En rekommendation om latenta skatter måste beakta att världsbilden är splittrad. Reidar Peters och Torgny Wangels artikel i Balans 1/84 beskriver bara en delvärld.
Detta säger Sven-Erik Johansson, professor vid Handelshögskolan i Stockholm i denna artikel. Sven-Erik Johansson framhåller att den som söker efter en problemlösning som tillfredsställer alla söker efter något som inte finns.
I anslutning till Reidar Peters och Torgny Wangels intressanta artikel i Balans 1/1984, ”Latent skatteskuld – finns den?” vill jag göra några kommentarer för att förebygga ev missförstånd om samband mellan FARs koncernredovisningsrekommendationer och Närlingslivets Börskommittés (NBK) rekommendationer beträffande latent skatteskuld. Samtidigt har jag svårt att underlåta att också kommentera artikelrubrikens frågeställning.
FARs rekommendation avser som bekant värdering av latent skatteskuld i obeskattade reserver vid förvärv av dotterbolag. Rekommendationen innebär att endast hälften av obeskattade reserver inräknas i ”förvärvat eget kapital”. Den andra hälften upptas som latent skatteskuld i koncernbalansen. Jag benämner denna ”förvärvad skatteskuld”. NBKs rekommendation avser mätning av resultat före bokslutsdispositioner men efter skatt, benämnt” Årets vinst”. Detta resultat skall enligt föreslagen huvudregel belastas med ”full skatt” = ”betald skatt” plus genom bokslutsdispositioner uppskjuten skatt.
Peters-Wangel påstår
a) att NBKs förslag ”medför rimligtvis en olycklig fastlåsning av praxis för värdering av förvärvad skatteskuld och
b) att FARs anvisning för värdering av förvärvad skatteskuld är ett av huvudargumenten för NBKs förslag om full skatt.
Påstående b) bygger uppenbarligen på att argumentet fanns nämnt i en enkätskrivelse från NBK. Det har emellertid helt saknat betydelse för NBKs slutliga ställningstagande. Detta framgår av den publicerade rekommendationen. De tunga argumenten för ”full skatt” har varit anknytningen till
(1) rådande svensk praxis för beräkning av vinst per aktie och räntabilitet på eget kapital och
(2) gällande USA-praxis.
Skilda värderingssituationer
FAR och NBK behandlar helt skilda värderingssituationer. FAR behandlar frågan om värdering i koncernbalansen av sådana tillgångar och skulder som vid förvärvstidpunkten finns hos ett dotterbolag. Syftet är härvid att approximativt söka mäta de olika balansposternas marknadsvärden eller bruksvärden på ett sådant sätt att nettot av tillgångar och skulder överensstämmer med anskaffningskostnaden för aktierna. I denna värderingssituation har jag full förståelse för att Peters-Wangel ifrågasätter FARs rekommendation för värdering av förvärvad skatteskuld och konsekvensen härav för goodwillvärdet. Jag tycker det finns goda skäl härför. Problemet är givetvis att finna ett bättre alternativ, som samtidigt tillgodoser krav på enkelhet, enhetlighet och skälig försiktighet. Jag förstår också att FAR har hesiterat inför nollvärdering.
Vidare är det lätt att förstå Peters-Wangels klagan över att goodwillavskrivningar kan ”kosta skatt”. Men samtidigt tycker jag det är viktigt att framhålla att skattekonsekvenserna av ett företagsförvärv måste analyseras och beaktas vid köparens företagsvärdering. En professionell köpare är som regel inte villig att betala lika högt pris om goodwillavskrivningar ej är avdragsgilla som om de vore avdragsgilla. Skatteeffekter av goodwillavskrivningar varierar emellertid med köparens vinst- och vinstregleringssituation.
Syftet med detta diskussionsinlägg är emellertid inte att kommentera värderingsproblemen vid företagsförvärv. Min huvudtes är att metodiken för värdering av förvärvad skatteskuld inte skall styras av eller styra metodiken för periodisering av skatter och beräkning av skattekostnad för de syften, som NBKs rekommendationer avser.
Det är förvisso sant att samma typ av argument för att bortse ifrån latent skatteskuld och endast beakta ”betald” skatt kan anföras i de två värderingssituationerna. Men argumenten har olika tyngd och relevans i de två fallen.
”Sannolikheten för att skatt faller ut är i Ralph Hammars och vår värld försumbar! Den latenta skatten är ingen skuld.” Med denna världsbild, som Peters-Wangel tecknar, är det lätt att förstå att de drar de två värderingssituationerna över samma kam.
”Betalning” av skatteskulder
Innan jag underkastar denna världsbild en närmare granskning är det viktigt att klargöra vad som skall menas med att skatteskulder betalas.
Låt mig granska det gängse argumentet att obeskattade reserver skattefritt kan upplösas under förlustår och att det därför ej är motiverat att räkna med någon latent skatteskuld. Jag använder ett enkelt exempel som illustration. Antag att ett företag år 1 har en vinst före bokslutsdispositioner och skatt av 100 och år 2 en förlust av –100. År 1 ökar lagerreserven med 100. År 2 minskar den med 100. Den skatt som skall betalas blir 0 såväl för år 1 som år 2. Den sammanlagda vinsten före bokslutsdispositioner är 0. Så ock den sammanlagda skatten.
Är det inte något oegentligt att tala om ”skattefri” upplösning av lagerreserven år 2? Totaleffekten är att företaget sluppit att betala skatt därför att det inte gjort någon vinst under tvåårsperioden som helhet. Att frihet från skatt och frihet från vinst går hand i hand är rimligt och skäligt. Ett av lagstiftarens syften med lagerreserver är nämligen att möjliggöra en resultat- och skatteutjämning mellan goda och dåliga år. Lagerreservsystemet ger i vårt exempel i det närmaste samma effekt som ett skattesystem, som medger rätt att kvitta en förlust mot tidigare års vinster. Vårt system kan alltså ses som en metod att göra förluster avdragsgilla. Det kompletteras med ett formellt system att kvitta förluster mot framtida vinster.
Enligt NBKs rekommendationer skulle vårt exempel ”Årets vinst” år 1 utgöra 50 och år 2 ”Årets förlust” vara –50 (förutsatt en skattesats av 50 %). Upplösningen av lagerreserven år 2 sker ej ”skattefritt”. Den innebär att den latenta skatteskulden av 50 minskar och i konsekvens härmed redovisas en skatteintäkt av 50, på samma sätt som när förlustavdrag görs mot tidigare års vinster.
Bilden ej enhetlig
Jag återgår nu till Peters-Wangels värld utan latenta skatteskulder. I denna värld
finns inga företag med investeringsfondavsättningar (orimligt att betrakta skatteminskningar till följd av sådana avsättningar som realiserade skattevinster, när nästan hela skatten spärras på räntelöst konto);
finns inga företag med den skatte- och vinstsituation som bl a Atlas Copco, Becker, Edstrand, Euroc, PLM och SKF hade under ett eller flera år 1975-82, d v s positiv men låg räntabilitet på eget kapital – upplösning av obeskattade reserver – ”betald skatt” större än ”full skatt”;1
finns ingen riksdag, som reducerar maximala lagernedskrivningar från t ex 60 % till 50 %, vilket lär ha inträffat;
finns inga företag som hesiterar för att förstärka inflationseffekterna på vinst per aktie genom att tillgodoräkna sig både prisvinster på lager och skattereduktion för därigenom möjliggjord lagernedskrivning.
Uppenbarligen är Peters-Wangels värld enbart en delvärld. NBK hade att beakta att världsbilden inte är enhetlig. Det är bl a mot denna bakgrund man skall se förslaget om ”full skatt” såsom huvudregel och ”partiell skatt” som undantagsregel. Jag föreställer mig att många kan vara kritiska mot att rekommendationen innehåller en undantagsregel, som kan medföra en splittrad praxis och motverka syftet att uppnå en enhetlig mätmetod. Det argument, som kan anföras mot denna kritik, är att företagen, som tillämpar undantagsregeln i notform skall informera om den vinst, som skulle redovisas enligt huvudregeln. Tyngden i detta motargument överlåter jag med varm hand till läsarnas bedömning.
Se tabell 2, s 32 i min artikel ”Skattekostnaden och enhetliga finansiella nyckeltal”, Balans 1/1984.
Stor uppslutning
Peters-Wangel kritiserar NBK-rekommendationen för att vara otidsenlig med hänsyn till internationella utvecklingstendenser beträffande redovisning av ”deferred taxes”. NBKs arbete har förvisso komplicerats av att FASBs rekommendation f n är under debatt. Kommittén har följt denna debatt mycket noga. Det har inte varit möjligt att göra några prognoser beträffande vilka ändringar som kommer att föreslås eller om någon ändring överhuvudtaget kommer att ske. Att avvakta utgången av USA-debatten innebar en påtaglig risk att hamna i samma frustrerande läge som FAR i fråga om valutaredovisningsproblematiken. I detta läge valde kommittén att genomföra en enkätundersökning hos börsföretag. Denna visar en mycket stor uppslutning för den föreslagna resultatmodellen (med bortseende från metod för skatteberäkning) 75 % av de tillfrågade stödde också fullskattmetoden. Det är därför ingen överraskning att det finns en kritisk minoritet, i vilken uppenbarligen Peters-Wangel ingår. Undantagsregeln kan ses som en eftergift till denna grupp men har i gengäld skapat en ny grupp av kritiker. Att söka efter en problemlösning som tillfredsställer alla är att söka efter något som inte finns.
Nyckeltal bör beaktas
Utvärderingen av NBKs rekommendation skall inte ske enbart med utgångspunkt från den föreslagna modellen för resultaträkning och metoden för skatteberäkning. Föreslagna nyckeltal för räntabilitet, skuldsättningsgrad m m bör beaktas!
Räntabilitet efter skatt på eget kapital är ett nyckeltal, som vid företagens externa rapportering bör inta en lika central roll som ”Årets vinst” och vinst per aktie. Detta nyckeltal har vid genomförda analyser visat sig vara relativt okänsligt för om vinsten belastas med full skatt eller betald skatt. Vinstskillnader motverkas nämligen av skillnader i måtten för justerat eget kapital.
Räntabilitet på sysselsatt kapital är ett annat nyckeltal. Sysselsatt kapital definieras härvid som totala tillgångar med avdrag för såväl rörelseskulder som latenta skatteskulder.
Vid bedömning av ett företags finansiella risk och kreditvärdighet är det naturligtvis viktigt att skilja mellan räntebärande och räntefria skulder. NBK föreslår att skuldsättningsgraden mäts enbart på basis av räntebärande skulder. Vidare föreslås att det traditionella soliditetsmåttet kompletteras med ett mått på andelen ”riskbärande kapital” varvid obeskattade reserver i sin helhet betraktas som riskbärande kapital. Detta innebär att de latenta skatteskuldernas särdrag från risksynpunkt i hög grad beaktats.
Avslutningsvis är det på sin plats att erinra om följande tes: Det finns inga perfekta redovisningsmått men väl intelligent och ointelligent användning av imperfekta mått.
Sven-Erik Johansson, professor, Handelshögskolan i Stockholm