En riktig redovisning av den latenta skatteskulden är nödvändig, eftersom en felvärdering av skulden vid koncernbildningar medför aktuella skattekostnader, som är högre än den latenta skulden.
Detta framhåller Reidar Peters, auktoriserad revisor vid Peters & Co Revisionsbyrå AB, och Torgny Wangel, ekonomichef på Dacke Invest när de svarar på Hans Edenhammars inbjudan i Balans 8/83 att diskutera redovisningen av latent skatteskuld.
Förslaget från Näringslivets Börskommitté är otidsenligt och medför en olycklig fastlåsning av praxis säger Reidar Peters och Torgny Wangel.
”Det som är krokigt kan inte bliva rakt och det som ej finnes kan ej komma med i någon räkning.” Pred 1:15
På den gamla goda tiden, på sextiotalet, när Beatles just börjat bli kända, utvecklingen och industrin bara gick framåt och uppåt, skatterna var låga och ingen visste vad miljöförstöring var: då tillämpades parivärdemetoden vid koncernredovisningen hos flertalet börsbolag här i landet. Några enstaka bolag med progressiva ekonomichefer hade börjat använda en metod, förvärvsmetoden, om vilken knappt hade undervisats vid universiteten för praktisk tillämpning. Men kopplet kom efter. Endast några stod emot och höll fast vid den gamla parivärdemetoden, in på åttiotalet. Gjorde de det med beräkning och inte av bekvämlighet var de kloka, ty de förvaltade sina pund väl och sparade miljoner och åter miljoner till sina aktieägare. Parivärdemetoden, så som den tillämpades, gav nämligen inte upphov till de goodwillvärden, som förvärvsmetoden ger. Vad dessa medför visas i det följande. Teorin bakom förvärvsmetoden är enkel och klar. Allt förvärvat eget kapital, vare sig öppet eller dolt redovisat, elimineras i koncernbalansräkningen. Härigenom förhindras utdelning av köpta vinster och allt ont detta för med sig. Den del av köpeskillingen, som inte kan hänföras till öppet kapital och till övervärden i materiella tillgångar, benämnes goodwill.
Problemet är att fastställa, vad som är eget kapital. Trots att man några rader tidigare sagt att ”värderingen i en koncernbalansräkning bör ske efter samma principer som allmänt tillämpas vid upprättandet av ett enskilt bolags balansräkning”, skriver FAR i sin koncernredovisningsrekommendation att ”det egna kapitalet bör anses utgöra dels det beskattade egna kapitalet, dels den del – i aktiebolag med nuvarande skattesatser omkring hälften – av obeskattade reserver, som kan anses utgöra eget kapital”. FARs skrivning förutsätter, att den latenta skatteskulden, den andra hälften av reserverna, motsvarar en reell skuld och att denna skuld är balansgill.
Det är det vi bestrider, utifrån såväl dogmatik som pragmatik.
Verkliga merskatter
De flesta publika företag har krav på sig att ta fram en beskattad vinst till utdelning och därutöver gärna en bit till för att visa bolagets förmåga, skapa utrymme för framtida fondemissioner osv. Affärsetiken bjuder att årets nettovinst för koncernen gott och väl överstiger utdelningen: någon annan linje håller inte i längden, även om man idag har balanserade vinster att ta av.
Koncernresultatet är en restriktion på utdelningen från moderbolaget. Men koncernresultatet är inte lika med summan av de enskilda bolagens resultat; det belastas bl a av avskrivningar på goodwill och andra övervärden, som endast föreligger i koncernbokföringen. Dessa avskrivningar är inte avdragsgilla vid någon taxering. De enskilda bolagen måste först visa fram beskattade vinster, som täcker dessa koncernmässiga kostnader, innan koncernen överhuvudtaget visar vinst.
Hade koncernen inte haft goodwillavskrivningarna, hade bolagens vinster i stället kunnat användas för lagerreservering och annan obeskattad konsolidering. Genom tvånget att ta fram beskattade vinster belastas bolagen av skatter på belopp, som inte ger nettovinster i koncernen.
Ju högre den latenta skatteskulden i obeskattade reserver beräknas vid ett bolagsförvärv, desto lägre blir den nettoförmögenhet som elimineras mot likviden och desto högre blir goodwillvärdet. Goodwillvärdet skrivs i Sverige av på 10 år. Gäller de restriktioner som ovan nämnts – vinstutdelning krävs och konsolidering i obeskattade reserver finns som alternativ – leder en för högt värderad latent skatteskuld och därmed ett högre goodwillvärde till en onödigt hög reell skattekostnad under 10 år.
Man kan visa, att man under goodwillvärdets avskrivningstid måste betala verkliga merskatter, som är 1,45 gånger den latenta skatteskulden, om den statliga skatten beräknas efter de regler, som gällde t o m 1983, och den kommunala utdebiteringen är 30 kronor. Värst drabbas det första året, då en verklig skatt måste betalas, som är 2,33 gånger större än den goodwillavskrivning bolagsvinsterna efter skatt skall täcka! Och likväl har man den latenta skatteskulden kvar! Hur bittert känns inte detta, när man samtidigt vet att många är beredda att instämma med vad Ralph Hammar säger i sin artikel i Pharmacias årsredovisning för 1982: ”Våra totala obeskattade reserver har aldrig någonsin återförts till beskattning och därmed orsakat koncernen någon skattekostnad.” Han redogör för fyra, tänkbara fall, när de obeskattade reserverna i ett företag skulle komma att upplösas.
Inte i något av dem är det sannolikt att upplösningen leder till någon skattekonsekvens, menar han.
Om det åtminstone varit någon konsekvens i galenskapen, utbrister den av skatter tyngde sardoniskt. Varför skall inte också den latenta utskiftningsskatten beaktas?
Skattebelastningen på grund av goodwillavskrivningen slår hårt mot investmentföretagen. Det är lätt att visa på exempel, där skatten utgör 75–80 % av resultatet före skatt. Hade goodwillavskrivningen varit avdragsgill vid taxeringen, hade skattebördan blivit rimligare. Tekniskt vore det inga svårigheter att införa en sådan tingens ordning. Den koncernmässiga goodwillavskrivningen har sin motsvarighet på bolagsnivå i avskrivning på aktiens anskaffningsvärde. Den skattskyldige skulle ha att presentera en utredning om goodwillens andel i aktiens inköpspris: detta värde skrivs sedan av med avdragsrätt i deklarationen för moderbolaget. Vid en eventuell försäljning av aktien återläggs avdragen i samma förvärvskälla som de åtnjutits i. Begreppet koncernredovisning är för övrigt redan i dag känt inom skatterätten: obeskattade avsättningar får göras för koncerninterna vinster i lager.
Köpeskillingen
En köpare förvärvar som regel ett bolag för att han skall driva det vidare. Han köper det på going-concern-basis och har ingen orsak att räkna med att den latenta skatteskulden aktualiseras. Köparens kalkyl får inte blandas samman med säljarens. Säljaren kan mycket väl tänkas stå inför alternativet att lägga ned rörelsen och lösa upp reserverna till beskattning. Men enligt förvärvsteorin är det förvärvskalkylen som skall manifesteras vid konsolideringen, inte säljarens alternativkalkyler.
Prissättningen vid företagsförvärv baseras huvudsakligen på förväntningar om den framtida avkastningen. Förvärvsobjektets redovisade substans är strängt taget ointressant: intressant är det som inte redovisas, d v s de goodwillvärden, som framkommer vid koncernetableringen. Varje förvärv måste kunna räknas hem på nettovinstnivå i koncernen, med beaktande av de goodwillavskrivningar och merskatter, som förvärvet implicerar. Bara för något år sedan var det gängse priset för ett företag med normal kapitalstruktur kanske tre, högst fyra gånger den förväntade, uthålliga vinsten före skatt. Inom detta mått rymdes också vanligen möjligheter att beakta FARs rekommendation om den latenta skatteskulden.
Det senaste året har marknadsbilden förändrats. Nu ligger säljarnas förväntningar betydligt högre, och avslut sker med väsentligt högre vinstmultiplar som grund för köpeskillingen än tidigare. Oavsett de bakomliggande orsakerna till detta, måste man förmoda, att köparna inte beaktar den latenta skatteskulden: hade de gjort det, hade de i normalfallet inte kunnat räkna hem affärerna.
Det finns alltså skälig anledning tro, att köparna tagit konsekvensen av det faktum, att de köper företagen på going-concern-basis och därför inte kalkylerar med den latenta skatten vid förvärven. De anser inte, att den latenta skatten någon gång skall betalas.
Vad är en skuld?
I FASB Concepts Statement nr 3, paragraf 28, definieras skulder generellt som ”probable future sacrifices of economic benefits arising from present obligations of a particular entity to transfer assets or provide services to other entities in the future as a result of past transactions or events”.
I en artikel rubricerad No More Deferred Taxes i februarinumret 1983 av Journal of Accountancy prövar Paul Rosenfield och William C Dent den latenta skatten mot de kriterier, som FASBs definition innehåller.
1 En framtida ekonomisk uppoffring. Det är inte sannolikt att den latenta skatten någon gång leder till utbetalning av reell skatt.
2 Förpliktelser gentemot annan part. Att det är skatteverket och inte företaget självt som skall få betalning är uppenbart.
3 Förpliktelsen skall redan vara ingången. Detta tredje rekvisit kräver att åtagandet om betalning skall finnas redan på balansdagen. Åtagandet skall vara en följd endast av händelser i det förflutna och inte vara beroende av framtida transaktioner eller händelser.
Definitionen kräver, att alla tre villkoren skall vara uppfyllda samtidigt. Medan för den latenta skatten villkor (1) och (2) är uppfyllda är det endast undantagsvis som villkor (3) är det. Man kan i samband med förvärvet ha fattat beslut om nedläggning av rörelsen, avveckling av lagret eller någon annan åtgärd, som i framtiden leder till att reserverna löses upp för beskattning. Beskattningen kan då sägas vara en följd av planerna och besluten vid förvärvet. Förvärvas emellertid företaget med den bestämda avsikten att drivas vidare som going-concern, är eventuell framtida beskattning av förvärvade obeskattade reserver en följd av händelser och beslut efter förvärvsdatum. Den latenta skatteskulden fanns inte vid förvärvet och skall därför inte beaktas i förvärvskalkylen.
Bidragskommittén har i sitt betänkande ”Skatteregler om reservering för framtida utgifter”, SOU 1983:47, behandlat frågan om skuldföring av framtida utgifter ur perspektivet att klarlägga vad som är avdragsgilla kostnader. Det sägs dock i avsnitt 3, som berör bokföringsskyldigheten, att vad som uttalas där torde kunna utgöra en allmän riktlinje för vad som är god redovisningssed när det gäller reservering för framtida utgifter. Uttalandena skulle alltså väl kunna tillämpas i frågan om skuldföring av den latenta skatten. Det uttalas sålunda beträffande problemen i samband med den bokföringsmässiga behandlingen av framtida utgifter:
”Dessa”, d v s problemen, ”förorsakas av de framtida utgifter beträffande vilka det föreligger vissa osäkerhetsmoment. Det kan t ex vara osäkert om den bokföringsskyldige faktiskt får någon utgift då det exempelvis kan röra sig om en villkorlig skuld. Det kan vidare föreligga osäkerhet beträffande betalningstidpunkten eller beträffande utgifternas storlek.”
Här exemplifieras alltså tre bedömningsgrunder: Osäkerheten
1 om betalning överhuvudtaget blir aktuell
2 om betalningstidpunkten
3 om utgiftens storlek
Den stora graden av osäkerhet i dessa tre faktorer beträffande den latenta skatten pekar här på att den icke är balansgill.
Däremot finns möjligheten att redovisa den eventuella förpliktelsen inom linjen. I betänkandet hänvisas till vad departementschefen sade i propositionen till 1976 års bokföringslag om garantiförpliktelser: ”..... redovisas inom linjen i balansräkningen. Detta kan vara motiverat med hänsyn till osäkerhet beträffande beloppsberäkningen och ovisshet om i vad mån ansvaret i praktiken kommer att aktualiseras.”
Eget kapital
Vi har kastat oss in i diskussionen om den latenta skatteskuldens redovisning, därför att den har så stor betydelse, räknat i ”riktiga pengar”, vid koncernbildningar. Sett ur denna synvinkel är det likgiltigt var de obeskattade reserverna placeras i balansräkningen. Förvärvat kapital elimineras i koncernredovisningen på samma nivå som det redovisade i det enskilda bolaget. Har förvärvade obeskattade reserver eventuellt upplösts, får eliminering i första hand ske mot fritt kapital, dit de får anses vara överförda.
Vårt grundläggande synsätt är att de obeskattade reserverna endast undantagsvis blir föremål för beskattning. Reserverna skall användas för det ändamål, som en gång i tiden var avsikten, när lagerreservinstitutet infördes i Sverige, nämligen förlusttäckning och vinstutjämning. Möjligtvis utgör investeringsfonderna ett undantag härvidlag. Reserverna intar en mellanställning på så vis, att de inte motsvarar fritt kapital för utdelning utan att först ha beskattats, men får, till skillnad från bundet beskattat kapital, tas i anspråk för förlusttäckning utan att det beskattade fria kapitalet först förbrukats.
Det finns alltså tre kategorier kapital, fritt kapital, bundet beskattat kapital och så det obeskattade kapitalet, som lämpligen redovisas under bundet kapital, då det inte är fritt för utdelning. Vid förvärv bör de i normalfallet behandlas lika och elimineras i koncernredovisningen fullt ut mot aktiens anskaffningsvärde. Endast när särskilda omständigheter eller redan fattade beslut föranleder det och den latenta skatten därför kan betraktas som en skuld, elimineras adekvat del av det obeskattade bundna kapitalet genom omföring till balansposten latent skatteskuld. Men den latenta skatten är i normalfallet endast en eventualförpliktelse och bokförs som den ansvarsförbindelse den är inom linjen som sådan.
Halvmesyrer
De senaste åren har det i praxis kommit fram tillämpningar av nya teoribildningar med inriktning på att bringa ner den latenta skatteskulden, som den framkommer vid FARs ”fifty-fifty”-metod.
En av dem är ”diskonteringsteorin”. Man erkänner den latenta skatten som skuld men diskonterar de framtida utbetalningarna till ett nuvärde, som naturligtvis är lägre än 50 %. Bortsett från att, som Edenhammar påpekar, räntefria krediter skall tas upp till sitt fulla belopp, borde ju i överensstämmelse med den bakomliggande kapitalvärdeteorin koncernresultatet varje år belastas med ränta på skulden vid årets början tills den fulla nominella skulden är reserverad. Den räntan är lika litet som goodwillavskrivningen avdragsgill vid beskattning och lika betungande över diskonteringstiden. Diskonteringsteorin skulle knappast få någon praktisk tillämpning, om krav infördes att redovisa räntekostnaden!
En annan halvmesyr är ”sannolikhetsteorin”. Den latenta skatten tas upp som skuld med en procentsats, som speglar ett ”sannolikt” eller ”beräknat” utfall. Redovisningsförfarandet är troligen bara en eftergift åt konventionen, för att man i fotnot i årsredovisningen skall kunna skriva att latent skatteskuld beaktas. Sannolikheten för att skatt faller ut är i Ralph Hammars och vår värld försumbar!
Den latenta skatten är ingen skuld. Den internationella utvecklingen visar på en förståelse för detta. I Canada föreslås att man skall gå ifrån den amerikanska modellen för redovisning av deferred taxes för en lösning enligt engelskt system. I England redovisas sedan några år som skuld skatter, som förfaller till betalning de närmaste åren. ASC föreslår nu ytterligare en ändring av en anvisning och vill skärpa kraven för att man skall ta upp en latent skatteskuld.
Det kan därför synas något otidsenligt att Näringslivets Börskommitté den gångna hösten med hänvisning till internationella förhållanden väckt ett förslag, som går i rakt motsatt riktning. Förslaget berör i och för sig inte behandlingen av den latenta skatten i balansräkningen, endast i resultaträkningen, men medför rimligtvis en olycklig fastlåsning av praxis: ett av huvudargumenten i förslaget är FARs anvisning om koncernredovisning.
Sammanfattning
– Den latenta skatten är endast undantagsvis att betrakta som en skuld
– De obeskattade reserverna är därför i normalfallet i sin helhet hänförliga till eget kapital och redovisas lämpligen som särskild post under bundet kapital
– Vid koncernredovisningen elimineras förvärvade obeskattade reserver mot aktielikviden fullt ut på samma sätt som det beskattade kapitalet
– Den latenta skatten är en eventualförpliktelse, beroende av framtida händelser, och redovisas som ansvarsförbindelse.
”Gören Eder alltså icke bekymmer för morgondagen, ty morgondagen skall själv bära sitt bekymmer. Var dag har nog av sin egen plåga.” Matt 6:34
Torgny Wangel är ekonomichef vid Investment AB Nils Dacke i Malmö. Reidar Peters är auktoriserad revisor vid Peters & Co Revisionsbyrå AB i Malmö.