Aktuellt: Ökat intresse för förädlingsvärdeanalyser

Flera börsnoterade företag tar numera in en förädlingsvärdeanalys i sin årsredovisning. Analysen, som visar företagets produktionsinsats, kan utformas på olika sätt. Flest frågor knyts till definitionen av förädlingsvärdet och dess specifikation på olika mottagare.

Universitetslektor Sigurd Hansson i Lund har undersökt ett antal årsredovisningar för 1982. Undersökningen visar att praxis är under utveckling och att främst avskrivningar och specifikation av förädlingsvärdet behandlas olika.

Förädlingsvärde kan definieras så här: ”Förädlingsvärdet är ett uttryck för företagets produktionsinsats, d v s den värdeökning som uppstår genom hantering, bearbetning etc och definieras som produktionens leveransvärde minus köpta varor och tjänster” (ur årsredovisningen för Bofors 1982). Alternativt förekommer beteckningen mervärde: ”Med mervärde avser vi företagets försäljningsintäkter för kostnader för utifrån tillförda resurser (material, frakter, energi, reparationstjänster, konsulttjänster, vatten, avskrivningar på anläggningstillgångar). Det är alltså det mervärde som råmaterialet (och andra tillförda resurser utom arbete och kapital) erhåller genom förädlingen i ett industriföretag (och motsvarande i handelsföretag)” (Företags- och räkenskapsanalys, del 1, Sigurd Hansson, sid 86). Ev lägger man något olika innebörd i de två termerna (se nedan).

Ett antal börsnoterade företag tar numera in förädlingsvärdeanalys i sin årsredovisning. Jag har undersökt 52 årsredovisningar för 1982 (bl a alla ”mest omsatta aktier” på börslistan) och funnit att 18 företag visat förädlingsvärdeanalys. Jag har av tidsskäl inte sökt göra en fullständig eller på annat sätt representativ undersökning av börsföretagen. Även en fullständig undersökning för 1982 skulle ju endast avse detta år och på så sätt endast ge en lägesbild. Syftet med undersökningen har inte heller varit att kartlägga utan att få impulser till en teoretisk diskussion, och att se vilka varianter som finns.

Undersökningen synes visa att det finns ett betydande intresse att ge den information som förädlingsvärdeanalysen innebär. Utrymmet kan växla från en hel sida i årsredovisningen till en halv spalt eller ett diagram. Som exempel visar vi Iggesund och Stora Kopparberg.

Jag skall här ta upp några av de frågor som uppställer sig vid utformningen av analysen, frågor som i huvudsak avser definitionen av förädlingsvärdet samt hur detta sedan specificeras på olika mottagare. Samtidigt skall jag visa hur de undersökta företagen utformat sina analyser.

Behandlingen av avskrivningar

Avskrivningar (enligt plan) utgör periodiserad kostnad för sådana anläggningstillgångar som förbrukas (i huvudsak inventarier samt byggnader).

Skall man jämställa avskrivningarna med t ex materialförbrukning och således göra avdrag (från intäkterna) vid beräkningen av förädlingsvärdet? Mycket talar för detta – det är i båda fallen en utifrån tillförd resurs. I båda fallen sker en periodisering, låt vara att den sträcker sig över ett antal år för anläggningstillgångar, medan den för material vanligen endast avser ett årsskifte. Förädlingsvärdet ger då uttryck för ersättningen till arbete och kapital i egentlig mening (varav avskiljs de delar som går till stat och kommun. Det som tillfaller kapitalet blir då ränta och vinst.

Om man inte subtraherar avskrivningarna vid beräkningen av förädlingsvärdet, följer att man vid analysen vanligen separat anger det belopp som stannar kvar i företaget för ”förnyelse”, ”för förslitning av anläggningarna”, d v s avskrivningar enligt plan. Detta kanske kan missförstås som ett belopp som utgör ersättning för att kapital ställs till förfogande och som företagsledningen valt att låta stanna kvar i företaget. Enligt vad som nästan är ett axiom inom redovisningen är ju avskrivningarna inte vinst, avskrivning måste ske och den utgör en kostnad i vanlig ordning, för en resurs som köpts utifrån.

Jag anser att man får en mer meningsfull analys om avdrag sker för avskrivningarna vid beräkningen. Om man inte gör detta, kommer man att få en starkt missvisande uppfattning om ersättningen till kapitalet. Denna kommer ju att inkludera inte endast ränta och vinst utan även själva inköpsvärdet (utgiften) för sådana resurser som förbrukas och kräver avskrivning.

Detta stöds av SOU 1979:10, Löntagarna och kapitaltillväxten, sid 121: ”Med vårt synsätt är avskrivningarna att betrakta som vilken rörelsekostnad som helst – låt vara att de kan vara svåra att bestämma. De utgör ej någon ’ersättning’ till produktionsfaktorn kapital. Deras existens motiveras av att vissa resurser ej förbrukas under samma period som de anskaffas.”

Traditionellt har man skiljt mellan mervärde och förädlingsvärde, på det sättet att det senare är före avdrag av avskrivningar: ”Den innebörd som vanligtvis ges begreppen innebär att skillnaden mellan dem utgörs av periodens avskrivningar. Förädlingsvärdet är således avskrivningsbeloppet större än mervärdet” (SOU 1979:10 sid 121).

Jag anser att det för mikroekonomiska analyser inte finns något behov av denna distinktion. Någon anledning att beräkna ett belopp före avdrag av avskrivningar finns inte.

I illustrationerna har Iggesund inte gjort avdrag av avskrivningar. Om sådant avdrag hade skett, skulle förädlingsvärdet varit 112 mkr lägre och samma gäller ”kvar i företaget för fortsatt expansion”.

Undersökningen visar att flertalet företag (14 av 18) förfarit på samma sätt som Iggesund. Tre företag (Esselte, Holmen och Stora Kopparberg) har räknat förädlingsvärdet efter avdrag av avskrivningar och i ett fall framgår inte med säkerhet hur beräkningen skett.

En anledning till att man i så många fall inte subtraherar avskrivningarna vid beräkningen av förädlingsvärdet kan vara att man av tradition sett avskrivningar och räntor tillsammans som en kapitalkostnad. En kommitté inom Mekan- och Industriförbunden ger t ex följande definition: Kapitalkostnad: ”Kostnad för att använda kapital, vilken huvudsakligen består av avskrivning, kalkylmässig ränta och reparationer.” (Produktkalkyler i industrin, Sthlm 1970, sid 190.) Man ser sålunda kapitalet i en teknisk mening, som de materiella resurser som finns ”på verkstadsgolvet”. Det är då naturligt att man räknar förädlingsvärde före avskrivning och att belopp motsvarande avskrivningen destineras till förnyelse.

En annan förklaring kan vara att man ser företaget som en ”organism” bestående av arbetskraft och kapital i meningen maskiner, byggnader etc. Med denna ansats räknar man som ersättning till ”kapitalet” även det som erfordras för dess förnyelse och fortbestånd, d v s även avskrivningarna.

Den syn jag vill företräda är att se kapitalet som en finansiell resurs och att sålunda endast ta hänsyn till avkastningen som detta kapital erhåller (och alltså inte avskrivningen). Detta är också i överensstämmelse med en modernare användning av termen kapitalkostnad (som i t ex investeringskalkyler) och i anglosaxisk terminologi (cost of capital).

Beteckning och specificering av uträkningen

De flesta företagen (16) har beteckningen förädlingsvärde och ett företag har båda beteckningarna, d v s även ”mervärde”. I ett fall (Höganäs) har man mer beskrivande rubriker: ”Vad verksamheten gav”, ”Vad vi fick in” och ”Vart pengarna gick”.

I flertalet fall (13) visas hur förädlingsvärdet framkommer genom att man från angivna intäkter subtraherar kostnader för löner, material, tjänster etc. I fem analyser anges förädlingsvärdet direkt utan att sambandet med omsättningen visas.

Finansiella intäkter

Bör finansiella intäkter, främst ränteintäkter, ingå i förädlingsvärdet? Svaret bör bli nej – räntorna utgör inte ersättning för tillverknings- eller distributionsprestationer. De har erhållits som avkastning av kapital som varit placerat i tillgångar som inte har med driften att göra. Enklast synes vara att räkna av finansiella intäkter från finansiella kostnader, d v s att anse att de finansiella tillgångarna helt varit finansierade med främmande kapital.

I specialfall har finansiella intäkter samband med företagets industriella verksamhet (resp handel). Ett exempel är då förskott erhålls från kunder. Ränteintäkterna på dessa medel utgör vid sidan om försäljningsintäkterna den ersättning man får för produkterna.

Undersökningen visar att tio företag valt att räkna med finansiella intäkter i förädlingsvärdet, medan övriga åtta valt att i stället kvitta mot räntekostnader.

Extraordinära intäkter och kostnader

Ett viktigt motiv för att i analysen ej ta med extraordinära poster är att man vill avspegla den fortlöpande verksamheten. Detta motsvarar att man vid beräkning av justerad (omräknad) vinst ej tar med dessa poster.

Ett annat motiv är att huvuddelen av de extraordinära posterna inte har med förädlingsverksamheten att göra. Exempel är realisationsvinster och d:o förluster.

Andra extraordinära poster följer dock av den egentliga verksamheten. Exempel är utvecklingskostnader, avgångsvederlag och andra avvecklings- och omstruktureringskostnader. Sådana kostnader (och intäkter) bör ingå i analysen, om man anser att man vill visa årets verksamhet så som den varit inkl extraordinära inslag. Man kan i så fall lämpligen ange i vilken utsträckning förädlingsvärdet är påverkat av nettot av de extraordinära posterna.

Undersökningen visar att åtta företag låtit extraordinära poster påverka förädlingsvärdet, medan sju valt att inte göra detta. I två fall har man tagit med extraordinära poster separat i uppställningen, men inte angett om man anser att de hör till förädlingsvärdet eller ej. I ett fall har det inte kunnat utredas hur man förfarit.

Uppdelningen på intressenter

Fördelningen på mottagare av förädlingsvärdet är ganska given: anställda, stat och kommun, långivare, utdelning till aktieägare samt kvarhållet i företaget.

Avgränsningen mellan intressenterna är emellertid inte självklar i alla avseenden, se nedan. Vidare inverkar den valda definitionen av förädlingsvärde på specifikationen på intressenter (t ex hur räntorna behandlats).

Vad som gått till en viss intressent, t ex stat och kommun, har av vissa företag uppdelats. Totala antalet belopp kan därför vara större än antalet intressenter, enligt följande:

Av de företag som räknat med extraordinära poster i förädlingsvärdet (se ovan) har tre valt att vid fördelningen av värdet inte hänföra extraordinärt netto till någon speciell intressent. Det anges därför separat.

Ett företag med relativt stora minoritetsintressenter i sina dotterbolag har angett ”minoritetsandel i resultat” som således avräknats innan man fått fram ”internt genererade medel som kvarstår i rörelsen för fortsatt verksamhet”.

I ett fall (Höganäs) har kommenterats det belopp som stannat kvar i företaget på följande sätt: man anger dels det belopp som erfordras för ”ersättningsinvesteringar” (definierat som avskrivningar på nyanskaffningsvärden), dels ”årets behov av ökat rörelsekapital p g a inflation”, dels ”till expansion återstår då”. Man noterar vidare: ”Amortering av äldre lån antages bli betald med nya lån.” Det kan uppmärksammas att företaget även har en välutvecklad inflationsredovisning av resultat och balans.

Avgränsning av skattebegreppet

Den förmodligen viktigaste frågan rörande hur man definierar skatter är hur man behandlar personalens källskatt och sociala avgifter enligt lag. Skall dessa belopp anses utgöra vad som går till de anställda eller hör de till vad som tillfaller stat och kommun?

Vad gäller först källskatten talar mycket för att den utgör en del av lönerna. Att sedan de anställda har att betala inkomstskatt (och andra skatter, t ex mervärdesskatt) är en fråga om hur deras inkomster används. Att företaget gör uppbörd av källskatten är med denna syn endast en uppbördsteknisk fråga.

Sociala avgifter enligt lag anses däremot vanligen vara en beskattning av förädlingsvärdet. Detta framgår om man studerar t ex utredningar och andra förarbeten till skatteförfattningarna. Man talar om att ”beskatta produktionen”. Ännu tydligare är detta i fråga om produktionsfaktorskatt, som ju väsentligen också är en skatt på produktionsfaktorn arbete liksom de sociala avgifterna.

Sociala avgifter enligt avtal är främst pensionskostnader. De utgör en form för ersättning till de anställda.

Utöver inkomstskatt och sociala avgifter förekommer andra skatter. Exempel är energiskatt och varuskatter. Behandlingen av dessa skatter får anpassas till förhållandena. Energiskatt på kraftproduktion utgör en skatt i vanlig ordning. Varuskatt av typ skatt på choklad bör förmodligen ses som en intäktsreduktion. En omsättning efter avdrag av denna skatt fastställs sålunda före beräkningen av förädlingsvärdet. Chokladskatten betraktas sålunda som en skatt som tas ut av konsumenterna.

Av de 18 företagen har huvuddelen, 14 stycken, valt att som skatt betrakta endast bolagets inkomstskatt, vanligen benämnd ”bolagsskatt”.

Övriga har förfarit på följande sätt: Två räknar till skatter även sociala avgifter (varav ett företag redovisat i ett belopp medan ett skiljt på bolagsskatt och sociala avgifter). Ett företag tar in även personalens källskatt (och redovisar då bolagsskatt i ett belopp och sociala avgifter och källskatt i ett andra belopp). Slutligen har ett företag med även energiskatt och redovisar med uppdelning på fyra belopp (bolagsskatt, sociala avgifter, källskatt samt energiskatt).

Inget företag tar med mervärdesskatten som skatt, något som skulle kräva att förädlingsvärdet definierades annorlunda (se nedan).

Förändring av latent skatteskuld

Inkomstskatt utgörs i första hand av den till året periodiserade inkomstskattekostnaden (i huvudsak baserad på den beräknade taxerade inkomsten för året). I företag som ökat sina obeskattade reserver skulle man emellertid kunna anse att man till skatter räknade även ökningen i den latenta skatteskulden. Vad som ”stannar kvar” i företaget blir då mindre (och omvänt vid minskning av de obeskattade reserverna). På detta sätt har man förfarit i SOU 1979:10 (t ex sid 140) där man förutom ”redovisad bolagsskatt” även har ”förändring i skattekredit”.

Inget av de undersökta 18 företagen har gjort på detta sätt. Med skatt för bolaget avser man alltså i samtliga fall den till året i redovisningen som kostnad periodiserade inkomstskatten.

Nominell resp reell redovisning

Med undantag av kommentaren i analysen från Höganäs (se ovan) har inget av de undersökta företagen gjort någon inflationsjusterad förädlingsvärdeanalys – trots att flera av dem har inflationsjusterad resultatredovisning.

Det redovisade förädlingsvärdet kan inkludera effekter av själva innehavet av tillgångar. Detta dels på grund av allmän inflation, dels på grund av att tillgångarna har en annan prisutveckling än penningvärdet i allmänhet. Antag t ex att priserna på skogsprodukter stiger samtidigt som penningvärdet i genomsnitt är oförändrat. Det redovisade förädlingsvärdet kommer i ett sådant fall att inkludera den under året realiserade effekten av prishöjningen. Inget av det undersökta företagen har beräknat eller kommenterat verkningarna av förvaltningen på förädlingsvärdet. För en närmare diskussion av denna fråga hänvisas till SOU 1979:10 sid 132.

Mervärdesskatten

Mervärdesskatten utgör ju en skatt på mervärdet, förädlingsvärdet. Man tar emellertid ut den genom pålägg på försäljningspriset och man brukar anse att mervärdesskatten är en konsumtionsskatt. Därför ingår inte mervärdesskatten i förädlingsvärdeanalyser. Inget av de undersökta företagen har sålunda tagit in mervärdesskatten.

Om man skulle vilja ta med den, skulle man förfara på så sätt som framgår av följande exempel. Först utan mervärdesskatt (se figur 1).

I uppdelningen på intressenter ingår i vad som hänförs till stat och kommun mervärdesskatt 10, d v s den mervärdesskatt som tillkommit i företagets led i produktions- och distributionsförloppet.

Motivet för att ta in mervärdesskatten skulle kunna sägas vara följande. Mervärdesskatten anses visserligen vara en konsumtionsskatt. Men skulle man inte lika väl kunna säga att den utgör en reduktion av t ex företagets lönebetalningsförmåga? Vid givna priser till konsumenter ökar ju företagens förädlingsvärde. Lönerna skulle då kunna vara högre – liksom vinsterna.

Vad som talar mot att ta med mervärdesskatten är bl a att den inte utgör utgift resp inkomst i redovisningen. Anknytningen till och sambandet med resultaträkningen blir mindre och svårigheten att förstå förädlingsvärdets innebörd större.

Definition och redovisning av personalkostnader

Hur personalkostnader avgränsats från skatter framgår ovan. Av de 14 som till personalkostnader räknar löner (utan avdrag av källskatt) och sociala kostnader i sin helhet har dock ett i uppställningen så klart skiljt löner från sociala avgifter att man kan uppfatta dem som jämställda destinatörer. Av övriga 13 redovisar tre i ett belopp, sju i två belopp (löner resp sociala kostnader) och tre i tre belopp (lön efter källskatt, källskatt samt sociala kostnader).

Av återstående fyra företag har två redovisning av vad som anses som personalkostnad i ett belopp. Ett anger två delar: lön före källskatt samt sociala avgifter. Ett annat (det som har skatt fördelad på fyra poster) anger lön efter källskatt samt sociala avgifter enligt avtal, d v s två belopp.

Huvudintrycket är alltså att man till personalkostnader räknar löner (före avdrag av källskatt) samt sociala avgifter enligt lag och avtal. Av företag som har denna definition redovisar över hälften i två belopp, lön resp sociala kostnader.

Utdelning till aktieägare

Samtliga företag anger utdelning separat vid fördelningen av förädlingsvärdet. Man skulle ju kunna tänka sig att man inte delat upp vad som tillfallit det egna kapitalet på utdelad och kvarhållen vinst. Informationen om hur stor del av vinsten som stannar kvar i företaget anses viktig.

Med utdelning avser man i 14 fall för året föreslagen utdelning, i 3 fall lämnad utdelning. I ett fall kan inte fastställas vilket man avser (utdelningen är lika för de två åren och man anger inte i texten vad man tänker på).

Kvarstående i företaget

Vad som ”stannar kvar” i företaget definieras i allmänhet (i 14 fall, se ovan) inkl avskrivningar. Uppdelning sker därvid i allmänhet (9 fall) så att avskrivningarna anges separat och övrigt för sig (i Höganäs analys inflationsjusterade). I övriga sex fall redovisas således endast ett belopp. En del av dessa har beteckningar som ”kvar i företaget för fortsatt expansion” trots att i beloppet ingår behovet av ersättningsinvesteringar (definierat som avskrivningar enligt plan). Detta innebär givetvis en överskattning av det belopp som är tillgängligt för expansion och utveckling.

En tydligare redovisning sker vid uppdelning i två belopp, t ex som i ett fall: ”Kvar i koncernen för expansion” samt ”Kvar i koncernen för avskrivningar (ersättningar av utrustning m m)”. Eller; ”För förslitning av anläggningarna (avskrivning)” samt ”För fortsatt expansion”.

Det kan för övrigt noteras att ett företag har negativt belopp och ändå benämner detta ”Kvar i företaget”. Företaget i fråga har ändå beräknat förädlingsvärdet utan avdrag av avskrivningar.

I de tre fall förädlingsvärdet inte inkluderar avskrivningar har ”Kvar i företaget” angetts i ett belopp (se Stora Kopparberg).

Avslutande synpunkter

De undersökta 52 företagen var alla stora industriföretag (börsnoterade). Undersökningen avsåg således inte handels-, fastighets-, finans- eller investmentbolag, ej heller banker eller försäkringsbolag och inte byggföretag. Förädlingsvärdeanalyser är föga meningsfulla i sådana fall.

Undersökningen pekar på ett rätt betydande intresse för förädlingsvärdeanalyser (ca en tredjedel). Praxis är under utveckling och en brist på enhetlighet finns därigenom, t ex i fråga om behandling av avskrivningar och hur förädlingsvärdet specificeras. Typografiskt ges analyserna i flera fall en mycket framträdande plats i årsredovisningen, både vad gäller placering och utrymme.

Sigurd Hansson, universitetslektor, företagsekonomiska institutionen, Lunds universitet