Det finns många begränsningar i en arbetsgivares möjligheter att teckna individuell tjänstepensionsförsäkring till förmån för en anställd. Det påtalar Torkel Wingård, försäkringsdirektör vid Skandia, i denna artikel som behandlar för vem individuell tjänstepensionsförsäkring kan tecknas, avdragsreglerna och skillnad mellan återbäringen i SPP och individualbolagen.
Alla är överens om att tjänstepensionering är ett komplicerat område som rör stora pengar och många människors välfärd. Det vore därför naturligt att tänka sig att ämnet skulle finnas väl dokumenterat i översiktliga framställningar som spänner över hela området och som behandlar det ur alla relevanta aspekter. Så är emellertid inte fallet utan dokumentationen är tvärtom mycket fragmentarisk och oenhetlig.
De grundläggande bestämmelserna om allmän försäkring finns inskrivna i lagtexten och för den som önskar utvidga och fördjupa sitt vetande finns både förarbeten och kommentarer att tillgå.
På motsvarande sätt får man en ganska fyllig information om de pensionsplaner som dominerar på arbetsmarknaden genom att studera de avtal som innefattar dessa planer, gärna kompletterade med SPPs och AMFs allmänna försäkringsvillkor. Eftersom det gäller avtalstext och inte lagtext finns inga ”förarbeten” i vanlig mening att tillgå. Det är däremot inte så ovanligt att parterna och andra intressenter – däribland försäkringsbolagen – sammanställer och kvantifierar de förmåner som för det innevarande året gäller för personer i olika lönelägen och i olika tänkta situationer. Som exempel må nämnas den utomordentliga ”Handbok för försäkringsrådgivare” som årligen sammanställs hos SPP och utges av PTK.
När det gäller tryggande av pensionslöfte i arbetsgivarens egen regi är bilden splittrad så till vida som den civilrättsliga regleringen har behandlats i Helmers-Ekströms klassiska kommentar till Tryggandelagen medan motsvarande kommentar till den skatterättsliga regleringen ännu väntar på sin författare.
Av denna lilla exposé över litteraturen på tjänstepensionsområdet framgår att den individuella försäkringen lyser med sin frånvaro och att det som redan nämnts inte finns någon samlande framställning som behandlar hela området.
Att just den individuella försäkringen är så styvmoderligt behandlad torde till en del förklaras just av det förhållandet att den är individuell. All försäljning sker personligt vid sammanträffande mellan kunden och bolagets representant. Det är då inte rationellt och inte heller särskilt kundvänligt att ge annan information än den som är relevant för just den kunden och redan det är nog på gränsen för vad som är möjligt för de flesta kunder att smälta med någorlunda behållning. Av samma skäl innehåller livförsäkringsbolagens reklam sällan uppgifter om exempelvis enskilda försäkringsformer.
Denna fokusering på individuella behov och individuella lösningar kan vara riktig från den enskilde kundens synpunkt. Det ligger naturligtvis även i revisorns intresse att hans klient får en adekvat och individuellt anpassad lösning på sitt pensioneringsproblem, men revisorn är nog ofta på grund av sin ekonomiska skolning mera angelägen än företagaren själv att studera alternativ och att finna en totallösning för hela företaget. För revisorn blir därför behovet av kunskap och överblick lika viktigt inom området individuell försäkring som inom de övriga pensioneringsområdena och detta behov blir inte tillfredsställt enbart genom studium av enskilda fall. Det är självfallet inte möjligt att fylla denna lucka med en tidningsartikel men på några punkter kan det ändå vara motiverat att lämna vissa kommentarer.
En elementär framställning av de olika försäkringsformerna och de allmänna regler som kringgärdar den individuella pensionsförsäkringen återfinns i Otterheim-Wingårds bok ”Du och dina försäkringar” (Lekmanns förlag, Malmö 1982). Den riktar sig dock till privatpersonen och behandlar därför inte de frågor som specifikt gäller tjänstepensioneringen.
Avdragsreglerna
Lagen ställer inga andra specifika krav på tjänstepensionsförsäkring än att den skall vara en pensionsförsäkring som har samband med tjänst och att arbetsgivaren skall ha åtagit sig att betala hela avgiften. Företagsformen spelar ingen roll om bara ett anställningsförhållande föreligger.
Arbetsgivaren har avdrag för erlagd premie såsom rörelsekostnad enligt endera av två regler, som brukar kallas huvudregeln respektive alternativregeln (begreppen finns inte i lagtexten).
Huvudregeln innebär att avgiften är avdragsgill om arbetsgivaren tillämpar en s k allmän pensionsplan (exempelvis ITP-planen) och avgiften avser en anställd som omfattas av planen. Det är härvid likgiltigt om arbetsgivaren tillämpar planen frivilligt eller på grund av tvingande avtal. Med allmän pensionsplan jämställs sådana pensionsförpliktelser som ”rymmes inom” allmän pensionsplan, vilket har tolkats så att förmånerna inte får vara av annat slag än dem som ingår i närmast tillämpliga allmänna pensionsplan och inte heller beloppsmässigt överstiga vad som skulle ha varit intjänat enligt denna plan. Pensionsålder för huvuddelägare får inte utan särskilt medgivande av Riksskatteverket sättas lägre än 60 år.
Till skillnad från huvudregeln, som gäller oberoende av tryggandeformen, kan alternativregeln endast tillämpas när tryggandet skett genom en tjänstepensionsförsäkring. Den innebär att avgiften, d v s under året erlagd premie, inte får överstiga 35 % av lönen i skiktet upp till 20 basbelopp och 25 % av lönen i skiktet 20–30 basbelopp. Lönedelar över 30 basbelopp grundar ingen avdragsrätt. Man har valfrihet mellan lönen under beskattningsåret och lönen under närmast föregående beskattningsår. Några krav på försäkringens utformning finns inte utöver dem som gäller all pensionsförsäkring. Även huvuddelägare kan således pensioneras redan vid 55 års ålder.
Huvudregeln och alternativregeln får inte åberopas samtidigt avseende en och samma anställd.
En skillnad mellan huvudregeln och alternativregeln som förtjänar att särskilt uppmärksammas är att endast den förra tillåter ackumulation av pensionsavgifter. En arbetsgivare som först i samband med den anställdes pensionering önskar trygga dennes pension kan således med full avdragsrätt betala fulla planpensionsförmåner även om premien kanske betydligt överstiger en årslön. Alternativregeln är däremot helt knuten till beskattningsåret och ett outnyttjat år kan inte kompenseras genom att man spränger ramen ett senare år. Däremot är det i regel så att en pension som byggs upp genom maximalt utnyttjande av alternativregeln under en lång följd av år ger en totalt sett högre pensionsnivå än huvudregeln.
Individuell tjänstepensionsförsäkring
Det finns åtskilliga begränsningar i en arbetsgivares möjligheter att teckna individuell tjänstepensionsförsäkring till förmån för en anställd.
Som framgår ovan kan inte arbetsgivare med åberopande av alternativregeln yrka avdrag för en individuell tjänstepensionspremie till förmån för en anställd som redan omfattas av allmän pensionsplan, inte ens om denna tryggas genom försäkring och såväl tjänstepensionspremien som planavgiften tillsammans skulle rymmas inom alternativregelns ram. Svenska Livförsäkringsbolags Skattenämnd, som står för denna tolkning, har även uttalat att alternativregeln inte heller kan tillämpas i det fall att arbetsgivare för en anställd som inte omfattas av någon allmän pensionsplan ändå genom exempelvis stiftelseavsättning tryggat pensionsförmåner som täcker vad som skulle svara mot aktuell lön och full intjänandetid enligt närmast tillämpliga allmänna pensionsplan.
Även när arbetsgivare är bunden av kollektivavtal att tillämpa allmän pensionsplan finns vissa kategorier anställda som inte utan vidare omfattas av planen, nämligen sådana som tillhör endera av följande tre kategorier.
Den första är sådana anställda som på grund av ägarinflytande i företaget inte över huvud taget berörs av avtalet. När det gäller ITP-avtalet gäller detta bolagsanställda som ensamma eller tillsammans med make och barn äger minst en tredjedel av aktierna i bolaget. AMF-avtalet (arbetare) har en motsvarande regel men utan sammanläggning med barns aktieinnehav. En särskild nämnd kan besluta att även andra personer med ett mindre ägarinflytande än en tredjedel kan få stå utanför pensionsplanen när särskilda skäl föreligger, exempelvis ett förestående ägarbyte eller ett successivt övertagande.
Den andra kategorin är bolagets VD samt – i stora företag – skiktet närmast VD, exempelvis en v VD med stort antal underställda eller stort ekonomiskt ansvar.
Gemensamt för båda dessa kategorier är att det helt och hållet är en sak mellan arbetsgivaren och den anställde om anslutning till planen skall ske eller om pensionsfrågan skall lösas i annan ordning, detta till skillnad från den tredje kategorin för vilka planen helt enkelt inte är tillämplig. Det kan exempelvis gälla mycket unga personer, deltidsanställda med mycket kort arbetstid, korttidsanställda eller personer som anställs kort tid före pensionsåldern utan att dessförinnan ha omfattats av någon motsvarande plan.
För en anställd som tillhör någon av de uppräknade kategorierna kan arbetsgivaren välja att i stället teckna individuell pensionsförsäkring i något av de vanliga försäkringsbolagen. Bortsett från den medicinska prövningen krävs då endast att arbetsgivaren inte redan har tryggat fulla pensionsförmåner enligt allmän pensionsplan för den anställde.
Men hur ställer sig bolagen om en arbetsgivare som inte är avtalsbunden vill teckna individuell tjänstepensionsförsäkring för en anställd som inte tillhör någon av de uppräknade kategorierna? Ja, här tillkommer även andra synpunkter än rent försäkringsmässiga.
En individuell pensionsförsäkring är, bl a beroende på den personliga försäljningen, förenad med relativt stora anskaffningskostnader. Det innebär att det i regel dröjer ett antal år innan en sådan försäkring nått någon mera betydande reservstyrka, vilket i sin tur medför att kundens ekonomiska utbyte blir litet vid en tidig annullation. Det står å andra sidan klart redan från början att en övergång till allmän pensionsplan inom några år framtvingar just en sådan annullation och försäkringsbolagen har inte velat medverka till att kunder i detta läge åsamkas en förlust som för övrigt är en förlust även för det tecknande försäkringsbolaget. Försäkringsbolagen har därför träffat en inbördes överenskommelse om förutsättningarna för att meddela individuell tjänstepensionsförsäkring för personer som inte tillhör någon av de uppräknade kategorierna. En faktor av betydelse är därvid risken för en senare anslutning till en allmän pensionsplan. Denna risk bedöms från fall till fall med hänsyn bl a till verksamhetens inriktning, antalet anställda, eventuell förestående expansion och facklig anslutning bland personalen.
När individuell försäkring tecknas förutsätts avdraget komma att grundas på alternativregeln. Huvudregeln kommer endast undantagsvis till användning, exempelvis när det gäller komplettering av en stiftelsetryggad ålderspension med sjukpension och eventuell familjepension eller när det gäller att ordna ett pensionsskydd inför en omedelbart förestående pensionering.
Avlösen av stiftelse och konto
När pensionsstiftelse måste likvideras till följd av tryggandelagens bestämmelser skall lämnade pensionslöften försäkras så långt stiftelsens medel förslår. Dessa försäkringar tecknas av stiftelsen och några särskilda avdragsregler aktualiseras därför inte bortsett från att försäkringarna rent kvalitativt måste fylla kraven på pensionsförsäkring.
Om avvecklingen av stiftelsen sker frivilligt eller arbetsgivaren endast önskar avlösa ett enskilt pensionslöfte med försäkring kan enligt förarbetena (departementschefsuttalande) kvittning ske mellan erlagd premie och gottgörelse av stiftelsen motsvarande tidigare lämnade men nu försäkrade förmåner. Kvittningen måste göras öppet i form av yrkat avdrag respektive redovisad skattepliktig intäkt. Den ovan åberopade skattenämnden anser att förfarandet är tillämpligt även på sådana pensionslöften som skuldförts på det särskilda kontot, Avsatt till pensioner, i varje fall om avsättningen gjorts senast 1975-12-31.
Nedläggning av rörelse
När rörelse nedläggs – oavsett om själva bolaget likvideras eller ej – skall alla lämnade pensionslöften försäkras till den del de är intjänta. Premie för sådan försäkring medför alltid avdragsrätt för arbetsgivaren utan hänsyn till storleken om löftet riktar sig till en icke huvuddelägare.
I detta fall – liksom i fråga om avlösen av stiftelse och konto – kan man alltid påräkna individualbolagens hjälp om inga rent försäkringsmässiga hinder föreligger som exempelvis att hälsotillståndet är otillfredsställande (har endast betydelse vid sjuk- och familjepension) eller att det lämnade löftet saknar motsvarighet i det tillåtna sortimentet.
Kapitalförsäkring som säkerhet för direktutfästelse
När man önskar trygga en ny eller utökad utfästelse av ålders- eller familjepension är det alltid att rekommendera att detta i första hand sker i någon av de former som medför avdragsrätt för tryggandekostnaden. Dessa former är tjänstepensionsförsäkring (enligt allmän pensionsplan eller individuell), pensionsstiftelse samt skuldföring på kreditförsäkrat konto.
Det händer inte så sällan att en arbetsgivare vill gå utöver de fastställda avdragsramarna för att uppmuntra en redan anställd eller för att locka en särskilt värdefull person till sig.
Det är alltid möjligt och civilrättsligt bindande att ge löfte om pension utöver vad som kan tryggas inom avdragsgränserna. Arbetsgivarens enda formella skyldighet innan utbetalning aktualiseras är att anteckna löftet bland ansvarsförbindelserna. När utbetalningarna påbörjas kan avdrag yrkas för utbetalda belopp. Pension står särskilt nämnd bland avdragsgilla rörelsekostnader och avdraget måste därför beviljas om inte taxeringsmyndigheterna kan visa att det riktar sig mot en aktieägare och på grund av sin storlek är att betrakta som förtäckt utdelning snarare än pension.
En anställd som får löfte om pensionsförmåner ser gärna att arbetsgivaren ställer någon form av säkerhet för sitt löfte så att hans inkomst som pensionär inte skall vara beroende av företagets framtida väl och ve. Så länge tryggandet sker i någon av de ovan nämnda formerna är detta önskemål alltid uppfyllt (här bortses från äldre, skuldförda men ej kreditförsäkrade löften, där reell säkerhet saknas). När dessa tryggandeformer på grund av avdragsbestämmelserna är mindre lämpliga ligger det vanliga pantinstitutet närmast till hands och en av arbetsgivaren ägd och till den anställde pantförskriven kapitalförsäkring är då den utan jämförelse mest ändamålsenliga panten genom att den i regel kan anpassas nära nog exakt till det lämnade pensionslöftet.
Skattemässigt betraktas inte premien för en sådan försäkring som avdragsgill kostnad men å andra sidan beskattas inte utfallande belopp som inkomst hos arbetsgivaren. Som redan nämnts är den utbetalda pensionen avdragsgill för arbetsgivaren och den är självfallet skattepliktig inkomst för mottagaren.
Återbäring i SPP och individualbolagen
Bland de många olikheter som skiljer SPP från individualbolagen torde återbäringsbestämmelserna höra till de mera svårtillgängliga.
Återbäring är den enskilda försäkringens andel i bolagets överskott. Detta överskott uppstår genom högre förräntning, gynnsammare dödlighetserfarenhet och lägre omkostnader än dem som förutsatts vid premieberäkningen. Av de tre nämnda faktorerna som påverkar överskottet är sedan länge räntan den helt dominerande.
Så långt är det ingen principiell skillnad mellan SPP och individualbolagen. Skillnaden ligger i stället i sättet att disponera överskottet.
Individuell försäkring bygger liksom all försäkring på en riskmässig solidaritet inom kollektivet av försäkringstagare men i övrigt är den enskilda försäkringens ekonomi uppbyggd på ett individuellt konto som innefattar även just den försäkringens bidrag till bolagets totala överskott. Någon kapitalöverföring mellan de enskilda försäkringarna förekommer således inte om man bortser från den försäkringsmässiga riskutjämningen. Det innebär att storleken av den enskilda försäkringens återbäring blir beroende av hur exempelvis räntan varierat under försäkringens tillvaro och vilket tillgodohavande som vid varje tidpunkt påverkats av denna ränta.
Om det gäller en försäkring med periodisk utbetalning – och så är ju alltid fallet när det gäller tjänstepensionsförsäkring – tillkommer problemet att finna en lämplig utbetalningstakt för dels det överskott som finns uppsamlat vid utbetalningstidens början, dels det överskott som fortlöpande uppkommer under utbetalningstiden. På denna punkt kan för övrigt noteras att bolagen stannat för något olika lösningar med olika grader av försiktighet i tilldelningen. Ju lägre nivå utbetalningen av återbäring startar på, desto snabbare kan den sedan tillåtas att öka om förhållandena i övrigt är jämförbara. Med undantag för försäkringar där utbetalningen påbörjas omedelbart efter tecknandet sker tilldelning av återbäring från utbetalningarnas början. Redan det först utbetalade pensionsbeloppet kan således vara åtskilligt högre än det avtalade.
Det torde redan ha framgått att återbäringen i individualbolagen inte gör anspråk på att motsvara förändringen i penningvärdet bortsett från det erfarenhetsmässiga sambandet mellan hög inflation och hög ränta.
Hos SPP finns inte motsvarande krav på individuell rättvisa utan solidariteten kan drivas ett steg längre. Detta har, när det gäller återbäringen, sedan ett 20-tal år tagit sig det uttrycket att överskottet fördelas på försäkringar med pågående utbetalningar så att utbetalningen börjar på nominellt belopp för att därefter med hjälp av återbäringen höjas i takt med penningvärdets fall. Denna modell för tilldelning av återbäring omprövas varje år av SPPs styrelse, bl a med tanke på den risk man inte vill ta att senare nödgas sänka beloppen om överskottsmedlen framöver skulle visa sig otillräckliga. Däremot sker för den enskilda försäkringen ingen individuell beräkning av det bidrag den kan anses ha givit till det totala överskottet.
SPPs princip att alltid starta utbetalningarna med nominellt belopp har hittills gällt utan andra undantag än när en pension avlöser en annan (exempelvis sjukpension övergår i ålderspension på grund av uppnådd pensionsålder). En viss uppmjukning av denna princip är nu aviserad så att exempelvis fribrevsbelopp skall kunna vara förhöjda på grund av återbäring redan från utbetalningarnas början.
Vad som här sagts om återbäring i individualbolagen gäller ålders- och familjepension. I fråga om sjukpension finns även i individualbolagen en koppling till penningvärdets utveckling under pågående sjukperiod (med vissa begränsningar) och någon återbäring härutöver förekommer inte.
Torkel Wingård är försäkringsdirektör vid Skandia i Stockholm.