Redovisning: Informationsförmedling är viktigast vid inflationsredovisning

Inflationsredovisning har internationellt blivit föremål för utveckling av normer och standards. Olof Arwidi, t f professor i företagsekonomi i Lund, beskriver i denna artikel hur inflationsredovisningen utvecklats i olika länder. Han tror inte att det renodlade förmögenhetssynsättet kommer att nå allmän acceptans bl a därför att det skapar risk för stora svängningar i resultatberäkningarna mellan olika år.

En stor del av den svenska debatten om inflationsredovisningsmodeller har inriktats på modellernas konstruktion. I mindre grad har modellernas förutsättningar och vad man skall använda dem till diskuterats och i samband med FARs modeller om ”nukostnadsredovisning” har intresset främst knutits till konsekvensberäkningar vid olika förutsättningar. Även om det är både nödvändigt och viktigt att belysa kvantitativa utfall av olika modeller, så finns det också behov av att vidga blickfälten åt andra håll. En sådan utvidgning kan vara att studera utvecklingen av olika inflationsredovisningsmodeller i omvärlden – då inte minst i länder som har liknande traditioner och synsätt och som har jämförbara förutsättningar vad gäller inflation och prisutveckling. Det är viktigt att gå tillbaka till de olika utgångspunkter som modellerna bygger på, då idéer och begrepp har längre livslängd än procedurer och standards. I denna artikel poängteras skillnaden mellan ett förmögenhetsorienterat och ett kapacitetsorienterat synsätt både i en principiell diskussion och vid genomgång av olika modeller och standards. En viktig fråga är också vilka uppgifter olika modeller har och vilka effekter som kan spåras av deras användning.

Denna artikel1 består av tre huvuddelar, där den första behandlar utgångspunkterna, den andra den internationella utvecklingen och den tredje uppgifter/effekter.

1. Två utgångspunkter för resultatredovisning

En grundläggande fråga i debatter om val mellan olika modeller för vinst och resultatredovisning, lika aktuell idag som för klassiska ekonomer som Adam Smith, är de grundläggande utgångspunkterna för värdering av resultat. Två olika synsätt har stått i förgrunden: Det kapacitetsorienterade och det förmögenhetsorienterade.

I det kapacitetsorienterade synsättet ställs kvarhållandet av den fysiska kapaciteten i centrum. En real vinst uppkommer när den fysiska kapaciteten är säkerställd och den centrala uppgiften vid vinstberäkningen/resultatredovisningen blir följaktligen att mäta storleken på residualen efter det att avdrag gjorts för nödvändiga kostnader för att bibehålla kapaciteten.

I det förmögenhetsorienterade synsättet, ställs upprätthållandet av ägarnas förmögenhet i centrum. Utgångspunkten för vinstberäkningen/resultatredovisningen är att beräkna förändringen av det egna kapitalets köpkraftsvärde efter justeringar av tillgångarnas värde till aktuella priser. Resultatberäkningen görs utifrån förutsättningen att förmögenhetsvärdenas förändring, förutom det operativt beräknade resultatet, innefattas i totalresultatet.

Även om principerna i grunden är enkla, så är dess tillämpningar långt ifrån entydiga och blir föremål för olika tolkningar. Här är vi inte inriktade på att visa att den ena eller andra utgångspunkten är ”riktigare” utan utgår från att de är olika. Låt oss granska dem närmare.

Förmögenhetsperspektivet

I förmögenhetsperspektivet krävs en värdering av hur tillgångar och skulder förändrats under perioden. Vinsten definieras följaktligen som nettoförändringen av företagets förmögenhet eller förändringen av det egna kapitalet. I balansräkningstermer kan man genom att studera förändringen i eget kapital mellan periodens början och slut bestämma periodens vinst. I resultaträkningen skall denna vinst komma till uttryck som differensen mellan intäkter och kostnader. – Tanken är då att den uppställda balansräkningen skall återspegla en marknadskopplad värdering av de olika tillgångarna. För att kongruens skall uppstå mellan resultatvärderingen och förändringen i eget kapital krävs att värdeförändringar på tillgångar och skulder innefattas i resultatberäkningen. En viktig poäng är att metoden ger möjlighet till räntabilitetsmätningar, där skillnaden mellan måttets storlek som realt räntemått respektive nominalt räntemått (penningsräntemått) exakt motsvarar den generella penningvärdeförändringen. För att uppnå denna konsistens mellan reala och nominella räntabilitetsberäkningar krävs hänsynstagande till såväl realiserade som orealiserade förmögenhetsförändringar vid resultatberäkningen.

Några av de tidigare förespråkarna till denna metod (Edwards & Bell) har i sin närmast klassiska bok ”The Theory and Management of Business Income” utgått från att man bör försöka ”hitta” ett värde där tillgångarna så långt som möjligt värderas relativt en marknad. De menade att återanskaffningskostnaden av tillgångar (och skulder) till nupris kunde ses som en approximation av ett marknadsvärde. Den av dem föreslagna metoden bygger på antaganden om att värdena på tillgångarna är en indikation och bestämningsfaktor för den framtida avkastningen. Det behöver egentligen inte tilläggas att Edwards & Bell bestämt hävdade att en symmetri måste finnas mellan balansräkning och resultaträkning och att en förändring av tillgångarnas värde skulle återspeglas i företagets resultat. Med denna utgångspunkt blir också en förmögenhetsvärdering inbegripen i ett ”going-concern-synsätt”, då priserna på tillgångarna också ses som en approximation av förväntningar på värdet av den framtida avkastningen. Det kan noteras att FARs modell i princip utgår från dessa författares förslag.

Kapacitetsperspektivet

Det kapacitetsorienterade synsättet har sina rötter i tjugo-talets redovisningslitteratur från Tyskland. Denna litteratur uppkom under en tidsperiod karakteriserad av mycket häftiga prisförändringar och som ställde företagsledningar och företagens ”redovisare” inför utomordentligt svåra värderingsproblem. Den närmast motsvarande situationen i större västeuropeiska länder under senare tid torde vara inflationsutvecklingen i England under 1970-talets förra del med en höjdpunkt 1974 då den översteg 30 % (vilket dock är en bråkdel av inflationstakten i dåtida Tyskland och inflationstakten under senare år i en del latinamerikanska länder).

De tyska redovisningsförfattarna förkastade helt tanken på att man genom att värdera de enskilda tillgångarna till återanskaffningsvärden skulle kunna få en godtagbar approximation av vare sig förmögenheten eller av den framtida avkastningen. De menade att förmögenhetsvärderingen vid balansvärdering måste underordnas resultatvärderingen. Att använda balansräkningar som approximation för förändringar av förmögenhetens värde syntes av dessa företrädare (t ex Schmalenbach) som föga meningsfullt då dels helheten har ett annat värde än summan av de enskilda delarna och dels de ackumulerade insättningarna i rörelsen ej kan ge en bild av framtida approximerade intäkter.

Den s k organiska metoden (av Schmidt) kan ses som en tidig föregångare till de redovisningsrekommendationer som utgår från ett kapacitetsorienterat synsätt. I denna har angetts en metod som också innebär att förmögenhetsbalanser konstrueras med utgångspunkt från aktuella återanskaffningsvärden. Genom eliminering av orealiserade prisvinster och prisförluster kan sambandet mellan en resultaträkning och en balansräkning, baserad på att vinst i resultaträkningar uppkommer efter den fysiska kapacitetens bibehållande, upprätthållas.

Skillnader

Mellan de båda synsätten finns alltså markanta skiljelinjer om vad som bör ingå i resultatet. I det kapacitetsorienterade synsättet är det närmast en dödssynd att ta med orealiserade prisstegringar, som ju nära nog är grunden för det förmögenhetsorienterade synsättet. Synen på orealiserade värdeförändringar är den viktigaste skillnaden mellan de båda synsätten. En annan viktig skillnad är hur finansiella kostnader skall behandlas – i relation till företagets värdeförändringar eller utifrån generella penningvärdeförändringar. Vidare blir naturligtvis resultatbegreppen olika. Det är däremot viktigt att poängtera att i båda fallen har byggts upp internt konsistenta koncept och modeller, trots att stora skillnader finns vad gäller förutsättningarna mellan dessa. Det är också skillnaderna i förutsättningar som konkret kommer till uttryck i olika delar av beräkningar i olika standards/rekommendationer.

Om utgångspunkten tas i bevarandet av verksamhetens fysiska kapacitet får värdeförändringar av tillgångar i verksamheten enbart effekter vid bestämningen av värdet av förbrukningen av tillgångar, t ex avskrivningar på tillgångar, men ej i relation till förmögenhetsförändringar. I förlängningen av detta perspektiv ligger antagandet om företaget som en going-concern – d v s att företagets verksamhet skall fortsätta under obegränsad tid. Det kan tilläggas att going-concern-principen i kombination med objektivitetsprincipen och realisationsprincipen varit vägledande för traditionell resultatredovisning i den meningen att orealiserade förmögenhetsförändringar ej innefattas i resultatet, såvida inte försiktighetsprincipen påkallat detta, t ex vid större värdeminskningar.

Om utgångspunkten är den förmögenhetsbaserade vinstberäkningen måste en värdering ske av balansräkningens olika delar vid periodsluten. Om de förändrats (nominellt respektive realt) registreras detta som vinst oaktat denna ökning är tillräcklig för att ersätta periodens resursförbrukning eller ej. Så långt har betonats att speciellt viktigt för tolkningen av en inflationsredovisningsmodell är klargörandet av dess förutsättningar, snarare än en fokusering på dess interna logik. Om förmögenhetsförändringar inkluderas i totalresultatet är det av speciell vikt att dessa särredovisas då de i fråga om prestation skiljer sig från övriga delar. Tilläggas kan att det torde tillhöra ovanligheten att orealiserade värdeförändringar av anläggningstillgångar internt ingår i en rörelseenhets resultat, för så vitt inte värdestegringen utgör en del av verksamhetsidén, såsom för ett fastighetsbolag.

Vid kapacitetsorienterade modeller har frågan om orealiserade förmögenhetsförändringar kopplats samman med beräkningen av den finansiella strukturens resultateffekter. Utgångspunkten för resultatberäkningen har i vissa modeller baserats på implicita förutsättningar om bibehållande av såväl fysisk kapacitet som proportionen mellan främmande och eget kapital. Här kan inte den symmetri upprätthållas som innebär att skillnaden mellan nominell och real räntabilitet utgörs av den generella penningvärdeförändringen. Å andra sidan behöver inte detta vara den viktigaste uppgiften i en redovisning som utgår från bevarandet av det specifika företagets fysiska kapacitet. Ett alternativ till att inte strikt utgå från att den finansiella strukturen skall bevaras, är att realkostnadsjustera räntenettot utifrån allmän köpkraft. En sådan resultatberäkning implicerar då att det är meningsfullt att betrakta kapitalkostnaden som bestående av två komponenter; nominella räntekostnader och kapitalets värdeförändring relativt allmän köpkraft. Denna syn på räntekostnaden ligger då nära vad som normalt benämns reala kreditkostnader.

Vi har här försökt renodla olika utgångspunkter för resultatberäkningen och dessa typifieringar kommer också att användas för karakteristiken av olika redovisningsrekommendationer.

2. Internationell utbredning

Återanskaffningskostnadsbaserad redovisning finns i rekommendationer/standards från Nederländerna, Tyskland, Storbritannien, Sydafrika, Nya Zeeland, Australien, Canada och USA.

Rekommendationernas status

Det är värt att uppmärksamma att dessa rekommendationer/standards har olika formell status, även om skillnaderna inte är överväldigande. USAs och Englands standard gäller från 1980, Nya Zeelands är giltigt från mars 1982 och Australiens standard är sedan 1982 preliminär, nu närmast med status som en ej tvingande rekommendation, (Statement of Accounting Practice, 1983/11) medan Canadas standard är giltigt från 1983 års början. I Sydafrika har getts ut en ”guideline” som innehåller en uttrycklig rekommendation om en supplementär återanskaffningskostnadsredovisning. De äldsta rekommendationerna finns i Tyskland och Nederländerna, där traditionerna av redovisning vid ändrade priser också synes ha djupast rötter. Detta kan vara en förklaring till att man i Nederländerna sedan länge tillåtit den nukostnadsbaserade redovisningen att utgöra huvudredovisning, medan man i övriga länder angett inflationsredovisningen som supplementär. I ”Netherlands Accounting Guidelines” förespråkas en parallell redovisning mellan nukostnadsredovisning och den historiskt baserade. Den är alltså inte utbruten från den övriga redovisningen. De tyska revisorernas (Institut der Wirtschaftsprüfer) anvisning tycks i första hand ha som syfte att genom kompletteringsberäkningar visa inflationskonsekvenser relativt den operativa kapaciteten under en given finansstruktur. Den tyska anvisningen skiljer sig från flertalet övriga genom dess mycket låga detaljeringsgrad. Använda begrepp synes också i stort förutsättas vara kända.

I flera andra länder har olika officiella av statsmakterna tillsatta kommittéer gjort utredningar (t ex i Finland Inflationsredovisningskommissionens betänkande). Dessa utelämnas här liksom sådana förslag/rekommendationer som baseras på generell köpkraft (köpkraftsmetoden) och som tillämpas i länder med mycket hög inflationstakt och där det oftast också finns få officiella värderingsgrunder t ex otillräckliga officiella index. Länder där köpkraftsmetoden vunnit insteg är Argentina, Brasilien, Chile, Israel och Mexico. I några av dessa länder har den fått skattemässig betydelse. I detta förhållande ligger också en betydelsefull skillnad i relation till det återanskaffningsbaserade, som inte i något fall utgör grund för beskattning.

Rekommendationernas historia

En standard eller rekommendation i ett land kan ha en mer eller mindre brokig historia bakom sig. Det land som i inflationsredovisningssammanhang uppvisar mest extrema svängningar mellan olika förslag är England. Från ett förslag baserat på den s k köpkraftsmetoden vändes blickarna mot en renodlad återanskaffningsmetod (den s k Sandilandsrapporten), utan hänsyn till inverkan av vare sig den finansiella strukturen eller förmögenhetsförändringar. Därpå följde ett förslag som kan karakteriseras som ett lapptäcke med mycket långtgående olika uppgifter, som byggde på en rad olika tillägg till en mer renodlad återanskaffningsmetod. Först i de därpå följande stegen urskiljes den metod som f n ligger till grund för den synnerligen omdiskuterade standarden SSAP 16. Tilläggas kan att för närvarande (mars 1984) så arbetar man i England med några viktiga ändringsförslag. De viktigaste är dels att låta inflationsjusteringarna framträda i noter i huvudredovisningen med möjligheter för mindre företag att enbart göra några schablonberäkningar, samt en större valfrihet vad gäller beaktande av den finansiella strukturens inverkan och med lägre ställda anspråk på redovisning av balansräkningen.

Även om England kan ses som ett extremland är det dock inte det enda landet där svängningarna varit kraftiga. I en del andra länder har man också börjat med köpkraftsmetoden och sedan gått mot mer renodlade återanskaffningsmetoder, varefter man successivt ”mejslat” sig fram till ett förslag som grund för en standard. I Canada har det tagit 12 år från den första utredningen utifrån köpkraftsmetoden till ett successivt närmande till den från 1983 gällande standarden (som mer aktivt kommer att utvärderas under sommaren i år). Denna standard har föregåtts av såväl ett ”exposure draft” som ett ”reexposure draft” innan den antogs. Ett ungefär liknande förlopp har man haft i Nya Zeeland, där man under 1984 planerar en översyn av standarden, trots att man fått gehör för huvudidéerna.

Det bör understrykas att en tioårig ”mognadsperiod” snarare varit regel än undantag. Införandet av en standard innebär inte heller att denna kommer att ligga fast utan kommer att bli föremål för olika förändringar. Enligt min uppfattning är det inte bara standarden som sådan som är intressant utan de idéer som växlas och som genom vunna erfarenheter kan medverka till att strikta regler ej blir nödvändiga. – Tilläggas kan att metodiken vid bestämning av normer är olika i olika länder och att teorier/modeller används som ”slagträn” av intressenter.

En karakteristik av de olika rekommendationerna

Karakteriseringen av de tidigare angivna rekommendationerna sker utifrån tudelningen i kapacitetsorientering respektive förmögenhetsorientering.

* Om rekommendationen i Nederländerna hade betraktats frikopplad från historiska traditioner, så hade den förmodligen uppfattats som ganska extrem. I denna görs inga som helst justeringar av inflationseffekter i relation till den finansiella strukturen och orealiserade vinster tas överhuvudtaget inte upp till diskussion. Den metod som används kan alltså ses som en renodlad återanskaffningsmetod och har långvariga traditioner i Holland (den s k Philips-metoden). Det har också sedan 1970 varit möjligt att inom ramen för allmänna redovisningsnormer uppgöra och publicera årsredovisningar enligt denna metod. Det är uppenbart att man i Nederländerna inte betraktar denna metod som speciellt kontroversiell. Man har valt en väg som innebär parallellitet mellan redovisningen baserad på historiska kostnader och redovisningen baserad på nukostnader. Tekniker har också utvecklats för att visa hur man går från den ena redovisningen till den andra och hur värdena på balansräkningen kan härledas.

* Helt inriktat på företagets operativa substans är den tyska, där beräkningarna syftar till att eliminera ”fiktiva” vinster relativt den operativa kapaciteten men med hänsyn tagen till företagets finansstruktur.

* Till gruppen kapacitetsorienterade rekommendationer hör också den brittiska (England, Wales, Skottland och Irland), som är inriktad på bibehållandet av den fysiska kapaciteten. Detta framkommer inte minst i synen på beaktandet av den finansiella strukturen (skuldandelsmetoden) och genom att man ej innefattar ”holdingvinster/förluster” i resultatredovisningen.

* Ett synsätt mycket nära det brittiska präglar den sydafrikanska guidelinen, vars vinstbegrepp ligger nära den brittiska, men där man påpekar det olämpliga i att använda modeller då going-concern-förutsättningarna ej gäller (t ex gruvdrift).

* Även det nya zeeländska utgår från ett kapacitetsorienterat perspektiv och man understryker att man utgått från företagets ”livskraft”. En skillnad gentemot det brittiska finns vid beräkning av ägarnas vinst, då man vid skuldandelsjusteringen också beaktar orealiserade värdeförändringar. I likhet med den brittiska standarden innefattas ej orealiserade värdeförändringar i rörelseresultatet. En viss flexibilitet accepteras dock. I ett tillägg (Guidance Notes, dec 1982) visas hur en förmögenhetsbaserad vinst kan beräknas, vilken är acceptabel om standardens krav i övrigt är tillgodosedda.

* Även den australiska rekommendationen utgår från ett going-concern-perspektiv och bevarandet av enhetens kapacitet. I anslutning till resultatberäkningen görs en sidoberäkning avseende resultatet för ägarna. Härvid används ett generellt index för att ta hänsyn till inflationseffekter på långsiktigt lånat kapital. En del av redovisningsrekommendationen består av ett speciellt dokument där avsikten är att man i detalj skall visa förändringarna av det egna kapitalet (se Balans 4/1984 sid 34).

* Den kanadensiska standarden kan inte entydigt hänföras till ett kapacitetsorienterat perspektiv. I botten har resultatredovisningen en utformning som i flera avseenden är snarlik den brittiska. Finansiella effekter visas t ex genom skuldandelsmetoden och orealiserade holdingvinster inkluderas ej i den återanskaffningsbaserade vinsten. Genom separata beräkningar skall man dock visa såväl finansiella effekter utifrån användandet av ett generellt index som den reala orealiserade förmögenhetsförändringen. Med dessa tilläggsberäkningar möjliggörs också en förmögenhetsorienterad resultattolkning och samma resultatkomponenter kan framräknas som enligt den amerikanska standarden. Parentetiskt kan noteras att vissa av de pågående förändringarna av det brittiska förslaget går i riktning mot den kanadensiska rekommendationen. Dessa gäller bl a att finansiella effekter skall kunna visas på två olika sätt.

* Den amerikanska standarden kan inte renodlat hänföras vare sig till ett kapacitetsorienterat eller ett förmögenhetsorienterat perspektiv. I FASBs preliminära förslag från 1978 fanns en mer markant ”dragning” åt förmögenhetsperspektivet. Detta kom explicit till uttryck i resultatsammanställningen, som var uppställd så att ett direkt förmögenhetsorienterat resultat kunde adderas. I standarden säger man sig nu inta en neutral position mellan ett förmögenhetsorienterat synsätt och ett kapacitetsorienterat synsätt. Detta kommer bl a till uttryck genom begreppsförändringar, (t ex ersätts begreppen ”holding gain/loss” av ”excess of increase in specific prices over increase in general price level”), och genom omflyttningar av resultatredovisningens delar varigenom en summering av dessa ej blir naturlig samt genom en enklare behandling av inkomstskatten. Vid diskussionen om redovisningens uppgifter pekar man på att tolkningsmöjligheterna är vida och man visar på olika möjliga resultatmått hämtade från båda perspektiven.

* Det enda förslag (ej standard) som utgår från ett renodlat förmögenhetsorienterat perspektiv är det svenska utkastet. I kort sammanfattning kan konstateras att förslaget bygger på det traditionella sambandet mellan resultat och balansräkning, d v s att resultatet skall vara lika med förändringen i det egna kapitalet. Man avvisar bestämt metoder som utgår från att vinsten skall bestå av enbart den realiserade delen. En viktig del av förslaget synes också vara att man skall kunna göra nominella och reala räntabilitetsjämförelser, där skillnaden direkt motsvaras av den generella prisförändringen.

Figur 1 är avsedd att illustrera hur de olika standarden/förslagen kan grupperas i relation till ett kapacitetsorienterat respektive förmögenhetsorienterat perspektiv.

3. Redovisningens uppgifter

Den centrala frågan vid utformningen av en inflationsredovisningsmodell bör vara de uppgifter eller funktioner som redovisningen skall fylla. En inflationsredovisningsmodell kan framförallt sägas vara beroende av dels de externa förutsättningarna och dels de valda utgångspunkterna – här förmögenhetsorienterade respektive kapacitetsorienterade. Externa förutsättningar kan vara sådana faktorer som: lagar och förordningar, inflationstakt, möjligheter att använda externa index samt krav på den ej inflationsjusterade redovisningen. Som exempel kan anges att avsaknad av tillförlitliga specialindex försvårar inflationsredovisning enligt återanskaffningsmetoden, samt att om den inflationsjusterade redovisningen skall kopplas till beskattning eller prisreglering skärps kraven på enhetlighet och tillförlitlighet, varvid användandet av generella index som är lätta att använda och kontrollera kommer i förgrunden.

För här karakteriserade standards finns stora likheter: inga är avsedda att användas för beskattning, tillgång finns på officiella index och inflationstakten har inte varit ”galopperande”. Skillnader har varit valet av utgångspunkter och som följd därav använda begrepp och beräkningar.

Uppgifter och vald metodik i några länder

Låt oss börja med att granska den engelska standardens uppgifter. Den har karakteriserats som kapacitetsorienterad och i denna utnyttjas bl a skuldandelsmetoden. I den engelska standarden anges följande uppgifter:

The basic objective of current cost accounts is to provide more useful information than that available from historical cost accounts alone for the guidance of the management of the business, the shareholders and others on such matters as:

a) the financial viability of the business;

b) return on investment;

c) pricing policy, cost control and distribution; and

d) gearing.

Att man siktat in sig på den ekonomiska livskraften ligger mycket nära den använda metodens uppbyggnad. Denna utgår från ett going-concern-perspektiv, både vad gäller den operativa verksamheten och dess finansiering. Litet mer märklig är den andra punkten då den valda metoden är olämplig för konsistenta räntabilitetsmätningar, t ex vid jämförelser mellan företag i olika branscher. Den tredje punkten kan närmast ses som ett uttryck för normbildarnas ambition att metodiken skall ”överflyttas” till företagens interna styrning. Den fjärde punkten, om skuldandelsmetoden, innebär att man upphöjer en del av den föreslagna metodiken till en särskild uppgift för redovisningen. Då standarden nu står inför omprövning synes det inte som oväntat att det då framförallt blir den andra och den fjärde uppgiften som berörs.

Om vi jämför de tänkta uppgifterna för den engelska standarden med de tänkta uppgifterna för den amerikanska, så finner vi klara olikheter som har sin grund i val av utgångspunkter. I det senare förslaget skall inflationsredovisningen hjälpa användarna i fyra avseenden:

a) Assessment of future cash flows

b) Assessment of enterprise performance

c) Assessment of the erosion of operating capability

d) Assessment of the erosion of general purchasing power.

”(Figur se Balans 4/1984 sid 35).”

Det är framförallt på den första och den sista punkten som den amerikanska metodiken, med sina ursprungliga rötter i ett förmögenhetsperspektiv, slår igenom. Stor försiktighet präglar dock tolkningen, t ex vid ”assessment of future cash flow” pekas på vanskligheten i att addera flödena från den operativa verksamheten med ”förmögenhetsflöden” och i stället poängteras fördelarna av att hålla dessa åtskilda. Denna försiktighet relativt utnyttjandet av den sammanlagda effekten av olika källor återspeglas också genom att man poängterar vikten av att hålla det operativa rörelseresultatet åtskilt från komponenten beroende på orealiserade värdeförändringar. En viktig ingrediens i FASBs standard relativt dess uppgifter är krav på att man skall visa en rad olika komponenter såväl efter allmän köpkraft som enligt de specifika återanskaffningsvärdena. Detta möjliggör jämförelser över tiden, vilket väl överensstämmer med att man poängterar betydelsen av att såväl kapitalplacerarna skall få tillräcklig information som ”allmänhet” och myndigheter skall ges kvantitativ information.

I ovanstående två standards ser vi olika relationer mellan valda utgångspunkter och tänkta funktioner. I det engelska förefaller det snarast vara så att vissa tänkta funktioner knappast ”klaras” med den valda metodiken. Den amerikanska präglas snarast av stor försiktighet vid användning och man föredrar att hålla olika delar i resultatberäkningen åtskilda från varandra. I båda fallen är uppgifterna för redovisningen helt inriktade på informationsförmedling till olika intressenter.

En annan typ av skillnad i redovisningens uppgifter kan ses vid en jämförelse mellan å ena sidan den nederländska och å andra sidan den kanadensiska standarden. Skillnaden gäller här inte minst hur redovisningen och dess uppgifter förankras.

I det nederländska förslaget är man ytterligt kortfattad om såväl vilka intressenterna är för redovisningen som dess uppgifter. Man förutsätter helt enkelt att företagsledningen skall vägledas av ”det speciella företagets omständigheter” och att man följer lagar och förordningar samt arbetar med en redovisning som anses ansluta till god sed i samhället. Det synes som om dessa föreställningar bildar det fundament utifrån vilket man rekommenderar en ”dubbel” redovisning med uppgifter både om återanskaffningskostnader och historiska kostnader. Man implicerar alltså mer eller mindre att denna kombination har både interna och externa uppgifter och har intresse för olika mottagare. Bland dem som sanktionerat rekommendationen ”Tripartite Standards Committee” ingår representanter för arbetstagare och de liksom övriga användare förutsätts inse poängerna med den föreslagna ”dubbla” redovisningen.

I den kanadensiska standarden har man gått en motsatt väg och efter ett antal olika ”finslipningar” diskuterar man detaljerat och noggrant fem huvuduppgifter för redovisningen. Denna noggranna genomgång kan ses som en sorts legitimation (och pedagogisk genomgång), som kan vara en form av substitut för en historisk förankring hos användare.

Som framgått av tidigare avsnitt utgår man från ett going-concern-perspektiv, men genom tilläggsberäkningar har man i stort sett också konstruerat en redovisning som svarar mot grannlandet USAs tänkta uppgifter och krav. De tänkta uppgifterna är:

1. Maintenance of operating capability of the enterprise.

2. Maintenance of operating capability financed by common shareholders.

3. Performance evaluation.

4. Assessment of future prospects.

5. Maintenance of general purchasing power of capital.

Det kanadensiska förslaget skiljer sig från det engelska framförallt genom punkterna 2 och 5 ovan. Genom punkt 2 riktar man sig mer explicit till aktieägarna än i det engelska och genom punkt 5 (som ej fanns med i sista förslaget före standarden) uppfylls också en uppgift som har sin motsvarighet i den amerikanska standarden. Därigenom tillgodoses amerikanska myndigheters (Securities and Exchange Commission) redovisningskrav för kanadensiska bolag i USA.

Vi har här å ena sidan försökt visa på redovisningens funktion relativt valda utgångspunkter och å andra sidan dess förankring relativt användare/intressenter.

Effekter av redovisningsmodellernas användning

Även om självfallet all standard är inriktad på extern informationsförmedling, så synes det i samtliga fall ha föresvävat de normbildande organen att centrala uppgifter för den inflationsbaserade redovisningen riktas mot dess interna användning som hjälp till företagen och företagsledningarna. Uppgifter från USA och England tyder också på att återanskaffningskostnadsbaserad information ökat i användning. Det är däremot inte så att standarden accepterats reservationslöst utan stora delar har lämnats utanför det interna användandet. Undersökningar pekar på att skuldandelsjusteringen praktiskt taget inte alls använts internt i engelska företag. Det är också betecknande att de internt mest frekvent använda delarna av inflationsredovisningsmodellerna gäller de delar som påverkar det operativa resultatet, d v s avskrivningar till nukostnadspris och justering på återanskaffningskostnader för lager och/eller sålda varor. Mer långtgående slutsatser av detta är emellertid svåra att dra för extern redovisning då behoven av ”fullständiga” modeller rimligen är mindre i ett internt än i ett externt perspektiv.

Vad gäller effekterna hos de externa användarna av redovisningen är det svårt att få fram entydiga slutsatser. Skönjas kan dock att återanskaffningskostnadsbaserad information i större utsträckning används i den information som ges till kapitalplacerare i USA t ex genom att i fackpressen gjorts olika uppdelningar och sammanställningar från återanskaffningskostnadsbaserad rapportering av enskilda företag.

En annan intressentkategori är offentliga myndigheter. Denna har också speciellt framhävts i det amerikanska förslaget. – Det är självklart så att den återanskaffningskostnadsbaserade redovisningen ger möjlighet till en annan information om olika reala resultat, finansiell ställning och räntabilitet än enbart den historiska. Parentetiskt kan också omnämnas att man under 1983 och 1984 i flera svenska tidskrifter (t ex Aktieplaceraren, Dagens Industri) framhävt betydelsen av att denna information kan tas fram och visat på ett lättillgängligt sätt för myndigheter och allmänhet. Man har varnat för att vi annars kan få en ny övervinstdebatt. – Min uppfattning är att man i Sverige till stora delar ”glömt” frågeställningen om information av prisförändringar till olika intressentgrupper, t ex anställda, och att fler grupper borde involveras i denna process.

Av central betydelse är naturligtvis hur man i företagen uppfattar kraven på framtagandet av information om inflationseffekter, som ju påtagligt medför en extra insats. Det är därför intressant att några undersökningar med denna inriktning kommer. I Canada skall man sommaren 1984 göra en utvärdering av dels 1983 års lämnade uppgifter och dels försöka belysa hur man i företagen sett på standarden. I Nya Zeeland gör man nu en utvärdering av 1982 års antagna standard utifrån företagens reaktioner. I Australien har implementeringsproblematiken också fått andra uttryck, nämligen i en omfattande brukarmanual.

Det är i detta sammanhang värt att understryka att eftersom de här beskrivna modellerna för inflationsredovisning har sin primära funktion som informationsförmedlare så är de inte bara beroende av externa omständigheter utan också av de olika intressenternas acceptans.

Internationell och svensk utveckling

Utvecklingen av standards och normer om inflationsredovisning i här beskrivna länder har naturligtvis inneburit massiva insatser, inte bara av de normbildande organen, utan framförallt från producenterna av information i företagen och ställt krav på en betydande inlärning hos redovisningsinformationens konsumenter. Inte minst viktig har förmodligen processen kring framtagandet av standards varit som katalysatorer för diskussion och inlärning snarare än som oomtvistade normer. Utvecklingen i praktiskt taget alla länder tyder också på att det varit svårt att enas om en standards alla delfrågor. En ”kättersk” tanke är härvid att det är viktigare att nå viss enighet i grundfrågor än en långtgående reglering av uppgiftslämnandet.

I Sverige blir naturligtvis den framtida utvecklingen av inflationsredovisning beroende på dels de egentliga behoven av redovisning, genom främst inflationstakten och prisändringarnas utveckling, och dels också på attityder och föreställningar om behovet av en sådan redovisning hos olika intressenter. Det synes vara klart att man internt i de flesta företag genom olika medel t ex ökade krav på planering av betalningsflöden, ändrade normer för kravställande på verksamhetsenheter, metoder för kalkylering etc, lärt sig att leva med en förhållandevis hög och jämn inflationstakt. Detta innebär dock inte att man har någon garanti för att det finns handlingsberedskap om prisförändringarna skulle bli plötsliga och oregelbundna, t ex kraftiga generella sänkningar eller annorlunda fördelning av relativpriser.

Jag har svårt att tro att man i ett litet land som Sverige på något avgörande sätt skulle kunna fjärma sig från den internationella utvecklingen och jag tror också att det är viktigt att fånga upp impulser från den internationella debatten. Vad gäller redovisningsförslagens mer konkreta innebörd tror jag också att det renodlade förmögenhetssynsättet, som FARs förslag är uttryck för, får svårt att nå allmän acceptans, inte minst då förmögenhetsvärderingen är svår att genomföra med hög precision och att denna skapar risk för stora svängningar i resultatberäkningar mellan olika år beroende på värdeförändringar. Att summan av de enskilda tillgångarnas värden ej heller behöver överensstämma med värdet av företaget som en going-concern försvårar dess acceptans. Inte minst viktigt är det att använda modeller är lättförstådda och hanterbara, vare sig de blir antagna som rekommendation eller ej.

I denna framställning har jag belyst några av de grundläggande skillnaderna mellan ett kapacitets- och förmögenhetsorienterat perspektiv utifrån den internationella utvecklingen. Jag har också visat att valet av utgångspunkt är en viktig grund för en standards utformning och dess möjliga uppgifter. Centralt blir vilka funktioner en viss modell för inflationsredovisning kan ha för olika intressenter.

Olof Arwidi, t f professor vid företagsekonomiska institutionen vid Lunds universitet