Redovisning: Omräkning av utländska dotterföretags redovisningar

I detta nummer av Balans presenteras ett av FARs redovisningskommitté utarbetat utkast till ”Omräkning av utländska dotterföretags redovisningar för intagande i koncernredovisningen”. En av kommitténs ledamöter, Per V A Hanner, kommenterar här utkastet.

Redovisningskommittén brukar numera på hösten publicera ett meddelande – vi kallar det internt ”höstkommunikén” – med uttalanden i aktuella redovisningsfrågor och vinkar om vad som kan väntas från kommittén. Den senaste kom i förra numret av Balans. I motsvarande meddelande i nr 9/1982 sades att en revision av FARs hittillsvarande uttalande om omräkning av utländska dotterföretag, ingående i redovisningsrekommendation nr 11 om Koncernredovisning, borde anstå tills den internationella uppfattningen blivit mer stabiliserad. I Balans nr 10/1983 kunde vi konstatera, att en International Accounting Standard på detta område hade utkommit. En önskvärd samordning med ett förslag som då väntades från Bokföringsnämnden om värdering av fordringar och skulder i utländsk valuta gjorde det lämpligt att vänta med en ny omräkningsrekommendation.

Bokföringsnämnden har emellertid inte ännu kommit med något förslag och under tiden har behovet av anvisningar för en svensk tillämpning av de nya internationella riktlinjerna på omräkningsområdet blivit alltmer kännbart.

FARs tidigare uttalande om omräkning av utländska dotterföretag ingick som ett avsnitt i rekommendation nr 11, men har i motsats till resten av denna rekommendation aldrig haft högre status än ”förslag”. Avsnittet, som rekommenderade omräkning enligt ”monetary-nonmonetary method”, bortfaller ur rekommendation nr 11 i och med tillkomsten av det nya utkastet. Om det sistnämnda längre fram skall inlemmas i rekommendation nr 11 är tveksamt. Det är egentligen för långt för att passa där. En möjlighet är att det kommer att utvidgas med uttalanden om värderingen av fordringar och skulder i utländsk valuta och bilda en separat rekommendation.

FAR och dess redovisningskommitté har ibland anklagats för att vi i tron på egen ofelbarhet utfärdar rekommendationer i redovisningsfrågor och lägger fram förslag till sådana utan konsultation av andra intresserade grupper. Denna i och för sig ganska orättvisa beskyllning – faktum är ju att varje ledamot av FARs styrelse och redovisningskommitté automatiskt har en stor referensgrupp i sin praktiska verksamhet – kan i varje fall icke framföras denna gång. Redovisningskommittén har haft nöjet att samråda med en speciell arbetsgrupp, tillsatt ad hoc inom Sveriges Industriförbund för att just behandla omräkningsproblemet och bestående av framstående koncernredovisningsexperter inom ledande svenska företag. På hösten 1983 avstämdes vissa allmänna riktlinjer för den blivande rekommendationen, och under hösten 1984 genomgicks det nästan färdiga utkastet, vars uppläggning och huvuddrag vann arbetsgruppens gillande. Vissa ändringar föreslogs av arbetsgruppen och de flesta av dessa har visat sig kunna genomföras.

Tvåmetodslinjen

Som förebilder till utkastet anges i detta den amerikanska FAS 52 och den internationella IAS 21 med den sistnämnda som dominerande. Båda dessa standards uppdelar dotterföretagen i två grupper och anger de två omräkningsmetoder, som är tillämpliga för resp grupp. En principiell olikhet mellan FAS och IAS ligger i sättet att dra gränser mellan grupperna. FAS arbetar med ett begrepp, ”functional currency”, och det gäller då att fastställa om denna ”funktionella valuta” i ett dotterföretag är den lokala, moderföretagets eller eventuellt ett tredje lands. Föga uppmuntrad av erfarenheterna av denna amerikanska gränsdragningsmetod avstår man i IAS 21 helt från begreppet ”functional currency” och bygger gränsdragningen på ett antal kriterier, varav den viktigaste är hur omfattande sambandet är mellan moderföretagets och dotterföretagets rörelser. Utkastet har här helt följt resonemangen i IAS 21.

Att behöva rekommendera skilda omräkningsmetoder för olika slag av dotterbolag är egentligen icke någon särskilt tilltalande idé. Vi var väl många som, då den metod vi hittills kallat ”monetary-nonmonetary method” framkom, hälsade den med glädje och antog att vi nu nått slutpunkten i utvecklingen. Äntligen fanns en metod, som syntes uppfylla alla krav på logik och konsekvens och gav fullständig kontinuitet i kapitalredovisningen. Tyvärr visade den sig dock icke fylla måttet i alla situationer, och följden har blivit återupplivandet av den metod från koncernredovisningens ”stenålder”, som vi i utkastet kallat dagskursmetoden. Man kan icke komma ifrån känslan att det trots allt måste finnas en allround-metod, fast den inte är uppfunnen ännu.

Emellertid måste vi nu följa med i den internationella utvecklingen. För att icke alltför mycket komplicera omräknandet har dock i utkastet intagits ett medgivande, som varken finns i FAS 52 eller i IAS 21: Om dotterföretagen i en koncern till ”helt övervägande delen” – givetvis inte räknat efter antal utan efter belopp – tillhör antingen de ”självständiga” eller de ”integrerade” tillåtes koncernen att, om den så önskar, använda en omräkningsmetod genomgående (med visst angivet undantag för dotterföretag i höginflationsländer).

Den monetära-ickemonetära metoden

En fråga, som ingående diskuterats, är namnet på den omräkningsmetod, som i rekommendation nr 11 kallats ”monetary-nonmonetary method”. Redan när denna term infördes i ”nr 11”, kallades metoden i USA för ”the temporal method”. Industriförbundets arbetsgrupp har föreslagit att vi skulle kalla den för ”den temporala metoden”, dels för att få direkt anknytning till den engelskspråkiga termen, dels för att få en ”svensk” benämning. Redovisningskommittén har tills vidare stannat för att försvenska namnet till ”den monetära-ickemonetära metoden”, förkortat ”MIM-metoden”. Vi har varit tveksamma att överge en benämning med så klart pedagogiskt värde, en som så direkt pekar på den avgörande gränsdragningen för omräkningen av olika poster. Ett annat motiv för bibehållandet av ”MIM-metoden” är också att man vid författandet av IAS 21 tydligen varit så tveksam att införa begreppet ”the temporal method” att man hellre avstått helt från att sätta något namn på metoden. Vi kommer emellertid att vara lyhörda för att söka utforska den allmänna opinionen i denna benämningsfråga. (Termen ”den monetära metoden” har föreslagits från några håll, men måste anses missvisande. Det är ju snarare dagskursmetoden som skulle kunna kallas ”monetär”, eftersom den behandlar alla balansposter på det sätt som vid MIM-metoden är reserverat för de monetära balansposterna.)

Dagskursmetoden

Dagskursmetoden har ju icke tidigare beskrivits i FARs rekommendationer. Hur den i sina detaljer skall se ut är icke så enkelt och självklart som många säkert tror.

En delfråga av stor betydelse är omräkningskursen för resultaträkningen. De argument för att använda periodens genomsnittskurs, som redovisas i utkastet, är så övertygande att det kan diskuteras om inte omräkning till balansdagskurs helt borde uteslutas. Så långt går vi dock inte i utkastet. Möjligheten att omräkna till balansdagskurs har där bibehållits med tanke på mindre företag och koncerner med obetydliga utländska dotterföretag. Några svenska företag har under de senaste åren använt en hybridform, vid vilken posterna i resultaträkningen omräknats till genomsnittskurs men nettoresultatet ändock angivits till balansdagskurs genom att skillnaden mellan nettoresultatet omräknat till de två kurserna lagts in som intäkt eller kostnad. Denna metod får enligt utkastet inte anses acceptabel.

För omräkning av balansräkningens poster inom eget kapital anges två alternativ för att tillgodose olika ändamål. De leder till i stort sett samma slutresultat betr redovisningen av det egna kapitalet i de fyra huvudposterna, som FAR sedan länge rekommenderat, men alternativ I ger dessutom företaget möjlighet att enkelt omredigera uppdelningen på det egna kapitalets poster enligt internationell praxis med ackumulerad omräkningsdifferens som särskild post. I mindre ambitiösa sammanhang kan alternativ II innebära en förenkling.

Både IAS 21 och FAS 52 har ett par specialregler om behandlingen av vissa kursdifferenser vid dagskursmetoden, och dessa har medtagits i utkastet. Det måste betonas att dessa icke är tillämpliga vid MIM-metoden. Reglerna, som intagits i avsnitt 3 av rekommendationen, avser kursdifferenser som uppkommer dels på vissa långfristiga interna mellanhavanden, dels på lån för ”hedging” av en investering i visst dotterföretag. Dessa kursdifferenser bör enligt IAS 21 föras direkt till eget kapital, d v s elimineras från årsresultatet, ehuru de i moderföretaget och i vissa fall dotterföretag redovisats som kostnad eller intäkt. I utkastet har förfarandet för det första gjorts beroende av företagets val, men har man valt att tillämpa det måste det ske konsekvent från år till år. För det andra har inlagts en regel om att en justering av detta slag av årsresultatet skall motsvaras av en justering i motsatt riktning av den andra posten inom kategorin fritt eget kapital, dvs av fria reserver. Härigenom upprätthålles likheten mellan metoderna för beräkning av totalt fritt eget kapital i koncernen och i moderföretaget, vilket får anses viktigt med den speciella funktion som spärr för utdelning i moderföretaget, som svensk lag tillmäter det fria kapitalet i koncernen.

Bundet och fritt eget kapital

Vid omflyttning av internationella riktlinjer för koncernredovisningen till svensk miljö uppstår speciella problem dels i fråga om obeskattade reserver, dels genom den svenska lagens krav på särredovisning av det fria egna kapitalet i koncernen. Det senare har krävt ett speciellt avsnitt i rekommendationen. Den ackumulerade omräkningsdifferensen vid dagskursmetoden, som kan vara både positiv och negativ, måste hänföras till endera bundet eller fritt kapital, ofta delas mellan dessa kategorier. Vid MIM-metoden har i praxis ofta tillämpats metoder för omräkning av de skilda posterna i dotterföretags redovisning, som ger ett alldeles felaktigt uttryck för det fria resp bundna kapitalet. Antag t ex följande situation: Under de två första åren av ett dotterföretags verksamhet uppstår år 1 en förlust på 500.000 pesos och år 2 en vinst på 800.000 pesos. På grund av kursfall och omräkningsdifferenser kan uträkningen av årsresultaten ge följande utslag.

Den balanserade vinsten på 300.000 pesos år 3 är då omräknad till ett negativt belopp. Motsatt situation kan lika lätt uppkomma, d v s att i koncernen ingår ett positivt belopp för fritt eget kapital, samtidigt som dotterföretaget har ansamlad förlust.

I verkligheten är ju det egna kapitalet i dotterföretaget ingenting annat än skillnaden mellan tillgångar och skulder (inkl, i förekommande fall, obeskattade reserver och minoritetsintressen). Vad som verkligen är fritt (=utdelningsbart) bestäms av vad som enligt dotterföretagets balansräkningar är utdelningsbart, omräknat till dagskurs. Denna del av den samlade kakan eget kapital kan avskiljas med den teknik som anges i utkastets avsnitt 4.

Påverkan på årsresultat av de två metoderna

Den ofta återkommande frågan om dagskurs- eller MIM-metoden ger högre årsresultat kan inte besvaras generellt. Svaret beror främst på om dotterföretagslandets valuta stiger eller faller i förhållande till SEK och om dotterföretaget har monetärt nettotillgodohavande eller nettoskuld. Följande enkla schema innehåller de viktigaste skillnaderna, varvid betr avskrivningarna förutsatts en långsiktigt stigande kurs på dotterföretagslandets valuta (se tabell).

I utkastet slås fast att omräkningsdifferensen vid dagskursmetoden icke får ingå i årsresultatet, medan tvärtom omräkningsdifferensen vid MIM-metoden skall ingå i årsresultatet. De båda typerna av omräkningsdifferenser är emellertid uttryck för helt olika saker.

Den som önskar få de bägge omräkningsmetoderna illustrerade med sifferexempel kan hänvisas till den artikel jag skrivit på redovisningskommitténs uppdrag och är publicerad i Balans nr 10/1982 under rubriken ”Omräkning av utländska dotterbolags redovisningar”. (Jag vill emellertid begagna tillfället att anmäla att den lilla ”exkurs” i artikelns slut, som gäller förenklad omräkning vid MIM-metoden av lager och lagerförbrukning, innehåller råd om ett förenklingsförfarande som visat sig i många fall slå ganska fel i praktiken och som jag därför ej längre vill rekommendera.)

Per V A Hanner är ledamot i FARs Redovisningskommitté