Debatt: Skatter, finansiella nyckeltal och svårbegripliga årsredovisningar

I en analys måste man mäta skattekostnad och skatteskuld på ett konsistent sätt. Upplösning av obeskattade reserver måste alltså ses som intäkt respektive skuldökning, varvid även de dolda reserverna påverkas.

Det är förvånande att Sigurd Hansson (Balans 4/84) underlåter att framhålla detta, påtalar professor Sven-Erik Johansson i denna artikel där han också kommenterar John Hellmans (Balans 4/84) synpunkter på resultaträkningens begriplighet. Sven-Erik Johansson frågar om en vinst blir mer manipulerad om samtliga kostnader belastat den än när så inte skett.

Balans har erbjudit mig att kommentera Sigurd Hanssons artikel ”Obeskattade reserver innebär inte något risktagande” och John Hellmans artikel ”Skattelagarna skall inte vara hinder för den goda redovisningsseden” i Balans 4/1984. Detta gör jag gärna bl a för att korrigera vissa oklarheter och möjliga missförstånd av mina tidigare artiklar (Balans nr 1 och 3 1984) och Näringslivets Börskommittés (NBKs) rekommendationer om resultaträkningens utformning och beräkningen av finansiella nyckeltal. Utrymmet medger ej någon fullständig kommentar till de två artiklarna.

Sigurd Hanssons två huvudteser är:

1. Obeskattade reserver innebär inget risktagande.

2. Värderingen av latenta skatteskulder i en räkenskapsanalys bör anpassas till analysens syfte och de obeskattade reservernas karaktär.

Dessa teser är knappast kontroversiella. De står i varje fall i överensstämmelse med de synpunkter jag själv har framfört i flera olika sammanhang tidigare, bl a i min artikel i Balans 3/84 och i min senaste bok, Företagets lönsamhet, finansiering och tillväxt (Studentlitteratur, 1983). Där poängterar jag att en företagsledning av riskskäl normalt inte har någon anledning att sätta en övre gräns för tillåten storlek av latenta skatteskulder (eller andra helt räntefria skulder). Det är endast om genom bokslutsdispositioner uppskjutna skatter placeras i tillgångar med negativ förräntning, som det vore fördelaktigare att betala skatt istället för att uppskjuta den.

Vid irrationellt skattetänkande kan det förvisso vara allt annat än riskfritt att skapa obeskattade reserver. Jag tänker härvid på företag med en sådan aversion mot att betala skatt att de enbart av skatteskäl gör investeringar i lager, fartyg etc, d v s för att få skattemässigt ned- respektive avskrivningsunderlag. Risken ligger här i de skattebetingade investeringarna. Bl a inom rederibranschen kan vi finna exempel på dylika risker.

Krav på konsistens

Beträffande NBKs rekommendation om mätning av skattekostnad och latent skatteskuld framför Sigurd Hansson följande synpunkt: ”Beräkning av vinst per aktie – främst från aktieägarsynpunkt – syftar främst till att ge underlag för bedömning av framtida utdelningstillväxt, d v s av beskattad vinst. Jag ser ingen anledning till att man nödvändigtvis skall behandla frågan om latent skatt på samma sätt som när man skall bedöma något helt annat, nämligen företagets förmåga att överleva förluster.”

Han försummar emellertid att understryka att man i en analys för ett givet syfte måste mäta skattekostnad och skatteskuld på ett konsistent sätt. Faran av inkonsistens illustrerar han själv i sin artikel – dock utan att göra läsaren uppmärksam härpå. Detta sker i analysen av alternativa soliditetsmåtts lämplighet för att bedöma överlevnadsmöjligheter vid varaktig förlust. Analysen avser fyra olika företag, bl a Guldfynd, som i bokslutet för 1982 redovisade:

Två alternativa soliditetsmått jämföres:

1. Soliditet I inkl 50 % av obeskattade reserver varvid justerat eget kapital (EK I) = 0,5 × 156 + 25 = 103

2. Soliditet II inkl 100 % av obeskattade reserver varvid justerat eget kapital (EKII)= 156 + 25 = 181

Överlevnadsanalysen sker med utgångspunkt från en antagen årlig förlust (före bokslutsdispositioner) av 13,6 och en antagen betald skatt av 0. Härvid divideras EK I och EK II med 13,6. Enligt mätmetod I kan då företaget överleva 7,6 år vid den antagna varaktiga förlustsituationen och enligt metod II i 13,3 år. Slutsatsen blir att metod II är lämpligast. Men Sigurd Hansson glömmer att informera läsaren om att detta beror på att det är endast vid denna metod som han i sin analys mäter skattekostnad och skatteskuld på ett konsistent sätt. Vid metod II behandlas genom bokslutsdispositioner uppskjutna skatter som realiserade skattevinster och likställs med eget kapital. Endast betald skatt beaktas vid beräkning av resultat före bokslutsdispositioner men efter skatt. Vid upplösning av obeskattade reserver blir denna skatt noll. Förlusten före och efter skatt blir densamma.

Anledningen till att metod I ger ett annat resultat beträffande överlevnadsmöjligheterna är att Sigurd Hansson utgått ifrån att skattekostnaden även vid denna metod är noll. Han har med andra ord ej beaktat att när genom bokslutsdispositioner uppskjutna skatter betraktas som kostnad respektive skuldökning måste upplösning av obeskattade reserver betraktas som intäkt respektive skuldminskning för att resultat- och balansräkning skall hänga ihop. Om så sker och de förluster som svarar mot upplösning av dolda reserver halveras (vid antagen skatt av 50 %), ger metod I samma information som metod II om Guldfynds överlevnadsmöjligheter. Det är mycket förvånande att Sigurd Hansson underlåter att framhålla detta, i synnerhet som han hänvisar till och utförligt refererar min artikel ”Skattekrediter, soliditetsmått och kreditrisk” i Affärsvärlden 25/26 1976. Där illustrerar jag med ett enkelt exempel att en riskanalys måste leda till samma slutsatser oberoende av om soliditetsmått I eller II används. Detta förutsätter emellertid att analysen görs på ett sådant sätt att resultat- och balansräkning hänger ihop. Detta tycker jag är ett rimligt krav att ställa på en räkenskapsanalys. Att jämföra en metod där detta krav uppfylls med en annan metod där det inte uppfylls är inte särskilt meningsfyllt. Det är uppenbart att en metod som uppfyller konsistenskravet är bättre än en metod som inte gör det.

Exempel på konsistent analysmodell

I en integrerad analys av företagets räntabilitet och finansiering med beaktande av skattekrediternas särdrag från risksynpunkt brukar jag själv föredra att arbeta med nedanstående modell.

Av denna formel framgår tydligt att skattekreditfinansiering ger ett positivt bidrag till räntabiliteten på eget kapital så länge RT är större än noll. Fördelen av skattekrediterna är beroende av hur de används och förräntas inom företaget. Formeln visar också att den finansiella risken av skuldsättning primärt är beroende av får och därtill knutna räntekostnader.

NBK rekommenderar att Sr/E redovisas som ett nyckeltal för bedömning av företagets finansiella risk. SK/E ingår emellertid ej bland föreslagna nyckeltal. I stället rekommenderas att SK behandlas såsom ej räntebärande rörelseskulder och avräknas mot totala tillgångar vid beräkning av sysselsatt kapital och räntabiliteten härpå. Detta är ett ganska radikalt grepp som ”marknaden” kanske är tveksam till att acceptera med hänsyn till att sysselsatt kapital för internt bruk beräknas utan avdrag för skattekrediter.

Fördelen härmed är att det RT-mått, som härvid erhålls, är direkt jämförbart med RSr. Räntabiliteten på sysselsatt kapital (efter avdrag för SK) måste överstiga genomsnittlig ränta på räntebärande skulder för att denna skuldsättning skall ha en positiv effekt på räntabiliteten på eget kapital.

Betald och full skatt kan ge samma räntabilitet

Det kan vara av intresse att göra en jämförelse mellan av NBK föreslagna nyckeltal och motsvarande nyckeltal vid förutsättningen att obeskattade reserver betraktas som eget kapital och skattekostnaden mäts i överensstämmelse härmed, d v s på basis av ”betald skatt”. Jag utgår ifrån en balansräkning med totala tillgångar av 1.450 finansierade enligt nedan:

Resultaträkningen antas ha följande utseende (i sammandrag):

Den nominella skattesatsen antas vara 50 %. Nyckeltalen enligt NBKs rekommendationer blir följande:

I:a Räntabilitet e s på eget kapital

60-30 / 0,5 × 400 + 100 = 10 %

I:b Räntabilitet f s på sysselsatt kapital

120 / 1450 - (450 + 0,5 × 400) = 15 %

I:c Räntebärande skulder/eget kapital (EK 1)

500 / 0,5 × 400 + 100 = 1 2/3

Den genomsnittliga låneräntan är (60/500=) 12 %.

Sambandet mellan de olika måtten är:

10 =(1-0,5)[5+(15-12) 1 2/3]

Om obeskattade reserver i sin helhet betraktas som eget kapital och enbart den betalda skatten betraktas som skattekostnad och samtidigt sysselsatt kapital beräknas utan avdrag för skatteskulder, erhålls följande nyckeltal:

II:a Räntabilitet e s på eget kapital

60-15 / 400 + 100 =9 %

II:b Räntabilitet f s på sysselsatt kapital

120 / 1450-450 =12 %

II:c Räntebärande skulder/eget kapital (EK II)

500 / 400 + 100 =1

Den faktiska skattesatsen blir 15/60= 25 %. Räntabiliteten på sysselsatt kapital sammanfaller med genomsnittlig låneränta (12 %).

Sambanden mellan de olika måtten blir följande:

9 = (1-0,25) [[12+ (12-12)1]

Vid alternativ II erhålls således lägre räntabilitet på eget och sysselsatt kapital, lägre skattesats och lägre skuldsättningsgrad. Vi skall här endast analysera skillnaden mellan REI = 10 % och REII = 9 %.

Förhållandet mellan REI och REII beror på hur relationen mellan skattemässiga bokslutsdispositioner enligt resultaträkningen och obeskattade reserver enligt balansräkningen förhåller sig till REI1. REI är således i vårt exempel 10 %. Bokslutsdispositionerna (30) är mindre än 10 % av de obeskattade reserverna (400). Då blir REII mindre än REI. Om bokslutsdispositionerna uppgått till 40 = 10 % av de obeskattade reserverna (400), skulle REII också blivit 10 %. Om bokslutsdispositionerna varit mer än 40, hade REII överstigit REI. REII kan således både vara större och mindre än REI och under vissa specifika förutsättningar sammanfalla.

RE-måttet är opåverkat av ”årets” bokslutsdispositioner men påverkas av den avkastning som användningen inom företaget av skattekrediter genererar. Det är som regel stabilare och därmed ”prognosvänligare” än REII-måttet, som är mycket känsligt för den relativa storleken av ”årets” bokslutsdispositioner. Större stabilitet kan vara en viktig egenskap när syftet med historisk räkenskapsanalys är att erhålla underlag för framtidsprognoser. Jag nämner detta för att exemplifiera en typ av kriterier som det kan vara ändamålsenligt att tillämpa vid val mellan olika redovisningsmässiga mätmetoder och mått. Om syftet med analysen är att bedöma ett företags förmåga att bära förluster, är emellertid de båda metoderna likvärdiga.

Lagens terminologi måste respekteras

John Hellman framför bl a följande kritik mot NBKs förslag till ny resultaträkning m m.

1. Bokslutsdispositioner borde betecknas som ”vinstdispositioner” och inte som kostnader – intäkter.

2. Bokslutet görs så komplicerat att det knappast kan vara förenligt med god redovisningssed och därmed ej med bokföringslagen.

3. Rekommendationen syftar bl a till att hålla nere kraven på utdelningar, skatter och löner.

Innebörden av punkt 1 är att Hellman kritiserar NBK för att använda den terminologi som är föreskriven i gällande civillagstiftning och respektera den innebörd av ”vinstdisposition” som aktiebolagslagen föreskrivit. Det är lätt att bära en kritik mot att man föredrar att följa gällande lag i stället för att bryta mot den. Personligen fick jag av min vördade lärare, professor Albert ter Vehn, lära mig vikten av terminologisk konsekvens och entydighet i det juridiska regelsystemet för aktiebolagens årsredovisningar. Kaos uppstår, om grundläggande termer som eget kapital, vinstdisposition, utdelningsbara medel o s v i årsredovisningarna används i skiftande och i förhållande till aktiebolagslagen avvikande betydelse.

Hellmans kritik riktar sig således egentligen mot gällande rättssystem för årsredovisningar. NBK har valt att försöka arbeta inom ramen för detta system. Jag har tidigare deklarerat att jag är positivt inställd till en skilsmässa mellan bokslut och deklaration. Hellman ifrågasätter om denna deklaration är ärligt menad, emedan jag gör den prognosen att det tar mycket lång tid att genomföra erforderliga ändringar i civil- och skattelagstiftning och att det t o m är osäkert om de överhuvudtaget kan genomföras.

Jag är lätt förvånad över att John Hellman ifrågasätter att jag inte menar vad jag säger. I sakfrågan vill jag tillägga att den lösning som jag personligen mest tror på för att eliminera skattelagarnas olyckliga styrning av redovisningen är att bolagsbeskattningen slopas.

Redovisningens komplexitet beroende av verklighetens

Jag övergår så till en diskussion om resultaträkningens komplexitet (punkt 2). John Hellman ifrågasätter om det kan vara förenligt med god redovisningssed att presentera en så komplicerad resultaträkning som den NBK rekommenderar. Han menar att NBK borde ha ”insett att man här kan komma i konflikt med bokföringslagen”. Detta är ju en nog så allvarlig anmärkning mot NBK och dess kompetens. Jag räknar inte med att kunna påverka John Hellmans uppfattning om NBKs förslag men vill ändå redovisa följande synpunkter.

* Utgångsläget är att redan den i bokföringslagen föreslagna modellen för resultaträkning är komplicerad och svårtillgänglig för icke-redovisningsexperter. Detta är en ofrånkomlig konsekvens av ambitionen att redovisa ett resultat opåverkat av bokslutsdispositioner och inom ramen för befintligt rättssystem med dess koppling mellan redovisning och beskattning söka redovisa ett resultatmått, som står i bättre överensstämmelse med företagsekonomiska principer för resultatmätning än resultatmåttet på sista raden av resultaträkningen. Härigenom har redovisningens informationsvärde förbättrats men till priset av ökad komplexitet.

* Den verklighet som redovisningen skall spegla har blivit alltmer komplicerad. Det torde räcka med att erinra om internationella koncerner som blir allt fler, mer omfattande och komplicerade, valutaförändringar, ökad frekvens av köp och försäljningar av dotterbolag och intressebolag, sale- och lease-back-affärer och andra avancerade finansiella transaktioner. Jag vågar hävda att koncernredovisningarna för våra multinationella företag idag är extremt komplicerade och kraven på kunskap hos den, som skall förstå dem ordentligt, är synnerligen stora. Den redovisningshandling, som normalt betraktas som den lättillgängligaste, nämligen finansieringsanalysen, innehåller poster, som till följd av den kombinerade effekten av ändrade valutakurser och förändringar i koncernstrukturen, är extremt svåranalyserade. Detta beror inte på att man använder onödigt komplicerade redovisningsmetoder. Det är tyvärr verkligheten som är komplicerad. ”Enkelheten behöver inte ... alls stå i strid med verkligheten”, säger John Hellman. Detta påstående måste grundas på en starkt förenklad verklighetsuppfattning. Verkligheten blir enklare, men för den skull inte enkel, om kopplingen mellan redovisning och beskattning försvinner. Liksom om bolagsskatten försvinner.

* Företagen som utnyttjar och är rapporteringsskyldiga till internationella kapitalmarknader, ställs inför krav att anpassa sin redovisning till internationell praxis. Detta innebär en ytterligare komplikation.

* Nu gällande redovisningspraxis ställer mycket stora krav på kunskaper hos den som helt skall förstå och kunna utnyttja årsredovisningar för våra stora internationellt verksamma börsbolag. Endast de civilekonomer, som valt redovisning och finansiering som specialistområde eller på annat sätt förvärvat motsvarande kunskaper, har möjlighet att någorlunda hyggligt begripa innebörden av samtliga poster i redovisningshandlingarna. Enligt min erfarenhet som lärare och tentator är bokslutsdispositioner och obeskattade reserver ofta inte de största stötestenarna för studenter, som skall analysera börsföretagens koncernredovisningar. Om en årsredovisning, som inte till alla delar förstås av ekonomer utan specialistutbildning, skulle uppfattas som stridande mot god redovisningssed och därmed mot bokföringslagen, ja, då vore årsredovisningarna för samtliga våra större internationella koncerner olagliga. Ofrånkomligen ökar kraven på specialistkunnande inom redovisningsområdet, när företagens struktur, transaktioner och omvärld blir mera komplexa.

* NBKs modell för resultaträkning innebär förvisso ingen förenkling utan motsatsen. Men är det inte något onyanserat att såsom John Hellman hävda att man just genom de föreslagna förändringarna gör redovisningen så komplicerad att dess laglighet bör ifrågasättas? Det kanske inte står klart för Hellman att NBK haft som mål att öka redovisningens nytta för aktiemarknaden, som är den primära målgruppen för NBK. Bedömningen av den föreslagna utformningen av en resultaträkning kan ej göras isolerat från förslaget om finansiella nyckeltal. Ett intimt samband föreligger här. Bedömningen bör avse hela paketet av förslag. Jag skulle med en medveten tillspetsning vilja hävda att paketets syfte är att ge aktiemarknaden förbättrad information i form av (i viss mening) lättförståeliga och för en företagsanalys relevanta och viktiga redovisningsmått. Låt mig i nästa avsnitt utveckla denna tes.

Finansiella nyckeltal lättillgänglig aktieägarinformation

Finansiella nyckeltal avseende lönsamhet, finansiering och likviditet används av aktiemarknaden i betydande utsträckning för bedömning av och jämförelse mellan företag och för prognosändamål. Syftet med nyckeltalen är att i mycket komprimerad form ge central information om lönsamhet, finansiering etc; information som är lätt att förstå i fråga om måttens innebörd, även om underliggande årsredovisningsdata är mera svårtillgängliga och användaren av måtten måste förlita sig på att de beräknats på ett sådant sätt att nyttan av måtten blir så bra som möjligt. Man skulle kunna betrakta utvecklingen mot förbättrad nyckeltalsinformation som en motvikt mot den ökande svårtillgängligheten i de primära redovisningshandlingarna.

Dessa nyckeltal intar en central plats i exempelvis Affärsvärldens ”placeringsindikator” och motsvarande börsinformation i Veckans Affärer och Dagens Nyheter. Studier av aktieägarbeteende har visat att endast en minoritet av aktieägare (de mest aktiva på marknaden) direkt använder årsredovisningen som primärt informationsunderlag för sina placeringsbeslut. Den genom finansiell fackpress och övrig massmedia förmedlade informationen spelar sannolikt en större roll än själva årsredovisningarna såsom informationskälla för aktiemarknaden. Det är i detta sammanhang viktigt att årsredovisningar lämnar information om nyckeltal, som sedan via marknadens informationsförmedlare når den majoritet av aktieägare och andra intressenter, som inte själva använder årsredovisningarna som primär informationskälla och ej har kunskapsmässiga förutsättningar att förstå alla poster i resultat- och balansräkningarna.

I dagsläget innehåller flertalet av årsredovisningar finansiella nyckeltal i form av mått på exempelvis vinst per aktie, räntabilitet och soliditet. En betydande splittring föreligger emellertid både i fråga om val av nyckeltal och mätmetodik. Detta gäller inte minst metodiken för mätning av skattekostnaden. Splittringen i årsredovisningarna återspeglas också i de av finansanalytikerna använda nyckeltalen.

NBK har ansett det vara angeläget

att uppnå större enhetlighet både i fråga om urvalet av nyckeltalen och mätmetoderna,

att dessa nyckeltal baseras på i resultat- och balansräkningen redovisade resultat- respektive balansposter och

att dessa nyckeltal ges en framträdande plats i årsredovisningen.

Om dessa mål uppnås, skall nyttan härav ställas mot nackdelen av att resultaträkningen blivit mer komplicerad. John Hellman har resultaträkningens begriplighet för icke-experter som kriterium vid sin bedömning. Jag tycker att nyttan av den redovisningsinformation som intressenterna använder är ett mera rationellt kriterium.

Härmed övergår jag till den tredje kritikpunkten.

Manipulerad redovisning?

Det resultatmått, som spelar en nyckelroll såväl i företagens egen rapportering som via massmedia förmedlad bokslutsinformation, är resultat före bokslutsdispositioner och före skatt. I TV och massmediarubriker används ofta enbart termen ”vinst”. Informationsmottagaren får ofta inte veta att en tung kostnadspost, nämligen skatter, inte belastar resultatet. NBK har ansett att ett resultat efter skatt ger mera rättvisande information om ett företags vinstläge än ett resultat före skatt. Det ger bl a bättre bedömningsunderlag för krav på utdelningar, skatter, löner etc. Har John Hellman en annan uppfattning, eftersom han antyder att NBKs rekommendation bara är ett av många exempel på benägenheten att söka ”manipulera med vinsten” i syfte att förhindra alltför stora krav på utdelningar, löner etc? Blir en vinst mera ”manipulerad” när den är belastad med samtliga kostnader än när den inte är belastad med samtliga kostnader? Är det manipulation att icke betrakta genom bokslutsdispositioner uppskjutna skatter såsom omedelbart realiserade skattevinster utan i stället beräkna skattekostnaden i överensstämmelse med internationell praxis och därmed underlätta rapporteringen till internationella kapitalmarknaden och jämförelser med utländska bolag? Är det manipulation att komplettera resultatinformation med information om räntabilitet på eget kapital, baserad på samma resultatmått och syftande till att ge underlag för att bedöma om uppnått resultat representerar en marknadsmässig förräntning av riskkapital? Är det manipulation att vid räntabilitetsmätningen beakta full skatt i stället för betald skatt, trots att detta kan leda till såväl högre som lägre räntabilitet efter skatt? Jag överlåter åt läsaren att besvara dessa frågor.

Sven-Erik Johansson, professor i företagsekonomi vid Handelshögskolan i Stockholm.