Pensionering: Överväg noga innan pension säkerställs genom kapitalförsäkring

Kapitalförsäkring som säkerhet för direktutfästelse om pension kan vara ett bra arrangemang under vissa förutsättningar. Men ett beslut måste alltid föregås av noggranna överväganden.

Lönsamhets- och redovisningsaspekter behandlas i denna artikel av Anders Palm som konstaterar att försäkringen initialt är likviditetskrävande och de slutliga fördelarna inte visar sig förrän i en osäker framtid.

I min artikel om pensionering med hjälp av pensionsstiftelse i Balans nr 8 1984 lovade jag att återkomma med synpunkter på kapitalförsäkring som säkerhet för direktutfästelse om pension ur lönsamhets- och redovisningsaspekter. Jag konstaterade då, att försäkringsdirektören Torkel Wingård redan i Balans nr 6 något berört denna metod att säkerställa tjänstepension. De i nr 8 i övrigt utlovade aspekterna på frågor aktualiserade av innehållet i Balans nr 6 får dock alltjämt anstå.

Vad är fondförsäkring?

Försäkringsbolagen saluför kapitalförsäkringar (K-försäkringar) som säkerhet för direktutfästelse om tjänstepension även under beteckningen ”fondförsäkring”. Ytterligare andra beteckningar kan förekomma beroende på vilket försäkringsbolag som anlitas. Bakom de olika produktnamnen döljer sig dock inte några principiella skillnader och av praktiska skäl väljer jag därför att fortsättningsvis använda mig av det korta namnet fondförsäkring.

En fondförsäkring består av två avtal som man från analyssynpunkt bör betrakta var för sig. Första avtalet är en till anställd från arbetsgivaren riktad utfästelse om tjänstepension, som inte tryggats genom pensionsförsäkring (P-försäkring), avsättning på konto Avsatt till pensioner eller genom pensionsstiftelses förmögenhet. Skälen till att en sådan utfästelse inte tryggas kan i fall där fondförsäkring inte förekommer vara bl a likviditetsmässiga eller soliditetsmässiga (risk för aktiebolagsrättslig insolvens), men där fondförsäkring förekommer torde skälet till att pensionsutfästelsen inte tryggats nästan undantagslöst vara att avdragsrätt inte förelegat för konventionellt tryggande. Konstruktionen blir m a o aktuell först när skattelagstiftningens avdragsmöjligheter redan utnyttjats maximalt. Det är härvid att märka att det inte är säkert att arbetsgivare, som ordnat viss anställds pension hos individualförsäkringsbolag enligt skattelagens s k alternativregel, fullt ut utnyttjat avdragsmöjligheterna. Arbetsgivaren kan vara betjänt av att undersöka om inte skattelagens s k huvudregel åtminstone vid aktuell tidpunkt möjliggör avdragsgilla avsättningar till t ex pensionsstiftelse av tillräcklig storlek. Om den anställde i stället omfattas av allmän pensionsplan, t ex ITP-planen, kan det finnas skäl att undersöka om undantagande från planen är möjligt för att teckna individualförsäkringar mot högre avdragsgill årlig premie än avgifterna till den allmänna pensionsplanen. Ett sådant utträde bör dock föregås av noggranna överväganden.

Andra avtalet i fondförsäkringen är en vanlig kapitalförsäkring med inbyggt sparande. Försäkringen pantsätts till den anställde, som har den otryggade pensionsutfästelsen som säkerhet för denna. Normalt samordnas utfästelsen och försäkringen beloppsmässigt och oftast anges att även den återbäring, som uppkommer på försäkringen, skall utges som pension. Denna samordning ändrar dock inte på det faktum att K-försäkringens värde är en tillgång i arbetsgivarens bo. K-försäkring använd som säkerhet för otryggad tjänstepension är därför att anse som vilken annan pant som helst, t ex pantsatta bankmedel, företags- eller fastighetsinteckningar och arrangemanget bör därför – åtminstone från teoretisk synpunkt – redovisas därefter. Detta är också anledningen till att jag trots pantsäkerheten från teknisk synpunkt betecknar utfästelsen som ”otryggad” och detta trots att arrangemanget så länge den pensionsberättigade inte släpper sin pant är lika tryggt som vanliga P-försäkringar och säkrare än icke kreditförsäkrat tryggande på konto Avsatt till pensioner. Det är i vissa situationer även säkrare än tryggande i pensionsstiftelse. Ändock är pantsäkerhet inte pensionstryggande i tryggandelagens mening.

Då den anställde uppnår avtalad pensionsålder börjar försäkringen utfalla efter en inkomstplan, som överensstämmer med vad som bestämts för pensionsutbetalningarna. Hos arbetsgivaren är försäkringsutbetalningen därvid amortering av långfristig fordran och/eller – beroende på redovisningsteknik – intäkt medan pensionsutbetalningen är kostnad. Vad här sagts gäller även om försäkringsbolaget som ombud för arbetsgivaren gör utbetalning direkt till pensionären. Avlider den anställde före pensionsåldern eller innan slutbetalning skett följer utbetalningarna vad som avtalats om familjepension. Det förekommer att den avtalade familjepensionen är lägre än ålderspensionen, varvid viss del av utbetalningarna efter dödsfall i stället kan tillfalla arbetsgivaren som en vanlig key-man- försäkring. Upphör arbetsgivaren att existera medför panträtten att försäkringsgivaren fortsätter att utbetala pension till de pensionsberättigade. Detta gäller oavsett anledning till upphörandet.

Kapitalförsäkringens lönsamhet

Helt avgörande för lönsamheten är frågan om arbetsgivaren nu och framöver kan förväntas vara i en ”tvångsskattesituation”, d v s frågan om arbetsgivaren utnyttjat alla möjligheter till skattefri konsolidering och om rörelsen alltjämt är vinstgivande.

K-försäkringar är P-försäkringars omvändning. Premien är inte avdragsgill, medan utfallande belopp är icke skattepliktig intäkt. I stället betalar försäkringsgivaren s k ränteskatt på 30–33 % av den avkastning denne uppbär. Skatten höjs troligen några procentenheter fr o m nästa år vid skatteomläggningen för juridiska personer. Denna ränteskatt drabbar också den försäkringstekniska kalkylränta på ca 3,5 %, som krävs för att avtalat försäkringsbelopp skall uppnås. Detta medför att K-försäkringars avtalade försäkringsbelopp för samma premie är något lägre än motsvarande identiska P-försäkring. Återbäringen förstärker sedan skillnaderna så att utfallen beträffande lika K- och P-försäkringar tecknade med lika premier kan bli mycket dramatiska och ökande ju längre premie- och utbetalningsperioderna är.

K-försäkringar är avsedda att betalas med medel, som redan är beskattade. ”Sparförsäkringen” i sin enklaste form betalas med engångspremie och utfaller efter 10 år och med 12 % ränteantagande (före ränteskatt) med ungefär fördubblat skattefritt engångsbelopp. Avtalat försäkringsbelopp brukar vara ca 15 % (något beroende på den försäkrades ålder) högre än engångspremien och utfaller dessförinnan med uppsamlad återbäring till förmånstagaren – som kan vara vem som helst, fysisk eller juridisk person – om den försäkrade avlider under den 10-åriga avtalsperioden. Fördubblingen på 10 år betyder en genomsnittlig skattefri avkastning på ungefär 7 % per år. Vid 52 % bolagsskatt utgör detta ca 15 %. Finns det ”idle money” i ett skattebetalande företag och överskottslikviditeten kan förväntas bli bestående, kan K-försäkring vara ett sätt att placera överskottet i synnerhet som kapital placerat i K-försäkring hittills (konkret politiskt hot om ändring finns) inte räknats som skattepliktig förmögenhet. Även om K-försäkringen upptagits som tillgång i räkenskaperna bör den därför så vitt jag förstår behandlas som avgående post då länsstyrelsen åsätter aktievärde.

K-försäkring fungerar likadant då den ägs av privatpersoner och är då än mer lönsam. Redan utan skattepliktig förmögenhet krävs det vid 80 % marginalskatt en skattepliktig avkastning på mer än 35 % för att kunna tävla med K-försäkring. För privatpersoner erbjuder K-försäkringen även andra fördelar, som dock faller utanför denna artikels ram.

Försäkring, som tecknats med årlig premiebetalning och utfall efter en s k inkomstplan, fungerar frånsett de utdragna betalningarna på principiellt samma sätt som engångsbetald försäkring med engångsutfall. Även denna form är som förmögenhetsplacering mycket gynnsam. Bl a beroende på osäkerheten om ”tvångsskattesituationen” för alternativa avkastningar kommer att bestå under en kanske 30-årig avtalsperiod, kan det dock diskuteras om här senast behandlad form är lämplig för företag.

Osäkerhet råder också om den antagna räntan, 12 % före ränteskatt, kan upprätthållas under avtalsperioden. Min syn är dock den att ränta till övervägande del är en inflationskompensation, varför en fallande försäkringsränta sannolikt återspeglar fallande inflation, fallande räntor på alternativa placeringar och fallande avkastningskrav i industrin. Även om den antagna försäkringsräntan sjunker kommer K-försäkring därför sannolikt att behålla sitt relativa företräde framför andra placeringar.

Pensionslösningens lönsamhet

Vid fondförsäkring för pensionering tillkommer en pensionsutfästelse. Pensionsutbetalningarna är på sedvanligt sätt avdragsgilla för arbetsgivaren och skattepliktig inkomst för den pensionsberättigade.

Liksom tidigare kommer jag att sammanfatta försäkrings- och utfästelsearrangemanget under den oegentliga beteckningen fondförsäkring. I försäkringsbolagens marknadsföring framställs fondförsäkringen som gynnsam för såväl arbetsgivaren som den anställde jämfört med löneökning. Låt oss studera detta påstående närmare, varvid jag utgår från ett exempel som ett av våra stora försäkringsbolag nyligen publicerat i sin ombudstidning. Någon värdering av om den anställde vid i exemplet vald pensionsålder överhuvudtaget har behov av en kraftig förmånshöjning utöver ordinarie ITP-pension har jag dock ingen anledning att göra.

Aspekter för arbetsgivaren

I exemplet utgår man från en ITP-ansluten manlig tjänsteman som snart fyller 45 år. Arbetsgivaren står i valet att antingen höja den anställdes lön eller att mot årlig premie i 20 år teckna en fondförsäkring med utfall under 10 år från 65 år. Såväl K-försäkringsräntan före ränteskatt som företagets kapitalanskaffningsränta sätts till 12 %. Bolagsskatten antas förbli 52 % och den anställdes marginalskatt antas vara och förbli 80 %.

För den årliga kostnaden av 10.000 kr får den anställde efter sociala kostnader och ITP-premier (sammanlagt 61 % i exemplet) en löneökning på 6.213 kr per år. Denna löneökning går till skatt med 80 % och återstoden sätter han årligen in på bank efter 10 % ränta, på vilken han likaså betalar 80 % skatt. Att utfallet blir ogynnsamt säger sig självt om än inte så ogynnsamt som ombudstidningens kalkyl visar. Vi får väl anta att den anställde har löner över 7,5 basbelopp och då får den anställde förvisso inget utbyte av att arbetsgivaren betalar RFV-avgifter, men han får i vart fall en livsvarig ITP-pension, som med ITPK kommer att uppgå till ca 70 % av lönen 6.213 kr, d v s 4.349 kr per år om lönedelen ligger i intervallet 7,5–20 basbelopp (f n 152.250–406.000 kr). Denna pension liksom ITPs sjuk- och familjepension är bortglömd i ombudstidningen.

I stället för löneökning föreslår nu försäkringsbolaget att fondförsäkring tecknas efter tidigare beskrivna villkor. Finansieringsanalysen över hela tiden, 30 år, framgår av följande tabell. Diskonteringsräntan har varit 12 %.

Pensionskostnaden är exakt 48 % av försäkringsutbetalningarna beroende på skatteåterbäringen med 52 %.

Jag har gjorts uppmärksam på att nuvärdet av betalningsströmmarna inte blir de som ovan angivits. Utan att ha räknat på saken torde jag dock våga påstå att de relativt stora avvikelserna beror på att försäkringsbolaget tagit hänsyn till de ränteeffekter efter skatt och ränta på ränta därpå under den 30-åriga avtalsperioden, vilket även jag anser nödvändigt. Denna min teori är dock obekräftad.

Trots att premien inte är avdragsgill blir alltså systemet billigare för arbetsgivaren jämfört med om lönealternativet med lönebikostnader valts såväl som om arbetsgivaren gjort motsvarande pensionsutbetalningar utan fondförsäkring. Kostnaden efter skatt blir 59.374 kr (48 % av 123.705) respektive 66.508 kr (se tabellen) att jämföra med totalkostnaden 51.654 kr enligt fondförsäkringsalternativet.

Å andra sidan åtnjuter arbetsgivaren i lönealternativet skatteavdraget omgående, vilket därmed reducerar initialkostnaden och den initiala likviditetsbelastningen till knappt hälften, medan frågan om fondförsäkringen blir fördelaktig får anstå tills utbetalningsfasen 20–30 år framåt i tiden och då blir beroende av om arbetsgivaren alltjämt, är i en ”tvångsskattesituation”. Är företaget inte skattebetalande om 20–30 år blir nuvärdet av pensionskostnaden lika med nuvärdet av pensionsutbetalningen och totalkostnaden stiger därmed till 123.705 kr (se tabellen) att jämföra med arbetsgivarens kostnad 59.374 kr i lönealternativet, om arbetsgivaren varit i tvångsskattesituation ända fram t o m år 20 men inte därefter. Framtida lönsamhetsförsämring med detta resultat kan ju aldrig uteslutas och även skattesystemet är osäkert sett över en 30-årig tidrymd.

Om företaget är ett s k levebrödsföretag, som disponerar överskott som lön och aldrig betalar skatt, blir företagets totalkostnad lika med premien och också lika med lönekostnadsalternativet. Fondförsäkringen ger dock här en något lägre totalkostnad för företaget, 123.705 kr, än kostnaden för motsvarande direktutbetald pension, 138.559 kr, utan försäkring.

Sammanfattningsvis är fondförsäkringen initialt ett likviditetskrävande arrangemang vars slutliga fördelar visar sig först i en osäker framtid. Analysen i ombudstidningen har byggt på att arbetsgivaren varit lika villig att initialt betala 10.000 kr per år utan avdrag som 10.000 kr per år med avdrag. Detta torde inte motsvara verkligheten och han resonerar nog som så att bättre skatteåterbäring nu än en osäker men möjligen högre återbäring i framtiden.

Aspekter för den anställde

Fondförsäkringslösningen ger ett avtalat belopp på 22.695 kr per år mellan 65 och 75 år och familjepension på samma belopp under återstoden av ursprunglig avtalstid om dödsfall inträffar mellan 65 och 75 års ålder. Inträffar dödsfall före 65 års ålder utbetalas efterlevandepension under 10 år från dödsfallet.

Genom återbäring efter ränteskatt kan beloppet vid 12 % ränteantagande förväntas ha höjts till 42.667 kr vid 65 års ålder och stiger därefter med genomsnittligt 5,9 % per år till 71.262 kr vid tionde utbetalningsåret (74–75 år). Totalt utgår 553.758 kr.

Om i stället lönealternativet väljes har jag svårt att förstå varför den anställde, som i exemplet, omedelbart skulle låta löneökningen bli beskattad och därefter sätta in nettobeloppet på bank. Exemplet är ju uppbyggt på att han inte har något omedelbart behov av pengar. Oftast har anställd inte fullt ut utnyttjat sin rätt till avdrag för P-försäkringspremier, varför jag föreslår att ”vår” tjänsteman disponerar sin löneökning, 6.213 kr, på så sätt att han privat efter P-tariff tecknar en i princip identisk försäkring som den fondförsäkring, som beskrivits inledningsvis i detta avsnitt. Avtalat belopp, om medförsäkrad maka är fem år yngre, blir 15.769 kr, till vilket belopp från familjeskyddssynpunkt skall läggas ITP-planens familjeskydd, som vid tilläggslönen 6.213 kr i skiktet 7,5–20 basbelopp, utgör 2.019 kr (32,5 %). Totalt omedelbart förbättrat familjepensionsskydd blir 17.788 kr, varav ITP-delen utgår under änkas hela livstid. Det omedelbara tilläggsskyddet blir alltså något sämre än i fondalternativet där dock ingen del utgår längre än 10 år. P g a P-försäkringars högre återbäring övergår fondförsäkringens försprång dock successivt i eftersläpning. På löneökningen 6.213 kr ger ITP-planen även ett omedelbart sjukpensionsskydd av 4.038 kr per år, som helt saknas i fondalternativet.

Ingen ränteskatt utgår på P-försäkringar. Vid 12 % ränteantagande har det avtalade beloppet på den privata pensionsförsäkringen vid 65 år stigit till 43.572 kr, till vilket belopp skall läggas ITP-pensionen på den översta lönedelen 6.213 kr vid uppnådd pensionsålder. Denna pension är ca 4.349 kr per år livsvarigt. Total pension blir 47.921 kr, vilken därefter stiger med genomsnittligt 9,9 % per år om även den inflationsanpassade ITP-pensionen förutsätts följa den återbäringsillustration ur vilken jag hämtat procentsatsen 9,9 %. Tionde året (74–75 år) utgår därvid 112.022 kr och totalt under tio ålderspensionsår har 756.640 kr utgått, varefter ITP-pensionen på lönen 6.213 kr fortsätter att utgå livsvarigt, varvid pensionen elfte året (75–76 år) är 11.173 kr.

Trots att RFV-avgifter belastar lönealternativet och här saknar värde kan det således konstateras att detta för viss årlig totalkostnad möjliggör likvärdiga eller bättre förmåner än motsvarande belopp satsat på fondförsäkring. Detta beror på att ränteskatt saknas på P-försäkringar. Denna skatt är ett ur pensionsborgenärens synvinkel omotiverat systemläckage. Kort sagt kan man säga, att K-försäkringen i fondförsäkringsalternativet används till ett ändamål för vilket den inte är avsedd.

Redovisning av fondförsäkring

Försäkringsbolagen anvisar två redovisningsmetoder varav den första är att det försäkringstekniska återköpsvärdet upptages som tillgång i arbetsgivarens balansräkning och den andra är att inget värde tas upp, d v s alla premier kostnadsföres till sina fulla belopp.

Den första metoden innebär att endast den mindre del av premien, som avser att täcka risken för att försäkringen aktualiseras genom dödsfall före uppnådd pensionsålder kostnadsföres och återlägges i deklarationen. Denna del brukar successivt bli allt mindre år från år och så småningom kommer tillväxten i det försäkringstekniska återköpsvärdet på tidigare premier att överstiga riskpremien, med följd att den redovisade fonden ökar mer än den totala premien, varvid mellanskillnaden i stället blir en skattefri intäkt (avgående deklarationspost).

Eftersom inte heller pensionsutfästelsen kostnadsföres medför detta att skyldighet föreligger att anteckna kapitalvärdet av denna som ansvarsförbindelse. Enligt min erfarenhet är försäkringsbolagen dåliga på att upplysa om denna skyldighet. Därjämte måste värdet av försäkringen antecknas som ställd pant. Jag har sett försäkringsförslag där arbetsgivaren rekommenderats upplysa om säkerställandet i årsredovisningen, eftersom sådan upplysning skulle öka kreditvärdigheten p g a att arbetsgivaren genom arrangemanget inte står någon egen risk. Frånsett att valmöjlighet vad avser upplysning enligt min mening inte finns torde också slutsatsen i nämnda försäkringsförslag vara tveksam. Normalt sett har ju pantsättning av tillgång i stället en försvagande inverkan på kreditvärdigheten. Endast vad beträffar eventuellt familjepensionsåtagande torde försäkringen vara av värde från kreditbedömningssynpunkt, men då premien för denna del kostnadsförts kan det – om den i nästa stycke omnämnda redovisningsmetoden principiellt är riktig – diskuteras om kapitalvärdet av riskåtagadet behöver upptagas som ansvarsförbindelse. Spardelen (den redovisade tillgången) å andra sidan representerar ju ett ålderspensionssparande utan risk, varför upplysningen om pantsättningen i detta avseende saknar positivt värde från kreditbedömningssynpunkt.

Andra metoden innebär att hela premien kostnadsföres med återläggning i deklarationen. Ingen tillgång redovisas alltså. Då metoden genom att skatteavdrag inte beviljas tär hårt på den aktierättsliga soliditeten används oftast den först behandlade metoden trots att denna andra är enklare.

Genom kostnadsföringen uppnås samma effekt som genom en vanlig pensionsförsäkring och därmed finns – anses det – heller ingen anledning att vare sig anteckna ansvarsförbindelsen eller pantsättningen. Jag menar dock att resonemanget åtminstone redovisningsteoretiskt är tveksamt och att de båda avtalen (försäkringsavtalet och pensioneringsavtalet) rätteligen borde bruttoredovisas på så sätt att samtliga premier upptages som i den först nämnda metoden. Kapitalvärdet av åtagandet inklusive kapitalvärdet av eventuell efterlevandeutfästelse som säkerställes genom den pantförskrivna försäkringen bör då upptagas på konto Avsatt till pensioner. Mot avsättningen svarande kostnad är inte avdragsgill medan senare upplösning av kontot blir ej skattepliktig intäkt. Mot att även riskåtagandet för efterlevandepension redovisas på konto Avsatt till pensioner kan det diskuteras om inte de ackumulerade i de erlagda totalpremierna ingående riskpremierna skall kunna upptas som tillgång upp till den nivå där redovisad tillgång och avsättning balanserar varandra, trots att det saknar värde i vedertagen bemärkelse. Notering om ansvarsförbindelse behöver ej göras, men däremot skall notering om pantsättning ske på sedvanligt sätt.

Problem uppstår om det gäller avsättning för huvuddelägare i tryggandelagens (5 § st 2) mening. Kontoföring avseende huvuddelägares pension får inte ens civilrättsligt förekomma i vidare mån än åtaganden som omfattas av anslutning till allmän pensionsplan. Detta är naturligtvis en föråldrad bestämmelse, som går tillbaka till den tid då överensstämmelse förelåg mellan civilrätt och skatterätt, varvid det ansågs att tryggande av huvuddelägarepension utanför allmän pensionsplan skulle vara förknippat med förmögenhetsavskiljande, men bestämmelsen finns dock alltjämt. Genom att avdragsrätten numera avgörs utifrån andra kriterier borde denna särbehandling av huvuddelägare kunna försvinna genom lagändring. Redovisningen skulle därefter även för huvuddelägare kunna följa vad jag anser vara principiellt riktigt.

Man kan naturligtvis fråga sig om bruttoredovisning inte är att bruka mer våld än nöden kräver och det tycker nog även jag. Frågan kan emellertid vara värd en debatt i redovisningskretsar utmynnande i en FAR- eller BFN-anvisning (på liknande sätt kan lönsamhetsaspekter och alternativa lösningar behöva debatteras). Redovisningsfrågan har dock trots allt inte enbart akademiskt intresse. Som jag nämnt ingår ju fondförsäkring som tillgång i arbetsgivarens bo och det förekommer att försäkringen inte helt ianspråktas för säkerställande av pension eller att alla pensionsberättigade dör, varvid utfallande belopp kommer arbetsgivaren tillgodo. Den anställde kan också låta panträtten återgå. Nämnda situationer, liksom alla övriga situationer där K-försäkringar är involverade motiverar enligt min uppfattning att dessa från intern kontrollsynpunkt upptages som tillgång.

Om näringsverksamhet upphör

Upphör näringsverksamheten är arbetsgivaren enligt 25 § tryggandelagen skyldig att inköpa pensionsförsäkringar motsvarande lämnade pensionsutfästelser. Detsamma gäller vid arbetsgivarens konkurs, ackord eller likvidation. Pensionsfordringars prioritetsställning är härvid svag men den förbättras givetvis i samma mån som arbetsgivaren lämnat pantsäkerheter såsom panträtt i K-försäkringar. Oftast blir det väl då nödvändigt att återköpa K-försäkringarna för att boets styrelse eller förvaltare skall få erforderliga medel för inköp av pensionsförsäkringar. Förutsättningar för avdrag vid taxeringen för pensionsförsäkringarna torde som regel inte finnas. Om arbetsgivaren tidigare kostnadsfört K-försäkringspremierna eller utan avdrag gjort avsättningar på konto Avsatt till pensioner kan de ej avdragsgilla P-premierna kvittas mot den ej skattepliktiga intäkten vid K-försäkringsåterköpet alternativt kontoupplösningen, men vid den redovisningsmetod som oftast användes finns ingen intäkt att kvitta mot. Genom de underskott rörelsen normalt uppvisar i de situationer där lagen kräver inköp av pensionsförsäkringar torde frågor om skatt oftast sakna betydelse, men vid nedläggning av näringsverksamhet förutom konkurs, ackord eller likvidation kan naturligtvis fall med effektiv beskattning uppkomma. En fråga i sammanhanget är också om fullt återköp beviljas i de fall där försäkringsbolagens regler inte medger fullt återköp.

Beträffande den alternativa ordning jag beskrivit avslutningsvis i avsnittet ”Vad är fondförsäkring?” är det en öppen fråga om förfarandet, som innebär att boet direkt avhänder sig egendom, är civilrättsligt korrekt och utan ej avsedda skatteverkningar för inblandade parter. Likaså är det en öppen fråga om K-försäkring disponerad på detta sätt är tillräcklig för att tryggandelagens krav på inköp av pensionsförsäkring skall anses vara uppfyllt.

Utformning av pensionsutfästelsen

Utöver alla andra aspekter vill jag också ta upp något om pensionsutfästelsens utformning. Det förekommer t ex att viss ålderspension utfästs, som svarar mot avtalade förmåner efter avslutad premiebetalning utan att det anges att den utlovade pensionen intjänas i den takt varmed försäkringens fribrev stiger genom de överenskomna premiebetalningarna. Den anställde kan då få uppfattningen att hela pensionsrätten redan är intjänad och att pension utgår med fulla belopp från pensionsåldern även om den anställde slutar omgående eller under tid fram till uppnådd pensionsålder. I här nämnt fall torde arbetsgivaren dock kunna åberopa försäkringsavtalet som bevisfaktum, men helt säker på att få rätt vid en rättslig prövning kan arbetsgivaren – beroende på de omständigheter (god tro etc) arbetstagaren kan åberopa – aldrig vara. Det är därför angeläget att pensionsutfästelse vid fondförsäkring, såväl som alltid annars, utformas med stor omsorg och med bistånd av de särskilda specialister, som finns inom och utom försäkringsbolagen.

Slutord

Min kritiska inställning till fondförsäkringsarrangemang torde inte ha undgått läsaren. Dock har det väl också framgått, att arrangemanget under vissa förutsättningar och sett över hela avtalsperioden kan vara ett bra alternativ till löneökning eller direktpension med annan säkerhet. Arrangemanget måste dock alltid föregås av noggranna överväganden. I vissa situationer – främst i mycket höga inkomstlägen, höga ytterligare disponibla kostnadsutrymmen eller i fall där den anställde privat redan fullt utnyttjat sin rätt till P-försäkringsavdrag – kan det också vara svårt att hitta andra lösningar. Det torde i och för sig ha saknat betydelse för uppläggningen av den i ombudstidningen principiellt föreslagna lösningen, men jag vill likväl i rättvisans namn nämna att man där inte utgått från 10.000 kr utan 100.000 kr i årlig premie. Alternativ saknas emellertid inte helt ens då och till dessa tänker jag återkomma i en senare artikel.

Anders Palm är pensionskonsult vid Skånes Handelskammare i Malmö