Uttrycket ”nukostnads- och inflationsredovisning” speglar två olika värderingsdimensioner, nämligen tillgångsvärdering respektive kapitalbibehållandebegrepp. Många oklarheter och missförstånd beror på att man inte hållit isär dessa båda begrepp.
Dag Smith vid Uppsala universitet visar i denna artikel att de väsentliga skillnaderna mellan olika förslag och rekommendationer kan hänföras till de båda värderingsdimensionerna.
Den debatt som har förts i Balans om nukostnads- och inflationsredovisning har främst handlat om realisationsprincipens vara eller icke vara och främst då frågan om orealiserade prisändringar på anläggningstillgångar skall tillåtas påverka resultatet. Den debatt som förts i utländsk redovisningslitteratur har i stor utsträckning handlat om en annan fråga, nämligen frågan om vilket kapital som skall bibehållas innan någon vinst kan anses ha uppstått.
Syftet med denna artikel är att visa att dessa båda frågor speglar två olika värderingsdimensioner, nämligen tillgångsvärdering respektive kapitalbibehållandebegrepp. Jag tror att mycket av både oklarheter och missförstånd i debatten beror på att man inte hållit isär frågan om tillgångsvärdering och frågan om kapitalbibehållandebegrepp. Med hjälp av dessa båda dimensioner är det möjligt att placera in olika redovisningsmodeller i en enhetlig struktur, att lättare se likheterna och skillnaderna mellan olika förslag och rekommendationer och att tackla de svårare frågor som har att göra med relevans, verifierbarhet och användbarhet.
Två värderingsdimensioner
Utgångspunkten för analysen är att slutresultatet i resultaträkningen skall ge uttryck för förbättring i någon mening, d v s att resultatet skall ge uttryck för ett ökat värde på företagets nettotillgångar sett ur ägarnas synvinkel (givetvis med beaktande av ägaruttag och ägartillskott). För att mäta storleken på ”förbättringen” måste följande två frågor besvaras.
1) Hur skall företagets tillgångar och skulder värderas i pengar?
2) Vad menas med ”lika bra”, vad är ”nollnivån”?
Detta är de båda värderingsdimensioner som jag inledningsvis refererade till. Om vi bortser från problem förenade med värdering av vissa typer av skulder, kan vi benämna de båda dimensionerna
1) tillgångsvärdering
2) kapitalbibehållandebegrepp
Om man sammanför de båda dimensionerna och därvid anger de värderingsmetoder som (huvudsakligen) föreslagits, erhålls en struktur i enlighet med figur 1.
Figur 1. Värderingsmetoder
TILLGÅNGSVÄRDERING / KAPITALBIBEHÅLLANDEBEGREPP | Historiska kostnader | Historiska kostnader uppräknade med allmänt prisindex | Nukostnader |
NUKOSTNADSREDOVISNING | |||
Monetärt kapital | 1 TRADITIONELL REDOVISNING | 4 | 7 FAR var I |
INFLATIONSREDOVISNING | |||
Allmän köpkraft | 2 | 5 KÖPKRAFTS KORRIGERAD REDOVISNING | 8 FAR var II,III |
Fysisk/operativ kapacitet (specifik köpkraft) | 3 | 6 | 9 SKULDANDELSMETODER |
(Bearbetning av klassificering enligt Gynther, se under referenser)
Tillgångsvärdering
Dimensionen ”tillgångsvärdering” anger hur realtillgångarna värderas i balansräkningen och därigenom också vilken tillgångsvärdering som ligger till grund för resultatberäkningen (med viss reservation vad gäller ”skuldandelsmetoderna”, se nedan).
I traditionell redovisning (ruta 1 i figur 1) värderas realtillgångarna vanligtvis till historiska anskaffningskostnader. Vad gäller tillgångar utsatta för värdeminskning avses då anskaffningskostnaden för den ”kvarstannade” delen av tillgången i fråga.
I vad FAR i sin rekommendation kallar ”köpkraftskorrigerad redovisning” (ruta 5) värderas realtillgångarna till historiska anskaffningskostnader uppräknade med ett allmänt prisindex av typ konsumentprisindex. Avskrivningar på tillgångar utsatta för värdeminskning beräknas på motsvarande sätt. Realtillgångarna värderas alltså som om de ökade i värde i exakt samma takt som inflationen.
I FARs modell för nukostnadsredovisning (rutorna 7 och 8) liksom i ”skuldandelsmetoderna” (ruta 9) värderas realtillgångarna vanligtvis till nukostnader. Vad gäller tillgångar utsatta för värdeminskning avses nukostnaden för den ”kvarvarande” delen av tillgången i fråga.
Jag instämmer helt i den uppfattningen FAR ger uttryck för i sin rekommendation, att termen ”nukostnadsredovisning” (och inte ”inflationsredovisning”) bör användas för de redovisningsmodeller som är baserade på en tillgångsvärdering till nukostnader.
Kapitalbibehållandebegrepp
Dimensionen ”kapitalbibehållandebegrepp” anger vilket kapital som skall bibehållas innan någon vinst kan anses ha uppstått. Dimensionen anger därigenom också om någon köpkraftsomräkning av kapitalet görs och i så fall på vilket sätt.
I såväl traditionell redovisning (ruta 1) som variant I av FARs modell (ruta 7) skall enbart det monetära värdet av det egna kapitalet bibehållas. All kapitalökning betraktas som (nominell) vinst. Skillnaden mellan traditionell redovisning och variant I av FARs modell ligger således ”enbart” i tillgångsvärderingen. Det är därför tveksamt att betrakta variant I som en form av ”inflationsredovisning” (se nedan).
I ”köpkraftskorrigerad redovisning” (ruta 5) liksom i varianterna II och III av FARs modell (ruta 8) skall den allmänna köpkraften av det egna kapitalet bibehållas. Enbart en kapitalökning därutöver betraktas som (real) vinst. Köpkraftsomräkningen görs genom en ”inflationskorrigering” av det egna kapitalet eller (som i variant III) av motsvarande tillgångar och skulder, varvid ett allmänt prisindex av typ konsumentprisindex används. Återigen ligger skillnaden mellan ”köpkraftskorrigerad redovisning” och varianterna II och III av FARs modell enbart i tillgångsvärderingen.
Det är min uppfattning att termen inflationsredovisning bör reserveras för de redovisningsmodeller som är baserade på ett bibehållande av kapitalets allmänna köpkraft. Två skäl kan anföras för en sådan precisering. För det första avses med ”inflation” vanligtvis en förändring av den allmänna prisnivån och inte de specifika prisändringarna på ett företags tillgångar. För det andra blir det med en sådan terminologi lättare att klargöra att termerna nukostnads- respektive inflationsredovisning hänför sig till två olika värderingsdimensioner, nämligen tillgångsvärdering respektive kapitalbibehållandebegrepp.
I ”skuldandelsmetoderna” (ruta 9) skall det egna kapitalets (ägarnas) andel av den fysiska eller operativa kapaciteten bibehållas. Motsvarande gäller (i t ex den engelska rekommendationen) ”kapacitetsbehovet” av rörelsekapital. Annorlunda uttryckt skall den specifika köpkraften av det egna kapitalet bibehållas. Den specifika köpkraften mäts då utifrån prisändringarna på företagets lager och anläggningar samt de prisändringar som påverkar behovet av rörelsekapital. Enbart en kapitalökning utöver bibehållen kapacitet i denna mening betraktas som vinst (ibland betecknad som ”utdelningsbar vinst”).
Ovanstående tolkning av ”skuldandelsmetoderna” kompliceras något av att man i de flesta förslag utgår från realiserade (och inte periodens) prisändringar. Denna fråga skall jag belysa närmare i nästa avsnitt.
Realisationsprincipen
Realisationsprincipens tillämpning eller icke tillämpning beror på vilken tillgångsvärdering som tillämpas, eftersom tillgångsvärderingen bestämmer när prisändringarna påverkar resultatet. Det kapitalbibehållandebegrepp som används avgör dock till vilken del prisändringarna över huvud taget (någonsin) kommer att påverka det slutliga resultatet.
a. Traditionell redovisning och FAR I
Det är enklast att jämföra traditionell redovisning med variant 1 av FARs modell. I traditionell redovisning värderas realtillgångarna vanligtvis till historiska anskaffningskostnader (eller ”kvarvarande” del därav). Följaktligen kommer inga prisändringar att påverka resultatet förrän tillgångarna säljs eller förbrukas (och förbrukningen ingår i sålda produkter eller eljest matchas mot intäkterna). Realisationsprincipen tillämpas således fullt ut.
I FARs modell värderas realtillgångarna till nukostnader. Prisändringarna, i betydelsen förändringen av nukostnaderna, kommer då att påverka resultatet under den period de uppkommer. Vid försäljningstillfället kommer således resultatet enbart att påverkas av skillnaden mellan försäljningsintäkterna och nukostnaden för de sålda produkterna. Vid periodmatchning av avskrivningar kommer resultatet på motsvarande sätt att belastas med nukostnadsavskrivningar, d v s nukostnaden för de under perioden ”förbrukade” anläggningstjänsterna. Med andra ord, realisationsprincipen frångås vad gäller förändringen av realtillgångarnas nukostnader (däremot bibehålles den vad gäller tidpunkten för redovisning av intäkter och därmed resultat utöver nukostnader).
Skillnaden mellan traditionell redovisning och variant 1 av FARs modell ligger således enbart i när prisändringarna påverkar resultatet (vad gäller slutresultatet). Räknat över hela lagringstiden eller hela livstiden för en anläggningstillgång blir resultateffekterna desamma.
Av debatten att döma förefaller det som om det ibland råder en viss begreppsförvirring härvidlag. Termen ”orealiserade prisändringar” används såväl för att beteckna skillnaden mellan en tillgångs nukostnad (eller kalkylmässiga restvärde) och dess anskaffningskostnad (eller planmässiga restvärde) som för att beteckna förändringen i denna mellanskillnad under årets lopp. För att undvika missförstånd föreslår jag att FAR rekommenderar att endera av följande två begreppspar används:
– ”ackumulerade orealiserade prisändringar” (i balansräkningen) respektive ”orealiserade prisändringar” eller alternativt
– ”orealiserade prisändringar” (i balansräkningen) respektive ”förändring av orealiserade prisändringar”
Jag skulle själv förorda den senare terminologin, då det av denna klarare framgår att resultateffekten av orealiserade prisändringar kan vara såväl positiv som negativ och är lika med noll sett över tillgångens hela livslängd. Alla orealiserade prisändringar (i balansräkningen) kommer ju förr eller senare att realiseras.
Jag tror dessutom att FAR skulle kunna få större acceptans för sin modell om man i resultaträkningen delade upp ”årets prisändring” i dels ”realiserad prisändring” och dels (med min senare terminologi) ”förändring av orealiserad prisändring”. En sådan uppdelning skulle sannolikt öka förståelsen av varianterna I och II. Det är dock möjligt att motsvarande uppdelning i variant III skulle framstå som alltför komplicerad.
b. Köpkraftskorrigerad redovisning och FAR II och III
Motsvarande jämförelse kan göras mellan ”köpkraftskorrigerad redovisning” och varianterna II och III av FARs modell. Jämförelsen avser då de reala prisändringarna, d v s skillnaden mellan de specifika prisändringarna på tillgångarna och inflationen, då det är de reala prisändringarna som påverkar det slutliga (reala) resultatet.
Vid ”köpkraftskorrigerad redovisning” uppräknas värdet på realtillgångarna i takt med inflationen. De reala prisändringarna kommer då inte att påverka resultatet förrän tillgångarna säljs eller förbrukas, d v s realisationsprincipen tillämpas med avseende på dessa prisändringar.
I FARs modell kommer de reala prisändringarna att påverka resultatet under den period de uppkommer (vilket syns tydligast i variant III). Realisationsprincipen frångås således.
c. Skuldandelsmetoder
Sambandet mellan tillgångsvärdering och realisationsprincipen blir något mer svårtolkat vad gäller skuldandelsmetoderna. Med ”skuldandelsmetoder” avser jag fortsättningsvis alla förslag som är baserade på bibehållande av ägarnas andel av den fysiska eller operativa kapaciteten.
De flesta av dessa förslag (som t ex SFFs förslag och den engelska rekommendationen) utgår från realiserade prisändringar. Med realiserade prisändringar avses skillnaden mellan nukostnaden och anskaffningskostnaden för sålda varor och förbrukade resurser. Eftersom ägarnas andel av den fysiska/operativa kapaciteten skall bibehållas, innehålls ”ägarandelen” av dessa prisändringar. Enbart ”skuldandelen” av prisändringarna kommer således att påverka slutresultatet.
I denna tappning av skuldandelsmetoden tillämpas realisationsprincipen fullt ut. Resultatet påverkas ju inte till någon del av orealiserade prisändringar. På samma sätt som i traditionell redovisning ”erkänns” inte prisändringarna förrän tillgångarna säljs eller förbrukas.
Detta leder till en slutsats beträffande tillgångsvärderingen som måhända kan förefalla något förvånande. Ur resultatsynvinkel värderas realtillgångarna till historiska anskaffningskostnader ända fram till realisationstidpunkten, eftersom förändringen av deras nukostnader inte påverkar resultatet förrän tillgångarna säljs eller förbrukas. Först vid realisationstidpunkten ”aktualiseras” nukostnaderna, men då på grund av att bibehållet kapital bestäms med utgångspunkt från nukostnaden för sålda varor och förbrukade resurser.
Jag har placerat ”skuldandelsmetoder” i ruta 9 i figur 1, därför att de allmänt betraktas som en form av nukostnadsredovisning. Egentligen borde emellertid metoden, i den tappning som den har i de flesta förslag, snarare placeras i ruta 3, då enbart kapitalbibehållandebegreppet skiljer metoden från traditionell redovisning.
Det är dock fullt möjligt att i skuldandelsmetoden i stället utgå från årets prisändringar (som är fallet i det nyzeeländska förslaget). Såväl skuldandelen av realiserade prisändringar som skuldandelen av (förändringen av) orealiserade prisändringar kommer då att påverka slutresultatet.
I denna tappning av skuldandelsmetoden frångås realisationsprincipen vad gäller förändringen av realtillgångarnas nukostnader, d v s i samma bemärkelse som i FARs modell (se ovan). Denna variant av skuldandelsmetoden bör därför rätteligen placeras i ruta 9 i figur 1, då resultatet helt bestäms utifrån en tillgångsvärdering till nukostnader.
Härav följer också att skillnaden mellan FARs modell och skuldandelsmetoden i denna senare tappning enbart ligger i det kapitalbibehållandebegrepp som tillämpas. I variant I av FARs modell skall det monetära värdet av det egna kapitalet bibehållas, i varianterna II och III den allmänna köpkraften av det egna kapitalet och i skuldandelsmetoden (med årets prisändringar) ägarnas andel av den fysiska/operativa kapaciteten eller den specifika köpkraften av det egna kapitalet.
Slutsatser
Syftet med denna artikel har varit att lyfta fram de båda dimensionerna tillgångsvärdering och kapitalbibehållandebegrepp, då jag anser att dessa dimensioner både har försummats och sammanblandats i debatten om nukostnads- och inflationsredovisning.
Ett närliggande syfte har varit att visa att de väsentliga skillnaderna mellan olika förslag och rekommendationer kan hänföras till dessa båda värderingsdimensioner. Tyvärr ger ett studium av mängden av utländska och svenska förslag på området en helt annan bild. Min uppfattning är dock att de allra flesta av skillnaderna mellan olika förslag är skillnader i uppställningsformer, skillnader som kan elimineras om jämförbara uppställningsformer tillämpas (se t ex Mats Åkerbloms artikel i Balans 3/83).
Jag tror att en ökad användning av nukostnadsredovisning i internredovisningen och (som supplementär redovisning) i externredovisningen skulle underlättas, om man förmådde tränga igenom uppställningsformernas dimridåer och intresset i stället inriktades mot de väsentliga skillnaderna men framför allt likheterna mellan förslagen.
Dag Smith, universitetslektor i företagsekonomi, Uppsala universitet
Referenser
Arwidi, O, Extern resultatredovisning under inflation, Studentlitteratur, 1983
Gynther, RS, ”Accounting for changing Prices: Some Recent Thinking, Recommendations and Practise” The Chartered Accountant in Australia 41, december 1971
Rundfelt, R, Inflationsredovisning – en jämförelse mellan modeller, Särtryck ur SOU 1982:2
”Utkast till rekommendation om nukostnadsredovisning”, Balans 8/80
Åkerblom, M, ”Ekonomicheferna om nukostnadsredovisning”, Balans 3/83