Asssociationsrätt: Många oklarheter om villkorade aktieägartillskott

Företagsspecifika lån och villkorade aktieägartillskott har många likheter. Men situationen är förbryllande. Lämnar staten lån med villkor om återbetalning ur framtida vinst skall lånet bokföras som skuld. Ett aktieägartillskott med motsvarande villkor får emellertid redovisas som intäkt.

Sven Almqvist, auktoriserad revisor i Stockholm, efterlyser riksdagens uttryckliga ställningstagande till vad som är god redovisningssed. Till dess ett sådant uttalande erhållits bör bolaget kunna redovisa det företagsspecifika lånet i enlighet med sin egen uppfattning om god redovisningssed.

Om mer än hälften av ett aktiebolags aktiekapital har gått förlorat och om inte aktiekapitalet inom viss tid uppbringats till ett belopp som motsvarar det registrerade aktiekapitalet, är bolaget skyldigt att enligt 13 kap 2 § aktiebolagslagen (ABL) träda i likvidation. Det vanligaste sättet att täcka en dylik brist är att bolaget erhåller ett tillskott. Ett sådant tillskott benämnes i dagligt tal för aktieägartillskott, vilken benämning användes i denna artikel. Aktieägartillskott är icke behandlat i lag. Lagberedningen har i sitt förslag till lag om aktiebolag m m SOU 1941:9 s 568 gjort ett uttalande om aktieägartillskott. Samma uttalande finns intaget i Stenbeck-Wijnbladh-Nials kommentar till 1975 års aktiebolagslag, varvid dock inte någon hänvisning gjorts till Lagberedningens förslag.1 I övrigt har aktieägartillskott i mycket ringa omfattning blivit föremål för behandling i förarbeten eller litteratur. Av vad Lagberedningen anfört framgår, att ett aktieägartillskott icke grundar någon aktieägarrätt och att ett aktieägartillskott kan lämnas av såväl aktieägare som av person, som står utanför aktieägarkretsen.

Det utmärkande för aktieägartillskottet är, att aktiebolaget tillförs ett värde som är av sådant slag, att det kan redovisas som tillgång (eller som minskning av tidigare skuld) utan att därigenom uppkommer en sådan förpliktelse för bolaget, som måste redovisas som skuld. Ett mottaget aktieägartillskott kommer i följd därav att redovisas som intäkt eller närmare bestämt extraordinär intäkt. 2 En säker fordran i form av revers kan med hänsyn till det anförda ligga till grund för ett aktieägartillskott men däremot inte en utfärdad garantiförbindelse att lämna ett aktieägartillskott.

Rättsgrunden för villkorat aktieägartillskott

I det praktiska rättslivet förekommer ofta, att man till ett aktieägartillskott fogar villkor av ungefär följande innehåll: Givaren skall erhålla rätt till återbetalning om bolaget i framtiden skulle visa vinst. Ett sådant aktieägartillskott kallas för ett villkorat aktieägartillskott. Den rättsliga grunden för giltigheten av ett villkorat aktieägartillskott torde vara följande uttalande i lagberedningens förslag till lag om aktiebolag, SOU 1941:9 s 568:

”Men tillskott kan vidare tänkas ske med villkor om rätt till ersättning allenast ur uppkommande vinst för bolaget. Har tillskott med dylikt villkor ägt rum torde det, då vinst ej finnes, icke åligga bolaget att i den årliga balansräkningen utföra ersättningsanspråket bland bolagets skulder. Anspråket synes kunna föras inom linjen.”

Lagberedningen torde ha påverkats av Bergendahl, som i sin gradualavhandling från år 1922 givit uttryck för en liknande uppfattning. 3

Under vilka förutsättningar ett villkorat aktieägartillskott kan återbetalas har behandlats av Rodhe i en artikel i Balans 2/81:2 s 20. Rodhes slutsats är, att en rätt och plikt att återbetala eller skuldföra ett villkorat aktieägartillskott aktualiseras först sedan bolagsstämman i de för beslut om vinstutdelning stadgade formerna bestämt att återbetalning eller skuldföring skall ske.

Efterställd fordran villkorat aktieägartillskott?

Rodhe har i ovannämnda artikel skrivit, att det i praktiken förekommer två slag av villkorade aktieägartillskott. Det ena slaget har ovan redogjorts för. I det andra slaget har villkoret givits den utformningen, att tillskottet vid likvidation eller konkurs skall återbetalas sedan alla fordringsägare blivit till fullo förnöjda men innan aktieägarna får ut något. I artikeln blir detta slag av aktieägartillskott icke föremål för närmare behandling. Detta senare slag av ”aktieägartillskott” är att anse som efterställning av fordran. Något hinder att göra en sådan efterställning föreligger i och för sig inte. 4

Lagberedningens ovannämnda uttalande kan enligt min mening inte anses täcka en efterställningssituation. Avgörande för bedömning av frågan om en efterställd fordran skall anses utgöra ett villkorat aktieägartillskott är enligt min mening hur gäldenären skall redovisa den förpliktelse som står emot den efterställda fordran. Den omständigheten, att en borgenär låter efterställa en fordran i förhållande till övriga borgenärers fordringar gentemot vederbörande gäldenär, innebär inte, att det totala omfånget av gäldenärens förpliktelser därigenom förändras. Härav följer att även om en fordran efterställes skall gäldenären redovisa motsvarande förpliktelse som skuld. Detta innebär i sin tur, att något villkorat aktieägartillskott inte kan uppkomma enbart genom att en fordran efterställes.

Man kan då ställa frågan om den förpliktelse, som hos gäldenären står emot en efterställd fordran, behöver upptas som skuld i den särskilda balansräkning (kontrollbalansräkning) som enligt 13 kap 2 § ABL skall upprättas, om det finns skäl att anta att bolagets eget kapital understiger hälften av det registrerade aktiekapitalet. Enligt den lydelse 13 kap 2 § tredje stycket ABL har erhållit genom lagändring, som gäller från den 1 juni 1983, får i kontrollbalansräkningen endast undantas skuld på grund av statligt stöd, varvid skall som villkor gälla, dels att återbetalningsskyldigheten skall vara beroende på bolagets ekonomiska ställning dels ock – för det fall att bolaget försättes i konkurs eller träder i likvidation – skall återbetalning först ske sedan övriga skulder till fullo betalats. Departementschefen har i förarbetena 5 uttryckligen sagt, att undantagsreglerna inte borde omfatta leverantörsskulder och andra skulder av privat natur. Detta var icke heller fallet i lagregelns tidigare avfattning.

Efterställning av fordran bör således inte anses som ett villkorat aktieägartillskott.

Begränsningar att göra ett villkorat aktieägartillskott

I prop 1982/83:94 om ändrade regler för beskattning av näringsbidrag m m har bland annat intagits ett förslag om att vid upprättande av den i 13 kap 2 § ABL omnämnda särskilda balansräkningen (kontrollbalansräkningen) skall vissa skulder icke behöva medtagas. Vad departementschefen anfört i denna proposition har på sina håll tolkats så, att ett villkorat aktieägartillskott icke längre skulle vara rättsligt gällande. Det kan därför finnas anledning att i vissa delar redogöra för bakgrunden till och innehållet i denna proposition.

Uddeholms AB led under mitten av 1970-talet stora förluster. Med anledning därav utfäste sig riksdagen år 1977 att lämna ett lån till bolaget. Amortering och räntebetalning skulle påbörjas det år bolaget beslutade om utdelning till sina aktieägare. Skulle bolaget träda i likvidation eller försättas i konkurs skulle staten äga rätt till betalning i den mån likvidationsöverskott skulle föreligga (Prop 1977/78:79 s 13). Med andra ord hade lånet försetts med efterställningsklausul. Liknande utfästelse gjordes till Svenskt Stål AB. Denna typ av lån har kallats för företagsspecifika lån. Därjämte anfördes i ovannämnda proposition följande angående dessa lån (Prop 1977/78:79 s 25):

”Vidare har från redovisningstekniska synpunkter framförts starka önskemål om att vissa av lånen skall få en resultatutjämnande effekt genom att utbetalt belopp vid inkomsttaxeringen redovisas som intäkt medan eventuella amorteringar kostnadsförs. Ett sådant resultat uppnås genom att lånen vid inkomstbeskattningen jämställs med statsbidrag. Med hänsyn till lånens ändamål och de speciella lånevillkoren synes det från principiella synpunkter inte finnas något hinder mot en sådan lösning.”

Med anledning härav föreslogs i propositionen, att i 19 § kommunalskattelagen skulle intagas en dispensregel. Denna regel innebar att regeringen skulle, om synnerliga skäl förelåg, äga möjlighet att på ansökan av vederbörande företag besluta att lån av det slag Uddeholms AB tillerkänts skulle få anses utgöra intäkt det år lånet ställdes till företagets förfogande eller då det betalades ut. Eventuella amorteringar skulle få behandlas som avdragsgill kostnad. – Riksdagen biföll i huvudsak propositionen.

I Bokföringsnämndens anvisning beträffande redovisning av statligt stöd (BFN 11) har under punkten 3 förklarats, att företagsspecifika lån med villkorlig återbetalningsskyldighet får redovisas som intäkt då de erhålles och som kostnad då de återbetalas. En förutsättning härför är dock, att en dispens av ovan angivet slag skall ha erhållits.

På uppdrag av riksdagens näringsutskott utförde riksdagens revisorer en granskning av det till Uddeholms AB lämnade lånet. Granskningen avsåg bland annat de verkningar på beskattnings- och redovisningsområdet, som införandet av denna dispensregel inneburit. Granskningen utmynnade i en skrivelse till riksdagen. 6

Som bilaga till skrivelsen fogades en av revisorerna upprättad granskningspromemoria. I denna promemoria framhölls, att det från civilrättslig synpunkt torde vara tveksamt om den av Uddeholms AB tillämpade metoden att som intäkt redovisa ett av staten beviljat lån med villkorlig återbetalningsskyldighet vore förenligt med iakttagande av den normalt tillämpade försiktighetsprincipen vid upprättande av årsbokslut. 7 I skrivelsen till riksdagen förklarade revisorerna, att det syntes dem besvärande, att riksdagen för att nå vissa eftersträvade syften beslutat om stödformer som ej ginge att förena med de beskattnings- och redovisningsmetoder som är vedertagna samt att skattelagstiftningen tagits till hjälp för att få till stånd redovisningsförfaranden som från speciella synpunkter vore eftersträvansvärda. 8

Bidragskommittén instämde i sitt betänkande (Beskattning av statsbidrag och andra stöd till företag m m, Ds B 1981:17) i den kritik som riksdagsrevisorerna hade framfört mot den redovisningsmässiga och skattemässiga behandlingen av villkorslån. Enligt kommittén medförde tillämpningen av dispensregeln sådana avsteg från allmänt vedertagna beskattningsprinciper, att den inte borde kvarstå i kommunalskattelagen. Bidragsskattekommittén föreslog därför, att dispensregeln skulle utgå.

I Prop 1980/81:130 om industripolitikens inriktning m m berördes bl a vissa frågor rörande statligt stöd med villkorlig återbetalningsskyldighet. Det anmäldes, att en översyn av frågan skulle göras inom regeringskansliet. 9 Till följd därav upprättades inom Industridepartementet en promemoria benämnd: Vissa frågor rörande statliga lån med villkorlig återbetalningsskyldighet. Denna promemoria har intagits som bilaga 4 till proposition 1982/83:94. I promemorian anfördes: 10 Om bidragskommitténs förslag att avskaffa dispensregeln i 19 § kommunalskattelagen skulle bifallas, torde därav följa att företagsspecifika villkorslån – vars återbetalning är beroende av resultatutvecklingen i bolaget eller liknande omständighet – i redovisningen alltid skall upptas som skulder. När lånebeloppet användes för att täcka vissa utgifter minskar det egna kapitalet i absoluta tal räknat om inte utgifterna aktiveras. I ett aktiebolag kan denna minskning leda till att bolaget blir likvidationsskyldigt. För att undvika detta vad gäller de företagsspecifika lånen föreslogs i promemorian, att likvidationsregeln i 13 kap 2 § ABL skulle ändras så, att vid den beräkning av det egna kapitalets storlek som måste göras vid bedömningen av om likvidationsplikt föreligger, hänsyn inte skulle tas till skuld på grund av statligt stöd i form av företagsspecifikt lån.

I promemorian anfördes följande om villkorliga aktieägartillskott: 11

”I det sammanhanget förtjänar nämnas att, trots principiella skillnader, på angivet sätt utformade villkorslån (företagsspecifika lån) företer påtagliga likheter med s k villkorliga aktieägartillskott. Sådana tillskott lämnas ofta med villkor om återbetalning ur fritt eget kapital och om återbetalning efter fordringsägarna i händelse av konkurs eller likvidation. Sådana aktieägartillskott upptas inte som skuld i den löpande redovisningen.”

I ett av Sveriges Advokatsamfund avgivet remissyttrande över ovannämnda promemoria framhöll samfundet 12, att företagsstöd från aktieägare och leverantörer med riskvilligt kapital, som inte konkurrerar med borgenärernas fordringar, förekommer i betydande omfattning särskilt inom industri- och handelsföretag och i utlandsägda företag som inte kan stödjas med koncernbidrag. Enligt samfundets mening fanns det därför anledning att överväga om inte en ändring i 13 kap 2 § ABL borde omfatta också sådant stöd. Vidare framhöll samfundet, att villkorliga aktieägartillskott som regel också lämnas på villkor mycket likartade dem som nu beskrives i förslaget till nytt tredje stycke i 13 kap 2 § ABL.

Det i promemorian framlagda förslaget om ändring i 13 kap 2 § ABL intogs i Prop 1982/83:94. Dock med den ändringen, att återbetalningsskyldigheten för det statliga stödet i fråga skulle vara beroende av bolagets ekonomiska ställning och icke – som föreslagits i promemorian – av bolagets resultatutveckling eller liknande omständighet.

Mot vad Advokatsamfundet anfört genmälde departementschefen (Prop 1982/83:94 s 59):

”För egen del kan jag först konstatera, att aktieägartillskottet normalt redovisas som en extraordinär intäkt i resultaträkningen. Någon skuldföring av tillskottsbeloppet torde inte ske vare sig i den vanliga balansräkningen eller i kontrollbalansräkningen. Av detta följer att aktieägartillskotten inte torde utgöra något problem i nu aktuellt avseende.”

Departementschefen förklarade därefter, att undantagsreglerna i 13 kap 2 § ABL inte borde omfatta leverantörsskulder och andra skulder av privat natur. 13

– Riksdagen biföll propositionen.

Av det sagda torde framgå, att frågeställningen i Prop 1982/83:94 varit hur de företagsspecifika lånen redovisningsmässigt och skattemässigt skulle behandlas och hur man skulle kunna undvika den icke önskvärda bieffekten i form av risk för tvångslikvidation, som annars skulle ha blivit följden av den valda lösningen. Den inom industridepartementet upprättade promemorian visar, att det ingalunda skulle ha varit fråga om att begränsa rätten att företa villkorade aktieägartillskott. Detta styrkes ytterligare av vad departementschefen anförde som genmäle till Advokatsamfundets yttrande över promemorian. Departementschefen torde anses ha givit uttryck för den uppfattningen, att ett villkorat aktieägartillskott inte kan uppkomma enbart genom att en fordran efterställes.

En förbryllande situation

I de handlingar, som redogjorts för i föregående avsnitt, omnämnes icke lagberedningens uttalande i SOU 1941:9 s 568. Detta kan tänkas bero på att man inte velat grunda ett ställningstagande på detta uttalande eller – vilket torde vara mer sannolikt – att man inte känt till uttalandet. Det bör noteras att Prop 1982/83:94 inte har utarbetats inom justitiedepartementet utan inom finansdepartementet – men under samråd mellan cheferna för de båda departementen.

Med stöd av lagberedningens ovannämnda uttalande anser jag för min del, att det till Uddeholms AB lämnade lånet skulle ha kunnat betraktas som ett villkorat aktieägartillskott. – Som ovan nämnts kan ett aktieägartillskott lämnas av en person utanför aktieägarkretsen.

Den föreliggande situationen verkar förbryllande. Om staten lämnar ett lån med villkor att återbetalning skall ske i den mån framtida vinst uppkommer, skall lånet bokföras som skuld. Därest emellertid ett aktiebolag från sina aktieägare erhåller ett aktieägartillskott med samma återbetalningsvillkor, får mottagandet av detta tillskott redovisas som intäkt.

Under handläggningen av föreliggande riksdagsärende har man rent allmänt utgått från – i vissa fall med emfas – att ett mottaget lån skall redovisas som skuld. Man har däremot inte uttryckligen ställt sig frågan vad som är god redovisningssed, om ett aktiebolag från staten erhåller ett lån med villkor att återbetalning endast behöver ske i den mån framtida vinst uppkommer eller närmare bestämt är den förpliktelse, som därigenom uppkommer av sådant slag, att den verkligen behöver redovisas som skuld. Lagberedningen har på den likartade frågan – om tillskott lämnas ett aktiebolag med villkor om rätt till ersättning ur allenast uppkommen vinst för bolaget – svarat, att någon skuldföring inte torde behöva ske, förutsatt att någon vinst ej finns. Därest man inte anser sig kunna instämma i lagberedningens uttalande faller hela grunden för det villkorade aktieägartillskottet samman. Om man å andra sidan instämmer med lagberedningen skulle detta i så fall innebära, att riksdagen kommit fram till en felaktig uppfattning beträffande de företagsspecifika lånen? Häremot kan anföras, att eftersom under riksdagsbehandlingen frågan om vad som är god redovisningssed beträffande dylika lån icke uttryckligen prövats, bör det stå vederbörande bolag fritt att själv ställa och besvara denna fråga samt redovisa det företagsspecifika lånet i konsekvens med det svar bolaget kommit fram till. Om ett sådant lån inte redovisas som skuld skall det dock upptas som ansvarsförbindelse. Bolaget måste givetvis vara berett att försvara sitt ställningstagande, men det har ju lagberedningen att stödja sig på.

Sven Almqvist, auktoriserad revisor