Pensionering: Pensionering med hjälp av pensionsstiftelse

Pensionsstiftelse bör endast användas för att trygga pensioner för vissa personer i den s k frikretsen. Det skriver Anders Palm vid Skånes Handelskammare i denna artikel som behandlar för- och nackdelar med pensionering via pensionsstiftelse.

Balans nr 6 1984 ägnas till stor del åt tjänstepensioneringsfrågor och åt jämförelser mellan olika vägar för tjänstepensionering. Pensionsstiftelser nämns visserligen här och var i det publicerade materialet, men någon genomgång av de möjligheter, för- och nackdelar, som är förknippade med stiftelsealternativet har inte gjorts. Det är därför min avsikt att i denna artikel lämna en sådan redogörelse. Eftersom tjänstepensionering genom såväl individualförsäkringsbolag som med hjälp av stiftelse endast kommer i fråga för vissa anställda behandlar jag först de regler, som härvidlag gäller.

I kommande nummer av Balans kommer jag att ge min syn på kapitalförsäkring som säkerhet för direktutfästelse om pension ur lönsamhets- och redovisningsaspekter. Försäkringsdirektören Torkel Wingård har i Balans nr 6 i övrigt behandlat denna form för pensionstryggande, som knappast torde bli aktuell i andra situationer än i dem där skattelagstiftningens avdragsmöjligheter redan utnyttjats maximalt. Även vissa andra frågor, som aktualiserats genom Balans nr 6, ämnar jag kommentera i kommande nummer.

Valmöjligheter för vem?

Arbetsgivares SAF-anslutning, tecknande av avtal med facklig organisation eller arbetsgivares frivilliga tillämpning av allmän pensionsplan, t ex ITP-planen, för sina anställda gör att möjligheten att få pension tryggad på annat sätt än genom allmän pensionsplan förbehålles arbetstagare för vilka pensionsplanen inte föreskriver anslutningstvång. Härtill kommer att individualförsäkringsbolagen är restriktiva med att bevilja försäkring för anställda, som även om arbetsgivaren inte är planansluten skulle ha omfattats av allmän pensionsplan om sådan hade tillämpats. Även om allmän pensionsplan inte tillämpas är därför möjligheten att individualförsäkringsvägen trygga pension åt personer, som inte tillhör den s k frikretsen, starkt beskuren. ITP-planens frikrets omfattar i huvudsak tjänsteman anställd i ”eget” aktiebolag, som tillsammans med make och barn äger minst en tredjedel av aktierna, verkställande direktör samt tjänsteman i befattningsskikt 0 eller 1 i SAF/PTKs befattningsnomenklatur. Vid ITP-anslutning kan härutöver den s k ITPG-nämnden medge att viss anställd undantas från planen. För undantagande krävs dock särskilda skäl.

De begränsade åtkomstmöjligheterna har gjort att individuella tjänstepensionsförsäkringar i viss mån synes eftertraktas mera som ett uttryck för en önskan att tillvarata en exklusiv möjlighet, än för att de från förmånssynpunkt skulle vara att föredra framför planpensionerna. Man bör vara kritisk när man väljer pensionslösning.

För samma premie ger planpensionerna oftast bättre avtalade förmåner än individuella försäkringar och planpensionen anpassas också automatiskt utan hälsoprövning till ”rätt” förmånsnivå vid löneändringar. Ju tidigare arbetsgivaren börjar betala premier till individuell försäkring för viss anställd, desto sannolikare är det dock att förmånerna vid pensioneringstidpunkten p g a återbäringen blir likvärdig eller bättre än i planpensionsalternativet och samma effekt kan uppstå eller förstärkas om den anställdes löneutveckling varit svag. En eventuell högre begynnelsepension genom individuell försäkring riskeras dock att successivt förbytas i lägre pension än i planalternativet om planpensionernas pensionstillägg även fortsättningsvis kommer att bli högre än för de individuella försäkringarna. De individuella försäkringarnas styrka ligger främst i att specifika önskemål är lättare att tillgodose och i fördelen att om familj inte finns få slippa planpensionens kollektiva familjepensionsavgifter. Dessutom erbjuds inom ramen för skattelagstiftningens s k alternativregel oftast möjlighet att anslå större årliga belopp för pensionering än vid plananslutning. Saknas familj är dock stiftelsealternativet av skäl som torde kunna utläsas ur artikelns senare del ofta allra fördelaktigast. ITP-planen erbjuder å andra sidan delpension och slutbetalning från 62 år. Dessa förmåner saknas i andra alternativ och finansieras genom ITP-planens kollektiva riskavgifter. Vid en sammanvägning kan ITP-planen kompletterad med försäkringar, som den anställde tecknar privat mycket väl vara bästa alternativet.

De restriktioner försäkringsbolagen ålägger sig själva då det gäller att bevilja pensionsförsäkring för personal utanför frikretsen, även i icke plananslutna företag, har inte någon motsvarighet vid pensionering med hjälp av pensionsstiftelse. Pensionsstiftelsealternativet kan därför tillämpas för alla anställda i företag, som inte plananslutits. Basen för stiftelsealternativets användning är alltså vidare än för individualförsäkringsalternativet, men av skäl, som jag senare skall redovisa, bör likväl inte pensionsstiftelse annat än undantagsvis användas för att trygga pension åt andra anställda än personer i den tidigare definierade frikretsen, om ens åt alla där ingående. Bl a inom bankväsendet och kooperationen finns emellertid pensionsstiftelser, som tryggar allmän pensionsplan åt alla tjänstemän. Jag vill därför betona att dessa stiftelser p g a det stora antalet anslutna anställda, dess stora förmögenheter och de av arbetstagarorganisationerna godkända reglerna och anordningarna erbjuder jämfört med försäkring i SPP likvärdigt skydd. Min reservation beträffande pensionsstiftelses lämplighet för att trygga pension åt anställda utanför en ”trång” frikrets gäller därför inte dessa speciella stiftelser.

Pensionsstiftelsens funktion

En pensionsstiftelse är bildad då arbetsgivare antagit stadgar för stiftelsen och då han avsatt medel att som självständig förmögenhet ha som uteslutande ändamål att trygga utfästelse om pension till arbetstagare eller arbetstagares efterlevande. Sådan stiftelse regleras av lagen (1967:531) om tryggande av pensionsutfästelse m m (tryggandelagen) och av lagen (1929:116) om tillsyn över stiftelser (tillsynslagen). Den skall ställas under tillsyn varvid länsstyrelsen är tillsynsmyndighet. Tillsynsmyndigheten skall fastställa stadgar, utse ordförande i de fall där pensionsstiftelse tryggar utfästelse om pension till huvuddelägare och i övrigt tillhandagå stiftelsens styrelse med råd och upplysningar. Vad begreppet huvuddelägare beträffar är att märka, att tryggandelagens huvuddelägarbegrepp inte är fullt så omfattande som kommunalskattelagens. Så är t ex ett syskon vars röstetal inte överstiger hälften av röstetalet för samtliga aktier i ett bolag inte huvuddelägare även om syskonkretsen tillsammans äger samtliga aktier. Däremot är föräldrar i fall som detta huvuddelägare även enligt tryggandelagen, trots att de själva inte innehar en enda aktie.

Trots sitt namn får pensionsstiftelse inte annat än i speciella nödsituationer utbetala pension eller andra pensionskostnader och den får inte heller utfästa pension. Sådan utfästelse är ogiltig. Pensionsstiftelsens funktion är i stället att dess förmögenhet skall tjäna som pantsäkerhet för av arbetsgivaren lämnade pensionslöften avseende sådana arbetstagare eller efterlevande, som omfattas av stiftelsens ändamålsbestämning (destinatärskretsen). Arbetsgivaren har emellertid rätt att kräva pensionsstiftelsen på gottgörelse för de pensionskostnader denne under räkenskapsåret eller närmast föregående räkenskapsår haft avseende stiftelsens destinatärskrets. Förutom pension är pensionsförsäkringspremier, planpensionskostnader, ATP-kostnader och folkpensionskostnader gottgörelsegrundande kostnader. Så länge pensionsstiftelsens nettoförmögenhet understiger kapitalvärdet av pensionsutfästelserna till stiftelsens destinatärer får gottgörelse dock endast tas strikt ur årets avkastning och inte ur från tidigare år innestående avkastningsmedel. Överstiger förmögenheten nämnda kapitalvärde får gottgörelse tas så långt överskottet förslår. I de fall av länsstyrelsen utsedd ordförande skall finnas är dennes främsta uppgift att vaka över att gottgörelse inte lämnas för till huvuddelägare utbetald pension på oskäligt belopp till förfång för övriga pensionsborgenärers anspråk på säkerhet i stiftelsens tillgångar. Pensionsstiftelse får således inte tjäna som säkerhet för pensionsutfästelser till huvuddelägare på omotiverat höga belopp. Ordföranden bör dock inte hindra utbetalning av gottgörelse utan att först ha rådfrågat tillsynsmyndigheten.

Styrelse

Ledamöter i stiftelsens styrelse väljes till lika antal av arbetsgivaren och de arbetstagare i aktiv tjänst, som omfattas av stiftelsens ändamål. Innehav av pensionslöfte (ställning som pensionsborgenär) är inget villkor för rösträtt vid val av styrelseledamöter. Pensionsstiftelsens ändamål kan emellertid genom sina stadgar förbehållas viss grupp av arbetstagare och då har endast aktiva i denna grupp rösträtt. Det är vanligt att ändamålet förbehålles t ex anställda, som är eller varit av bolagsstämman valda medlemmar eller suppleanter i bolagets styrelse eller efterlevande efter sådana anställda.

Stiftelsestyrelsens främsta uppgift är att förvalta stiftelsens förmögenhet. Denna skall enligt tillsynslagen vara nöjaktigt placerad och på kort sikt kunna omvandlas till kontanter i händelse av arbetsgivarens likvidation, konkurs, nedläggning av näringsverksamhet etc i vilka situationer pensionsstiftelsen skall likvideras genom att den så långt förmögenheten räcker skall teckna pensionsförsäkringar för de pensionslöften, som stiftelsen tryggar. Eventuell brist är bevakningsbar hos arbetsgivaren men i stort sett oprioriterad. I övrigt gäller att ”förmögenheten i princip kan placeras i varje form av räntabel tillgång, som inte äventyrar förverkligandet av ändamålet” (Leif Holmström, Uppsats i Vänbok till Axel Adlercreutz 1982 sid 45). Vad avser utlåning till arbetsgivaren kräver tryggandelagen dock betryggande säkerheter, vilket är mera långtgående än tillsynslagens krav på nöjaktighet för andra placeringar. De vanligast förekommande säkerheterna vid arbetsgivares återlån torde vara goda fastighetsinteckningar och bankgarantier. Det har också ibland gjorts gällande att det förutom betryggande säkerheter skulle krävas dispens av länsstyrelsen för återlån till arbetsgivaren. Detta kan dock inte vara en korrekt tolkning av 11 § tryggandelagen där tredje stycket genom sina hänvisningar till aktiebolagslagen inte kan avse annan utlåning från stiftelsen än sådan som vid motsvarande utlåning från stiftarbolaget skulle ha omfattats av aktiebolagslagens utlåningsförbud.

Revision

Pensionsstiftelse skall revideras. I normalfallet utser arbetsgivaren revisor. Efter revisionen skall ett årssammandrag av stiftelsens räkenskaper insändas till tillsynsmyndigheten för granskning. Vid avvikelser från lagens regler skall tillsynsmyndigheten kräva rättelse. Vid tveksamhet om tillämnad åtgärds lagenlighet rekommenderas därför att i förväg rådgöra med tillsynsmyndigheten.

Skatteregler

Jag har ansett den relativt utförliga beskrivningen över pensionsstiftelsens funktion vara nödvändig som bakgrund till redogörelsen för de för- och nackdelar, som är förknippade med alternativet. Beträffande förutsättningarna för arbetsgivarens avdrag vid taxeringen för gjord avsättning gäller förutom det självklara villkoret att för det beskattningsår då avsättning till pensionsstiftelse planeras det finns pensionsutfästelse, som berättigar till avdrag även att överföringen till pensionsstiftelsen gjorts senast den dag då arbetsgivarens deklaration skall ha avgivits (RN 1956 4:4 och RÅ 1977 ref 61). Självfallet finns det härutöver såväl kvalitativa som kvantitativa regler, som begränsar arbetsgivarens avdragsrätt. Jämförelse skall därvid göras med ”pensionsförmåner, som rymmes inom vad som är sedvanligt enligt allmän pensionsplan i fråga om arbetstagare med motsvarande uppgifter eller hans efterlevande” (anvisningspunkt 2 e st 1 till 29 § KL). Avdrag yrkas således enligt den s k huvudregeln upp till ett avdragstak vars storlek bestäms av aktuell ålder, kön, lön, uppgifter, tjänstetid och avtalad pensionsålder. Detta avdragstak kan ibland överstiga årslönen flera gånger om men avdraget skall reduceras med beaktande av tidigare tryggade pensionsförmåner.

Pensionsstiftelse, som inte har överskott jämfört med kapitalvärdet av de utfästelser som tryggas av stiftelsen eller som – vid överskott – inte under längre tid lagt avkastning till kapitalet, är fri från skatt utom kommunalt för inkomst av fastighet. Pensionsstiftelse är således nästan alltid skattefri för sin avkastning. Å andra sidan är arbetsgivaren endast skattefri för gottgörelse till den del den svarar mot avsättning för vilken arbetsgivaren inte beviljats avdrag. I alla andra fall är gottgörelse beskattningsbar. Detta betyder, att gottgörelsen blir beskattad även om den härrör från vinster på av stiftelsen avyttrade tillgångar, som skulle ha utgjort realisationsvinstskattefria belopp vid motsvarande innehav hos arbetsgivaren. Om valmöjlighet finns kan det därför vara fördelaktigt att arbetsgivaren och stiftelsen samarbetar i fråga om placeringar så att de ”skattefria” intäkterna i första hand inträffar hos arbetsgivaren medan pensionsstiftelsen placerar i tillgångar av annat slag där även återlån till arbetsgivaren mot marknadsmässig låneränta och betryggande (bankmässig) säkerhet kan vara ett alternativ.

Synpunkter på tillämpning

Pensionsstiftelsealternativets kanske främsta fördel är att det erbjuder en möjlighet att inom avdragsrättens ramar trygga frikretsares pension i valfri takt. Denna frihet finns inte i de allmänna pensionsplanerna vare sig planen tryggas genom försäkring i SPP eller via FPG/PRI-systemet. Däremot kan motsvarande frihet ordnas genom försäkring hos individualförsäkringsbolag, som givetvis även får meddela försäkringar inom skattelagens huvudregel, men om det gäller att trygga pension åt en medelålders eller äldre person, som tidigare inte fått sin pensionsfråga löst, kan det inge betänkligheter att inbetala ett så stort engångsbelopp till ett försäkringsbolag, som det här kan röra sig om. Avlider den person, som enligt huvudregeln fått sin pension tryggad hos försäkringsbolag i förtid eller i relativt sett låg ålder är ju de till försäkringsbolag inbetalda medlen till huvudsaklig del förlorade eftersom efterlevandepension vid huvudregeln är begränsad till planpensionsnivå. Denna nivå är betydligt lägre än ålderspensionsnivån, vilket vid huvudregelstillämpning omöjliggör rimlig familjegaranti.1 Risken att insatsen går förlorad finns inte i pensionsstiftelsealternativet. Tryggar stiftelsen pension åt person som avlider i förtid finns kapitalet kvar och kan användas för att trygga annan av arbetsgivaren utfäst pension eller användas för gottgörelse. I vissa fall kan det då bli nödvändigt att ansöka om utvidgning av stiftelsens ändamålsbestämning.

Det kan hävdas att här senast beskriven fördel med pensionsstiftelse uppvägs av sannolikheten att pensionstagaren blir onormalt gammal. Vad auktor revisor Sigvard Lövgren skrivit i Balans nr 6 om de stora talens lag är naturligtvis korrekt men levnadsår läggs relativt omärkligt till levnadsår och den pension, som årligen skall utbetalas föranleder oftast inga bekymmer medan den risk för plötsligt dödsfall, som alltid finns, naturligen måste verka bromsande på arbetsgivares benägenhet att teckna försäkring mot stor engångspremie. Risken finns att arbetsgivaren hellre underlåter att ordna viss anställds pensionering än att teckna en engångsbetald försäkring. Det är naturligtvis socialt olyckligt om pensionsfrågan inte löses och pensionsstiftelse utgör i här beskrivna situationer ett tilltalande alternativ.

Även successiv premiebetalning under lång tid enligt alternativregeln medför självfallet ofta lika högt eller högre ackumulerat belopp. Detta får dock inte leda till slutsatsen att detta medför samma nackdelar jämfört med stiftelsealternativet som vid engångsbetalning, men att problemet kamouflerats genom den utdragna betalningsperioden. I normalfallet har ju pensionsborgenären familj och genom att alternativregeln erbjuder stor flexibilitet beträffande försäkringsavtalsutformning inom den givna premiegränsen 35 %/25 % av lönen kan rimlig familjegaranti ordnas med avdragsrätt. Vid successiv betalning får avvägningen mellan försäkring/planpension/stiftelse i stället göras bl a utifrån de inledningsvis nämnda synpunkterna. Däremot kan ett i och för sig klokt beslut att teckna försäkring enligt alternativregeln senare komma att leda till ett otillräckligt skydd, p g a att avtalet träffats på för låg nivå jämfört med senare löner och senare behov. Pensionsstiftelseavsättning kan i sådant fall göras engångsvis för att fylla ut vad som brister jämfört med planpension, varefter pensioneringen kommande år återigen kan ordnas genom alternativregeln. Det är således möjligt – och ibland nödvändigt för att kunna trygga skälig pension – att saxa mellan olika alternativ. Vid tillämpning av huvudregeln t ex genom avsättning till pensionsstiftelse krävs då att värdet av vad som – oavsett alternativ – tidigare tryggats (tryggade fribrevsvärden) avräknas.

En annan fördel med pensionsstiftelsealternativet är den relativa frihet stiftelsealternativet erbjuder beträffande medelsplaceringen. Försäkringsbolagen är emellertid professionella förvaltare och det krävs därför ordentlig aktivitet från stiftelses sida för att resultatet skall bli märkbart bättre än vid placering i försäkringsbolag. Revisorerna har här genom sin förvaltningsrevision en viktig övervakande uppgift. Alltför många stiftelser har en inaktiv kapitalförvaltning. Det gäller att dra fördel av att pensionsstiftelser inte såsom försäkringsbolagen ålagts att placera viss del av nysparande (f n drygt 70 %) i stats- och bostadsobligationer.

Förmögenhetstillväxten kan förutom gottgörelse användas på två sätt. Den kan användas som säkerhet för av arbetsgivaren lämnade nya eller utökade pensionslöften. En god avkastning medför då att nyavsättningsbehovet minskar, d v s en kostnadsbesparing. Andra sättet tillväxten kan disponeras är för att säkerställa höjning av utgående pensioner.

Nackdel med pensionsstiftelse

En nackdel med pensionsstiftelsealternativet är att det som regel är olämpligt för att trygga utfästelser med riskmoment, som sjukpensionsutfästelser och familjepensionsutfästelser. Vid försäkring bygger sådana försäkringar ju på försäkringsbolagens riskutjämning inom stora kollektiv. Vid sjukdom eller dödsfall i relativt låg ålder räcker de avsättningar, som med skatteavdrag fått göras, inte till för att täcka den diskontinuerliga skuldökning, som därvid uppstår. Använder man sig av stiftelsealternativet bör därför dessa risker täckas upp genom försäkring inom ramen för vad som är sedvanligt enligt allmän pensionsplan. Inträffar dödsfall däremot i något högre åldrar kan ålderspensionskapital ursprungligen avsett för den avlidne däremot mycket väl räcka för en god familjepension och liknande resonemang kan föras beträffande sjukpension om man vill ta risken att spekulera i att eventuellt uppkommande sjukdom leder till tidigt dödsfall. I här senaste beskrivna situationer erbjuder pensionsstiftelsen en möjlighet till för arbetsgivaren inbesparade riskförsäkringspremier.

Inledningsvis nämnde jag att pensionsstiftelse inte bör trygga pension åt alla anställda. Skälet är att anställda utan reell möjlighet att påverka arbetsgivarens avsättningspolitik inte kan känna sig säkra på att avsättningar görs i tillräcklig utsträckning för att trygga lämnat pensionslöfte och även om så sker kan den anställde inte vara säker på att arbetsgivaren inte senare utställer pensionslöften till andra destinatärer utan motsvarande nyavsättning som säkerhet. Arbetsgivare, som överväger stiftelsealternativet för sina anställda, bör därför övertalas att i stället söka anslutning till allmän pensionsplan, eventuellt finansierad via FPG/PRI-systemet. Endast om arbetsgivaren vägrar gå med på plananslutning bör stiftelsealternativet komma i fråga för anställda utan reellt inflytande. I en sådan situation är det skydd pensionsstiftelsen erbjuder dock bättre än om ingen pensionslösning alls kommer till stånd.

Försäljning av rörelse

Avslutningsvis vill så jag något beröra den situation, som uppstår om anställd ägare med pension tryggad genom stiftelse säljer sitt bolag med rörelse. Säljaren kan då bl a välja mellan att alltjämt ha sin pension tryggad genom stiftelsen eller att likvidera den genom att via gottgörelse till bolaget köpa försäkring. Om säljaren – ibland enligt köparens önskemål – väljer stiftelsealternativet uppstår delvis samma osäkerhetssituation som beskrivits i föregående stycke. För att öka säkerheten kan man ansöka om ändring av stiftelsens stadgar så att stiftelsens förmögenhet i första hand föreskrives trygga före ändringen lämnade pensionslöften och vidare kan den tidigare ägaren/pensionsborgenären ta plats i stiftelsens styrelse som bolagets representant och därigenom både kontrollera och öva inflytande på stiftelsens förvaltning. Väljes att via gottgörelse köpa försäkring för stiftelsens förmögenhet bör försäkringen naturligtvis som gardering mot förmögenhetsförlust vid dödsfall helst tecknas efter andra tariffer än dem som gäller för allmän pensionsplan. Det är emellertid inte säkert att detta går. Arbetsgivare kan ju med avdragsrätt normalt endast teckna engångsbetalda ”stora” försäkringar efter planpensionsbestämmelser, men ett uttalande på sid 65 i prop 1976/77:48 ger stöd för tanken att planpensionsbestämmelserna inte behöver följas då det gäller försäkringar utöver annars avdragsgillt belopp, som tecknas med gottgörelsemedel. Det blir ju här fråga om en beloppsmässig kvittning, som inte innebär någon förstärkning av pensionsskyddet och enligt propositionsuttalandet bör sådan kvittning vara möjlig även beträffande huvuddelägare. Att avsättning till pensionsstiftelse måste följa planbestämmelserna motiveras av taxeringskontrollsynpunkter. Dessa synpunkter saknar bärighet då det gäller försäkring tecknad mot gottgörelse. Man uppnår ju i realiteten bara vad som skulle ha varit möjligt att få om försäkring löpande tecknats enligt alternativregeln. Det vore välkommet om någon som överväger att teckna försäkring med gottgörelsemedel ville söka förhandsbesked i här berörd fråga.

Anders Palm är pensionskonsult vid Skånes Handelskammare i Malmö