En arbetsgrupp inom Svenska Dataföreningen har sedan 1981 studerat frågor rörande konsultupphandling. Arbetet har nu resulterat i en rapport med förslag till standardavtal och allmänna bestämmelser för konsultuppdrag.
Gert Persson, teknisk direktör vid Datainspektionen informerar i denna artikel om några väsentliga punkter i rapporten.
De klassiska systemområdena ADB-system, kommunikationssystem, kontorssystem och arkivsystem kan inte längre särskiljas. De använder samma systemtekniker därför att systemleverantörerna inte längre ”håller sig” till sina ursprungliga områden och att renodlade ”leverantörer” resp ”användare/kunder” inte längre förekommer. Jag skall ta upp detta förhållande närmare eftersom det på ett radikalt sätt förändrat förutsättningarna för spelet och de olika aktörerna på ”informationsteknologimarknaden”, bl a (t o m kanske främst) för datatjänsteföretagen.
Produkt-/tjänste-indelning
En analys av informationsteknologiområdet, med utgångspunkt i de produkter och tjänster som produceras, visar att det kan indelas i följande ”sektorer”:
1) Baskomponenter; d v s elektroniska komponenter (t ex mikroelektronik), elmotorer, mekaniska byggelement o dyl.
2) Systemkomponenter; d v s sammansatta enheter för avgränsade funktioner såsom printrar, terminaler, skivminnesenheter o dyl som ingår i ”system” för olika tillämpningsområden.
3) Informationsbehandlingssystem; sammansatta av systemkomponenter och de leverantörs- och/eller utrustningsspecifika systemprogramvaror som erfordras för systemets totala funktion, exempelvis datorsystem, kontorssystem o dyl.
4) Programvaruprodukter; varmed menas på olika sätt och för olika ändamål ”paketerade” programvaror.
5) Kommunikationssystem; för dataöverföring, informationsförmedling, konferenssystem, EFT o dyl.
6) ADB-tjänster; d v s den ”klassiska” och utbyggda, marknadsanpassade servicebyråfunktionen.
7) Konsulttjänster; från rådgivning till ”produkt”- och/eller ”funktions”-ansvar.
8) Informationsförsörjning; d v s insamling, tillhandahållande och distribution av information/data t ex med hjälp av olika slags databaser.
Det är knappast ens av akademiskt intresse att söka definiera dessa sektorer närmare. De överlappar varandra i större eller mindre grad genom att ”leverantörer” inom en sektor ofta är ”leverantör” också inom någon eller några andra sektorer och samtidigt ”kunder/köpare” av produkter och tjänster inom andra.
Nåväl, sådana överlappningsfenomen är naturligtvis inte något helt artfrämmande inom andra marknader. Informationsteknologiområdet synes däremot, vad gäller graden av symbiotiska förhållanden, vara unikt. Detta skapar civilrättsliga och avtalsmässiga problem, svårigheter att definiera och utkräva ansvar och en svag ställning för den slutlige konsumenten/köparen. Situationen blir förvisso inte enklare av att den ”yttersta konsumtionsvaran”, informationen, och många av de produkter och tjänster som omger den är immatriella företeelser.
De åtta sektorerna ovan kan kompletteras med ytterligare två, nämligen
9) Teknisk service; d v s underhåll av (främst) maskinvaror som serviceföretaget inte självt konstruerat, och/eller marknadsfört.
10) Offentliga myndigheter; som, i varje fall i Sverige, under senare år i allt högre grad ägnar sig åt kommersiell (myndighetsfrämmande?) verksamhet inom flera av sektorerna.
Avtalsområden
Bl a de förhållanden som analysen i avsnittet ovan visar på (utdrag ur artikeln ”Informationsteknologiområdet – dess utveckling och inverkan på ADB-tjänsterna” i Nordisk DATA-Nytt nr 3/1984) gör att avtalsfrågor inom ADB-området har en utomordentligt stor vikt. Det som är oklart i rättsläge och rättspraxis måste kompenseras med fungerande avtal.
Följande avtalsområden kan särskiljas:
A. ”AVTAL 8X”
”Större” datorsystem, inkl dessas systemprogramvaror, samt leverantörsspecifika tillämpningsprogramvaror.
B. ”SDA XX”
”Smådatorer”, inkl dessas systemprogramvaror, samt leverantörsspecifika tillämpningsprogram.
C. PROGRAMVARUPAKET
samt leverantörs- och utrustningsoberoende programvaror oavsett ”datorstorlek”.
D. KONSULTTJÄNSTER
inkl utveckling av ”custom design” programvaror och modifieringar av standardpaket.
E. ADB-SERVICE
varmed menas ”traditionella” servicebyråtjänster.
F. INFORMATIONSFÖRSÖRJNING
d v s tillhandahållande av information/data ur nationella eller internationella databaser samt därmed sammanhängande databearbetningar.
Till dessa sex avtalsområden skulle kunna läggas ett sjunde, nämligen UTBILDNING. Utbildningstjänster som affärsidé har fått en påtagligt ökande omfattning. Tidigare har dessa tjänster normalt levererats i anslutning till leverans av produkter och tjänster inom de andra områdena. Numera finns däremot ett flertal företag på marknaden som har datautbildning som huvudsakligt verksamhetsområde. Därigenom blir även avtalsfrågorna inom denna sektor av intresse.
Inom flera av sektorerna har utformats mer eller mindre väl fungerande och använda ”standardavtal” som reglerar sådana allmänna villkor som bör ingå i enskilda avtal om produkter och/eller tjänster. Inom områdena A och B finns statskontorets standardavtal, AVTAL 80, smådatoravtal SDA 82 vilka samtliga genomgår omarbetningar f n. På servicebyråsidan finns SEBROs allmänna bestämmelser. Betr programvarupaket finns ingenting ”standardiserat”, men väl en vildvuxen flora villkor och bestämmelser som utformats ensidigt av leverantörer. Samma förhållande råder inom konsultområdet och informationsförsörjningsområdet är ännu så nytt att en konvergens är svår att se.
Denna artikel skall endast omfatta området konsulttjänster.
Avtalsarbete på konsultområdet
Svenska Dataföreningen (SDF) har under många år direkt eller indirekt medverkat till att få till stånd avtal som på ett balanserat sätt reglerar förhållanden mellan säljare och köpare inom ”dataområdet”. Ett av motiven för sådana är givetvis att söka minska arbetet för såväl köpare som säljare med tråkiga formalia så att de kan koncentrera sitt arbete vid avtalsutformningen på materiellt viktiga förhållanden, beskrivning av uppdrag o dyl.
Under årens lopp har från flera håll framhållits att ett område som, kanske mer än något annat, erfordrar insatser av detta slag är anskaffning av konsulttjänster. Skälen till detta är flerfaldiga. Dels är konsulttjänster till sin natur svårdefinierade, dels är ett konsultansvar en verbalt svårfångad immateriell ”produkt/tjänst” och dels befinner sig presumtiva köpare nästan alltid i ett kunskapsmässigt underläge i förhållande till säljarna. Till detta kommer att ”dataområdet” är mångfacetterat och att kund/leverantör-relationer inom detta område är oklara.
SDF uppdrog 1981 åt en arbetsgrupp att
(a) studera frågor rörande konsultupphandling
(b) sammanställa en rapport från dessa studier, samt
(c) pröva möjligheterna att utarbeta förslag till ett ”standardavtal” för konsultuppdrag enligt den modell som representeras av t ex AVTAL 80.
Arbetet skulle bedrivas i projektform. Projektet kallas konsultupphandlingsprojektet.
Projektgruppen fann relativt snart bl a att det är svårt att finna någon klar praxis i ansvarsfördelningen mellan säljare/leverantör och beställare/kund inom detta område. SDF beslöt därför att i samarbete med försäkringsbolaget Skandia ge ett finansieringsanslag till Institutet för Rättsinformatik (IRI) vid Stockholms universitet så att institutet skulle kunna genomföra en vetenskaplig undersökning av området. IRIs undersökningar, som genomförts av juridikforskaren Ulf Hansson med professor Peter Seipel som handledare har redovisats i två rapporter; dels ”En problemgenomgång” (IRI 1983:2), dels ”Praktiska inblickar” (IRI 1983:5). Rapporterna visar bl a att dessvärre erbjuder svensk rättspraxis ingen möjlighet till en konkret rättslig analys av konsultansvaret på ett sätt som var arbetsgruppens förhoppning. IRIs undersökningar har dock varit av stort värde för arbetet.
SDFs arbetsgrupp har nu sammanställt en rapport ”konsultupphandling”. Den finns dock, av skäl som framgår av det följande, endast i ett mindre antal exemplar och sprids f n inte.
Inom Datakonsultföreningen har pågått ett motsvarande arbete, vars målsättning uppges främst vara att ta fram gemensamma allmänna avtalsvillkor för föreningens medlemmar.
Samtal pågår mellan Svenska Dataföreningen och Datakonsultföreningen i avsikt att söka samordna utvecklingsarbetet på avtalsområdet och pröva möjligheterna att åstadkomma ett s k förhandlat standardavtal.
Med hänsyn till de pågående diskussionerna, vilka förväntas vara avklarade när detta läses, eller i varje fall ha övergått i förhandlingar om det materiella innehållet, vill jag för dagen inte lämna ut innehållet i rapporten eller delar av den. Målsättningen är att förhandlingarna skall vara avslutade i början av september 1984. Resultatet kan bli antingen ett gemensamt ”standardavtal” eller ensidiga rekommendationer från föreningarna till sina resp medlemmar.
SDF-rapportens, från materiella utgångspunkter, väsentligaste del är ett förslag till ”standardavtal” (DAKA-84) jämte allmänna bestämmelser för konsultuppdrag (ABDAKA-84). Den innehåller därutöver tio kapitel text som ger en bred översikt över allt som har med upphandling av konsultuppdrag att göra. Det finns i textavsnitten även många råd och anvisningar för de mindre erfarna på detta område.
Exempel på punkter i ett ”standardavtal”
Såsom framgått av det tidigare får inte SDF-rapporten en större spridning förrän förhandlingarna med Datakonsultföreningen är avslutade. Den föreslagna avtalsutformningen och allmänna villkoren/bestämmelserna kan givetvis komma att förändras under förhandlingarna. Jag vill därför endast ytligt beröra några, från SDFs utgångspunkter, väsentliga punkter i dessa.
Avtalet består av ett mycket enkelt formulär (kallat DAKA-84) som parterna undertecknar jämte allmänna bestämmelser (kallade ABDAKA-84) och övriga bilagor, förtecknade i formuläret. Sådana väsentliga bilagor är
uppdragets omfattning
etappindelning och tidplaner
förteckning över projektledare och övriga kontaktpersoner
förteckning över underkonsulter
specifikation över undantag från ABDAKA-84
ersättningar och särskilda betalningsvillkor
viten
försäkringar och säkerheter
förfarande vid tvist
Exempel på innehållet i paragrafer som bör finnas i de allmänna bestämmelserna och på ett ”standardmässigt sätt” reglera förhållanden mellan köpare och säljare av konsulttjänster är:
* Konsultens oavhängighet
En konsult skall vara fri från sådana ekonomiska relationer till leverantörer och andra som kan påverka hans arbetsinsatser. Sådana relationer kan naturligtvis inte helt undvikas, men om de finns så skall konsulten ha en skyldighet att redovisa dem för beställaren.
* Undersöknings- resp upplysningsplikt
Såväl beställaren som konsulten skall utse ansvariga projektledare med rätt att fatta för resp part bindande beslut. Beställaren skall lämna de underlag som erfordras för uppdragets genomförande.
Konsulten är skyldig att ta de initiativ som kan behövas för att även i övrigt erhålla erforderliga kunskaper och förståelse för uppdraget och dess fullgörande. Beställaren är skyldig att på konsultens begäran lämna sådana upplysningar som erfordras för förståelse och fullgörande av uppdraget.
* Anlitande av underkonsult
Konsult ansvarar för underkonsults arbete som för sitt eget. Beställarens medgivande erfordras dock i vissa fall för att viss underkonsult skall få anlitas.
* Ansvar
Denna paragraf, som avser klarlägga ansvarsförhållanden, garantiåtaganden, skadeståndsskyldigheter, o dyl kommer säkert att diskuteras mycket varför jag inte vill gå in på detaljer i innehållet i detta sammanhang.
* Äganderätt och nyttjanderätt
Här regleras beställarens och konsultens rätt till system, program, dokumentation, till uppfinningar m m.
* Olika ersättningsformer kommer att behandlas för att undvika de mängder av dubbelarbete som idag sker på grund av att inga normer finns i detta avseende.
Avslutning
Det existerar f n en mängd olika handlingar, benämnda avtal, som behandlar förhållanden mellan köpare och säljare inom datakonsultområdet. Att olika avtal finns med avseende på de olika uppdrag de gäller är naturligt. Att olika avtalskonstruktioner finns beroende på de olika konsultroller – rådgivare, huvudentreprenörer, underentreprenörer, resursförstärkning – de omfattar är försvarligt. Tyvärr ger de dock – i den mån de överhuvudtaget är klargörande, eller ens vägledande, vid en tvist – sällan köparen av konsulttjänster någon stark ställning. Ansvarsförhållanden mellan konsulter och beställare är ett – i varje fall från beställarens utgångspunkter – oklart och underutvecklat område. Detta är förklarligt men knappast naturligt eller försvarligt.
De konsultavtal som finns innehåller dessutom ofta samma saker men på olika sätt; mödosamt utformade (repeterade) vid ett stort antal tillfällen. Detta förorsakar att en mängd kvalificerade resurser åtgår till ”formalia”. De kan utnyttjas bättre.
Det finns således många skäl att söka normalisera förhållandena inom detta område. Målsättningen är att skapa ett s k förhandlat standardavtal som på ett balanserat sätt reglerar allmänna förhållanden mellan säljare och köpare på området och som kan få en
bred förankring,
bred spridning,
stor användning och vara till
verklig praktisk nytta.
Gert Persson, teknisk direktör vid Datainspektionen