Det är märkligt att en professionell företagsledning med en god idé skall tvingas upphöra med verksamheten bara för att undvika risken för ett strikt ekonomiskt ansvar. Det skriver advokat Björn Edgren i denna artikel och menar att reglerna om tvångslikvidation bör ändras så att negativt aktiekapital tillåts i de företag som investerat i goda idéer för framtida avkastning.
Få stadganden i aktiebolagslagen har på senare år fått så mycken uppmärksamhet som regeln om tvångslikvidation i 13 kap 2 § ABL. Oförtjänt på ett sätt. Regleringen är, med mitt sätt att se, bara en av många bestämmelser i ABL, av vilka flera andra är viktigare i affärslivets, borgenärernas, den allmänna omsättningens, de anställdas m fl intressen. Jag har aldrig förstått att tryggheten för borgenärerna tidigare låg i ett behållet eget kapital av 1.667 kronor, även om omsättningen var tusenfaldig eller med nuvarande reglering 25,001 kronor med en mångmiljonomsättning och kanske betydande ansvarsförbindelser och åtaganden, som inte kommer till direkt uttryck i balansräkningens skuldsida. Varför kan man inte tillåta ett negativt aktiekapital som i vissa andra länder? Insufficiens, d v s den ekonomiska situationen då skulderna är större än tillgångarna, hindrar ju inte den allmänna omsättningen och kreditlivet att fungera i andra sammanhang. Många unga advokater och kanske även revisorer har, när de börjar sin yrkesverksamhet, en skuldbörda som överstiger tillgångarna, men detta hindrar ofta inte en framgångsrik verksamhet.
Investering för framtiden
Frågan gäller ju i själva verket hur mycket som är investerat på ett bra sätt i framtiden (exempelvis studier), kombinerat med begåvning och talang. Ett sådant värde kommer inte upp i någon balansräkning och skall inte ens tagas upp i en självdeklarations förmögenhetsbilaga. Varför räcker det då inte med ett hyggligt aktiekapital, som har investerats i en god idé, kombinerad med yrkeskunskap? En vanlig invändning mot resonemanget är att den enskilde yrkesutövaren är personligen ansvarig och inte kan dölja sig bakom ett aktiekapital. Men är inte detta ett logiskt felslut. Om den enskilde misslyckas i sin yrkesutövning, är det ju ganska ointressant om han är personligt ansvarig eller inte, då han är insufficient.
Jag menar inte att styrelse eller aktieägare i ett aktiebolag skall få driva verksamheten vidare på ett vårdslöst sätt utan personligt ansvar. Då skall de allmänna reglerna om skadestånd slå till. Däremot är det svårbegripligt för mig att vi har en specialreglering i form av strikt ekonomiskt ansvar när det gäller reglerna om tvångslikvidation. Det är märkligt att en professionell företagsledning med en god idé, med ett rimligt insatskapital i form av aktiedito – helt eller delvis förbrukat – skulle tvingar att upphöra med verksamheten bara för att undvika risken för ett strikt ekonomiskt ansvar.
Ett borttagande av det strikta ansvaret torde också ha det goda med sig att årsredovisningar i krisföretag skulle komma fram snabbare, vilket i sin tur skulle vara oerhört värdefullt för olika intressegrupper. Min erfarenhet är att i känsliga situationer, då delar av aktiekapitalet har gått förlorat, arbetet med upprättande av årsredovisning och särskilt balansräkning blir mycket fördröjt till huvudsaklig del beroende på reglerna om tvångslikvidation.
Strikt ansvar för ”uppkommande gäld”
Det strikta ekonomiska ansvaret för ”uppkommande gäld” (ett för övrigt mycket svårtolkat begrepp; helt obelyst i litteraturen) är djupt rotat i den svenska rättstraditionen. Redan 1910 års aktiebolagslag hade en sådan reglering, och den överfördes till 1944 års aktiebolagslag. En ljusning inträffade dock när förslaget till nu gällande aktiebolagslag lades fram. Kommittén föreslog att det strikta ansvaret vid underlåtenhet att följa de handlingsregler som 13 kap 2 § ABL föreskriver ej skulle medföra någon strikt ersättningsskyldighet. Vid remissbehandlingen kom emellertid frågan att tas upp av advokatsamfundet, som pläderade för ett bibehållande av ansvaret. Tyvärr nappade departementschefen på samfundets remissyttrande, och förhållandena blev oförändrade. Reglerna i 1975 års aktiebolagslag underlättade dock något och blev till stor del av formell natur, eftersom tidsfristen kom att förlängas avsevärt i praktiken.
I kölvattnet på BRÅs promemorior och den politiska hetsjakten på spöket Ekonomisk brottslighet har skärpningar tillkommit i olika hänseenden. Därutöver har de statliga villkorslånen föranlett en ändring såvitt avser upprättande av kontrollbalansräkning.
Slutresultatet har blivit en mycket besvärande situation för det praktiska rättslivet och affärslivet. Med tidigare balansteknik hade man möjlighet att hantera situationen vid livskraftiga företag som förlorat aktiekapitalet. Fordringar har kunnat efterställas eller villkoras av återbetalning om framtida vinster uppstår. Likaså har villkorade aktieägartillskott tidigare kunnat göras.
Villkorade aktieägartillskott
Efterställning och nedsättning av fordringar mot villkor av framtida återbetalningsskyldighet har fungerat i praktiken utan att någon tidigare har reagerat. När man emellertid i lagstiftningen kompletterar regeln om hur kontrollbalansräkning skall upprättas och särskilt understryker att statliga villkorade fordringar inte behöver beaktas kom frågan om privata efterställda fordringar i focus. Advokatsamfundet har, som Clas Blix i sin artikel i Balans 5/84 påpekat, framhållit önskvärdheten av att samma reglering borde gälla för privata fordringar. Den gången lyssnade man emellertid inte på advokatsamfundet. Man har alltså uppnått den märkliga situationen att en lagstiftning som avsåg att underlätta för affärslivet i praktiken kom att göra det besvärligare.
Bilden blir fullständig om man lägger till det beramade rättsfallet från regeringsrätten om återbetalning av villkorade aktieägartillskott. I den turbulenta situation som nu föreligger kan knappast någon juridisk/ekonomisk rådgivare tillråda ägare att göra villkorade aktieägartillskott eller tillråda ägare eller andra att lämna villkorade lån eller efterställa sina fordringar utan att starkt understryka de ekonomiska riskerna med arrangemanget.
Det hävdas på sina håll, bl a i denna tidskrift (Balans 2/84 Leif Lundqvist och Kjell Wennerstrand) att man genom att lämna villkorade aktieägarlån skulle kunna klara en kontrollbalansräkning. För egen del är jag mycket tveksam. Lagtexten som den ser ut i dag ger knappast utrymme för påståendet att man skulle få bortse från andra än statliga villkorade fordringar. Departementschefens yttrande om behandlingen av privata efterställda fordringar i samband med lagens tillkomst, ger också entydigt besked. De som hävdar motsatt uppfattning menar att man inte kan lägga så stor vikt vid ett uttalande från departementschefen, men alldeles bortsett från denna rättsfilosofiska fundering om vilket värde ett uttalande i förarbetena har, faller kanske frågan redan på den grunden att det tidigare kanske var förbjudet med villkorliga nedsättningar och efterställning av fordringar, ehuru detta väl fungerade i praktiken men aldrig kom att ställas på sin spets.
Kontrollbalansräkningen
Skulle på andra sidan villkorade aktieägarlån vara förenligt med gällande rätt vid upprättande av kontrollbalansräkning, kan man fråga sig vad man har för glädje därav, långsiktigt i varje fall. Clas Blix har i tidigare nämnd artikel utkommit med en ny upplaga över spelplanen till spelet: Skall jag gå i likvidation? Om jag förstått schemat rätt menar Blix att man även i framtiden kommer att kunna fastställa balansräkningar i årsredovisningar, i vilka hela eller större delen av aktiekapitalet gått förlorat, bara man klarar en kontrollbalansräkning. Jag tvivlar också härpå. Ett skäl är att departementschefen i propositionen 82/83:139 bl a säger ”... är det enligt min uppfattning inte försvarligt att ett bolag, vare sig det är stort eller litet, under mer än en kortare tid framträder i aktiebolagsregistret med ett aktiekapital som saknar täckning”.
Det är knappast tänkbart att genom speciella värderingsmodeller klara en kontrollbalansräkning för att därefter på ordinarie bolagsstämma fastställa en balans- och resultaträkning intagen i en årsredovisning, i vilken balansräkning aktiekapitalet saknar full täckning, om inte sådan bolagsstämma inträffar inom åtta månader från kontrollbalansräkningens upprättande.
Lösningen
Den tvångstanke jag när är att nästa gång fråga om täckning av brist i aktiekapitalet kommer upp i ett aktiebolag med en verksamhet jag tror på, föra upp en post på tillgångssidan under Anläggningstillgångar. Rubriken blir: Nuvärdet av förväntade vinster. Förklaring till hur beloppet beräknats och med angivande av betryggande reservationer och upplysningar skall naturligtvis lämnas i förvaltningsberättelsen, så att ingen ”intressent” kan missledas vid läsning av balansräkningen. (Omsorgen om kronans fordringar på skatter och avgifter kan möjligen invända att kronan ej som borgenär har möjlighet att välja sina gäldenärer. En sådan invändning väger emellertid lätt, eftersom de flesta avgifter och skatteslag genom speciallagstiftning är förenade med personligt ansvar.) Inte räknar jag med att bolagets revisor skall skriva en ren revisionsberättelse, men någon formulering av typen ...... ”i övrigt tillstyrker jag” eller ”jag överlämnar frågan om fastställande till bolagsstämman” som – obegripligt nog – tycks vara förenligt med god revisionssed, är väl inte osannolik. Huvudsaken är att bolagsstämman fastställer balansräkningen. Visserligen har jag gjort våld på aktiebolagslagens regler om värdering av tillgångar men knappast gjort mig skyldig till någon försummelse enligt 13 kap 2 § aktiebolagslagen. Min eventuella skadeståndsskyldighet bör då bli bedömd efter de allmänna skadeståndsreglerna i aktiebolagslagen. Det ansvaret är jag emellertid beredd att ta.
Björn Edgren, advokat vid advokatfirman Vinge i Stockholm.