De som godkänner nysvensk arbitrageredovisning bör ha klart för sig att det är ett minerat område och att det finns en värld utanför Sverige.
Det skriver Sten Hamberg i denna artikel som behandlar hur arbitrageaffärer påverkar redovisningen i balansräkning och resultaträkning.
Som väntat har det blivit diskussion kring uttalandet om arbitrageaffärers redovisning, där det på inte särskilt redovisade skäl godtagits att endast marginalen redovisas i resultaträkning medan upplåning/utlåning och motsvarande förvisas från balansräkning till en bokslutsnot. Frågan är i princip inte ny även om den aktualiserades på ett speciellt område under 1983 genom en räntedifferens mellan eurokronor och svenska statspapper.
Som icke-ekonom kommer det för mig att frågan har två dimensioner – dels en avseende balansräkningspresentation, dels en avseende när differenser och differensbetalningar resultatavräknas.
Den grundläggande frågan är naturligtvis: Om jag är huvudgäldenär i ett skuldförhållande, varför skulle inte skulden redovisas på balansräkning? Men man kan också försöka analysera problemet med utgångspunkt från en möjligen lättare delfråga: Om jag redovisar en tillgång med en på något sätt konnex skuld, kan det då tillåtas att jag nettoredovisar så att ökningen av balansomslutningen endast avser nettovärdet? Typiskt sett skulle jag då vid inköp av en fastighet för 1.000 med intecknad skuld om 800 redovisa hela paketet som en nettotillgång om 1.000–800=200.
De flesta känner väl instinktivt att detta är tämligen oprövad mark vad gäller icke-monetära tillgångar men att en diskussion möjligen kan föras om nettoredovisning i klara fall av varandra motstående finansiella tillgångar och skulder. Den tydligaste situationen är väl om man har två parter som fortlöpande bombarderar varandra med fakturor och avräknar dessa i löpande kontokurantförhållande. Det kan finnas fog för att nettoredovisa ställningen dem emellan särskilt som det är fråga om korta, till betalning förfallna fordringar och skulder som är uppenbart kvittningsbara.
Kvittningsrätten är emellertid inte lika självklar när de ömsesidiga kraven inte är särskilt konnexa vad gäller löptid, räntor o s v. Var gränserna går för en nettoredovisning av sådana förhållanden är väl inte helt klart och ej heller om nettning kan tillåtas i större utsträckning t ex i koncerninterna förhållanden än när det gäller liknande motstående fordringar mellan tredje män.
Tredje part inblandad
Om det däremot inte är partsidentitet mellan borgenär och gäldenär i ett sådant här förhållande utan i stället A har en fordran på B som har en intill förväxling liknande fordran på C, går det ju inte att åberopa någon sorts kvittningsrätt som stöd för en nettoredovisning i balansräkning för B, som ju inte gärna kan begära att A utan vidare skall låta sig nöja med att erhålla Bs fordran på C som full betalning för sitt krav på B.
Likväl har denna idé tydligen sin tjusning och på sista tiden har utvecklingen i USA tydligt präglats av försök från Bs sida att ”gifta ihop” As fordran med Cs skuld för att själv redovisningsmässigt lämna scenen utom vad avser differensvinsten. Stöd för detta har man fått i FAS 76 och en SEC-release nr 15 av 83-12-22, som medger att Bs skuld kan betraktas som obefintlig genom ”quasi-defeasance” eller ”insubstance defeasance”. Detta innebär att B överlämnar sin fordran på C till en trust vars enda uppgift är att se till att Cs betalningar används för att betala As fordran varvid det förutsätts att fordran på C är så god och betalningsströmmen från C så förlagd i tiden att risken för att B skall nödgas betala något till A utöver de betalningar som sker från C är obetydlig. Det här har tydligen redan hunnit föranleda en explosion av snabba arbitrageaffärer t ex i DEM-räntor – se International Financial Law Review mars 1984 – och det har antytts från FASB-håll att man inte avsåg att skapa möjlighet att på detta sätt ”hoppa ur” ett skuldförhållande redan från början – uttalandet skulle endast ha avsett avlyftning av äldre skulder. Den distinktionen förefaller emellertid i sig inte särskilt meningsfylld – antingen är man gäldenär eller också ej.
Snävt formulerade krav
Det intressanta här är att se att de krav som uppställts avseende fordringar på C är mycket snävt formulerade. Sådana fordringar skall vara riskfria vad avser storleken, tidpunkten och säkerheten för betalningsströmmen från C, d v s säkerhetsmässigt godtas för USD-skuld till A endast amerikanska statspapper eller statsgaranterade papper. Likväl valde tre av FASBs sju ledamöter att reservera sig mot den här regeln med den enkla – och förståeliga – motiveringen att den rena överföringen av fordran på C till en trust, d v s ett ensidigt angivande från Bs sida att penningströmmen från C primärt skall användas för As räkning, inte får Bs primära betalningsskyldighet att bli mindre eller helt försvinna.
Om vi nu återgår till våra svenska B, om vilkas redovisning FAR uttalade sig första gången i Balans 10/83, kan noteras att redovisningsrekommendationen inte sade något om att B som As gäldenär och B som Cs borgenär måste vara samma person. Inte heller förefaller det ha initialt grubblats på om fordran på C måste vara riskfri – även om -83 års transaktioner väl oftast gjordes med statspapper – eller på om betalningsströmmen från C måste tidsmässigt matcha betalningarna till A. Det föreföll inte heller ha övervägts om vår svenska variant av insubstance defeasance skulle kräva att fordran på C (statspapper) identifierades och pantsattes till säkerhet för As fordran på B.
Kommitténs justeringar
Nu har redovisningskommittén ånyo funderat på frågan och gjort vissa justeringar i rekommendationen. Numera gäller att fordringarna skall vara utan kreditrisk (och som riskfria fordringar anses tydligen t ex bankcertifikat). Vidare har begreppet ”paketlösning” utvecklats till att avse ”innebärande bl a att fordran pantsätts för skulden”. (Vad ”bl a” därutöver kan tänkas avse är inte helt tydligt.) Vidare har man förutsatt att nettot av affären periodiseras över affärens löptid.
Det här är väl gott och väl. Avsikten får förmodas ha varit att försiktigt få den svenska rekommendationen att något bättre ansluta till FAS 76. Men enligt lagen om alltings besvärlighet har man på nytt hamnat ur fas med händelseutvecklingen. 1984-10-18 gav FASB ut en Technical Bulletin No 84-4, som med verkan från 1984-09-12 upphäver en stor del av defeasanceredovisningen just för rent räntearbitrage – ”paketlösningar”. Med hänsyn härtill framstår den svenska, lätt reviderade, redovisningsrekommendationen som än mer bisarr.
På något sätt verkar det underligt att svensk redovisningspraxis, som tidigare haft sådana problem med substance over form att man t ex inte tagit itu med finansleasar och trott sig låst vad gäller utformning av valutaredovisningsregler av bokföringslagen, nu skulle ha gjort ett språng in i framtiden och t o m lämnat bakom sig de nyaste och mest långtgående och omdiskuterade reglerna i USA. Det kan naturligtvis alltid anföras skäl för alla möjliga redovisningskonventioner men jag vill hoppas att de som godkänner nysvensk arbitrageredovisning har klart för sig att det är ett minerat område och att det finns en värld utanför Sverige. Med tanke på vilka bolag det är fråga om kan det vara skäl att komma ihåg att fortsatta presentationer i USA förmodligen får förses med en tydlig förklaring om att ur balansen uteslutits hundratals miljoner som hade kunnat utelämnas i USA endast för transaktioner som ingåtts 1984-01-01–84-09-12 och då endast under iakttagande av de exakta och snäva villkoren i FAS 76.
När kan vinstavräkning ske?
Det finns emellertid en svårare dimension i arbitrageproblematiken och det är när vinstavräkning kan ske. Vad som bl a vållat oro vid FAS 76-transaktioner är att B tillgodoräknar sig hela differensvinsten så fort han sytt ihop transaktionen. Från Bs synpunkt är det rimligt – han skall ju inte längre anses skyldig någon något och transaktionen är slut. Men någon sorts huvudregel borde vara att differensvinster uppkommer successivt just genom att B fortlöpande håller de två benen i en arbitragetransaktion. Här har den reviderade svenska rekommendationen sagt att ”nettot”, d v s nettot av båda benens kostnader och värdeförändringar, skall periodiseras.
Frågan är nu om den här med tiden ökande differensvinsten redovisas på detta sätt även i de fall de två benen är av olika slag, även om vinst och förlust realekonomiskt blir lika stora (exkl differensen) och tillväxer i samma tempo. Antag t ex att jag lånar pengar och köper penningmarknadscertifikat – cash and carry straddle i den enklaste form. Är det för närvarande god redovisningssed i Sverige att – vid balansdag mitt under pågående övning – redovisa upplupen ränteintäkt och faktiska räntekostnader på något annat sätt än helt parallellt, trots att tillgången då bokas högre än ”historisk kostnad”?
Om vi i stället gör det här med valutor blir det aningen otydligare. Varje lärobok kan berätta att om jag väntar att få betalning av t ex USD 1.000 om 180 dagar så kan valutarisken på denna dollarfordran täckas av antingen genom att jag säljer fordran på termin eller genom att jag lånar USD 1.000 på 180 dagar, växlar in beloppet till SEK och gör det räntebärande. De belopp i SEK jag kan stå med i handen efter 180 dagar efter det allt avvecklats skall i princip vara desamma, oavsett vilken modell jag väljer. Redovisas alltid effekten av dessa två vägar på samma sätt och i samma tempo i svensk redovisning?
Om vi ett ögonblick tänker bort svensk valutareglering så kan vi också lyfta restriktionen att vi från början faktiskt har en fordran om USD 1.000. Då kan vi också ta en lott på framtiden genom att helt enkelt sälja USD på termin för senare täckningsköp eller genom att låna USD på samma tid. Om jag nu i det senare fallet växlar in mina lånade USD till SEK och antingen köper USD på termin eller håller risken öppen och hoppas att räntedifferensen skall få det hela att gå runt, i vilket tempo redovisas min vinst på affären? Frågor om när vinsten redovisas förefaller mig vara svårare än den fråga som inledningsvis diskuterades – skall vi i balansräkningen låtsas som om varken upplåning eller placering existerar – där – även om detta kan uppfattas som ovänligt – den svenska nettoredovisningsmodellen är unik och ej torde få några efterföljare.
Räntehedge
Vi kan titta runt hörnet mot framtiden för att se om det kan bli ännu svårare, när vi går från räntearbitrage till räntehedge. Antag att svensk bank prövar att hedga räntekostnad på egna CDs i New York genom att försiktigt ta korta futures-positioner avseende liknande papper – en något tveksam hedge med hänsyn till skillnaden i kvalitet mellan det egna pappret och ”underliggande papper” i futures-marknaden! Skall de dagliga differensbetalningarna till eller från banken i futures-marknaden resultatavräknas direkt eller på något sätt nettas mot den egna räntekostnaden på det egna pappret? Spelar det någon roll om den identifierade hedge-positionen tagits före, samtidigt med eller efter utgivningen av det egna pappret? Spelar det någon roll om den ena positionen är på helt annan tid eller i helt annan storlek?
Liksom i valutaexemplet kan vi också slutligen tänka bort det egna pappret och föreställa oss en arbitrageaffär i två futures-positioner med olika längd och/eller avseende aningen olika underliggande papper. När redovisas nettovinsten på denna straddle? Skall differensbetalningarna bruttoredovisas, d v s för ett vart kontrakt? Skall positionerna anses kräva presentation på balansräkning?
Tekniskt svår fråga
Jag har inga svar på dessa frågor. I USA och England har man i viss utsträckning börjat utforma svar. Här i Sverige får vi tills vidare nöja oss med att konstatera följande. Verkligheten blir alltmer svår att beskriva i redovisningstermer. Särskilt svårt blir det om lokal redovisningspraxis osäkert vacklar mellan formaljuridik och realekonomi. Svårigheterna minskar inte av att de belopp som vållar svårigheter är av betydande storlek, att en felpresentation är av väsentlig betydelse eller av att redovisande bolag insisterar på viss redovisning för att överhuvudtaget överväga transaktionen.
Det får förmodas att det är för att hjälpa t ex den enskilde revisorn att hantera sådana frågor som man i utlandet nedlägger sådan möda på rekommendationer, remissbehandling, offentlig diskussion o s v som t ex skett beträffande FAS 76, tekniska bulletiner och liknande. Möjligen vore FASBs sätt att hantera tekniskt svåra frågor åtminstone något att ta efter för FAR. Möjligen kan det vidare vara givande att ta del av, förstå och löpande hålla kontroll över vad t ex FASB ger ut innan man lokalt ger sig på att återuppfinna hjulet, särskilt när den svenska lösningen blir olik alla andras lösningar.
Sten Hamberg, advokat