Aktuellt: Välj rätt alternativ för tjänstepensionering

Alternativen för tjänstepensionering i företagens regi är många. Vilket alternativ som skall väljas beror bl a på de anställdas genomsnittsålder och företagets expansionstakt.

Sigvard Lövgren, auktoriserad revisor vid Bertil Olssons Revisionsbyrå AB i Stockholm, går i denna artikel igenom de olika alternativen för tjänstepensionering. Han påtalar att den allmänna pensionsplanen resulterar i oväntat låg pension vid starkt minskande inkomster åren före pensioneringen.

Revisorn möter i sin verksamhet från tid till annan frågor från klienter och företagsledningar gällande valet mellan olika till buds stående möjligheter att tillgodose pensionsbehov. Någon gång kan det röra sig om sådana – som regel mindre – företag, som saknar varje form av tilläggspensionering för sina anställda. Ej sällan är det eljest fråga om enskilda fall, tillhörande den s k frikretsen, d v s företagsledande personal eller personal med visst ägareinflytande, som har rätt att stå utanför ITP-systemet och fritt välja en individuell lösning för sina egna kanske speciella behov.

Det bör framhållas, att området är svåröverskådligt för den som inte yrkesmässigt eller på annat sätt mera regelbundet handlägger denna typ av ärenden. Frågorna gäller ofta sådana anställda, som på grund av lönenivå och avtalsvillkor kan ha särskilda önskemål. Den anställdes privatekonomi kan ha betydelse för valet mellan olika alternativ. Det har ibland hänvisats till att en lönebaserad privatekonomi skulle motivera anslutning till allmän pensionsplan medan det för förmögna personer ofta kan vara fördelaktigt med en individuell lösning. Den senare kanske föredrages av den som önskar en valfrihet vad gäller pensionsförmåner, t ex familjetryggheten.

Den som är rådvill bör naturligtvis inte tveka att införskaffa all information från den presumtive försäkringsgivaren. På begäran är denne skyldig att genomföra en särskild utredning och bedömning av de omständigheter som kan ha betydelse för fastställelse av den sökandes behov av försäkringsskydd, dess art och omfattning i det konkreta fallet. Det finns en branschrekommendation, utfärdad av försäkringsbolagen gällande nyteckning och utökning av individuella tjänstepensionsförsäkringar, vilken behandlar förhållanden av betydelse för en riktig lösning av försäkringsproblemen.

Trots allt kan man någon gång konstatera att de sakupplysningar som intagits i eller som synes ligga till grund för offerter eller försäkringsavtal inte är så fullständiga och relevanta, som rimligen borde krävas eller också har de inte beaktats i tillräcklig omfattning vid utformningen av försäkringsvillkoren.

De olika alternativen

Vad gäller den situation då ett pensionsunderlag kan utgöras av inkomst av anställning, kan behovet av tilläggspension vid arbetsgivarens medverkan tillgodoses på följande sätt.

1. Anslutning till allmän pensionsplan i enlighet med kollektivavtal (t ex ITP för tjänstemän). Detta kan antingen innebära premiebetalningar från arbetsgivaren eller avsättning till särskilt skuldkonto i dennes räkenskaper. Det senare alternativet är förbundet med krav på att utfästelserna om pension tryggas genom kreditförsäkring (t ex FPG/PRI). Det kan också förekomma att arbetsgivaren iklätt sig pensionsförpliktelser som motsvarar vad som är sedvanligt enligt allmän pensionsplan utan att kollektivavtalsenlig skyldighet därtill föreligger.

2. Andra pensionsutfästelser från arbetsgivaren, tryggade genom avsättning till pensionsstiftelse eller eljest, t ex tryggande genom kapitalförsäkring.

3. Tecknande av individuella tjänstepensionsförsäkringar.

4. Pensionsutfästelser från arbetsgivaren, vilka inte alls eller blott delvis tryggats.

Vad gäller avdragsrätten vid arbetsgivarens taxering kan konstateras, att utbetalningar av renodlade tjänstepensioner alltid är avdragsgilla oavsett storlek men att vissa begränsningsregler finns för avdrag för premier och avsättningar. Vidare har inte alla skattskyldiga rätt att utnyttja alla ovan angivna alternativ. De skattemässiga avdragsreglerna innebär i princip att den allmänna pensionsplanens pensionsunderlag är normerande även för individuella lösningar av pensionsfrågorna. Begränsningarna i avdragsrätten gäller inte pensionsutfästelser lämnade före år 1976 till andra än huvuddelägare. Ej tryggade pensionslöften får överhuvudtaget inte utnyttjas som grund för kontoavsättning om de inte lämnats före 1 januari 1976, däremot blir pensionsbetalningarna som nämnts avdragsgilla.

Premierna för pensionering enligt allmän pensionsplan liksom tryggade kontoavsättningar enligt sådan plan är alltid avdragsgilla vid inkomsttaxeringen, eftersom de grundas på aktuella löner och det bakomliggande kollektivavtalet (t ex SAF/PTK-avtalet).

Att på allmänna grunder finna en lösning på problemet i det enskilda fallet är inte möjligt. Trots allt kan en allmän vägledning kanske i vissa situationer erhållas vid en jämförelse mellan vissa särdrag hos pension enligt allmän pensionsplan och individuell tjänstepension till följd av försäkring, se tabell. Jämförelsen gör inte anspråk på att vara fullständig och avser inte att ge något uttryck för personliga värderingar från artikelförfattarens sida. De för- och nackdelar som kanske spontant uppfattas vid en genomläsning av den schematiska uppställningen måste trots allt sättas in i ett större sammanhang, nämligen mot bakgrund av deras större eller mindre betydelse vid den samlade bedömningen i det enskilda, konkreta fallet.

Vissa grundläggande förhållanden som gäller de till buds stående alternativen för tjänstepension bör redovisas och kommenteras.

Förräntning

De olika försäkringsbolagens kapitalplaceringsmöjligheter torde i princip vara desamma. Vissa lagregler inskränker handlingsfriheten. Skillnader i avkastning kan naturligtvis uppstå men sådana torde mera vara resultatet av hur möjligheterna utnyttjats eller kunnat utnyttjas i en given situation, än på principiella olikheter i det placerande företagets allmänna förutsättningar. Försäkringsbeståndets åldersfördelning, som kan variera mellan försäkringsbolagen, kan medföra en olikhet i avkastningen, eftersom det förvaltade kapitalet successivt placerats i perioder med varierande räntenivåer.

Ökningen av den allmänna räntenivån under åren närmast före år 1981 har givit anledning till diskussioner om olika pensionsalternativ eftersom den medförde en mycket stor skillnad mellan nyplacerings- och genomsnittsränta hos försäkringsbolagen.

Den på vissa håll aktualiserade tanken på pensionering i företagets egen regi har naturligtvis sin grund i nämnda skillnad, som gynnade dem som kunde placera hela eller stora delar av sin förmögenhet till aktuell ränta. I en tid då räntan stabiliseras eller, som skett under de senaste åren, faller, kan nämnda skillnad lätt komma att bli den motsatta.

Arbetsgivarens kontoavsättning, liksom direktpension utan föregående skuldföring, ger ju ”pensionskapitalet” en avkastning som i normala tider är avsevärt högre än vad som kan åstadkommas vid pensionsstiftelsers och försäkringsbolags nyplaceringar. Undantag har dock gällt vid senare års ofta dåliga rörelseresultat på grund av de svaga konjunkturerna. Å andra sidan motverkas fördelen av en god avkastning av riskerna för pensionskapitalet vid detta slag av pensionering.

Riskutjämning – trygghet

”De stora talens lag” torde medföra att försäkringsbolagen inte redovisar några större skillnader i dödlighetstal. Riskerna är här utjämnade genom att de för hela försäkringsbeståndet är statistiskt förutsebara. Detta är naturligtvis inte fallet i ett mindre eller medelstort företag som valt att självt svara för pensioneringen med en uppbyggnad av det erforderliga pensionskapitalet i form av avsättningar på konto eller till pensionsstiftelse. Redan enstaka avvikelser från ett försäkringsstatistiskt medelvärde kan medföra förödande konsekvenser för pensionskapitalet. För destinatären ger kontoavsättningar – även om kreditförsäkring saknas – dock en viss, låt vara begränsad trygghet, eftersom de visar att arbetsgivaren har tillgångar som motsvarar hela (eller del av) kapitalvärdet av utfästelserna. Kontoavsättning får, så länge destinatärsintresset kvarstår, enligt tryggandelagen ej minskas (annat än för betalning av pensioner eller pensionspremier). Förbudet mot att minska posten ”avsatt till pensioner” i årsbalansräkningen är straffsanktionerat. Det synes enligt kommentarerna till tryggandelagen inte kunna uteslutas att förbudet även gäller den särskilda balansräkning, som för aktiebolag skall upprättas vid likvidationshot (likvidationsbalansräkning).

Premiesättningen

Premier för pension enligt allmän pensionsplan avviker från premier för individuell tjänstepensionsförsäkring på det sättet, att en viss utjämning sker mellan olika åldersgrupper av försäkrade. Särskilt då (den återstående) premiebetalningstiden är relativt kort kan premierna bli betydande. Åldersberoendet har därför i den allmänna pensionsplanen inte tillåtits att få fullt genomslag utan avgiften för ålderspensionen har begränsats till 1,5 x den genomsnittskostnad som SPP-anslutna arbetsgivare beräknas ha för denna pensionsdel. Subventioneringen bekostas av ”den yngre generationen” genom att en kollektiv utjämningsavgift uttas för alla anställda över 28 år. (Med en likartad teknik utjämnas kostnaderna även vid tillämpning av t ex FPG/PRI-systemet). En viss maximering av förmånerna sker å andra sidan enligt ITP-planen genom att löneökningar efter 60-årsdagen ej får full effekt på pensionsunderlaget.

För det företag som står inför ett möjligt val mellan olika pensionssystem kan anslutning till allmän pensionsplan kanske te sig mindre lockande om de anställdas genomsnittsålder är extremt låg i jämförelse med vad som kan anses normalt. Om företaget dessutom är mycket expansivt och personalkadern i huvudsak utökas med unga personer, förstärks naturligtvis denna effekt. Det bör dock observeras att premieutvecklingen för individuella försäkringar med tiden kan bli ganska ogynnsam med åldrande personalresurser och vid stora årliga löneökningar. Särskilt om någon haft kort intjänandetid kan det vara svårt att upprätthålla samma pensionsnivå som om anslutning skett till allmän pensionsplan.

I anställningsavtal med verkställande direktörer återfinns ibland en bestämmelse att ett utnyttjande av frikretsens möjlighet att uppfylla personliga önskemål om tjänstepension genom individuell försäkring inte får medföra högre kostnader för arbetsgivaren än som skulle ha följt av en anslutning till ITP-systemet. Huruvida denna premieutveckling blir aktuell i den ena eller andra situationen kan inte avgöras utan närmare undersökning. Skäl talar för att den individuella lösningen för yngre tjänstemän medför lägre kostnader. Å andra sidan utgör åldrandet och kommande löneökningar särskilt för personer i ”karriäryrken” två faktorer, som kan förändra utfallet på grund av ITP-systemets utjämning av premiekostnaderna mellan olika åldersklasser. En förutsättning för en rätt tillämpning av nämnda avtalsbestämmelse torde vara att den skattemässiga avdragsbegränsningen för premier för individuell tjänstepensionsförsäkring iakttas. I speciella fall torde denna maximeringsregel kunna bli aktuell.

Kostnader för administration m m

Kostnaderna för administration o d torde vid pensionering i företagets egen regi i regel bli lägre än vid andra pensionsalternativ. De relativa kostnaderna för den ”standardiserade” planpensionen och den kollektiva anslutningen är av naturliga skäl i sin tur lägre än motsvarigheten vad gäller individuella pensionsförsäkringar. Stordriftsfördelarna är i det senare fallet mindre utpräglade och i vissa avseenden krävs en mer eller mindre individuell hantering och därför uppkommer klart identifierbara särkostnader för resp försäkring. Inte minst gäller detta löner och pensioner för försäkringsackvisitionen.

Det bör erinras om att ett eventuellt byte från ett pensionssystem till ett annat har generellt sett en negativ ekonomisk inverkan som ökar med åren och en anknytning till planpensionssystemet torde så småningom definitivt hindras av avtalsmässiga/försäkringstekniska bestämmelser. Att utnyttja pensionsmedel emanerande från kontoavsättningar eller pensionsstiftelse för köp av pensionsförsäkring kan i vissa fall för den anställde ses som en trygghetsåtgärd men medför å andra sidan en momentan ekonomisk belastning i form av en ersättning till försäkringsbolaget för omkostnader vid tecknandet av försäkringen.

Variationer i underlaget kan skapa problem

”...(se Balans 6/1984 sid 7).”

Planpensionens premier baseras på faktiska löner, anmälda till SPP. Oavsett löneutveckling och lönenivåer, och därmed inbetalda pensionspremier, grundas ålderspensionen på den före pensioneringen senast anmälda årslönen, normalt lönen mellan 64 och 65-årsdagen. Denna regel kan ge en kanske överraskande och otillfredsställande konsekvens av planpensionssystemet för dem som har prestationsbaserade löner, tantiem eller provisioner. Jag har under senare år, troligen i likhet med andra revisorer, stött på problemet hos klienter. De rörliga lönedelarna har ofta ett maximum som uppnås mer eller mindre långt före pensionsåldern. De på dessa större rörliga lönedelar under åtskilliga år inbetalda premierna utgör ur den enskilde individens synvinkel ett i extremfallet ”bortkastat” kapital. Liknande för den enskilde icke önskvärda effekter uppkommer för övrigt vid en övergång från heltid till t ex halvtid innan delpension är möjligt. Till viss del synes detta förhållande vara en effekt av den allmänna pensionsplanens utjämningsprinciper, där en millimeterrättvisa inte är möjlig. Om vederbörande anställd dock blir varse eller förutser en negativ löneutveckling kanske han eller hon föredrar att ta ut förtidspension eller delpension för att hindra en okontrollerad sänkning av pensionsunderlaget eller att genom annat initiativ söka begränsa en icke önskad minskning av pensionen. Förhållandet synes kunna utgöra en negativ faktor vad gäller personligt engagemang och initiativlust i ett kanske alltför tidigt skede av en chefstjänstemans karriär. Ofta är det just ”karriärmänniskor” som arbetat hårt och stimulerats till detta genom prestationsbaserade löner. Ett utträde ur planpensionssystemet har kanske motverkats av att ett fribrev åtminstone hittills inte stipulerat någon som helst indexuppräkning av pensionen.

”...(se Balans 6/1984 sid 8).”

En av orsakerna till nedgången i pensionsunderlaget är naturligtvis ej sällan de naturlagar under vilka människan verkar, nämligen den att såväl fysiska som psykiska krafter avtar i högre ålder, låt vara med individuella variationer. Troligen har här diskuterade effekter av minskande inkomster ökat under senare år under inflytande av en dålig löneutveckling i lågkonjunkturen.

Det låter sig sägas – och ibland är det säkert helt eller delvis motiverat – att den anställde redan före pensionsåldern av nyss antydda skäl haft en period då han eller hon kunnat vänja sig vid lägre inkomster. Pensionsnivån relateras dock till (den lägre) lönen, varför någon ”tillvänjningseffekt” knappast kan tillvaratas. Personer inom frikretsen kan naturligtvis utträda ur planpensionssystemet, men vilket handlingsalternativ har t ex en i huvudsak på provisionsbasis anställd försäljare eller annan som inte tillhör frikretsen? Den allmänna pensionsplanen förefaller ur individens synvinkel bäst för sådana personer som omfattas av en byråkratisk befordringsgång med stabil löneutveckling. Särskilt om löneutvecklingen varit starkt progressiv har den anställde i fråga, som antytts ovan, också åtnjutit favören av att få pensionen till viss del subventionerad av den yngre generationen inom ITP-kollektivet.

De rörliga lönedelarnas problem synes i SAF/PTK-avtalets bestämmelser inte ha fått en helt tillfredsställande lösning annat än för den som får en tillfällig nedgång i inkomstnivån i sådant skede att den sedermera hinner återhämtas inför pensioneringen. I nämnda kollektivavtal beräknas pensionsunderlag i form av tantiem etc vid varierande inkomster schablonmässigt som genomsnittet under senaste treårsperiod. Detta gör visserligen att en nedgång inte blir lika brant som eljest skulle ha inträffat och en viss, men förhållandevis låg kompensation utgår också i form av ett fribrev på bortfallen lönedel.

Det har under hand antytts att SPP i åtminstone vissa fall ej skulle ha riktat någon invändning mot att en för hög lön anmälts som pensionsunderlag. Det kan ifrågasättas om inte arbetsgivaren i sådana fall behöver återlägga en viss del av premiekostnaderna i sin inkomstdeklaration. Möjligen utgör denna premiedel skattepliktig inkomst för den anställde i enlighet med ett tidigare uttalande av riksdagens skatteutskott, men premien borde då vara avdragsgill vid den anställdes inkomsttaxering, i vart fall upp till ett belopp motsvarande 10 % av arbetsinkomsten under det aktuella eller det närmast föregående året. Huruvida dessa frågor prövats i något taxeringsmål är obekant för artikelförfattaren. Principiellt kan ifrågasättas om en sådan ”för hög” löneanmälan stämmer överens med grunderna för den allmänna pensionsplanens premiefördelning/pensionsförmåner. Å andra sidan kan ett visst handlingsutrymme finnas i de situationer, då någon möjlighet till nyssnämnda schablonmässiga genomsnittsberäkning av något skäl ej föreligger. Enligt SAF/PTK-avtalet får arbetsgivaren nämligen då ”bestämma den pensionsmedförande lönens storlek”.

Privatpension – kompletteringsmöjlighet

En anställd har en möjlighet att uppfylla sina eventuella särönskemål vid sidan av tjänstepensionen med skattemässig avdragsrätt under inkomst av tjänst för premier för privat pensionsförsäkring med 10 % av lönen med ett avdragsmaximum på två basbelopp. En nackdel i jämförelse med tjänstepensionsalternativet är att socialförsäkringsavgifter utgått på den lön som sedan användes för dessa pensionspremier. Privatpensionen bör därför så långt möjligt utnyttjas endast om tjänstepensionssystemets skattemässiga möjligheter tillvaratagits fullt ut. För detta talar dessutom att privatpensionens storlek normalt inte kan bli jämförbar med tjänstepensionens. En annan konsekvens är i sammanhanget värd att notera, nämligen de civilrättsliga verkningarna av vissa försäkringslösningar.

Civilrättsliga aspekter

En privat ålderspensionsförsäkring utgör giftorättsgods om inte annat är avtalat. Detsamma gäller för övrigt också tjänstepensionsförsäkring om den ägs av den anställde och inte av arbetsgivaren. De negativa ekonomiska konsekvenserna härav kan då – liksom för vissa andra livförsäkringar med periodiska utbetalningar – bli högst påtagliga om den anställdes maka/make dör och likvida medel saknas i dödsboet. Hälften av de till nuvärde kapitaliserade pensionsutbetalningarna ingår nämligen i dödsboet och arvsbeskattas. Vid utnyttjandet av dessa försäkringsformer bör en beredskap mot nämnda negativa effekter ordnas, t ex genom förändring av makarnas rättsliga inbördes mellanhavanden eller tecknande av en livförsäkring för den, som ej primärt omfattas av pensionsförsäkringen i fråga.

Slutord

Innan man fattar en slutlig ståndpunkt i valet mellan olika alternativ bör man göra en analys av pensionsbehoven och förutsättningarna för att tillgodose dem, eventuellt i konkurrens med andra både i tiden (mera) närliggande och senare uppkommande personliga önskemål. Detta är naturligtvis en grannlaga uppgift. Expertis bör vidare utnyttjas för att finna den bästa lösning som en seriös och förutsättningslös prövning bör leda till, antingen det då blir fråga om planpension, tjänstepensionering genom individuell försäkring eller en lösning av problemet i företagets/arbetsgivarens egen regi (kontoavsättning eller pensionsstiftelse).

Sigvard Lövgren, auktoriserad revisor, Bertil Olssons Revisionsbyrå AB i Stockholm och vice ordförande i FAR.