Redovisning: Så styrs utvecklingen av redovisningsrekommendationer

Revisorerna utgör den största och bäst sammanhållna gruppen bland den elit som styr utvecklingen av redovisningspraxis i Sverige.

Det konstateras i den rapport som ett team vid Göteborgs universitet nu sammanställt.

Den näst största yrkeskategorin var ekonomicheferna som har företagets årsredovisning som sitt språkrör.

Som rapporterats tidigare i Balans (nr 2/1980) har Riksbankens Jubileumsfond satsat forskningspengar på en studie av hur regleringen av redovisningspraxis går till. Projektet har genomförts av ett team med bas i Göteborgs universitet. Efter att ha rapporterat preliminära resultat vid internationella forskningskongresser och seminarier, vilket bland annat ”läckt” till International Accounting Bulletine (juli 1983), kommer nu slutrapporten på svenska på bokförlaget Doxa. Nedan återges ett utdrag ur slutsatskapitlet som sammanfattar några av resultaten.

Eliten och normerna

Om man skulle försöka rekapitulera undersökningen och dess resultat så skulle den mest koncentrerade beskrivningen bli att vi har kunnat konstatera att Sverige har hög kvalitet i sin redovisning och en relativt liten redovisningselit som inom ramen för institutionell harmoni arbetar fram lösningar på aktuella redovisningsproblem. Man är relativt tillfreds med sakernas tillstånd och man kan inte urskilja några egentliga ”skolbildningar”. Till det yttre en stabil och kanske litet färglös utveckling av praxis och normer alltså. Men å andra sidan förekommer institutionella spänningar och varje ärende upptäcks ha en inre dramatik då man tittar närmare på det.

Man kan inte säga att någon arbetar på heltid med redovisningspraxis och dess utveckling, utom möjligen Boris Carlsson, men de som utgör elitens kärna deltar i en ständigt pågående och periodvis mycket stimulerande diskussion. Det skrivs inte särskilt mycket om redovisning i Sverige. Tidskriften Balans intar en särställning som medium. Eliten läser artiklar, men inte särskilt mycket böcker. Producentperspektivet dominerar och teori spelar ingen framträdande roll. Löntagarnas representanter har etablerat sig i institutionell position för att kunna aktivt påverka utvecklingen av redovisningspraxis men söker fortfarande och kanske på senare tid något resignerat efter ett eget perspektiv. För framtiden tänker man mest på årsredovisningens funktion och hur verksamhetens framtidsutsikter kan beskrivas bättre. Man oroar sig för att årsredovisningen läses och förstås av relativt få och undrar över hur mycket man kan förenkla utan att förlora i precision.

Eliten är liten och stabil

I undersökningen har auktoriteterna inom redovisningsområdet identifierats. Metoden härvidlag har varit att genom intervjuer med personer som bedömdes vara välinformerade och ha ett omfattande kontaktnät få fram ett urval av redovisningssakkunniga. Dessa, ca 150 stycken, fick en brevenkät där bl a de ombads ange namn på auktoriteter i olika yrkesgrupper inom redovisningsområdet. Enkäten gav en lista på totalt ca 200 namn. Dessa ordnades efter antal röster där särskild vikt gavs åt namn som placerats bland de tre första av resp respondent. Det sålunda vägda röstetalet gav en rangordning. Om man till eliten förde alla som nämnts av flera än 5 personer kom den att omfatta 39 personer. Till dessa lades i ett senare skede en person som omnämndes i flera elitintervjuer. Totalt kom alltså eliten att omfatta 40 personer. Frågan är då vilka skäl finns att anta att just 40 är det rätta antalet och hur kan man veta att rätt personer kommit med på listan?

När det gäller frågan om antalet personer i eliten så bör först konstateras att i själva begreppet elit ligger en relativitet. De egenskaper som ger elitstatus åt en person är inte mått på kompetens i någon absolut mening utan relativa i förhållande till populationens i stort. Eliten framträder i några avseenden mot bakgrund av sin ”valkår”. Det är naturligt att en elit är liten. På redovisningsområdet där inslaget av normstyrning är betydande är det också rimligt att anta att just denna karaktär skapar behov av en liten väl synlig elit.

I de inledande intervjuerna lämnades i allmänhet skattningar av elitens storlek på 10–40. Det blev också mycket snabbt ”mättnad” då den första gruppen respondenter skulle ange namn på dem som skulle få enkäten, d v s det tillkom få nya namn efter de tre–fyra första intervjuerna.

Av intervjuerna med de 40 utvalda framgår att det snarare är troligt att 40 är ett för stort antal. Det var några elitmedlemmar som inte omnämndes som respekterad av någon av de övriga intervjuade. Dessutom var det relativt få personer utanför gruppen på 40 som omnämndes bland respekterade personer. Flera gånger under arbetets gång har tanken återkommit att de fem första personerna på ranglistan, som intar en särställning när det gäller synlighet, möjligen skall anses vara eliten. Detta är närmast en definitionsfråga. Utan tvekan utgör dessa fem en särskild grupp men man kan ifrågasätta om ”elit” är en rimlig beteckning på en så liten grupp. Man kan i sista hand bara genom okulär besiktning av listan och jämförelse med vilka man själv anser vara auktoriteterna inom redovisningsområdet göra en bedömning. Finner man då att flera som man anser borde vara med inte är med på listan kan det vara en indikation på att antalet personer är för litet. Gränsen är alltså dragen vid ”fler än 5 omnämnanden” i enkäten. Det är författarens uppfattning efter att ha arbetat med materialet närmare två år att det utvalda antalet av elitmedlemmar snarare är för stort än för litet om man med elit menar den grupp personer som aktivt och med auktoritet deltar i utvecklingen av redovisningspraxis. Om man försöker bestämma eliten utifrån intervjuerna med de 40 finner man att tjugo förefaller vara en rimlig skattning av elitens storlek. I detta fall definierar man så att säga eliten ”inifrån” med hjälp av intervjupersonernas uttalade respekt för varandras auktoritet. Sammanfattningsvis kan man med ganska stor säkerhet säga att eliten i redovisningssverige är någonstans mellan 20 och 40 personer.

När det gäller frågan om rätt personer kommit med i urvalet så kan man först konstatera att det inte är möjligt att på statistisk väg rättfärdiga urvalet av personer. Hela tankegången i undersökningen har varit att dra nytta av subjektiv bias. ”Vem har bäst överblick?” har vi frågat oss och ”Vem har mest inflytande?”. Vi har också givit olika vikter åt olika röster. Allt för att överbetona skillnader i auktoritet. Det är alltså fråga om motsatsen till ett slumpmässigt urval.

Har då urvalet lyckats så tillvida att auktoriteterna är med på listan? Svaret blir med nödvändighet subjektivt. Det är en bedömningsfråga. Läsaren måste själv bedöma. Därför har författaren funnit det nödvändigt att uppge namnen på dem som ansetts vara de 40 mest respekterade redovisningsmännen i Sverige. (Nog är det väl märkligt att ingen kvinna är med på listan!)

Man kan pröva urvalet av auktoriteter med hjälp av de referenser till varandra som de gjort i intervjuerna. Därvid har som nämnts ovan några hamnat utanför nätverket av ömsesidig respekt. Däremot har inget nytt namn, utöver Bo Fridmans, dykt upp.

Man kan också peka på att av de 39 som utvaldes med hjälp av enkäten hade 36 själva besvarat enkäten. Med andra ord förefaller det ursprungliga urvalet av enkätbesvarare varit ganska träffsäkert. Det är ganska lätt att identifiera eliter.

Elitens stabilitet är det svårt att uttala sig om på grundval av undersökningens resultat eftersom den gjorts vid ett tillfälle. Om den upprepas om 5–10 år kan man göra intressanta observationer av hur en elit förändras över tiden. Den enda grunden för uttalanden om stabiliteten i undersökningsmaterialet är intervjuuttalanden. Utav 36 personer som uttalade sig i frågan ansåg 32 att eliten är stabil. Det ligger i sakens natur att uppsättningen auktoriteter inom en yrkeskår är stabil. Det vore väl underligt annars! De flesta intervjusvaren gick ut på att stabiliteten gällde på kort sikt. Några (4 st) ansåg att toppskiktet är stabilt men basen instabil. Att det går att etablera sig relativt snabbt i toppskiktet visar fallet Rolf Rundfelt. Med en kunskapsbakgrund som blev aktuell vid tillfället (inflationsredovisning), med en institutionell position som blev betydelsefull (Industriförbundet) och ett nytt problemområde som många drar sig för att ”läsa in” (valutafrågan) gick det mycket snabbt att etablera en central position. Å andra sidan lever auktoriteten hos flera av de äldre revisorerna kvar långt efter det att de slutat ta aktiv del i den offentliga debatten.

Revisorerna är den ledande gruppen

Revisorerna utgör den största gruppen och samtidigt den bäst sammanhållna bland eliten. Av de 39 som ursprungligen kom med i urvalet som grundades på enkäten var 13 revisorer, senare tillkom ytterligare en. Den näst största yrkeskategorin var ekonomicheferna med 9 representanter.

Revisorerna utmärkte sig också genom att de hade ett jämförelsevis tätt nätverk av inbördes respektrelationer. Man kunde av intervjumaterialet se att det förekommer en kåranda bland revisorer. Motsatsen tycks gälla för ekonomichefer. Bland ekonomichefer förekom få omnämnanden av kollegor i intervjuerna. Man kunde också konstatera att det rådde nästan fullständig enighet bland de intervjuade att ekonomicheferna deltar lite i debatten och som grupp utövar föga inflytande på normbildningen. Ekonomichefens främsta språkrör är det egna företagets årsredovisning och där framträder han anonymt. (Under undersökningens gång har ekonomicheferna organiserat sig i Industriförbundets referensgrupp och har uppenbarligen stärkt sin position som yrkesgrupp.)

Det kvarstår emellertid som klart att revisorerna dominerar marknaden. När man bland de 40, med hjälp av intervjuerna, vaskar fram de inom eliten mest respekterade personerna finner man att bland de 20 främsta återfinns 9 revisorer och bland de 10 främsta återfinns 8 revisorer. Institutionellt har man också en mycket stark position genom sin egen organisations ledande ställning, framstående representanter i BFN och viktiga insatser i lagstiftningsarbetet.

Att revisorerna som yrkesgrupp har särskild anledning intressera sig för normbildningen på redovisningsområdet är uppenbart. Man har ju som funktion att intyga att företagens redovisning sker enligt god redovisningssed. Revisorerna har också en kraftfull organisation med starka centrala organ. Även om revisionsbranschen domineras av ett fåtal stora revisionsbyråer ligger det i deras intresse att upprätthålla föreningens auktoritet. Ordförandeskapet i revisorernas förening roterar mellan de större byråerna och även vid fördelning av platserna i de olika kommittéerna spelar det viss roll att representationen är lämpligt fördelad. Kansliorganisationen har utökats på senare år och tidskriften Balans har tillvuxit i betydelse som informationsmedium. Revisorsorganisationen förefaller stå väl rustad inför framtiden i försvaret av sin ledande roll på redovisningsområdet.

Årsredovisningen viktigt PR-dokument

När man frågade intervjupersonerna om hur de ansåg att praxis sprids riktade sig svaren i allmänhet mot läsning och kommentarer till årsredovisningarna. En äldre revisor ansåg att förr i tiden förmedlades idéer till förbättringar i hög grad av revisorerna. Nu för tiden har massmedia, t ex via tävlingen ”Bästa årsredovisning” och affärsjournalisternas närgångna granskning av företagen, fått en stor betydelse som medium för förmedling av impulser till förändring eller bekräftelser på att en förändring gillas. Därmed är årsredovisningen ett viktigt PR-dokument och det följer därav att layout och tryckteknik kommit att spela en stor roll. Man kan också se att bland de synpunkter på den framtida årsredovisningen som lämnas i kapitel 8, att det är den verbala delen som man i huvudsak tänker sig utvecklad. Det gäller att ge bättre underlag för bedömningen av framtidsutsikterna. Det är faktiskt så att företagen använder årsredovisningen för att i ”broschyr”-form ge en koncentrerad bild av företaget och dess verksamhet. Man överlämnar ett exemplar till gäster och utomstående av intresse för företaget. Då spelar naturligtvis andra aspekter på dokumentet än de rent redovisningsmässiga stor roll. Årsredovisningens förskjutna funktion borde rimligen försvåra möjligheterna att styra praxis med hjälp av rena redovisningsnormer. ”Legitimiteten” av andra argument än redovisningsteoretiska ökar i samma mån som kretsen av legitima intressenter i årsredovisningen ökar.

Opinion genom artiklar i fackpress

Det finns två teorier bland de intervjuade om hur man bildar opinion i redovisningsfrågor. Den ena går ut på att man helt enkelt gör en förändring av årsredovisningen. Det förhållandet att ett stort och väl ansett företag, som Volvo, gör en förändring utgör ett tungt inlägg i debatten. Åtta av respondenterna framförde denna teori om opinionsbildning. Det var i första hand ekonomichefer men också några affärsjournalister. Man betonade särskilt att eftersom företag verkligen prövar igenom förändringen innan de inför den är det seriösa och väl genomtänkta inlägg som görs genom dessa konkreta åtgärder. De påverkar andra företag både vad gäller attityder och genom att de legitimerar det aktuella redovisningsförfarandet. Man kan här knyta an till det vanligaste svaret på frågan; hur praxis sprids mellan företag, som ställts tidigare i intervjuerna. Det vanligaste svaret där var att man läser varandras årsredovisningar. Flera ekonomichefer beskrev processen som (1) att man har ett problem, (2) man tittar på hur andra har hanterat problemet, (3) man tar kontakt med de företag som förefaller ha en bra lösning.

Den andra teorin om opinionsbildning gick ut på att man bildar opinion genom att skriva artiklar i fackpress. Det var 24 personer som rekommenderade denna metod och av dessa nämnde 14 också att artikeln borde skrivas i Balans medan 10 nämnde flera facktidskrifter eller fackpress ospecificerat. Ingen rekommenderade artiklar i dagspressen.

Flera ansåg emellertid att det inte räcker med en artikel. Man måste få till stånd en debatt och hålla frågan ”levande” under viss tid.

Majoriteten av de intervjuade har inget företag till hands vars redovisning de kan genomföra konkreta förändringar i (även om revisorerna har möjlighet att diskutera med sina klienter). Därmed är man hänvisad till artiklar. För ekonomicheferna är det naturligtvis heller inte fritt fram för redovisningsdebatt med hjälp av företagets årsredovisning men å andra sidan är det heller inte särskilt lätt för en ekonomichef att engagera sig i en principiell debatt utan att hans synpunkter uppfattas som uttryck för företagets syn. Företagets syn skall ju framföras av dess VD alltså väljer ekonomichefen att hålla tyst och arbeta med sin årsredovisning. För akademikern, affärsjournalisten och i viss mån revisorn är det tvärtom, det ligger närmast till hands att skriva en artikel när man vill framföra en åsikt. Man vill ju påverka många ...? Här bör man kanske påminna om att det är vanligt att personer bland de intervjuade blivit invalda/inviterade i institutionella organ på redovisningsområdet till följd av välartikulerade synpunkter i artiklar.

Man kan också se att det vanligaste mediet när det gäller att hålla sig underrättad om utvecklingen är att läsa artiklar i fackpress.

Det är emellertid viktigt med personliga kontakter också framför allt när frågorna är nya. Att sondera hur andra kan tänkas ställa sig är viktigt i attitydbildningen samtidigt som man kan få en uppfattning om vilka argument som kan tänkas bli gångbara. När man väl har skrivit den där artikeln och gjort sitt ställningstagande offentligt kan det vara svårt att finna reträttvägar. Det är alltså bäst att försöka ta reda på var man står i förväg. De flesta väljer dock att avstå från att skriva och föredrar att läsa och eventuellt diskutera med kollegor i stället.

Internationella inflytandet blir viktigare

De flesta av de intervjuade ansåg att det internationella inflytandet numera kommer från anglosaxiska länder och att huvudkanalen till svensk praxis går via FAR. Den andra viktiga källan till inflytande är den internationella kapitalmarknaden som ställer krav på anpassning till amerikanska normer. Denna källa till inflytande på svensk praxis kommer av allt att döma att öka i betydelse i takt med att internationell finansiering blir vanligare.

Skattelagstiftningen har i hög grad påverkat svensk redovisningspraxis. Synen på detta varierar bland auktoriteterna. Det är ungefär lika många som är för och emot att årsredovisningen frikopplas från skattelagstiftningens inflytande och endast inriktades på att ge en riktig bild av företagets ekonomi. De flesta har emellertid ingen bestämd uppfattning i frågan. Den viktigaste nackdelen med nuvarande förhållanden är uppenbarligen att de bokslutspolitiska åtgärderna och obeskattade reserverna skapar förklaringsproblem i förhållande till utländska bedömare av svenska företag. Ingen av de intervjuade anförde att skattelagstiftningen i sig medför att redovisningen blir missvisande. Givet de regler som gäller tycker man att den lösning man har idag är tekniskt elegant. Systemet ger också goda konsolideringsmöjligheter som man inte gärna avstår från. Man kan nog tolka uttalandena så att man i och för sig skulle önska att man blev av med dessa svårförklarade reserver (och deras motsvarigheter i resultaträkningen) men om priset är minskade konsolideringsmöjligheter är det priset för högt.

Ett par lösningar kan utpekas. Den ena är att bolagsbeskattningen slopas, vilket uppenbarligen inte längre är så orealistiskt som det var tidigare. Den andra lösningen, som är väl värd att uppmärksamma, är att exportera den svenska modellen till England och USA. Vi vet ju att det där pågår en intensiv diskussion kring frågan om omräkningsdifferenser skall tas till resultaträkningen eller föras direkt till en reserv i balansräkningen. Lösningen på detta problem är naturligtvis att ta differenserna via resultaträkningen i form av bokslutsdispositioner. Accepteras ett sådant förfarande i USA är det svenska problemet med att förklara vilket resultat som skall räknas och vad reserverna innebär, mycket nära en lösning!

Löntagarnas inflytande på redovisningspraxis diskuterades ingående med 35 av respondenterna. Det rådde närmast total enighet om att löntagarintresset hittills inte gjort sig gällande på något märkbart sätt. Förklaringen var att det inte fanns någon löntagarlinje eller att man begärde mera information utan att ha tänkt på vad den skulle användas till. Man kan tolka respondenternas inställning som avvaktande positiv till att löntagarnas krav på information bör tillgodoses men samtidigt märker man en irritation över bristen på artikulering i redovisningstekniska termer av löntagarnas önskemål. Det föreligger ett kommunikationsproblem som tycks sammanhänga med att löntagarnas representanter uttrycker sig i politiska termer snarare än i redovisningsprofessionella.

På grund av det stora intresset för löntagarinflytandet och på grund av de tidigt upptäckta svårigheterna att behandla löntagarrepresentanterna likvärdigt med övriga auktoriteter gjordes en separat intervjuundersökning inom denna grupp. Undersökningen visar att löntagarnas auktoriteter på redovisningsområdet är en väl sammanhållen grupp med täta inbördes kontakter. Man anser inte att redovisningsområdet är särskilt intressant för fackföreningsrörelsen. Man uppfattar redovisningen som en spegelbild av beslutsstrukturen och anser att redovisningen automatiskt kommer att ändras som en följd av att medbestämmandet genomförs. Man beklagar att näringslivets representanter ser redovisning som ett tekniskt/professionellt område och att de inte inser att redovisningen måste sättas in i ett större sammanhang. Man är anhängare av ökad standardisering även av internredovisning. Man hoppas att forskningen vid Arbetslivscentrum skall ge en samlande utgångspunkt för en löntagarlinje på redovisningsområdet. Under tiden uppfattar man det som helt slumpmässigt vilka frågor som kommer upp.

Löntagarnas representanter orienterar sig mot Bokföringsnämnden och lagstiftaren när det gäller att driva sina frågor. Att i debatt övertyga andra om det lämpliga i sina förslag var inte den väg man i första hand tänkte på.

Att ekonomicheferna är anonyma och dessutom tysta i debatten var redovisningsauktoriteterna överens om. Förklaringarna varierade från att ekonomichefer inte har tid eller incitament att skriva till att de är inåtvända (VD representerar utåt) och saknar en professionell organisation. Ekonomichefernas debattvilja skulle nog öka om en organisation gav gruppen professionell identitet.

Förhållandet mellan auktoriteterna

De mest intressanta observationerna kunde göras då intervjuerna kom in på förekomsten av mönster bland auktoriteterna. Finns det skolbildningar? Kan man urskilja centralgestalter? Vilka diskuterar sinsemellan? Hur ser kontaktmönstren ut? Kan man tänka sig att ”rangordningen” blir förändrad om man frågar auktoriteterna vem de respekterar? Då måste rimligen något slags kompetensbedömning vara vägledande!

I samtliga intervjuer tillfrågades respondenterna om de ansåg att det förekom några ”mönster” och om vem de respekterar.

När det gäller ”mönster” och ”skolbildningar” kan man konstatera att man tycks vara överens om att det inte förekommer några sådana av betydelse. Professor Johansson vid Handelshögskolan i Stockholm utpekades som en centralgestalt av de flesta. På frågan om vilken indelning av redovisningsområdet som förefaller mest naturlig var det vanligaste svaret att det nog är enligt yrkesgruppskategorier (d v s revisorer, ekonomichefer, akademiker, journalister). Några motsättningar av principiell betydelse förekommer inte annat än i enstaka frågor.

Någon redovisning av vem som respekterar vem kan naturligtvis inte ske här eftersom det skulle träda individens integritet förnär. Man kan emellertid göra indexberäkningar och man kan göra enkla beräkningar av hur många av auktoriteterna som respekterar var och en.

Man konstaterar då att de personer som hamnat i toppen på listan enligt enkätresultaten också nu hamnar bland dem som respekteras mest inom gruppen av auktoriteter även om det blir mindre omkastningar i ordningen.

Om man gör en beräkning av förekomsten av respekterade kollegor inom samma yrkesgrupp framträder intressanta resultat. Gruppen revisorer har betydligt tätare förekomst av respekt kollegor emellan än de övriga yrkesgrupperna. De bildar en kår.

Det förefaller naturligt att ”normskrivarna” som grupp inte har några omfattande inbördes relationer eftersom deras funktion kan antas vara att formulera snarare än utveckla normer. Däremot utgör konstaterandet att det tydligen förekommer relativt litet relationer mellan ekonomichefer ytterligare en bekräftelse på att dessa inte fungerar som en professionell grupp eller kår.

Slutligen skall konstateras att det finns ett klart mönster bland redovisningseliten och det är att den är koncentrerad till Stockholm. Den alldeles övervägande delen av intervjuerna (32 av 40) gjordes i Stockholm. Om man sedan räknar förekomsten av par, tripler, quadrupler etc som uppvisar ömsesidig respekt så kan man konstatera att av 17 sådana konstellationer var det 5 stycken som innehöll någon icke-stockholmare. Det var fråga om två individer av totalt 14 i dessa ”ömsesidiga” grupper som kommer ”från landet”. De förtroliga samtalen i redovisningsfrågor är tydligen vanligast i Stockholm.

Fallstudierna

Urvalet av fallstudier kan diskuteras. Så här i efterhand kan man kanske tycka att det urval av tre fall som studerats leder till en överbetoning av institutionellt färgade processer. Fallet om förrådsartiklar är ett skattefall. Valutafrågan fick i mycket sin karaktär av att man ansåg en lagändring nödvändig för att nå en bra lösning. Behandlingen av statsbidrag har helt kommit att bli en institutionell fråga. Det är enbart statliga organ som är värdinstitutioner för debatten där.

Fallstudier av den här typen är intressanta att genomföra. Speciellt ger jämförelser av beskrivningar, i intervjuform, av förloppen med dokumentens officiella skrivningar intressanta inblickar i svårigheterna att utforma allmängiltiga regler då inblandade parter bara har begränsad erfarenhet av delar av den verklighet som berörs av regeln.

Huvudkonklusionen av fallstudierna är att auktoriteter från toppen av ”ranglistan” uppträder i fallen och att det är olika grad av involvering i olika fall. I alla tre fallen har flera institutioner varit engagerade. Samma person har uppträtt i olika institutionella sammanhang.

Man får en bekräftelse på att metoden påverkar resultatet så som debatten kring de amerikanska ”power structure”-studierna visar. Hade enbart fallstudier gjorts hade nog bilden av redovisningseliten blivit annorlunda även om namnen på övre delen av ”ranglistan” förekommit i redogörelsen. Intrycket blir onekligen att det är fråga om ett pluralistiskt deltagande i arbetet med redovisningsnormer om man bara ser på fallen. Om man däremot ser på elitstudien och fallstudierna tillsammans framgår det klart att studierna bekräftar varandra. Den institutionella plattformen i förening med individuell auktoritet förklarar deltagandet i arbetet. Man kan, möjligen med en viss övertolkning av materialet, urskilja en treskiktning av ”auktoritetspyramiden”. Man ser inte så ofta dess allra översta topp som direkta aktörer i regelarbetet. ”De äldste” deltar inte gärna i själva striden men observerar förloppet och kan vid behov mobiliseras. Basen på pyramiden observerar också förloppet och stöder troligen den linje de gillar med uppmuntrande tillrop. I enstaka frågor kan man tänka sig att delta. Det är ett övre mellanskikt som i huvudsak för debatten och formar normerna.

Framtiden

När det gäller framtiden och utvecklingen av årsredovisningen så skall man först konstatera att eliten på redovisningsområdet är ganska nöjd med den standard man varit med att driva fram. Det finns inga stora stridsfrågor på redovisningsområdet. Valutafrågorna måste naturligtvis klaras av men det är närmast en fråga om att bestämma sig och man har delat upp arbetet mellan FAR och BFN. Samordningen fungerar numera bra och Industriförbundets referensgrupp är väl numera så stark att det får bli så att man tillåts periodisera orealiserade kursförluster på långsiktiga lån även om det kan anses olämpligt enligt försiktighetsprincipen.

När det gäller inflationsredovisning mötte man i intervjuerna få artikulerade uppfattningar. Den vanligaste synpunkten hade formen av en fråga; hur skall det gå med inflationsredovisning? Man talar om problemet med att ytterligare komplicera en redan komplicerad redovisning och man talar om att det är svårt att förklara vad det framräknade resultatet verkligen står för.

Många talar om hur man skulle kunna förenkla årsredovisningen eller åtminstone ta bort information som är mindre relevant. Man diskuterar också frågan om årsredovisningen skall inriktas mot en avgränsad målgrupp eller om man bör fortsätta att försöka tillgodose alla kategorier av tänkbara läsare.

De som i huvudsak är läsare av årsredovisningar tycker att det är den verbala delen som i huvudsak bör utvecklas. Företagen borde mera utförligt redovisa problem och utmaningar. De som i huvudsak är producenter av årsredovisningar är mera orienterade mot förenkling och diskuterar risken för överbelastning av årsredovisningen. Man vill vara säker på att informationen kommer till användning innan man genomför den stora arbetsinsats som det innebär att ta fram ny information. Några revisorer ifrågasatte om det över huvud taget var värt den enorma arbetsinsatsen att ta fram dagens årsredovisningar med tanke på användningen av informationen och svårigheterna för den genomsnittliga aktieägaren att förstå redovisningen.