Redovisning: Detta är partialmetoden

(Figur: se Balans 8/1984 sid 19).

Många företag är tveksamma till Börskommitténs rekommendation om ändrad utformning av resultaträkningen. En förklaring kan vare osäkerheten inför partialmetoden. Förutom en bakgrund till Börskommitténs rekommendation förklarar Rolf Rundfelt i denna artikel innebörden av partialmetoden.

I december 1983 publicerade Näringslivets Börskommitté en rekommendation som bl a innehöll ett förslag till hur man skulle beräkna årets skattekostnad i resultaträkningen. Rekommendationen föregicks av ett omfattande arbete med att klargöra börsföretagens inställning. Ett viktigt argument för Kommittén var att närma sig internationell redovisningspraxis. Inledningsvis redogörs för en hearing som tyder på en ganska allmän uppslutning i USA bakom principen att belasta vinsten med full skatt. Majoriteten av svenska företag anser också att full skatt är att föredra. Minoriteten består dock av några av Sveriges största företag. Ett steg i arbetet att på sikt åstadkomma en enhetlig redovisningspraxis är att få dessa att enas om innebörden av den s. k. partialmetoden.

NBKs rekommendation

För en tid sedan ringde en bekymrad ekonomidirektör från ett större börsföretag upp: ”Förstår Du vad ni håller på med?” frågade han, ”vi har alltid uppfattat Näringslivets Börskommittés rekommendationer som rättesnören, men...”. Det han syftade på var förstås NBKs rekommendation om beräkning och redovisning av årets skattekostnad som publicerades i december 1983. Huvudrekommendationen där är att årets vinst skall belastas med ”full skatt” d v s normalt omkring 50 % av vinsten före skatt. Det här har påtagligt irriterat många företag. Det har lett till att man också ifrågasatt NBKs rätt att ge ut rekommendationer. ”Vem skall vi rätta oss efter egentligen – FAR, Bokföringsnämnden, Finansanalytikerna eller NBK?” Ytterligare en orsak till oenigheten om hur skatten skall beräknas har varit en osäkerhet om den amerikanska inställningen. Den torde emellertid ha undanröjts i samband med en hearing om ”deferred taxation” i slutet av april.

Hearing om deferred taxation

Den amerikanska bokföringsnämnden, FASB, har under många år uppmanats att ompröva den anvisning enligt vilken amerikanska företag måste belasta vinsten med full skatt. Dels har arbetet med beräkningarna uppfattats som betungande, särskilt för mindre företag, dels har under 80-talet de latenta skatteskulderna vuxit mycket kraftigt efter liberaliseringen av de amerikanska avskrivningsreglerna. I många företag överstiger den latenta skatteskulden 10 % av balansomslutningen vilket ungefär motsvarar vad ett svenskt företag skulle redovisa om hälften av de obeskattade reserverna betraktades som latent skatt.

I stora frågor brukar FASB låta berörda parter ge sina synpunkter på hur en ny anvisning skall se ut. Så skedde också denna gång. Under vintern och våren 1984 hörde drygt 400 företag, akademiker och revisionsbyråer av sig. Ett drygt 50-tal av dessa deltog i en hearing där de muntligen fick redovisa skälen bakom sina förslag. Resultaten överraskade många. Det övervägande flertalet stödde den gamla anvisningen med några mindre tekniska förändringar. De egentligen enda förespråkarna för en övergång till att belasta resultatet endast med den betalda skatten var de mindre företagen och deras revisorer. ”Kanske” sammanfattade FASBs ordförande Don Kirk debatten ”är det så att vi nu fått höra den tysta majoriteten”.

Möjligen tänkte han då på exempelvis GM, vars ekonomichef förklarade att han tidigare varit emot fullskattetänkandet. Nu hade dock företaget anpassat sig till gällande regler och en ändring skulle bara ställa till besvär. Andra däremot var mindre tystlåtna, särskilt företag, exempelvis de som levererar elektrisk ström, vars taxor är prisreglerade. De förde en intensiv (och framgångsrik) kampanj för att få den fulla skatten accepterad som en kostnad också fortsättningsvis och därmed kunna påverka taxenivån uppåt.

Det är nu sannolikt att USA inte kommer att överge fullskattemodellen. Svenska företag som vill tillämpa amerikanska redovisningsprinciper måste därför belasta årets vinst med full skatt.

NBKs legitimitet

På sina håll har det ifrågasatts om NBK bör försöka påverka utformningen av företagens årsredovisningar. Det överraskar därför att man borde vänta sig att företag hellre skulle följa rekommendationer utarbetade av en organisation där de själva är representerade än exempelvis FAR. Sannolikt glömmer man också att NBK står bakom den nuvarande utformningen av resultaträkningen. 1968 publicerades en rekommendation om företagens informationsgivning som senare, med mindre ändringar, ledde fram till aktiebolagslagens schema för resultaträkningen.

Vidare har NBK en stor fördel jämfört med både FAR och BFN. Det är en organisation som har till uppgift att diskutera börsföretagens informationsgivning. FAR och i än högre grad BFN ger ut rekommendationer som normalt vänder sig till alla företag. NBK har därigenom mycket lättare att ge ut rekommendationer som beaktar just storföretagens problem.

Samtidigt innebär avsaknaden av medel för att genomdriva rekommendationerna ett problem. I ännu högre grad än FAR är NBK beroende av att deras rekommendationer accepteras som ett självklart uttryck för god redovisningssed. I fråga om beräkningen av årets skattekostnad har det lett till en skrivning som är mindre precis än vad som hade varit önskvärt.

Ändra resultaträkningens utformning

När den nuvarande uppställningen av resultaträkningen infördes i slutet av 60-talet, innebar den ett stort framsteg jämfört med tidigare praxis. Idag har emellertid påtagliga brister gjort sig märkbara.

• Den är svår att förklara för utländska läsare.

• I resultaträkningen saknas ett mått för vinst efter skatt men före dispositioner.

• Beräkningen av olika nyckeltal kan inte baseras direkt på tal hämtade från resultat- och balansräkningarna.

Under 1983 arbetades inom NBK fram ett förslag till resultaträkning som minskar dessa brister. I förslaget kom definitionen av årets skattekostnad att spela en central roll. Valet föll så småningom på full skatt, som ansågs mest förenligt med såväl internationell (amerikansk) som svensk praxis. Till för några år sedan var det mycket ovanligt att svenska företag redovisade tal för räntabilitet, vinst per aktie och/eller soliditet som inte baserades på en fullskatteberäkning. Nu har läget ändrats något så tillvida att ett antal företag beräknar ett soliditetsmått där man bortser från latent skatt (det riskbärande kapitalets andel av balansomslutningen). Räntabilitet och vinst per aktie anges dock fortfarande nästan utan undantag efter full skatt. Undantagen, exempelvis Ericsson anger två mått, dels efter betald skatt dels efter full skatt.

Det fanns emellertid, också inom Kommittén, en kritik mot fullskattemodellen. För att förankra kommitténs beslut och för att snabbt vinna gehör för den nya rekommendationen gavs därför sekreteraren uppdraget att under våren 1983 besöka samtliga större företag. Det kan diskuteras om detta var den bästa lösningen på problemet att skapa en acceptabel rekommendation. Det finns en påtaglig risk för att inte alla åsikter kommer fram när man intervjuar varje företag för sig. Det är möjligt att, om alla företagen bjudits in till en hearing, deras inställning bedömts annorlunda. Å andra sidan hade det knappast varit möjligt att få en diskussion med så många personer inom företagsledningen. Nu ställde i flertalet företag både VD, ekonomidirektör och ytterligare någon person upp.

Av de 19 företag som besöktes var alla utom ett mycket positiva till NBKs initiativ att ändra resultaträkningens utformning och att standardisera beräkningen av nyckeltal. Däremot var oenigheten större när det gällde beräkningen av årets skattekostnad. Sex av de 19 företagen var klart negativa till förslaget om full skatt. Argumenten varierade något men ett genomgående tema var oron för den internationella reaktionen. Flertalet av de sex hade genomfört eller avsåg genomföra emissioner i utlandet. Om vinsten belastades med full skatt skulle det kunna minska utlandets intresse för de svenska aktierna. Andra argument som fördes fram var att man borde belasta resultatet med det diskonterade värdet av framtida skattebetalningar, osäkerheten om utvecklingen av amerikansk redovisningspraxis och önskemål om en förenkling av redovisningen.

Efter det att intervjuerna genomförts framkom tecken på att åtminstone tre företag, som förklarat sig stödja förslaget om full skatt, ändrat uppfattning.

Innebörden var att den tidigare klara majoriteten för full skatt försvunnit. Man beslöt därför att göra en ny undersökning av börsföretagens inställning, denna gång med hjälp av en skriftlig enkät som sändes till samtliga börsföretag. Denna besvarades av 83 företag. Av dessa var 75 % positiva till förslaget om full skatt, 20% negativa medan 5% var tveksamma.

NBKs dilemma

Utfallet av enkäten kom inte som någon överraskning. Trots allt uppfattar flertalet företag det som naturligt att räkna med full skatt. Invändningarna kommer främst från de stora multinationella företagen som är beroende av utlandet för sin kapitalförsörjning. Samtidigt är dessa ledande vad gäller god redovisningssed. Att ge ut en rekommendation utan dessa företags stöd framstod som oklokt. I den slutliga rekommendationen infördes därför ett alternativ till fullskattemetoden nämligen den s k partialmetoden.

Partialmetoden

Partialmetoden, som hämtats från Storbritannien, bygger på att företagen bara behöver belasta vinsten med de skatter som man säkert kommer att få betala, närmare bestämt inom tre år. Huruvida partialmetoden kommer att slå igenom i Sverige är ännu för tidigt att säga. Inget företag synes dock ha tillämpat den i 1983 års bokslut. Den har också kritiserats för att skapa osäkerhet. Hur stora skatter som kommer att betalas de närmaste tre åren är osäkert och måste uppskattas. Beroende på vilka antaganden som görs kan dessa uppskattningar leda till stora skillnader som försvårar jämförbarheten mellan företag. Detta, samt det faktum att skattekostnaderna kan variera kraftigt från år till år är den viktigaste orsaken till varför finansanalytiker i allmänhet är skeptiska till partialmetoden.

Argumentet bakom partialmetoden är att man får ungefär samma resultat som om man diskonterar de framtida skattebetalningarna. Eftersom diskontering är en etablerad metod för värdering inom ekonomisk teori framstår partialmetoden i förstone som den teoretiskt riktigaste metoden. Haken med detta resonemang är att vi med få undantag inte använder diskontering för värdering av andra tillgångar eller skulder. De värden som anges i balansräkningen styrs i stället av andra principer – försiktighet, kongruens o s v. Det kan därför hävdas att partialmetoden passar bättre i ett system för nukostnadsredovisning där man eftersträvar en ekonomiskt riktig värdering av samtliga tillgångar och skulder.

Den praktiska innebörden

Brittiska erfarenheter tyder på att företag i allmänhet sätter ett likhetstecken mellan partialmetoden och betald skatt. Det är sannolikt att det också gäller svenska företag. Det finns dock en viktig skillnad mellan Sverige och flertalet andra länder. En stor del av våra skattekrediter är knutna till fonder för vilka det föreligger en skyldighet att deponera minst ett belopp motsvarande skattekrediten på ett räntelöst konto i Riksbanken.

Enligt Börskommitténs uppfattning är det fel att bortse från att dessa depositioner i praktiken är att betrakta som en skattebetalning. Innebörden av detta är att man vid den praktiska tillämpningen av partialmetoden bör addera årets betalda skatt och 50 % av årets fondavsättningar.

Det finns ett mycket starkt intresse bland börsföretagen för en ökad standardisering av vinstredovisningen. Det finns också önskemål om en förenkling av resultaträkningen. Där slutar emellertid enigheten. När det gäller kärnfrågan, hur årets skattekostnad skall beräknas, står två block mot varandra – ett som förordar full skatt och ett som bara vill räkna med den betalda skatten.

I redovisningssammanhang är den här situationen inte unik. Särskilt inom IASC, den internationella redovisningsorganisationen, förekommer det relativt ofta att man ger ut redovisningsrekommendationer som innehåller två alternativ. Förhoppningen är att det efter en tid skall vara möjligt att ena sig kring ett av dessa.

Självfallet vore det dock en stor fördel om det ginge att uppbringa enighet kring ett förslag. Mot bakgrund av försämringen av lagernedskrivningsmöjligheterna, temporära ”vinstindragningar” liksom vinstdelningsskatten är det sannolikt att fondavsättningarnas andel av bokslutsdispositionerna kommer att öka de närmaste åren. Det medför att skillnaden mellan att beräkna årets skattekostnad enligt fullskattemetoden och partialmetoden inte torde bli särskilt stor. Ett första steg mot en ökad jämförbarhet vore om man kunde enas om innebörden av partialmetoden som den beskrivits ovan. Årets skattekostnad skulle då normalt beräknas som årets betalda skatt plus 50 % av avsättningen till de fonder som är förenade med skyldighet att deponera medel i Riksbanken. I undantagsfall skulle det därutöver kunna bli aktuellt att inkludera sådan skatt som är hänförlig till årets verksamhet men som kommer att betalas först något av de närmaste åren. Börskommittén kommer närmast att undersöka om det finns förutsättningar för att en sådan lösning skulle bli allmänt accepterad.

Rolf Rundfelt, ekonomie doktor vid Sveriges Industriförbund och sekreterare inom Näringslivets Börskommitté.