Om korrekta och snabba rapporter som underlag för företagsledningens beslut om framtiden ...
Om rimliga, planenliga avskrivningar i förhållande till ekonomisk livslängd...
Om för låg schablonberäkning av latent skatt... och
Om inflationseffekter handlar detta anförande som Curt Nicolin höll vid FINFORUM i december.
Redovisningens syfte kan sägas bestå i att lämna information om ett företags situation vid viss tidpunkt samt dess prestation för viss period.
Det är många kategorier mottagare av denna information. Deras intresse är inte alltid inriktat på samma kunskaper om företaget. Intressenterna är:
Styrelse och företagsledning
Aktieägare
Skattemyndigheter
Finansiärer (d v s banker m fl finansinstitut)
Regering och riksdag
Kunder
Leverantörer
Arbetsmarknaden
Allmänheten, t ex potentiella ägare.
Det är självklart orimligt att påstå, att en av kategorierna är viktigare än någon annan. Ändock vill jag peka på redovisningens fundamentala roll för styrelse och företagsledning. Redovisningen ger impulser för företagets styrning.
Styrelse och företagsledning är på sätt och vis en regulator och den måste få styrimpulser.
Snabbt och korrekt
Ur detta följer, att det är viktigt med inte bara korrekta utan även snabba rapporter. Det är viktigt att stöka undan boksluten, så att ledningen kan koncentrera sig på framtiden. Boksluten tjänar som utgångspunkt för beslut om framtida åtgärder. Varje försening kostar pengar, ibland stora pengar. I fråga om snabbhet har svenska företag en del att lära, särskilt om man jämför med amerikanska. Flitigt bruk av datorer tycks inte ha förbättrat saken. Min tro är, att de flesta företagsledningar underskattar värdet av snabba bokslut och rapporter.
Redovisningens viktigaste dokument är V&F-räkning, balansräkning och finansieringsanalys. Men även en lång rad andra rapporter är erforderliga. Orderingång, orderstock, flerårsöversikter, förräntning i första hand av eget kapital, räntetäckningsgrad, soliditet, nyckeltal m m.
Om styrningen skall ha en chans att bli bra, måste redovisningen vara korrekt. Inga beslut kan bli bättre än kvaliteten på tillgänglig information. Det är styrelsens och ledningens uppgift att göra boksluten med tillhörande avvägningar. Revisorerna har aktieägarnas uppdrag att övervaka detta. Denna ordning iakttas inte alltid. Men aktiebolagslagen bygger på denna uppläggning.
Nu måste det omgående sägas, att korrekt är i detta sammanhang inget alldeles entydigt begrepp. Därtill måste jag framhålla, att även med den bästa ambition är det svårt att framställa korrekta bokslut. Denna observation betyder också, att den som har ”vested interest” i bokslutens utformning i viss riktning, har ett visst manöverutrymme utan att därför kunna beslås med direkta fel eller falsk redovisning. Det är helt enkelt så många frågor, som bygger på omdöme. En vanlig observation är, att när företagen går särskilt bra, så redovisas vinsten vanligen lägre än den ”verkliga”, om nu någon verklig eller riktig vinst kan definieras. Går företaget dåligt, brukar motsatt observation kunna göras.
Kraven på snabbhet står i viss mån i motsatsförhållande till kravet på korrekt redovisning. Men redovisningsrapporterna blir snabbt överspelade av utvecklingen, och deras värde sjunker snabbt med tiden.
Avskrivningarna
Redovisningspraxis spelar stor roll. Den är uppenbarligen stadd i ständig utveckling. Det påverkar bedömningen av vinstutvecklingen över åren. Numera använder svensk industri planenliga avskrivningar, medan den tidigare vanligen hade avskrivning på återanskaffningsvärde.
Maskinernas ekonomiska livslängd har kraftigt avtagit, men motsvarande höjning av planenliga avskrivningar är svår att skönja. Observera att om planenliga avskrivningar skall ge ett någorlunda rimligt resultat, måste avskrivningstiden vara ca 2/3 av ekonomisk livslängd. Resultatet av för låga planenliga avskrivningar är att vid avyttring av maskiner, som ännu inte är obsoleta, uppstår ofta realisationsförlust trots stark inflation, som ju höjer priserna på begagnade maskiner. Dessutom riskerar tillgångsposten maskiner att bli för högt värderad i balansräkningen.
Den ökade omstruktureringen under 1970- och 1980-talen ökar inkuransen i våra lager. Det är min uppfattning, att vi inte i tillräcklig grad beaktar detta.
Valutaproblem
Redovisning av internationella koncerner bjuder på speciella komplikationer. När redovisning av vinst sker till medelkurs i höginflationsländer, har jag svårt att inse annat än att redovisningen blir vilseledande, för så vitt inte vinsten hemförts t ex månadsvis. Detta problem har under senare år fått en aktualitet, som tidigare saknades.
De latenta skatterna
En speciell redovisningsfråga utgör skatterna. Vi har i Sverige liksom i många andra länder vissa dispositionsmöjligheter, som påverkar aktuell skattebetalning. I Sverige har vi rätt att göra skattefria varureserveringar upp till 50 %. Vi har möjligheter, ibland tvingande, att göra avsättningar till investeringsfonder, och vi kan skriva av maskiner snabbare än planenliga avskrivningar.
Betald skatt blir härigenom lägre än full skatt. Betald skatt kan ofta vara lägre än halva fulla skatten. Det uppstår en latent skatteskuld. Det utgår ingen ränta på denna. Efterföljande år blir därför vinsten högre än om ingen skatteskuld funnits. Förmånen blir beaktad som vinst. Vad som händer med skulden i framtiden vet man inte mycket om. Enligt försiktighetsprincipen borde den därför tas upp till sitt fulla värde, även vid beräkning av vinst efter skatt, oaktat den inte löper med ränta. I regel räknar företagen med lägre skatt än full skatt. Man räknar med schablonskatt, vanligen om 50 %. Ibland kan schablonen vara rätt, men vanligen är den för låg. Argumentet är att eftersom skatteskulden är räntefri, och kan antas bestå länge, skulle det vara tillåtet. Detta bygger enligt min mening på en felsyn. Klart är dock, att det utöver ränteförhållandena är fördelaktigt för företagen att bygga upp skattefria reserver. Funktionellt är det full skatt som gäller för fastställande av nettovinst. Det är endast vinster efter skatt, som aktieägarna kan disponera, även om det även då finns vissa lagliga begränsningar. Och det är endast förväntad nettovinst som kan vara drivfjäder för investeringar och nysatsningar.
Relaterade exempel på redovisningsförändringar resp förändringar i omgivningen är endast att betrakta som illustration av förändringar som resulterar i att en viss vinst i dag framställs högre än vad den tidigare gjort. Oftast skulle redovisad vinst bli lägre, om vi tillämpade amerikansk redovisningspraxis.
Om ägare, politiker och anställda får en alltför gynnsam uppfattning om vinsten, försöker de alla att få ut mera ur företagen. Detta kan vara skadligt i längden.
Inflationsproblemen
Men det vore ändock inte så allvarligt, om vi inte samtidigt haft en uppgång i inflation och realräntor.
Vi har ingen accepterad metod för inflationsrensad redovisning. Intill dess är det nödvändigt att försöka hålla huvudet kallt och inte låta sig imponeras av inflationsökningen i siffrorna. En god hjälp är att titta på företagens utveckling av egenkapitalet i fast penningvärde.
Erfarenheten visar, att om vinsten efter planenliga avskrivningar och full skatt understiger statens obligationsränta, så krymper industrin och sysselsättningen minskas. Skall industrin öka och sysselsättningen öka, måste nettoförräntningen avsevärt överstiga obligationsräntan. Under de senaste tjugo åren har nettoräntabiliteten endast 1974 och 1984 överstigit statens obligationsränta. De båda åren steg sysselsättningen. För perioden har industrisysselsättningen i svensk industri sjunkit med 1/3 i arbetstimmar och 1/6 i antal anställda. Det är hög tid att vi får fasta normer för vad som är nödvändig räntabilitet i ljuset av vad vi vill uppnå med vårt näringsliv. Dessa nödvändiga krav kan vara svårsmälta för politiker och fackföreningar. Så mycket mer angeläget att vi talar om saken. Häri ingår att näringslivet måste klarlägga sambandet mellan räntabilitet och näringslivets prestationer i ljuset av rådande förutsättningar.
Redovisningens syfte
Den glidning i redovisningspraxis som ägt rum under de senaste femton à tjugo åren, är psykologiskt begriplig i ljuset av företagens merendels otillräckliga vinster. Däremot har det ganska säkert varit oklokt. Vi har fått en sämre utveckling av näringslivet än som varit nödvändig under i övrigt lika villkor. Detta har varit till allas skada: samhälle, ägare och anställda.
Min slutsats är, att korrekt redovisning inte bara är svår att genomföra, utan den medför dessutom ett stort ansvar. Det gäller såväl för dem som fastställer principer för bokslut som för dem som tillämpar dessa principer. Redovisningens syfte är framförallt att lämna korrekt och snabb information om företagens verksamhet som impulser till företagens styrning och till ledning för alla berörda.
Curt Nicolin