Redovisning: Skattekostnaden och enhetliga finansiella nyckeltal

Näringslivets Börskommittés förslag att införa ett nytt vinstmått som innefattar beräkning av latent skatt medför att en redan nu komplicerad resultaträkning blir än mer komplicerad. Risken är stor att endast redovisningsspecialister kommer att förstå den säger professor Sven-Erik Johansson i denna artikel.

Skattekostnaden måste emellertid beaktas. Men är det ”betald skatt”, ”partiell skatt” eller ”full skatt” som man skall ta hänsyn till?

Den svenska modellen med resultatbegrepp före och efter bokslutsdispositioner ger en intressant flexibilitet för anpassning till internationell redovisningspraxis tycker Sven-Erik Johansson.

Vi behöver i årsredovisningarna för våra större aktiebolag ett enhetligt vinstmått,

• som ersätter resultatet före bokslutsdispositioner och före skatt såsom primärt nyckeltal i företagens direkta och indirekta (via massmedia) rapportering till olika intressenter och ej är behäftat med det nu gällande nyckeltalets stora och påtagliga brist att en tung och viktig kostnadspost är borttappad, nämligen skattekostnaden,

• som ingår i resultaträkningen och direkt kan användas som underlag för beräkning av vinst per aktie och räntabilitet på eget kapital,

• som så långt som möjligt är i överensstämmelse med internationell redovisningspraxis och

• som därför är ändamålsenligt för rapportering till internationella kapitalmarknader och andra internationella intressenter.

Vi behöver också enhetliga standards för beräkning av finansiella nyckeltal för t ex räntabilitet och soliditet.

Det synes råda stor enighet om att ovannämnda behov föreligger. Enigheten är däremot inte lika stor i frågan hur detta behov skall tillgodoses. En fråga är om man skall söka tillgodose behovet inom ramen för nu gällande lagstiftning och modeller för resultat och balansräkningar eller om problemet skall lösas medelst nya modeller, som förutsätter ändrad lagstiftning. En annan fråga gäller hur s k latent skatt skall mätas. Jag begränsar mig först till den första frågan

Olika metoder för problemlösning

Näringslivets Börskommitté har nyligen framlagt ett förslag hur ifrågavarande behov skall tillgodoses inom ramen för nu gällande lagstiftning (se resultaträkningsmodellen i figur 1). Det nya vinstmåttet och nyckeltalet vid rapportering är ”Årets vinst” motsvarande resultat före bokslutsdispositioner men efter avdrag för skatt och minoritetsintresse. Även vinst före extraordinära poster redovisas efter avdrag för skatt och minoritetsintresse bl a såsom underlag för beräkning av motsvarande vinst per aktie. De invändningar som kan resas mot detta förslag är uppenbara.

• En redan i utgångsläget komplicerad resultaträkning blir än mer komplicerad. Detta är en ofrånkomlig konsekvens av ambitionen att redovisa resultat efter avdrag för såväl minoritetsintresse som skatt och detta både exkl och inkl extraordinära poster. Det är en uppenbar risk att resultaträkningen endast kommer att förstås av redovisningsspecialister. Fördelningen av skattekostnaden på resultat exkl och inkl extraordinära poster kan i vissa lägen skapa besvärliga problem p g a samband mellan extraordinära poster, bokslutsdispositioner och s k deklarationsavdrag. Komplikationerna blir mindre om man endast har ambitionen att redovisa resultat efter skatt och minoritetsintresse inkl extraordinära poster.

• Problemet med utländska årsredovisningsläsare, som är vana vid att betrakta resultaträkningens ”bottom line” som primärt nyckeltal, kvarstår olöst. Förhoppningsvis kan man genom läsanvisningar och lämplig redigeringsteknik i utländska versioner av årsredovisningarna styra läsaren att se på ”rätt rad”.

Det är uppenbart att resultaträkningen skulle bli mera lättbegriplig både för inhemska och utländska läsare om den inte innehöll några bokslutsdispositioner. Detta kan uppnås på två alternativa sätt som framgår av Hans Edenhammars artikel i Balans 8/1983, ”Beskattning och redovisning skall ej förenas”.

1. Skilsmässa genomförs mellan redovisning och beskattning på samma sätt som gäller i bl a USA och England och bokslutsdispositionerna påverkar enbart det skattemässiga resultatet.

2. Bokslutsdispositionerna flyttas till en dispositionsräkning och likställs med vinstdispositioner. Detta innebär att bokslutsdispositioner ej blir någon bokföringsmässig kostnad (intäkt) och att värderingen av tillgångar och skulder ej påverkas av dessa dispositioner. Detta betyder i sin tur att även detta alternativ förutsätter en ändring i såväl civilrättsliga som skattemässiga regler. (Om en skattemässig kostnad ej motsvaras av en redovisningsmässig kostnad föreligger ingen koppling mellan redovisning och beskattning.)

Valet mellan olika metoder

Jag delar helt den uppfattningen att dessa två förslag från redovisningssynpunkt är bättre problemlösningar än de som rekommenderats av Näringslivets Börskommitté. Om erforderliga ändringar av bokföringslag, aktiebolagslag, kommunalskattelag etc kunde genomföras relativt snabbt, säg inom 2–3 år, vore det starka skäl att ifrågasätta lämpligheten av börskommitténs förslag såsom en interimslösning. Personligen känner jag mig ganska övertygad om att det tar mycket lång tid att genomföra erforderliga lagändringar. Jag är inte ens särskilt optimistisk att ändringarna någonsin kan bli genomförda. Det finns ju fler intressenter än dem, som vill verka för en så lättbegriplig, informativ och internationellt anpassad resultaträkning som möjligt. Skattemyndigheterna är en tung intressent, som kan se fördelar i nuvarande koppling mellan redovisning och beskattning. Lagstiftarens mål om borgenärsskydd har i väsentlig utsträckning styrt utformningen av gällande civilrättsliga regler och väger tungt i vågskålen vid överväganden om regelförändringar. Det finns ett stort antal avtal, som är baserade på gällande värderingsregler, definitioner av eget kapital etc. All erfarenhet visar att hindren för att mera radikalt ändra rättsliga regelsystem är många och stora. Det är svårt att skiljas från ett regelsystem man har varit gift med under många decennier. Tyvärr är problemen inte så enkla som Edenhammar – enligt min mening alltför lättsinnigt – framställer dem. ”Klarar man detta utomlands borde det väl gå också i Sverige?”

Valet står idag mellan

A) att såsom Näringslivets Börskommitté söka tillgodose tidigare diskuterade informationsbehov inom ramen för befintliga regelsystem eller

B) att avstå ifrån alternativ A.

Motivet för alt B kan vara att man finner alt A så komplicerat att alternativet att ingenting göra anses vara bättre oberoende av vilka prognoser som görs om möjligheter och tidtabell för de lagändringar, som erfordras för att kunna genomföra någon av de av Edenhammar förordade problemlösningarna. Motivet kan också vara att man avstår från alt A, emedan man tror att dessa lagändringar kan och kommer att genomföras och detta så pass snabbt att det inte vore rimligt och vettigt att använda det komplicerade alt A såsom en interimistisk lösning under ett fåtal år.

Jag har ovan redovisat mitt ställningstagande i denna valsituation. Jag bör tillägga att jag stöder initiativ att försöka åstadkomma den skilsmässa mellan beskattning och redovisning, som erfordras för att bokslutsdispositioner skall kunna försvinna från resultaträkningen. Samtidigt vill jag emellertid tillfoga den kommentaren, att den svenska modellen med dubbla resultatbegrepp (före och efter bokslutsdispositioner), som mig veterligen är unik för länder med obligatorisk koppling mellan redovisning och beskattning, ger en mycket intressant flexibilitet för anpassning till internationell redovisningspraxis. Jag tänker härvid bl a på möjligheten att ”ovanför linjen” redovisa ett resultat inkl orealiserade kursvinster, som sedan återförs som bokslutsdisposition. Jag kan föreställa mig att behov av en sådan redovisningsteknik kan finnas även om traditionella skattemässiga bokslutsdispositioner försvinner från resultaträkningen.

Hur mäta skattekostnaden?

Jag utgår ifrån att det är önskvärt att svenska börsregistrerade företag mäter skattekostnad och därtill anknytande skuld på ett sådant sätt att det ej kommer i konflikt med den redovisningspraxis, som gäller t ex i USA och England, eller med europeiska rekommendationer för redovisning. Jag återkommer senare till frågan om skatteförhållandena i Sverige är – internationellt sett – så unika att detta motiverar en inhemsk speciallösning. Huvudfrågan i Sverige gäller om och hur genom bokslutsdispositioner uppskjuten skatt skall beaktas vid beräkning av resultat före bokslutsdispositioner men efter skatt.

I den anglosaxiska redovisningslitteraturen diskuteras ifrågavarande problem med utgångspunkt från den skillnad mellan redovisad och beskattningsbar vinst, som beror på att vissa intäkter (kostnader) beskattas (är avdragsgilla) under annan period än de redovisas – s k timing differences. Diskussionen avser system med boskillnad mellan ”accounting reports” och ”tax reports”. Denna diskussion är emellertid helt relevant även för svenska förhållanden. Hos oss får ”timing differences” tolkas som sådana skillnader mellan resultat före bokslutsdispositioner och beskattningsbart resultat, som p g a bokslutsdispositioner delvis beskattas under en annan period än de redovisas ”ovan linjen”.

Näringslivets Börskommitté har valt mellan tre olika metoder för beräkning av den skatt, som skall belasta resultat före bokslutsdispositioner för att bestämma vad som i resultaträkningsmodellen benämnts ”Årets vinst”:

1. Den skatt som belastar ”redovisat årsresultat” och som för enkelhets skull – ehuru något oegentligt – kallas för ”betald skatt”.

2. ”Betald skatt” plus den skatt som uppskjutes genom årets skattemässiga bokslutsdispositioner. Summan härav benämns ”full skatt”. Härvid beaktas att den uppskjutna skatten beräknas på basis av faktisk statsskatt och kommunalskatt, med beaktande av avdragsrätten för den senare skatten. Fr o m 1984 blir skattesatsen drygt 50 %.

3. Betald skatt plus latent skatt hänförlig till vissa dispositioner eller viss del av en disposition. Denna metod benämns partialmetoden.

Alt 2 motsvarar vad som i USA benämns ”comprehensive allocation” enligt ”the deferred method”. Denna metod är gällande USA-praxis (APB Opinion No 11), men är f n under omprövning. Denna metod eller approximationer härtill tillämpas vanligtvis i Sverige vid beräkning av vinst per aktie (i enlighet med SFFs rekommendationer) och räntabilitet efter skatt. Främst av dessa skäl har börskommittén valt metoden med full skatt som huvudregel.

Partialmetoden tillämpas i England i den formen att skatteskulder som förväntas förfalla till betalning inom de närmaste tre åren beaktas (SSAP No 19). International Accounting Standards Committee (IASC) har valt att tillåta såväl den amerikanska som den engelska metoden (IAS 12). Näringslivets Börskommitté ”vill inte utesluta att ett företag kan beräkna sin skattekostnad enligt partialmetoden” (dock aldrig för investeringsfondavsättningar). Förutsättningarna härför är dels att valet av metod klart motiveras, dels att beräkningsprinciperna anges, dels att i enlighet med huvudregeln redovisat resultat framgår av not.

Metoden med enbart betald skatt avvisas av börskommittén, trots att den givetvis är enklast. Avvägningen mellan denna fördel gentemot metodens nackdelar diskuteras i ett efterföljande avsnitt.

Börskommittén rekommenderar också att latenta skatter (= ackumulerat belopp av genom bokslutsdispositioner uppskjutna skatter) redovisas som skuld. Denna skuld återförs sedan som avdragspost till obeskattade reserver. Summan av obeskattade reserver efter detta avdrag och redovisat eget kapital benämns ”justerat eget kapital”. Detta redovisas inom linjen bl a som underlag för beräkning av räntabilitet på eget kapital, skuldsättningsgrad och ”substansvärde” per aktie.

I nästa avsnitt illustreras den kvantitativa skillnaden mellan full och ”betald” skatt.

Skillnaden mellan full och betald skatt

Hans Edenhammar ställer sig ”tveksam till en redovisning av amerikansk modell i Sverige”. Ett skäl som anförs härför är att skillnaden mellan den effektiva och den nominella skattesatsen är stor. Det är ej helt klart vad Edenhammar avser med effektiv skatt. På ett ställe i uppsatsen anges att ”betald skatt” i genomsnitt utgör mellan 10 och 15 % av vinsten före bokslutsdispositioner. Längre fram i uppsatsen sägs det att den ”effektiva skattesatsen i svenskt näringsliv ligger i nivå 15–20 % medan den totala skattesatsen ligger kring 60 %”. Som läsare blir man något villrådig hur de olika uppgifterna hänger ihop, varifrån de är hämtade etc. Denna oklarhet är emellertid av mindre betydelse för den fortsatta diskussionen.

Det är väsentligt att ställningstagande i viktiga frågor är grundat på korrekta och relevanta sakförhållanden. Det är alltså viktigt med faktisk kunskap om storleken av betald skatt och full skatt och om spridningen mellan olika företag och branscher och spridningen över tiden. Jag har låtit genomföra en undersökning1 av samtliga börsbolag (exkl banker och försäkringsbolag) för perioden 1975–1982 i syfte att jämföra

a) betald skatt i procent av koncernens resultat före dispositioner, och

b) ”full skatt”, definierad som summan av bokförd skatt och 50 % av bokslutsdispositioner uttryckt i procent av koncernens resultat före bokslutsdispositioner 2.

I tabell 1 återges medianvärdena för betald och full skatt för ett urval av branscher. I tabell 2 återges motsvarande data för ett urval av börsbolag i syfte att belysa den stora spridningen mellan olika bolag och spridningen över tiden i ett och samma bolag. Utrymmet medger ingen ingående analys av undersökningsmaterialet. Jag begränsar mig till följande kommentarer:

• Inom verkstadsindustrin, som antalsmässigt väger tyngst bland jämförda branscher, varierar medianvärdet för betald skatt mellan 23 % (1979) och 35 % (1977). Skillnaden mellan full och betald skatt varierar mellan 23 procentenheter (1975) och 9 procentenheter (1977).

• Bertmar-Molin har i sin doktorsavhandling, Kapitaltillväxt, kapitalstruktur och räntabilitet (EFI 1977, s 424 ff) visat att den betalda skatten tenderar att öka vid sjunkande räntabilitet. Att den inom verkstadsindustrin var högst 1977, torde därför bero på att räntabiliteten detta år var lägst. Den betalda skatten kan emellertid bli hög också vid mycket hög lönsamhet p g a brist på av- och nedskrivningsmöjlighet (se t ex Hennes 1975, 1977 och 1979).

• Myten att obeskattade reserver som regel endast upplöses under förlustår och därmed ”skattefritt” synes vara mycket livskraftig, trots att bl a resultaten från Bertmar-Molins avhandling borde ha utgjort ett verksamt ”dödspiller”. De visade att obeskattade reserver förvisso också upplöses under vinstår (med positiv men låg räntabilitet) och då blir föremål för beskattning. Detta illustreras också av flera företag i tabell 2 (t ex Edstrand, Euroc och PLM).

Sammanfattningsvis kan konstateras

att såväl betald som full skatt varierar relativt kraftigt mellan olika företag och mellan olika år beroende på olikheter i räntabilitet, tillgångsstruktur och därav betingade av- och nedskrivningsmöjligheter m m, och

att det knappast är meningsfullt att basera ett ställningstagande till val mellan olika mätmetoder enbart på basis av genomsnittsbelopp för samtliga företag och samtliga år.

Behov av mer forskning?

Edenhammar efterlyser en ”kvalificerad diskussion om olika sätt att periodisera skattekostnaden” och mera forskning beträffande redovisning av latenta skatteskulder. Jag tror att problemet primärt är att få bättre spridning av befintliga forskningsresultat. Vid Handelshögskolan har vi under de senaste 25 åren ägnat stort intresse åt skatteproblematiken. Jag har ovan hänvisat till Bertmar-Molins avhandling, som innehåller en synnerligen kvalificerad både analytisk och empirisk jämförelse mellan effektiv skatt och full skatt. Lars Östman har i sin studie ”skuldsättningsgrad och finansiella kostnader” (EFI, 1981) empiriskt studerat hur skuldsättningsgraden påverkas av olika sätt att mäta latent skatteskuld. Själv har jag alltsedan min doktorsavhandling, Skatt – investering – värdering (1961), ägnat stort intresse åt skattemätningsproblem. Personligen känner jag inte att detta är ett försummat forskningsområde.

Det finns dock ett område där det är angeläget med ökade forskningsinsatser. Jag tänker härvid på komparativa studier mellan svensk bolagsbeskattning och t ex engelsk och nordamerikansk bolagsbeskattning. Det hävdas ofta att den svenska bolagsbeskattningen är mycket liberal från ett internationellt perspektiv. Själv känner jag mig ej övertygad härom. Jag har den uppfattningen att trenden i England och USA har inneburit att skillnaden mellan full skatt och betald skatt ökat p g a liberalisering av skattemässiga värderingsregler och olika former av skatteincitament. De skattemässiga avskrivningsregler som f n gäller i England och USA torde vara förmånligare än de svenska. USAs LIFO-värdering av lager kan möjliggöra större lagerreserver (enligt svensk definition) än de svenska reglerna för lagervärdering. Jag tror inte att det finns grund för att hävda att vi i Sverige har anledning avvika från ledande internationell praxis för redovisning av latent skatt (”timing differences”), emedan de skattemässiga värderingsreglerna i Sverige är exceptionellt förmånliga. Det erfordras emellertid mer forskning för att styrka om denna hypotes är riktig.

Vad är priset för enkelhet?

Edenhammar förordar att resultat före bokslutsdispositioner belastas enbart med ”betald skatt” och att således obeskattade reserver behandlas som eget kapital. Han utgår därvid från att bokslutsdispositionerna ej behöver redovisas i resultaträkningen. Det principiella mätproblemet är emellertid oberoende av om bokslutsdispositionerna redovisas i resultaträkningen eller ej.

Edenhammars huvudargument är att redovisningen blir enklare och mera lättbegriplig om latent skatt ej beaktas. Detta är ett mycket tungt argument. Frågan är dock vilket pris man får betala för att uppnå enkelhet. Vid en sådan bedömning har man att beakta bl a följande frågor och argument:

• Är det förenligt med gängse försiktighetsprincip att behandla genom bokslutsdispositioner uppskjuten skatt såsom en omedelbart realiserad skattevinst?

• För äldre generationer av företagsledare var ”dolda reserver” i lager och anläggningar inte enbart (och ibland kanske inte ens primärt) betingade av skatteskäl. Syftet var också att skapa ”kuddar” för oförutsedda prisfall och förluster och samtidigt ge stöd för en försiktig utdelningspolitik. Att sådana ”kuddar” fortfarande kan behövas har bl a rederibranschen fått erfara under senare år, när planenligt restvärde för fartyg väsentligt överstigit marknadsvärdet och behov av extraordinära avskrivningar aktualiserats. Att omedelbart gottskriva resultatet för skattefördelen av bokslutsdispositioner och samtidigt betrakta obeskattade reserver i sin helhet som eget kapital skulle säkerligen i hög grad chockera den gamla stammen av företagsledare. Allt gammalt behöver inte vara förlegat. Men detta är kanske bara önsketänkande hos en gammal professor.

• Näringslivets företrädare har länge hävdat att liberala skattemässiga värderingsregler behövs som (i varje fall ett partiellt) skydd mot beskattning av inflationsvinster. Våra av- och nedskrivningsregler har tillkommit för bl a detta syfte. Resultatutrymme för bokslutsdispositioner skapas bl a till följd av prisstegringar på lager och som en konsekvens av anskaffningskostnadsbaserade avskrivningar enligt plan. Är det från dessa utgångspunkter rimligt att gottskriva resultatet både för ”inflationsvinster” och de skattebesparingar, som uppnås genom bokslutsdispositioner, avsedda att utgöra ”inflationsskydd”? Med viss tillspetsning kan man hävda att vi får en dubbel inflationseffekt i resultatredovisningen. Enligt min mening betalar man ett synnerligen högt pris för enkelhet, när den förstärker inflationens ”uppblåsningseffekter”. Risk finns för missuppfattningar om utrymme för utdelningshöjningar – kanske även beträffande löneökningar.

• Det klassiska motivet för att ej beakta latent skatt är att obeskattade reserver antingen ej upplöses eller upplöses ”skattefritt” under förlustår. Detta motiv kan i bästa fall äga giltighet för lagerreserver, ehuru nyligen föreslagen skärpning i lagervärderingsreglerna är en påminnelse om motivets bräcklighet. Men floran av bokslutsdispositioner har under årens lopp vuxit. Avskrivningar utöver plan har bl a tillkommit. Åtskilliga företag har smärtsamt fått erfara att ackumulerade överavskrivningar inte fritt kan disponeras för förlusttäckning. Vidare har vi fått lönebaserade resultatutjämningsfonder. Dessa kan minska, när ett företag t ex i förlustförebyggande syfte tvingas göra personalnedskärningar. ”Obligatoriska” bokslutsdispositioner i form av avsättningar till miljöfond, särskilda investeringsfonder etc har också tillkommit. Villkor för dessa avsättningar har varit dels att 100 % av avsättningsbeloppet inbetalas på spärrkonto, dels att avsättningarna tas i anspråk för givna ändamål inom en given tid. Vore det inte ganska orimligt att betrakta dessa avsättningar som eget kapital och gottskriva resultatet för de skattebesparingar avsättningarna möjliggör? Edenhammar förordar beträffande traditionella investeringsfonder att spärrkontoinsättningen redovisas som skatt. Men denna lösning är kanske inte så lämplig, om spärrkontoinsättningen motsvarar hela fondavsättningen.

• Antag att man i överensstämmelse med USA-praxis vill redovisa resultat efter skatt såväl exkl som inkl extra ordinära poster. Hur skall då ”betald skatt” fördelas mellan dessa resultat?

• Kan svenska börsbolag med rapporteringsskyldighet till internationella kapitalmarknader bortse ifrån internationell redovisningspraxis för latent skatt?

När Näringslivets Börskommitté avvisat alternativet ”betald skatt”, har motivet varit att det pris man får betala för enkelhet är alltför högt. Tyvärr tvingas man också betala ett mycket högt pris i form av en komplicerad redovisning för latent skatt. Det är naturligt att det kan finnas olika uppfattningar om vilket pris som är högst.

Sven-Erik Johansson är professor i företagsekonomi vid Handelshögskolan i Stockholm