Debatt: Redovisningen av räntearbitragelån och inköpsrätter

En kvittning av räntearbitragelån bör inte få ske om fordran inte är helt riskfri och långivaren har rätt att gottgöra sig ur pant för lösen av lånet. Detta framhåller Clas Blix och Olof Herolf i denna artikel där de också menar att försålda inköpsrätter redovisningsmässigt i princip bör behandlas på samma sätt som teckningsrätter.

I de senaste numren av Balans förekommer, som vanligt, en mängd intressanta artiklar. Vi vill gärna ge vissa synpunkter på två av de ämnen som diskuterats nämligen redovisningen av räntearbitrageaffärer som behandlades i Balans nr 10/83 och 2/84 och inköpsrätter som Caj Nackstad skrivit en intressant artikel om i Balans 3/84.

Räntearbitrageaffärer

Redovisningskommittén gjorde i Balans 10/83 ett uttalande om räntearbitrageaffärer. Detta har föranlett Sten Berglund och Sune Carlsson att i Balans 2/84 framföra viss kritik vilken bemötts i en kommentar till uttalandet av redovisningskommittén.

Vi anser att man för att bedöma denna fråga först måste klara ut den civilrättsliga situationen för att sedan bedöma hur redovisning skall ske i olika fall.

Den civilrättsliga situationen

Den första frågan blir att utreda om bolaget faktiskt har en skuld eller inte. I de fall bolaget civilrättsligt inte längre har några förpliktelser till utomstående, anser vi inte att det finns någon anledning att redovisa en skuld vare sig i balansräkningen eller i not till balansräkningen.

Vi har träffat på fall där man i en ”paketlösning” pantförskrivit statsskuldväxlar till den utlånande banken och fått banken att medge att den på förfallodagen kommer att tillgodogöra sig full betalning för lånet ur statsskuldväxlarna. Låntagaren har alltså inte behövt agera vidare efter det att paketet arrangerats, har ingen möjlighet att därefter påverka transaktionen och löper ingen ytterligare risk.

Vi anser att under dessa förhållanden bolaget inte endast har en kvittningsgill skuld utan skulden har de facto likviderats och existerar alltså inte längre. Man kan se bolagets agerande så att det lånat ut sitt namn till långivaren för att genom långivaren hjälpa staten att finansiera en del av underskottet med utlandet utan att staten själv skall behöva skylta i sammanhanget. Bolagets netto på affären kan här närmast ses som ett slags förmedlingsprovision. Om dessa provisioner är väsentliga för resultaträkningen måste självfallet arten av intäkt anges i förvaltningsberättelsen eller i not till resultaträkningen. Skuld eller fordran existerar däremot inte längre och man behöver inte redovisa dessa belopp.

Rolf Rundfelt har i Balans 3/84 nämnt den amerikanska rekommendationen FAS 76 enligt vilken man anser att likvidation av skulden skett även i det fall att låntagaren – utan att långivaren tillfrågats och lämnat sitt medgivande – i öppet förvar nedsatt tillgångar som enligt depositionsbestämmelserna enbart kan användas för att betala räntor och amorteringar på en viss skuld och där sannolikheten att låntagaren skulle drabbas av ytterligare betalningsförpliktelser är liten. Vi anser liksom minoriteten i FASB (3 röster av 7) att detta fall inte innebär att skulden likviderats utan att den fortfarande existerar.

Redovisning av existerande fordran och skuld

I de fall då mottagaren inte uttryckligen accepterat tillgången som full betalning för skulden (vilket alltså även innefattar den situation enligt FAS 76 som beskrivits ovan) kan man överväga att ändå godtaga nettoredovisning av vissa typer av förhållanden.

Då alla läsare av Balans kanske inte har utgåva 10/83 omedelbart tillgänglig, citerar vi här redovisningskommitténs uttalande beträffande redovisning av räntearbitrageaffärer:

Redovisningskommittén anser alltså att kvittning kan ske om de fyra förutsättningar som nämns i uttalandet är uppfyllda. I dessa fall måste dock upplysning om att kvittning skett och beloppets storlek lämnas i not. (I det ursprungliga uttalandet säges endast att upplysning bör lämnas. I den kommentar som redovisningskommittén lämnat i Balans 2/84 sägs att nettoredovisning accepteras i balansräkningen under förutsättning att specifikation lämnas i not.)

Skälen till redovisningskommitténs ståndpunkt är att redovisningen blir mera informativ för läsaren om beloppen i paketlösningen inte redovisas i balansräkningen utan endast i not. Så länge tillgången inte kan användas för andra ändamål än för att lösa skulden, och så länge ingen kreditrisk finns kvar i tillgången, delar vi redovisningskommitténs synsätt. Men dessa förutsättningar anser vi måste vara uppfyllda för att kvittning skall få ske i balansräkningen. Vi anser alltså att i de fall då skulden och fordran existerar, man förutom de krav som framförs i det ursprungliga uttalandet även måste ställa krav på att fordran är helt riskfri, t ex utgöres av statspapper, och att låntagaren har överlämnat fordran som pant till långivaren eller annan med oåterkallelig rätt för långivaren att gottgöra sig ur panten för lösen av lånet.

Redovisning av inköpsrätter

I Balans nr 3 har Caj Nackstad tagit upp frågan om hur värdet av inköpsrätter skall redovisas. Det är värdefullt att detta principiellt intressanta ämne behandlas.

Tråden i Nackstads resonemang är att den skattemässiga behandlingen av inköpsrätter bör slå igenom även civilrättsligt, d v s avyttrade och begagnade rätter kan till värdet i sin helhet intäktsföras såsom utdelning. Detta kan ifrågasättas i flera avseenden, eftersom skatteläget, särskilt beträffande juridiska personer, är oklart (se t ex H Torngrens artikel i Skattenytt 82:7/8).

Inköpsrätten avyttras

Nackstad anser som sagt att försäljningspriset för inköpsrätter kan intäktsföras. Han anger, utan att ange något argument, att inköpsrätter (värdet skattemässigt hittills betraktat som utdelning) ej bör förväxlas med teckningsrätter i samband med nyemission. Avyttring av de senare kan anses vara en försäljning av en del av innehavet i det emitterade bolaget och redovisas efter avdrag för proportionerad del av anskaffningsvärdet för aktierna som realisationsresultat. (På motsvarande sätt behandlas avyttring av teckningsrätter skattemässigt vanligen som tillfällig förvärvsverksamhet.)

Tvärtemot Nackstad anser vi att försålda inköpsrätter principiellt bör behandlas på samma sätt som teckningsrätter. Med hittills gängse teknisk uppläggning av ”avknoppning” tycker vi likheterna är högst väsentliga. Det är i båda fallen fråga om en utspädning som får uttryck i ett värde på teckningsrätten resp inköpsrätten. Avstår man vid ”avknoppning” från sin relativa del (i bolagen) måste detta, precis som vid nyemission komma till uttryck i en reduktion i det hos säljaren redovisade värdet av aktierna i ”moderbolaget”. Avdraget får utgöra proportionell del av anskaffningsvärdet.

Inköpsrätten begagnas

Nackstad anvisar vid utnyttjandet av inköpsrätten två redovisningsmetoder:

1. En försiktig metod där den kontant erlagda köpesumman för aktierna bokförs som anskaffningsvärde. Ingen intäkt redovisas för inköpsrätten.

2. En alternativ metod där inköpsrätten redovisas som intäkt till sin helhet och beloppet läggs till anskaffningsvärdet för aktierna i det nyförvärvade bolaget. Inköpsrätternas värde sätts lika med RSVs fastställda värde.

Den alternativa metoden (liksom vinstredovisning av hela försäljningen av inköpsrätt) Nackstad förordar, anser vi innehålla en uppskrivning. Som argument för metoden anges a) att utdelning från det ”avknoppade” företaget lämnas i form av inköpsrätten och b) att en intäkt därför är realiserad. Värdet i dessa argument kan icke uppskattas av oss. Metoden anges dessutom bättre återspegla den ekonomiska verkligheten och de alternativ som stått till förfogande. Hur och varför frågar man sig.

När inköpsrätten begagnas sker ingen värdeöverföring till annan, men väl mellan två aktieposter. Om man inte anser affären realiserad blir enda effekten överföring mellan aktieposterna av det proportionerade värdet. Om man anser vinsten realiserad skulle man reducera värdet på ”moderbolagets” aktier med proportionell del och redovisa inköpsrättens värde minus denna del såsom realisationsvinst. Hela rättens värde redovisas då tillsammans med aktielikviden, såsom anskaffningsvärde på aktierna i det ”avknoppade” bolaget.

Vi har svårt att anse affären realiserad särskilt om parallellen med nyemission är giltig.

Slutsats

Väsentliga principiella invändningar anser vi således kan riktas mot Nackstads resonemang i vissa delar. Icke desto mindre anser vi att det av Nackstad förordade redovisningssättet vid avyttring och den försiktiga metoden vid utnyttjande av inköpsrätten bör kunna användas och detta av rent praktiska skäl. Att beräkna den proportionella delen korrekt är inte helt enkelt och effekten är sällan väsentlig. Skulle metoden i något fall leda till materiellt fel, kan den inte godtagas.

I resultaträkningen kan beloppet av sålda inköpsrätter inkluderas i ”Erhållna utdelningar” resp ”Vinst vid avyttring av aktier”. Någon särskild rad i resultaträkningen eller beloppsuppgift i not torde sällan vara erforderlig, men notupplysning om vald redovisningsmetod kan vara på sin plats. Redovisning såsom extraordinär post torde knappast ifrågakomma med de regler som föreslås i FARs utkast till rekommendation.

Det framstår som angeläget att skattepraxis ändras snarast, men det är en annan fråga.

Clas Blix, auktoriserad revisor, Bertil Olssons Revisionsbyrå AB i Stockholm och Olof Herolf, auktoriserad revisor, Price Waterhouse HB i Stockholm.