgörande för beskattningen, d v s bokslutsdispositioner i traditionell mening skall spela en allt mindre roll. Eftersom skattemyndigheterna strävar efter att låta god redovisningssed på civilrättsliga grunder bestämma vad som är en sådan vinst, kan den goda redovisningsseden inte ändras utan att det får skattemässiga konsekvenser.

Det må i och för sig vara en vällovlig ambition att låta den företagsekonomiska vinsten avgöra skattens storlek även om man kan stå undrande inför att denna ambition aktualiseras under en period, då företagens behov av bokslutsdispositioner är stort för att mildra beskattningen av ”inflationsvinster”. Icke desto mindre blir det de facto ett hinder för redovisningens utveckling, om beskattningsreglerna löpande kopplas till vad som är god redovisningssed. Skatteintresset står uppenbarligen i konflikt med intresset att utveckla metoder för förbättrad ekonomisk rapportering, metoder som också kan möjliggöra den anpassning till internationell utveckling som är en tvingande nödvändighet för internationellt finansierade koncerner.

Det är också angeläget att skatteintresset ej motverkar utvecklingen av metodik för räntabilitetsmätning med hänsyn till räntabilitetsmåttens relevans även för löne- och skattepolitiska bedömningar.

Listan på redan inträffade och tänkbara konfliktsituationer kan göras lång. Från BFNs dagordning den senaste tiden väljer vi relativt godtyckligt två fall som exemplifiering:

• Aktivering av utgifter för forskning och utveckling, marknadsföringsinvesteringar etc. Det kan diskuteras huruvida det är önskvärt att försöka stimulera till en ökad aktivering eller ej. I vad mån detta skulle vara berättigat eller ej förblir i praktiken ganska oväsentligt eftersom en ökad aktivering skulle påverka företagens beskattning om det inte skulle vara möjligt att göra några avdragsgilla avsättningar till obeskattade reserver.

• Brutto- och nettoredovisning av pågående arbeten. Det har sagts att en öppen redovisning av reserver i pågående arbeten, t ex i konsultföretag, skulle leda till att de obeskattade reserverna skulle läggas tillbaka vid beräkning av vinstdelningsskatt, vilket i så fall i praktiken skulle (nästintill) omöjliggöra en öppen redovisning av sådana reserver.

Hur mycket av skatteinflytande på redovisningen är försvarbart med tanke på intresset att skapa god ekonomisk rapportering?

Vid ett fortsatt ökat skatteinflytande kommer en frikoppling mellan redovisning och beskattning att te sig alltmer fördelaktig från informations- och insynssynpunkt. En sådan frikoppling innebär emellertid en mycket genomgripande förändring och svårförutsägbara problem (som i och för sig har bemästrats i andra länder). Det är ett mycket stort ingrepp i redovisningens rättssystem, som förutsätter ingående överväganden om hur en eventuell frikoppling skall ske utan att skada borgenärsintresset, möjligheten till skattekontroll etc.

Med hänsyn till att denna frikoppling synes förenad med åtskilliga problem, vill vi antyda en helt annan typ av redovisningsteknisk ansats för att angripa problemet; en ansats som är tillämpbar för koncerner för vilka kravet på god ekonomisk rapportering är väsentligt. Det finns en redovisning som redan i dagsläget är frikopplad från beskattningen, nämligen koncernredovisningen. Det skulle kunna vara en möjlighet att inte i alla avseenden bygga koncernredovisningen på de legala redovisningshandlingarna för moder- och dotterbolag, vilket skall ske enligt nuvarande civillagar. Förutsättningen är att man ändå kan uppfylla lagstiftningens primära syfte med koncernredovisningen, nämligen att reglera moderbolagets utdelningar så att dessa är försvarliga med hänsyn till koncernens ekonomiska ställning och resultat. Den viktigaste restriktionen är att utdelningarna ej får överstiga koncernens disponibla medel (fria egna kapital).

Fullständig koncernredovisning är ett otympligt och onödigt krångligt instrument för att fastställa koncernens fria egna kapital. Detta kan ske på ett betydligt enklare sätt. FARs redovisningskommitté har i sitt ovan behandlade utkast anvisat en metod härför. Koncernens fria egna kapital bestämmes som summan av moderbolagets fria kapital och varje individuellt dotterbolags fria egna kapital ”i den mån det kan utdelas utan att moderbolaget behöver nedskriva aktierna i dotterföretaget”. Huvudproblemet är härvid att bedöma värderingen av dotterbolagsaktierna. I allmänhet är detta inte något större problem.

Om koncernens fria egna kapital fastställs enligt FAR-metoden kan koncernredovisningen helt eller delvis frikopplas från de legala redovisningshandlingarna för moder- och dotterbolag. Koncernredovisningen kan då inriktas på att så begripligt som möjligt ge bästa möjliga information om koncernens ställning och resultat. Värderingen av tillgångar och skulder får inte effekter på skattebetalningarna. Koncernresultaträkningen kan rensas från bokslutsdispositioner. Obeskattade reserver försvinner från balansräkning och uppdelas på latenta skatteskulder och eget kapital i enlighet med NBKs anvisningar härför. Information om bokslutsdispositioner och obeskattade reserver kan lämnas i noter till skattekostnad resp latent skatteskuld. FAR utformar rekommendationer för koncernredovisningen. I revisionsberättelsen intygas att rekommendationerna följts.

Den internationella anpassningen

En uppenbar fördel med den antydda ansatsen är att den underlättar internationell anpassning. Den kan synas radikal men bör ses mot bakgrund av följande icke osannolika scenario för den framtid i vilken tidigare redovisade målkonflikter och restriktioner för anpassning till internationell redovisningspraxis finns kvar.

Koncerner med kapitalanskaffning på internationell kapitalmarknad presenterar i sina årsredovisningar förutom de legala redovisningshandlingarna en koncernredovisning utformad enligt ”generally accepted accounting principles”, s k GAAP. Anledningen är att de inte kunnat finna någon annan lösning på problemet om internationell anpassning på grund av gällande målkonflikter och restriktioner. De har tvingats att arbeta med såväl en legal koncernredovisning och en GAAP-redovisning. Denna dubbla redovisning måste följas i delårsrapporter, bokslutskommunikéer och i rapportering till utländska intressenter för att möta kraven på enhetlighet i informationskedjan och identisk information till alla aktieägare såväl svenska som utländska. Så småningom har marknaden lärt sig att endast fästa avseende vid GAAP-redovisningen. Den legala redovisningen kommer alltmer i bakgrunden. Besvärande problem uppkommer vid jämförelser med ”inhemska” företag som enbart presenterar legala redovisningshandlingar.

Låt oss också mot denna bakgrund diskutera den traditionella svenska metoden för att inom den legala redovisningens ram förbättra redovisningens informationsvärde och anpassa den till nya krav.

Den sedan många år beprövade svenska lösningen på konflikten mellan målet ”skatteminimering” och målet ”informativ redovisning” är – internationellt sett – unik. Den har fungerat ganska väl för inhemsk rapportering. Svenska läsare, som vet något om bokföringens ABC, har lärt sig att bortse från sista raden i en resultaträkning. De betraktar resultat efter finansnetto och resultat före bokslutsdispositioner såsom den mest vägledanden resultatinformationen. Problemet har varit att göra utländska informationsmottagare ”läskunniga”. Resultat före bokslutsdispositioner beräknas i överensstämmelse med internationella redovisningsstandards vad flertalet resultatkomponenter beträffar (lagerförbrukningen enligt FIFO, avskrivningar enligt plan etc). Ett huvudfel har varit att ingen till detta resultat hänförlig skattekostnad redovisats. Tills vidare bortser vi emellertid från skatteproblematiken.

Grundstrukturen i svenska resultat- och balansräkningar skapar möjligheter till synnerligen flexibel anpassning till internationella redovisningskonventioner, här benämnda GAAP. Det vore exempelvis möjligt att i samma resultaträkning presentera:

I balansräkningen skulle de ackumulerade avvikelserna mellan I och II kunna redovisas efter samma teknik som obeskattade reserver, d v s de ackumulerade skillnaderna mellan II och III. Detta vore tekniskt möjligt men givetvis krångligt och svårbegripligt.

BFN övervägde en lösning av valutaredovisningsproblematiken enligt ovanstående tankegång men ansåg att redovisningstekniken skulle bli alltför krånglig. Om i stället I slopas och valutaredovisning enligt GAAP inkluderas i II, måste avvikelserna mellan I och II redovisas på samma nivå som bokslutsdispositioner och därmed hamna i den zon, som finansdepartementet synes vilja utnyttja för breddad skattebas.

Om beskattningen frikopplades från redovisningen kunde resultaträkningen sluta vid nivå II (vi bortser här från skatt). Är en sådan frikoppling möjlig eller önskvärd från denna synpunkt? Beträffande denna fråga, som ju tidigare debatterats i Balans, vill vi här endast göra följande reflektion. Redovisningen enligt GAAP är ett problem som berör våra större koncerner med internationell rapporteringsskyldighet. Denna skyldighet uppfylls bäst genom att rapportera enbart resultat I, d v s en rapportering som är oberoende av såväl bokföringslagen (aktiebolagslagen) och skattelagarna. En frikoppling av beskattningen från redovisningen skulle enbart vara en dellösning för dessa koncerners rapporteringsproblem. Det är orimligt att frikopplingen mellan redovisningen och beskattning skulle ha som huvudsyfte att göra det enklare för en relativt liten grupp (antalsmässigt) av internationellt verksamma koncerner att anpassa sina redovisningsrapporter till internationella standards. Huvudsyftet måste vara ett annat med betydligt större tyngd.

Ett alternativ vore att utnyttja idén att i koncernbalansen tillåta avvikelser från de civilrättsliga värderingsreglerna. Som tidigare framhållits kan omräkning av utländska dotterbolags balansräkningar till dagskurs i enlighet med FARs utkast sägas innebära en sådan avvikelse. Ett första steg i denna riktning har således redan tagits.

Ovanstående idéskiss är givetvis ofullständig men förhoppningsvis tillräcklig för att förmedla huvudtankarna. Och säkerligen tillräcklig för att resa invändningar och väcka tankar om uppenbara svårigheter och hinder. Kan den ändå bidra till en utveckling där en dubbel koncernredovisning i framtiden förhindras?

En prognos är säker. Framtida redovisningsproblem blir inte lättare att lösa än dagens och gårdagens. Nya vägar måste prövas för att komma ur den återvändsgränd, som rådande målkonflikter och restriktioner skapar.

Sven-Erik Johansson, professor och Lars Östman, professor