Auktorisationsreglerna för revisorer är ett hot mot väsentliga utbildningsmål. Detta hävdade Jean-Pierre Zune, sakkunnig i utbildningsdepartementet, vid en paneldebatt i samband med det s k Sillén-symposiet nyligen.

Enligt Zune föreligger en konflikt mellan de regler Kommerskollegium uppställt och statsmakternas beslut om utbildningen på ekonomlinjen. Det åligger såväl UHÄ som Kommerskollegium att rätta sig efter statsmakterna.

Gruppdiskussioner runt temat ”redovisningsämnet och den framtida ekonomutbildningen” ingick i det s k Sillén-symposiet som ägde rum i november i samband med 100-årsminnet av Oscar Silléns födelse.

Resultatet av dessa diskussioner avrapporterades vid en avslutande paneldebatt om önskemål och krav på den framtida utbildningen. I debatten, som leddes av professor Sven-Erik Johansson, deltog på podiet Sten Jönsson, professor vid Göteborgs Universitet, Björn Markland, ordförande i FAR, Jean-Pierre Zune, sakkunnig i Utbildningsdepartementet, Sven Wallgren, ordförande i Industriförbundet och Lars Östman, professor vid Handelshögskolan. Debatten utvecklade sig emellertid så småningom till en animerad diskussion som omfattade inte bara panelen utan också ett stort antal av de övriga symposiedeltagarna.

Reformerad ekonomutbildning

Jean-Pierre Zune inledde debatten genom att peka på den utökning av ekonomutbildningen från 120 till 140 poäng som skett i och med att man reformerat ekonomlinjen. Enligt hans uppfattning borde denna utökning av studietiden kunna utnyttjas till både en breddning och en fördjupning av utbildningen, något som han menade borde kunna få stor betydelse för såväl de studenter som var inriktade på en framtida yrkesverksamhet som redovisare eller revisorer, som för dem som hade för avsikt att gå vidare till forskarutbildningen.

Han pekade på att samhället i framtiden med största sannolikhet skulle komma att ställa större krav på i synnerhet revisorernas yrkeskunskaper, och att detta medförde att höga anspråk måste ställas på de lokala utbildningsanstalternas vilja och förmåga att fylla utbildningsplanens allmänt hållna riktlinjer med adekvat innehåll. Trots samhällets önskemål om och behov av välutbildade redovisare och revisorer ansåg han emellertid inte att det för närvarande var realistiskt att tänka sig någon ytterligare utökning av utbildningen vare sig i form av fler poäng eller mer resurser.

Redovisningskunskaperna

Sven Wallgren ville i sitt inledningsanförande varken formulera krav eller önskemål på utbildningens innehåll. I stället framhöll han att redovisningskunskaper är betydelsefulla inte bara för dem som i framtiden kommer att direkt arbeta med redovisning och revision utan att sådan kunskap är lika angelägen oavsett var i ett företag man hamnar. Han pekade på att styrning av verksamheten alltid är viktig, men att det särskilt i en stagnerande ekonomi är av största vikt att personal på olika nivåer i företag har kunskaper om och förståelse för behovet av en framtidsorienterad styrning. Han menade att mer kunskap om dessa förhållanden behövdes hos de nyutexaminerade, och att ett stort ansvar måste vila på utbildningsanstalterna när det gäller att öppna studenternas ögon för redovisningens betydelse i dessa sammanhang.

Studenterna måste fås att inse att redovisningen utgör ett företags ekonomiska hjärta och att den absolut inte får uppfattas som ett nödvändigt ont som man måste genomlida innan man kan få ut sin examen. Han framhöll också att det i dagens företag inte bara krävs direkta fackkunskaper utan att det också är av största vikt för alla kategorier av anställda, men i synnerhet för dem som vill göra karriär, att vederbörande kan förmedla sin kunskap till andra såväl i tal som i skrift.

Teori och praktik

Björn Markland började med att konstatera att han deltog i debatten i sin egenskap av ordförande i FAR, och att han därför ville framhålla, att ekonomexamen borde omfatta 160 poäng. Fortsättningsvis påpekade han emellertid att revisorsutbildningen, liksom annan yrkesutbildning, alltid måste bestå av två delar nämligen förutom examen en mer praktiskt orienterad vidareutbildning. Han menade därför att huvudproblemet egentligen måste vara att avgöra vilka delar av den totala utbildning som den yrkesverksamme behöver som skall förmedlas av universiteten, och vilka delar som lämpligen bör överlåtas på företag och förvaltningar. När det gällde principerna för denna fördelning ville han ifrågasätta om inte ansvaret för att förmedla sådan kunskap och teknisk färdighet som obetingat krävs för att man skall klara av ett yrke kunde överlämnas till den direkt yrkesförberedande utbildningen och träningen efter examen. Motiveringen skulle då vara att man helt rått borde kunna förutsätta, att de nyutexaminerade inte kan undgå att skaffa sig sådana kunskaper.

Ett minimikrav som måste ställas på universitetens redovisningsutbildning blir då, att den skall förmedla en kritiskt analytisk inställning till redovisningsinformation, så att studenterna förstår, att redovisningen är ett speciellt språk som används för att beskriva verkligheten, och att olika sådana beskrivningar kan förekomma. För övrigt menade han att man inte kan ställa andra krav på universiteten än att de skall framställa ”halvfabrikat”. Under universitetsutbildningen måste emellertid studenterna upplysas om hur mycket de måste lära sig ytterligare innan de kan klara av en yrkesroll. Härutöver såg han gärna att studenterna under studietiden fick lära sig ”veta hut” men framhöll, att han förstod att man inte kunde ställa orimliga krav på universiteten.

Kollision mellan UHÄs och KKs regler

Sten Jönsson tog i sitt anförande upp ett problem som också diskuterades i den efterföljande allmänna debatten, nämligen den kollision som uppkommit mellan den av UHÄ fastställda utbildningsplanen och de av Kommerskollegium formulerade reglerna för revisorsauktorisation. Enligt utbildningsplanen skall ekonomlinjens fortsättningsdel, när den har inriktning mot redovisning, ”utformas så, att det inom fördjupningsinriktningen ges möjlighet att uppfylla de teoretiska krav som enligt föreskrifter av Kommerskollegium gäller för att bli auktoriserad som revisor”. Samtidigt kräver Kommerskollegium i sina nya auktorisationsregler att examen, förutom 60 poäng företagsekonomi, skall innehålla 40 poäng handels- och beskattningsrätt och 10 poäng ADB. Han påpekade att för Göteborgs vidkommande måste dessa regler innebära att man tvingas skära ner redovisningens andel av utbildningen för att ge tillräckligt utrymme för juridiken.

Effekten av den så kallade fördjupningen med redovisningsinriktning verkar därför bli att studenterna får lära sig mer juridik och mindre redovisning. Eftersom man i Göteborg gett basblocket en sådan inriktning att man inte där kan bereda utrymme för 10 poäng ADB kan man trots denna nedbantning av redovisningsavsnitten ändå inte uppfylla utbildningsplanens krav på att inom linjens 140 poäng förmedla den kunskap som behövs för revisorsauktorisation.

Mer undervisningstid behövs

I det sista inledningsanförandet ställde Lars Östman först frågan hur det kan komma sig, att så många av de så kallade avnämarna i olika sammanhang framför synpunkten att de nyutexaminerade ekonomerna kan för litet redovisning. Han menade att en viktig faktor när det gäller att förklara studenternas bristande förmåga att tillgodogöra sig utbildningen sannolikt är, att många av dem saknar den livserfarenhet, som han trodde var nödvändig för att de skulle kunna sätta in undervisningen i ett meningsfullt sammanhang. Enda sättet att kompensera studenternas brist på en sådan referensram är enligt hans mening att ge dem mer tid att smälta sina kunskaper. I ett senare skede av debatten framförde Sven Erik Johansson liknande synpunkter genom att ifrågasätta huruvida inte det bästa sättet att använda de 20 poäng som tillförts linjen i samband med reformen, vore att behandla samma stoff som tidigare, men att lägga mer tid på vissa avsnitt. Mot bakgrund av sin erfarenhet som visiting professor i USA ville han också varna för alltför långtgående specialisering av studierna, eftersom den regelmässigt medförde att studenterna blev i motsvarande grad svaga när de kom utanför sitt specialområde.

Bokföring som förkunskapskrav

Efter inledningsanförandena avrapporterades grupparbetena. De flesta arbetsgrupperna hade koncentrerat sina diskussioner runt avnämarnas klagomål på de nyutexaminerades bristande redovisningskunskaper och tänkbara åtgärder för att åstadkomma en förbättring. När det gällde möjligheterna att få till stånd en förbättring hade flera grupper föreslagit att man skulle införa bokföring som ett förkunskapskrav på linjen, och möjligheten respektive önskvärdheten av att införa ett sådant krav blev föremål för en livlig debatt.

Bland akademikerna var uppfattningarna delade när det gällde önskvärdheten av att införa ett sådant förkunskapskrav eftersom några menade, att det kunde tänkas medföra att begåvade studenter, som gått gymnasiets traditionella teoretiska linjer, blev avskräckta från ekonomlinjen. På sikt skulle detta medföra en utarmning av linjen. Många gav dock uttryck för den principiella uppfattningen att kännedom om elementär bokföring måste vara ett förkunskapskrav, om man inom de fastställda tids- och penningmässiga ramarna skulle kunna åstadkomma en acceptabel kvalitet på de ”halvfabrikat” man överlämnar till avnämarna.

Symposiet uttalade också sitt fulla stöd för tanken på att utarbeta ett pedagogiskt och helst datoriserat självstudiematerial, som skulle kunna användas om och när ett förkunskapskrav kan införas och som intill dess skulle kunna användas som ett stöd för den reguljära utbildningen. Man var också ense om att ett sådant projekt skulle kunna drivas oberoende av det slutliga ställningstagandet i frågan om förkunskapskrav.

När det gällde de praktiska möjligheterna att införa ett förkunskapskrav framhöll Jean-Pierre Zune, att de principer, som UHÄ för närvarande tillämpar när det gäller att fastställa krav på särskild behörighet, var ett hinder på kort sikt. Han menade emellertid att det är möjligt att de nya tillträdesreglerna för högskolan som nu diskuteras på sikt kommer att underlätta införandet av krav på särskild behörighet. Han ansåg därför, att om man var ense om önskvärdheten av ett sådant förkunskapskrav, så borde man redan nu börja bearbeta berörda instanser.

Auktorisationsreglerna är ett hot

Avslutningsvis tog debattdeltagarna återigen upp kraven för revisorsauktorisation och deras konsekvenser. Jean-Pierre Zune konstaterade i det sammanhanget att den konflikt som uppenbarligen föreligger mellan dem och utbildningsplanen var anmärkningsvärd och att vad som inträffat var en häpnadsväckande sak. Han påpekade att när det gällde utformningen av den nya ekonomlinjen hade riksdagen och regeringen beslutat i innehållsfrågor i ovanligt hög grad och att det åligger såväl UHÄ som Kommerskollegium att rätta sig efter statsmakternas beslut. Skrivningen i de av Kommerskollegium utfärdade reglerna får därför inte medföra att Kommerskollegium etablerar sig som en övermyndighet. När detta nu ändå tycks ha inträffat menade han att auktorisationsreglerna utgjorde ett hot mot väsentliga utbildningspolitiska mål. Han ansåg därför att reglerna kunde användas som en illustration i den pågående byråkratidebatten; en uppfattning som uppenbarligen delades av samtliga symposiedeltagare när de skildes från en dags värdefulla diskussioner av redovisningsämnet.

Birgitta Jönsson Lundmark