Redovisning: Obeskattade reserver innebär inte något risktagande

Det finns anledning att ånyo väga de argument som talar för resp emot att betrakta de obeskattade reserverna i sin helhet som eget kapital.

Det skriver universitetslektor Sigurd Hansson i Lund i denna artikel. Han anser också att man bör ha en mer nyanserad syn på frågan och därmed kanske komma till olika slutsats beroende på vilket syfte räkenskapsanalysen har.

Vid räkenskapsanalys har man anledning att skilja mellan eget och främmande kapital, bl a för att bedöma soliditeten men även för att få underlag för beräkning av räntabiliteten av olika delar av kapitalet. Då uppkommer frågan om hur man skall se på de obeskattade reserverna. Skall de anses vara eget kapital i sin helhet eller är de till en del latent skatteskuld? Eller har de en annan innebörd, t ex reservering för framtida kostnader?

Valet torde i huvudsak stå mellan att anse reserverna enbart som eget kapital eller till en del – vanligen hälften – som eget kapital och till en del som latent skuld. Ytterligare en möjlighet är att bara beakta vissa latenta skatter, t ex de som beräknas kräva betalning inom viss tid eller de som hänför sig till viss typ av reserv.

Problem

Det problem som skall behandlas här är hur man kan se på de obeskattade reserverna vid bedömning av finansiellt risktagande, mätt i andel eget kapital (soliditet) eller relationen skulder/eget kapital (skuldsättningsgrad). Frågan ses främst med utgångspunkt från företagets beslutsfattande om finansiell struktur, från kreditbedömningssynpunkt och från aktiemarknadssynpunkt. Vad som inte behandlas här är hur man bör förfara vid beräkning av justerad (”beräknad”) vinst efter skatt d v s om man från vinsten före extraordinära poster skall göra avdrag för full schablonskatt (vanligen 50 %) eller för den betalda skatten eller för partiell skatt. Denna fråga har aktualiserats genom förslaget från Näringslivets Börskommitté om ”Rekommendation om ändrad resultaträkning m m” och har diskuterats i artiklar i Balans nr 8/83 (Hans Edenhammar) och nr 1/84 (Sven-Erik Johansson). Jag kan dock inte avhålla mig från att framföra följande synpunkt: Beräkning av vinst per aktie – främst från aktieägarsynpunkt – syftar främst till att ge underlag för bedömning av framtida utdelningstillväxt, d v s av beskattad vinst. Jag ser ingen anledning till att man nödvändigtvis skall behandla frågan om latent skatt på samma sätt som när man skall bedöma något helt annat, nämligen företagets förmåga att överleva förluster. Jag kan mycket väl tänka mig att det kan vara lämpligt att räkna med full schablonskatt vid beräkning av vinst men ingen latent skatteskuld alls vid bedömning av finansiellt risktagande.

Artikeln avslutas med en sidoblick på ett näraliggande problem: hur de obeskattade reserverna betraktas vid företagsvärdering.

Uttalanden i svensk litteratur

De flesta författare som varit inne på vårt problem har uttalat sig relativt kortfattat, t ex Ringborg (6:e uppl, 1961, sid 129): ”Skall man nu vid beräkningen av det egna kapitalet ta fram dessa dolda reserver, måste man uppenbarligen räkna med att en viss del av dem tillhör staten och bör redovisas som skatteskuld. Om man grovt antar att skatten utgör 50 %...”

Ivestedt-Olsson (1965), anser också att en latent skatteskuld bör urskiljas. De framhåller emellertid att det föreligger viktiga skillnader gentemot vanliga skulder, tidpunkten för betalning är inte fixerad, beloppet är inte fixerat, skulden är räntefri, ingen säkerhet erfordras och slutligen: skulden är villkorlig – den kan bortfalla i vissa fall (brev 2 sid 4–5). I påföljande tillämpningsexempel arbetar man emellertid med halva reserverna som skuld.

Asztély (sid 14 ff) anser också att lagerreserven är i ”princip endast till hälften eget kapital och övrigt dold (latent) skatteskuld”. ”Den dolda skatteskulden förfaller emellertid först i en obestämd framtid. Då diskonteringen till ett nuvärde, utan kännedom om förfallotiden, icke är möjlig, är det i vissa fall, t ex vid räntabilitetsbestämning, icke omotiverat att den dolda skatteskulden försummas.” I sifferexempel arbetar sedan Asztély med båda alternativen.

Själv har jag i den första upplagan av Företags- och räkenskapsanalys (1969, sid 88) först anfört att en latent skatteskuld teoretiskt sett kan anses föreligga. Därefter har jag dock framfört följande:

”De latenta skatteskulderna aktualiseras endast när företaget skall upplösas. De behöver inte amorteras och den enda form av ’ränta’ företaget behöver betala är skatt på den avkastning som erhålls genom att den latenta skatteskulden är placerad i tillgångar som ger avkastning.

Den latenta skatteskulden står från soliditetssynpunkt det egna kapitalet mycket nära och bör därför räknas in i detta. Det kan dock vara lämpligt att specificera den i en särskild post under rubriken eget kapital.”

Först i den femte upplagan (1981, sid 110) har jag utvecklat och modifierat slutsatserna. Jag kom där till den uppfattningen att vid soliditetsbedömning finns övervägande anledning att betrakta reserverna enbart som eget kapital. Jag lämnar dock frågan öppen när det gäller att bestämma eget kapital som underlag för räntabilitetsberäkningar.

Östman (sid 12) och Bertmar-Molin (sid 84) har inte själva sökt analysera problemet. Deras forskningsprojekt är i stället inriktade på empiriska studier och de har valt att arbeta med båda alternativen. Man kan därför jämföra utfallet av mätning av t ex skuldsättningsgrad (Östman sid 40 ff) enligt de båda synsätten.

Uttalanden i frågan har även gjorts av Bröms (1974), Bröms och Rundfelt (1974, s 106) och Åkerblom (1975), med slutsatser i huvudsak i den inriktningen att övervägande skäl talar för att anse obeskattade reserver i sin helhet som eget kapital.

Deras uttalanden kan exemplifieras (från Bröms–Rundfelt, 1974 s 106):

”Enligt vår uppfattning ger detta mått dock en för negativ bild av ett företags verkliga soliditet genom att den förmån som möjligheten att göra avsättningar till obeskattade reserver innebär, knappast alls påverkar soliditetsmåttet i positiv riktning. Vi har därför också beräknat ett soliditetsmått där vi exkluderat de latenta skatteskulderna i nämnaren.”

Thomasson (sid 62) lämnar båda möjligheterna öppna och kommenterar: ”Oavsett hur man behandlar den latenta skatteskulden, är det viktigt att man har klart för sig att det i själva verket rör sig om en mycket speciell typ av långfristig skuld, som i regel inte behöver amorteras, som ofta förfaller i en mycket avlägsen framtid och som inte löper med någon ränta.”

I en artikel (1976) gjorde Sven-Erik Johansson den kanske mest djupgående analysen av frågan. Han börjar med att rekapitulera de argument som talar för vartdera förfarandet: För att betrakta reserverna enbart som eget kapital följande två punkter: Om företaget går med vinst kommer reserverna att behållas. Om företaget går med förlust upplöses reserverna ”skattefritt”. Mot detta talar att företaget kan tvingas upplösa reserverna ”till följd av skärpningar i lagstiftningen, otillräckligt av- eller nedskrivningsunderlag i samband med lagerminskningar, lägre investeringsvolym o dyl eller behov att ej redovisa lägre vinst än utdelningen...”. Därtill följande: Även andra skulder har egenskapen att vara räntefria och förnyas eller löpa med låg ränta. ”Konsekvensen skulle då kräva att även andra skulder, som löper med ’förmånsränta’ (t ex mycket gamla obligationslån, pensionsskulder m m) skulle upptas till sitt nuvärde vid en soliditetsberäkning.”

Johansson skriver vidare att om man betraktar reserverna endast delvis som eget kapital kommer man att missgynna företag som endast med låg eller ingen sannolikhet alls behöver upplösa reserverna. Om man i stället väljer att helt betrakta reserverna som eget kapital, får man en för fördelaktig klassificering av företag med obeskattade reserver och som är i en sådan situation att de med hög sannolikhet eller säkerhet kommer att upplösa reserverna till beskattning. Johanssons slutsats härav blir ”att det är rationellt att också differentiera soliditetskrav m h t skattekrediternas andel av totala skulder”.

”Den praktiska frågan blir hur en sådan differentiering skall göras förenlig med krav på enkelhet i ett ratingsystems tillämpning. Är kanske den lämpligaste lösningen att varken inräkna skattekrediter bland skulder eller eget kapital, d v s att mäta soliditeten som det egna kapitalets andel av totalkapital exkl skattekrediter?”

Sedan 1976 har då detta skrivs gått sju år. I tidningar, tidskrifter, årsredovisningar, i sådana börsanalyser som man kan abonnera på arbetar man fortfarande med enkla soliditetstal, praktiskt taget alltid med betraktande av obeskattade reserver till hälften som skuld. Man ger inte någon information om hur stor del av skulderna som är latent skatteskuld, än mindre gör någon kommentar om differentiering av kravet på soliditet med hänsyn till andelen sådana skulder. Johanssons artikel har således inte lett till en mer nyanserad utformning av soliditetsmätningarna.

Johansson slutar med: ”Valet står mellan:

• enkla och lätthanterliga ’riskkompasser’, som stundtals ger missvisande vägledning och

• mera komplicerade och svårhanterliga kompasser med bättre precision.”

I artikel i Balans 1/84 behandlar Sven-Erik Johansson främst frågan om vilken skatt som skall beaktas vid beräkning av justerad vinst. Vad gäller balansräkningen framhåller han bl a att forskningsresultatet visar att obeskattade reserver i en hel del fall upplöses i sådana situationer att skatt utgår (t ex då man tar fram redovisad vinst för att kunna lämna utdelning). Vidare poängterar han att ackumulerade överavskrivningar inte fritt kan disponeras för förlusttäckning. Hans synpunkter kan närmast tolkas som stödjande för Näringslivets Börskommittés rekommendation att i balansräkningen dela de obeskattade reserverna på eget kapital och latent skuld.

Hans Edenhammar (Balans 8/83) lägger främst vikt vid att ”den effektiva skattesatsen i svenskt näringsliv ligger i nivå 15–20 %” och anser därför – med stöd även av traditionella argument – att ingen del av obeskattade reserver bör betraktas som latent skuld.

Peters och Wangel (Balans nr 1/84) behandlar problemet främst med utgångspunkt från effekten på koncernbalansen vid köp av bolag med obeskattade reserver vid förvärvet. Med argumentet att ”de obeskattade reserverna endast undantagsvis blir föremål för beskattning” bör reserverna i sin helhet anses som eget kapital.

Utöver vad som sagts ovan om rekommendationen från Näringslivets Börskommitté kan noteras att bland föreslagna nyckeltal tar man upp ”andelen riskbärande kapital” definierad som ”redovisat eget kapital plus minoritetsintresse och obeskattade reserver i förhållande till balansomslutningen”. ”Detta mått rekommenderas såsom komplement till ett traditionellt soliditetsmått (justerat eget kapital i förhållande till balansomslutningen) för att erhålla ett för internationella jämförelser ändamålsenligt underlag.” Med justerat eget kapital avses beskattat eget kapital plus den del av obeskattade reserver som inte betraktas som latent skuld.

Slutsats av litteraturstudierna

Som sammanfattning av litteraturen på området kan man säga att man i allmänhet primärt utgår från att obeskattade reserver till en del bör betraktas som skuld, vanligen hälften. Flertalet författare nämner dock de speciella egenskaper som denna skuld har. Möjligheten att alternativt betrakta hela reserveringen som eget kapital lämnas öppen – och tillämpas i exemplifieringar och studier av empiriska data.

Uppläggning av den fortsatta analysen

Jag anser att det i första hand finns anledning att ånyo väga de argument som talar för resp mot att betrakta reserverna i sin helhet som eget kapital, bl a mot bakgrund av den erfarenhet som vunnits över åren. Vidare anser jag att man förmodligen bör ha en mer nyanserad syn på frågan. Man kanske kommer till olika slutsats beroende på situationen, beroende på vilket syfte räkenskapsanalysen har (kreditbedömning, aktievärdering, uppföljning inom företaget av finansiell ställning och lönsamhet etc). Dessutom kanske man inte kan behandla olika slag av obeskattade reserver på samma sätt. Skillnader i hur de uppkommer och vilka förutsättningarna är för deras fortvarighet kan förekomma. Sålunda kan t ex en investeringsfond bestå under obegränsad tid medan ackumulerade överavskrivningar i princip upplöses med tiden (för en given anläggningstillgång). Resultatutjämningsfonden är beroende av lönekostnaderna, lagerreserven av lagervärdet.

Soliditet

Soliditet definieras på olika sätt, exempelvis som ”kapitalstyrka” eller ”betalningsförmåga på längre sikt”. Syftet med bedömningen och beräkningen av soliditeten är att få ett mått på risken för framtida ekonomiska svårigheter bl a avseende likviditeten och kravet på likvidation enligt aktiebolagslagens regler. Ett annat, näraliggande syfte, är analys av hur det egna kapitalets räntabilitet påverkas av soliditeten.

Operationellt kan man arbeta på olika sätt vid mätning av soliditeten. Vanligen avser man andelen eget kapital av det totala kapitalet. Ibland gör man modifieringar, t ex räknar först bort de riskfria monetära tillgångarna från skulderna. Ett annat uttryck för kapitalstyrkan erhålls genom att beräkna kvoten skulder/eget kapital (ofta kallat skuldsättningsgrad). Andra mått förekommer också. Jag kommer här att enbart arbeta med det traditionella soliditetsmåttet, andel eget kapital av det totala.

Låg soliditet medför vanligen:

1) Hög räntebelastning

2) Stora amorteringar

3) Lånemöjligheterna är redan utnyttjade i stor utsträckning.

4) En kanske i och för sig betydelselös betalningsförsummelse kan med högre sannolikhet utlösa en likviditetskris, nämligen om den låga soliditeten medför att icke bundna krediter sägs upp och att nya krediter inte erhålls efter hand som förfallna krediter betalas.

Jag vill nu hävda att den latenta skatteskulden i obeskattade reserver inte är förenad med någon av dessa negativa konsekvenser. Man kan även uttrycka det så här: det är förenat med risk att dra på sig skulder men att ha obeskattade reserver innebär inte något risktagande. Möjligen kan man säga att fyllda (maximala) obeskattade reserver har en nackdel i den meningen att fortsatta vinster inte kan leda till fortsatt ökning av den form av lånemöjlighet som obeskattade reserver ger (se punkt 3). Å andra sidan är det ju så att den situation som vi vill bedöma risken för är följande: svårigheter att bära räntor och amorteringar. Denna situation uppträder vanligen vid förlust. Då finns inget behov att öka de obeskattade reserverna. Tvärtom tas dessa i anspråk för att bokföringsmässigt täcka förlusterna.

Kombinationen god lönsamhet och svag likviditet är för all del också tänkbar. Det är då en nackdel att redan ha fyllt de obeskattade reserverna. Om man vid mätning av soliditeten betraktar halva obeskattade reserver som skuld, får man följaktligen ett för detta fall mer tydligt utslag om risken för försämring av likviditeten – jämfört med om man anser de obeskattade reserverna i sin helhet som eget kapital. Detta är emellertid ett ganska ovanligt specialfall. Vanligen är nämligen god lönsamhet och svag likviditet förenad med expansion, varför möjligheter ofta finns att samtidigt öka de obeskattade reserverna på grund av t ex investeringar, lagerökningar, personalökningar. Ett företag i en sådan situation har också vanligen relativt lätt att dra till sig ytterligare kapital, både främmande och – vad gäller börs- och OTC-företag – eget.

Slutligen: forskningsresultat visar att det inte är alltför sällsynt att obeskattade reserver upplöses, så att det medför beskattning, t ex då man behöver redovisa vinst för utdelning. Detta tas som argument för att se de obeskattade reserverna delvis som latent skatteskuld. Mot detta kan invändas att det inte är sannolikheten för denna situation som vi vill mäta med hjälp av soliditetstal. Dessa syftar ju till att indikera risken för insolvens och likviditetskris.

Genomgång av exempel

Som illustration skall vi visa fyra företag, som valts så att de är extrema i berörda avseenden. Balansräkningarnas passivsida är följande (se tabell 1).

Tabell 1. Balansräkningarnas passivsida samt soliditetsmått

Har verkligen – som soliditet I visar – Fagersta mindre finansiellt risktagande än vad Artin Kores har? Eller vid jämförelse med Guldfynd: enligt soliditet I har Fagersta nästan lika stark ställning som Guldfynd. Nog ger väl soliditet II bättre vägledning i riskbedömningen?

Skillnaden mellan företagen belyses även av räntetäckningsgraden, (resultatet före räntekostnader i relation till räntekostnader). Ett problem med detta mått är att det är så starkt påverkat av hur lönsamheten är just det år som man undersöker, t ex för företag med stora lönsamhetsvariationer som Fagersta och Garphyttan. Nu har året 1980 valts för Fagersta, därför att det är ett av företagets mera lönsamma år. Räntetäckningsgraden är alltså för detta företag ovanligt hög för 1980. I följande tabell visas också vissa andra uppgifter som anknyter till lönsamheten (se tabell 2).

Tabell 2. Räntetäckningsgrader

Räntetäckningsgraden är således väsentligt bättre för Artin Kores än för Fagersta – för att inte tala om Guldfynds ställning. Överensstämmelsen med soliditetsmått II är påfallande.

Ett annat sätt att belysa samma frågeställning är företagets överlevnadsmöjligheter vid en varaktig förlustsituation. Antag att tillgångarna får en negativ avkastning av 5 %, för t ex Artin Kores således 3,5 mkr. Därtill kommer räntebelastning med 2,3 mkr, förlust således 5,8 mkr. Med detta underlag kan vi beräkna antalet år som erfordras innan det egna kapitalet – eller viss del därav, t ex hälften – är förbrukat. Fördelen med denna beräkning framför räntetäckningsgraden är att man inte är beroende av lönsamheten för ett enstaka historiskt år (eller ett genomsnitt av några år). Det är ju också verkningar av en förlustsituation som vi är intresserade av. Beräkningar för de fyra företagen ger följande (se tabell 3).

Tabell 3. Överlevnadsmöjligheter vid varaktig förlustsituation

Den tid man har på sig vid förlust för omstrukturering, nedläggning etc måste rimligen böra mätas med utgångspunkt från hela den obeskattade reserven. Överensstämmelsen med soliditetsmått II är påfallande. – Att möjligheterna att vända en förlustsituation till vinst är varierande är en annan sak – liksom den tid det tar. En mängd förhållanden inverkar, t ex bransch, tillgångarnas natur, lokalisering, personalens anställningsvillkor, graden av socialt ansvar i snäv resp vidare mening.

Vid en mer förfinad beräkning av ovanstående slag skulle man behöva ta hänsyn till om företagen belastas med inkomstskatt även vid förlust. Sådan beskattning är ju aktuell för företag som har fastighetsinnehav.

Slutsatsen av ovanstående diskussion och exempel synes vara att soliditet II bäst mäter hur utsatt företaget är för riskabel skuldsättning, låg soliditet. Den mer teoretiska grunden härför kanske kan sammanfattas så här: Den latenta skatteskulden är en villkorlig skuld. Alla andra skulder – i stort sett – skall betalas, förr eller senare. Men den latenta skatteskulden avseende lagerreserv och resultatutjämningsfond måste endast betalas under följande två alternativa förutsättningar:

1) att lagret minskar resp lönesumman sjunker – såvida det inte samtidigt finns andra resultatregleringsmöjligheter resp förlust att kvitta mot.

2) vid en ändring av reglerna i vårt inkomstskattesystem – om det inte samtidigt finns andra resultatregleringsmöjligheter resp förlust att kvitta mot.

För anläggningsreserven är förutsättningarna annorlunda. Den kan vidmakthållas endast om fortsatta investeringar sker.

Soliditeten och anläggningsreserven

Anläggningsreserv uppkommer då bokföringsmässiga avskrivningar är större än avskrivningar enligt plan och den avvecklas vid omvänt förhållande. Om en sådan reserv byggs upp under början av den ekonomiska livslängden för t ex en maskin, minskar den sedan efter hand. Vi kan exemplifiera: investering i maskiner 100 tkr, ekonomisk livslängd 10 år, avskrivning enligt plan linjärt över 10 år, bokföringsmässig avskrivning 20 % per år, alltså över de fem första åren. Man får då följande utveckling (se tabell 4).

Tabell 4. Utveckling vid uppläggning av anläggningsreserv

Här kan man onekligen tala om en latent skatteskuld som skall betalas under åren 6–10. Skatten blir dessa år högre än den skulle blivit om man inte gjort så hög skattemässig avskrivning åren 1–5. Här är det en definitiv tidsgräns för skattekrediten.

Samma effekt erhålls givetvis vid avskrivning mot investeringsfond vid anskaffningen. ”Betalningen” av skattekrediten börjar då redan i och med anskaffningsåret.

Man kan även uttrycka det så att underlaget för att behålla den obeskattade reserven avvecklas efter hand som den ekonomiska livslängden fortlöper. Någon sådan automatik finns inte i fråga om lagerreserv och resultatutjämningsfond. Leder denna skillnad till att det vid soliditetsbedömning finns anledning att betrakta anläggningsreserven på ett annat sätt än de två övriga nyss nämnda?

För ett lönsamt företag i fortvarighetstillstånd sker efter hand en förnyelse av beståndet av maskiner och fastigheter. Möjligheten att bilda anläggningsreserv uppkommer därför efter hand samtidigt som äldre reserv avvecklas på det sätt vi illustrerat ovan. Någon anledning att förvänta att reserven varaktigt skulle gå ner på en lägre nivå finns inte, annat än i undantagsfall. Underlaget för reserven, d v s existensen av maskiner etc, byts ut efter hand. Någon principiell skillnad mot lagerreserven finns kanske ändå inte: även lagret omsätts ju, om än i en annan takt. Slutsatsen förefaller därför vara att någon anledning att se på annat sätt på anläggningsreserven än på lagerreserven inte finns i det fall med lönsamt företag som vi nu utgått från.

För ett företag i förlustsituation leder en minskning av obeskattade reserver inte till skattebetalning – och detta gäller både lager- och anläggningsreserv. Inte heller för detta fall finns således mer anledning att betrakta anläggningsreserv delvis som skuld.

Soliditetsmätningen ger signal om minskat kapitalbehov

Ett företag som har svag soliditet – men inte är i en krissituation – kan tänkas vilja minska kapitalbindningen för att minska risktagandet genom förbättrad soliditet. Exempel på åtgärder är avveckling eller försäljning av rörelsegrenar, minskning av sortimentet och därmed minskad verksamhet, begränsning av lagerhållningen genom ändrade inköps- och lagringsförfaranden. För ett företag som har fyllda obeskattade reserver kan sådana åtgärder medföra att en del av reserverna måste beskattas.

Antag nu att vi vill ha ett soliditetsmått, som visar om man har anledning vidta sådana åtgärder som nyss nämnts. I detta fall bör det vara riktigt att räkna med en del av obeskattade reserver som skuld vid soliditetsmätningen. Förutsättningen är dock att minskningen av kapitalbindningen verkligen leder till skattebetalningar, d v s att obeskattade reserver måste upplösas, d v s att man når över gränsen för dessa. Vissa former av tillgångsminskning leder inte till att obeskattade reserver måste återföras till beskattning. Exempel är minskning av kundfordringar samt flertalet fall av fastighetsförsäljningar.

Som exempel skall vi visa följande två fall, A och B (se tabell 5).

Tabell 5. Soliditetsmått och kapitalbindning

Vi förutsätter att företagen har samma slags tillgångar. Inför – och efter genomförandet av – en reducering av kapitalbindningen är onekligen företaget A sämre ställt än B, d v s enligt soliditet I, förutsatt tillgångsminskningen leder till beskattning.

Investeringsfond

Investeringsfonden har en särställning bland de obeskattade reserverna genom att den är förenad med kravet på att ett belopp motsvarande 50 % av fonden sätts in på räntelöst, spärrat konto i Riksbanken. Medlen på spärrkonto utgör inte en del av i företaget verksamt kapital. Vid beräkning av hur företagets tillgångar förvaltas – och förräntas – finns därför anledning att inte ta med spärrkontomedlen. De bör då också avräknas från investeringsfonden vid beräkning av eget kapital – åtminstone gäller detta vid lönsamhetsbedömningar av eget kapital. Den del av investeringsfonden som motsvaras av spärrkontomedlen kan ju inte bidra till avkastningen för eget kapital.

Däremot kan det vara annorlunda om man ser på investeringsfonden från soliditetssynpunkt. Den kan liksom lagerreserven återföras till beskattning, varvid spärrkontomedlen utbetalas. Visserligen skall vid återföring ett tillägg med 10 % ske vid beräkning av den inkomst som beskattas. Men liksom vid återföring av lagerreserven aktualiseras beskattning inte om återföringen används för att täcka förlust. Man kan därvid vid soliditetsbedömningen ha samma syn på investeringsfonden som på lagerreserven. Fonden har t o m ett par fördelar som lagerreserven inte har. Den motsvaras ju delvis av spärrkontomedel, alltså av vid återföringen disponibla likvida medel – något som inte gäller lagerreserven. Vidare kan en investeringsfond kvarstå obegränsad tid utan att vara knuten till lagrets värde som lagerreserven eller för resultatutjämningsfonden lönesumman. Endast vid avveckling av hela rörelsen måste investeringsfonden återföras. En annan fördel är att överföring kan ske mellan bolag inom en koncern under vissa förutsättningar.

Bolag med avdragsrätt för utdelning

Numera har icke börsnoterade aktiebolag avdragsrätt för 70 % av lämnad utdelning (inom vissa belopps- och procentgränser).

Om man i princip anser att de obeskattade reserverna till en del skall anses som latent skatteskuld, skall man då, för här berörda aktiebolag, göra beräkningen på annat sätt? Om reserverna återförs till vinstredovisning och om vinsten utdelas, blir det ju endast en begränsad beskattning. Bör man därför anse att den latenta skatteskulden endast är 50 % av de 30 % som inte är avdragsgill del av utdelningen, d v s 15 %? Mycket talar för detta, om man skall vara konsekvent. Men det är ju inte säkert att återförd reserv kommer att utdelas. Den vinst man ändå måste redovisa kanske räcker för den utdelning man av olika skäl anser lämplig. Återföringen av reserverna beskattas då i vanlig ordning.

Frågan skall här lämnas öppen, inte minst därför att jag har uppfattningen – se ovan – att för flertalet syften bör hela de obeskattade reserverna anses som eget kapital.

Egenföretagare m fl

Slutligen skall erinras om att en betydande del av näringslivet, inte minst om man räknar i antalet företag, inte är aktiebolag utan egenföretagare, handelsbolag och jordbruk. Dessa har inte dubbelbeskattning och den personliga inkomstskatten är progressiv med skattesats från säg 30 % upp till 80 % (marginellt sett). Den lösning som i huvudsak förordats ovan – att betrakta de obeskattade reserverna i sin helhet som eget kapital – gör att man inte behöver ta ställning till de problem som dessa skatteförhållanden annars medför.

Beräkning av substansvärde vid företagsvärdering

Vi lämnar nu frågan om soliditet och övergår till ett annat område, där man har anledning fastställa eget kapital, nämligen vid företagsvärdering. I en sådan ingår ofta en beräkning av substansvärde. Frågan är då om de obeskattade reserverna skall anses till en del utgöras av latent skatteskuld och alltså till den delen inte ingå i substansvärdet.

Substansvärde per aktie för börsföretag

Som underlag för bedömning av börsaktiers värde beräknas bl a substansvärdet. Följande tankegångar torde ligga bakom jämförelsen mellan substansvärde och aktiekurs. En låg kurs, t ex 30 %, i förhållande till substansvärdet kan vara ett tecken på att aktien är lågt värderad. Bakgrunden till den låga kursen är vanligen att tillgångarnas avkastning är låg och inte heller förväntas stiga inom överblickbar tid. Kanske kan i en sådan situation företagsledningen lyckas få tillgångarna att förräntas bättre – t ex om kapitalet kan frigöras genom försäljning och omplacering i annan verksamhet. Likaså kan det tänkas att ett sådant företags aktier blir föremål för uppköpserbjudande.

Den uppköpande parten kan tänkas vara intresserad, eftersom man kan köpa tillgångar till fördelaktigt pris – tillgångar som man kanske ändå skulle skaffa sig eller som efter omstrukturering av verksamheten kan ge bättre avkastning.

På motsvarande sätt kan en hög aktiekurs, t ex 150 %, i relation till substansen vara ett varningstecken. Det krävs hög lönsamhet för att en sådan värdering skall kunna försvaras. En annan förklaring kan vara i balansräkningen icke redovisade tillgångar – t ex immateriella tillgångar i form av produkt- och marknadsutveckling.

Frågan är då vilket sätt att bestämma de obeskattade reserverna som är lämpligt i detta sammanhang. I Garphyttan är substansvärdet per aktie 140 kr, i stort sett endast beskattat eget kapital. För Guldfynd (efter emission under 1983) är, om hela den beskattade reserven medtas, substansvärdet 197 kr per aktie och endast 122 kr om 50 % av de obeskattade reserverna medtas (källa prospekt). Vilken beräkningsmetod ger bäst jämförelse med Garphyttan?

Vi måste nu bortse från bransch, verklig lönsamhet, framtidsutsikter o s v och bedöma företagen endast med hjälp av substansvärdet. Då har Garphyttan ett högre värde (baserat på substans 140) än Guldfynd värderat med hänsyn till 50 % latent skatteskuld (substans 122 kr). Det betyder att man anser att den del av obeskattade reserver som här anses som latent skatteskuld inte har något värde alls från aktieägarsynpunkt. Eller annorlunda uttryckt: en värdering som om de tillgångar i Guldfynd som motsvaras av den latenta skatteskulden överhuvudtaget inte fanns. Att detta ger fel vägledning är väl uppenbart?

En av anledningarna till att substansvärdet beaktas vid aktie- och företagsvärdering är ju att det kan ge underlag för en bedömning av långsiktigt uppnåbar lönsamhet. Företag med svag lönsamhet kanske kan öka den till normal i förhållande till substansvärdet. De som har hög lönsamhet kanske kan riskera en försämring genom ökad konkurrens. I princip bör ju marknadsekonomin arbeta på det sättet – vid fungerande konkurrens.

Antag att man anser att exempelvis 15 % kan vara ett realistiskt antagande om lönsamhet som kan nås på sikt (före skatt), för eget kapital. Onekligen är ju från denna synpunkt även den del av obeskattade reserver som kan sägas vara latent skatteskuld lika bidragande till avkastning som övrig del av obeskattade reserver. Justerad vinst före skatt per aktie för Garphyttan 15 % av 140 kr, d v s 21 kr, för Guldfynd 15 % av 197 kr, d v s 29,55 kr.

Slutsatsen blir – från denna synpunkt – att substansvärdet bör beräknas utan att någon del av obeskattade reserver anses som latent skatteskuld.

Substansvärdet har som nämnts ovan även ett annat informationsvärde: om substansvärdet är högt i relation till aktiekursen kan möjligheten till uppköp finnas. Frågan är då hur en köpare ser på de obeskattade reserverna. Frågeställningen blir densamma som vid företagsvärdering vid övertagande av icke börsnoterade företag – ett uppköp över börsen omfattar vanligen hela det företag som det är fråga om. Vi hänvisar till framställningen nedan.

Substansberäkning för icke börsnoterade företag

Vid företagsvärdering av icke börsnoterade företag sker också ofta en substansvärdering. Enligt praktiskt taget alla hand- och läroböcker bör därvid en del av de obeskattade reserverna betraktas som latent skatteskuld. Ofta har man den reservationen att en nuvärdeberäkning egentligen borde göras med hänsyn till att den latenta skatteskulden inte betalas förrän kanske ett stort antal år framåt i tiden. Det uttalas därvid även att tidpunkten för betalning kan ligga så långt fram i tiden att nuvärdet kan försummas. Det får således den effekten att hela den obeskattade reserven anses som eget kapital.

En mer preciserad framtidsbedömning

Egentligen är det ganska märkligt att inställningen till de obeskattade reserverna är så starkt knuten till tanken om vad som händer om de upplöses. I varje fall vid företagsvärdering bör man kanske i stället mer betrakta vilken verkan olika sammansättning av det egna kapitalet har för företagets fortsatta verksamhet.

Antag att ett företag (A) har eget kapital 100 mkr, enbart beskattat kapital, ett annat företag (B) har 25 mkr beskattat och 75 mkr obeskattade reserver. Om hela de obeskattade reserverna anses som eget kapital har de alltså samma substansvärde.

En sådan substansvärdering beaktar emellertid inte den viktiga skillnad som finns: att företag A kan – vid given tillgångsstruktur – i framtiden göra betydande avsättningar till obeskattade reserver utöver vad B kan göra. Nuvärdet av As framtida skattebetalningar bör med andra ord vara betydligt mindre än Bs. Hur bör detta beaktas i företagsvärderingen? Att göra det i den formen att Bs substansvärde anses vara 25 + 37,5 = 62,5 mkr förefaller alltför schablonartat. Hänsyn borde tas till hur stora Bs merbetalningar av skatt blir och när de infaller. Därvid måste man beakta främst framtida lönsamhet, samt ev tillväxt i underlaget för bildande av obeskattade reserver. Lika fel kan det vara att bortse från skillnaden mellan företagen och anse att de – beräknat med hjälp av substansvärdet – har samma värde.

Slutsatsen torde bli att substansvärderingen är ett grovt hjälpmedel för företagsvärdering. Substansvärdet kan endast användas med stor försiktighet.

Man brukar ju också anse att teoretiskt korrekt är att göra företagsvärdering i form av investeringskalkyl, där man ju beaktar bl a resp företags skattebetalningar. Skillnader i dessa mellan företagen A och B kommer då direkt till uttryck i kalkylen. Det gäller för övrigt även andra skillnader som kan finnas i företagens finansiering, t ex fördelar av skulder med låg ränta, bunden för många år framöver.

Sigurd Hansson, universitetslektor, företagsekonomiska institutionen, Lunds universitet

Litteraturlista

Asztély, Sandor, Den externa räkenskapsanalysens möjligheter och begränsning. Göteborg 1971.

Bertmar, L, och Molin, G, Kapitaltillväxt, kapitalstruktur och räntabilitet. Stockholm 1977.

Bröms, Jan, och Rundfelt, Rolf, Inflationsredovisning. Stockholm 1974.

Edenhammar, Hans, Beskattning och redovisning skall ej förenas. Balans 8/83.

Hansson, Sigurd, Företags- och räkenskapsanalys, del 1. Malmö 1969 resp Lund 1981.

Ivestedt, Ragnar, och Olsson, Gösta, Balansanalys och kreditbedömning. Malmö 1965.

Johansson, Sven-Erik, Skattekrediter, soliditetsmått och kreditrisk. Affärsvärlden 25/26 1976.

Johansson, Sven-Erik, Skattekostnaden och enhetliga finansiella nyckeltal. Balans 1/84.

Peters, Reidar, och Wangel, Torgny, Latent skatteskuld – finns det? Balans 1/84.

Ringborg, Elise, Hur man läser en balansräkning. Stockholm 1961.

Thomasson, Jan, Räkenskapsanalys. Malmö 1981.

Åkerblom, Mats, Företag i inflation. Uppsala 1975.

Östman, Lars, Skuldsättningsgrad och finansiella kostnader. Stockholm 1981.