Utbildning: Redovisningsutbildningens utformning – en återkommande stötesten

Det är alltid något av ett steg ut i kylan att gå från teoretisk undervisning till praktisk handling.

Det konstaterar Lars Engwall och Elving Gunnarsson i denna artikel om hur redovisningsutbildningen utvecklats från 1700-talet till idag.

Av Eva Wallerstedts artikel i detta nummer av Balans har framgått, att Oskar Sillén var den förste och under många år den ende professorn i handelsteknik. Med åren fick han många efterföljare, så att ämnet företagsekonomi i början av 1980-talet har ett trettiotal ämnesföreträdare (Engwall, 1981). Under samma tid har antalet utexaminerade ekonomer gått från några hundra per femårsperiod till många tusen (Markgren, 1981). Ämnet har också förändrats avsevärt genom att olika delar har lagts till det som ursprungligen var handelsteknik och som senare döptes om till företagsekonomi (Engwall, 1980b). Trots denna senare utveckling framstår det ändå relativt klart, då man frågar såväl nybörjarstudenter som lärare i företagsekonomi, att redovisningsmomenten ses som något av kärnan i ämnet företagsekonomi (Engwall 1983). Man kan också konstatera att det under några år pågått en debatt om redovisningsämnets ställning inom företagsekonomin. Man frågar sig i den debatten vilken omfattning och inriktning redovisningsutbildningen bör ha på ekonomlinjen i framtiden. Inte minst från revisorshåll har kritiska synpunkter kommit fram om den akademiska redovisningsutbildningen (jfr t ex Jarness, 1983).

Mot ovanstående bakgrund ska vi i denna artikel sammanfatta resultaten från några undersökningar om (1) avnämarnas syn på den akademiska redovisningsutbildningen, (2) den utbildning som gavs före AU-reformen, samt (3) hur man kommit fram till dessa förhållanden. Underlaget för framställningen är dels arbeten som utförts inom forskningsprojektet ”Företagsekonomins utbredning” vid Företagsekonomiska institutionen i Uppsala, dels en undersökning som utförts vid Handelshögskolan i Stockholm.

Dagens redovisningsutbildning med avnämarnas ögon

Ett första steg för att studera avnämarnas syn på dagens ekonomutbildning är att se på kraven för revisorsauktorisation i Sverige och jämföra dem med fordringarna i övriga nordiska länder. I en sådan studie (Kellgren & Österberg, 1983) kunde författarna konstatera:

att Sverige och Danmark kräver de kortaste studietiderna i redovisning (30–40 poäng), medan Norge och Finland kräver ungefär det dubbla,

att Sverige och Finland har det längsta praktikkravet (5 år), medan man i Danmark kräver 3 år och i Norge minst 2 år,

att Sverige är det enda nordiska land som inte har en särskild revisorsexamen.

Slutsatsen blir, att i blandningen mellan teori och praktik har Sverige relativt sett en övervikt mot praktik, medan norrmännen har en övervikt mot teoretiska studier. Hårdaste kraven har man i Finland, där man förutom Sveriges långa praktikkrav fordrar en dubbelt så lång redovisningsutbildning som i Sverige. Vid bedömningen av de mindre kraven på teoretisk utbildning i Sverige måste det dock poängteras att det inte går att få revisorsauktorisation utan studier utöver ekonomexamen, eftersom denna inte inrymmer alla poäng i handelsrätt och beskattning som behövs för auktorisation. Inte heller efter förlängningen av ekonomutbildningen till 140 poäng kommer det, av allt att döma, att vara möjligt att i grundutbildningen få de nödvändiga studiepoängen för auktorisation.

De redovisade kraven på auktorisation kan ses som den officiella synen på ekonomutbildningen och dess relation till revisorsyrket. En mer inofficiell syn får man genom de intervjuer som uppsatsförfattare i Uppsala genomfört med personer i näringslivet. I ett sådant arbete (Persson & Ringblom, 1983) har författarna i princip behandlat två grupper, dels storföretag, dels revisorer. I båda grupperna har författarna gjort omkring fem intervjuer, varvid de fann att de intervjuade, av naturliga skäl, hade relativt vaga uppfattningar om uppläggningen av den akademiska redovisningsutbildningen. Utifrån sina erfarenheter av nyanställda ekonomer uttalade dock intervjupersonerna önskemål om förbättringar av utbildningen (Figur 1). Både storföretagsrepresentanterna (ekonomichefer eller motsvarande) och revisorerna ansåg att den nuvarande utbildningen inte tillräckligt tillfredsställer behoven av

helhetssyn, d v s behov av att de nyutexaminerade ekonomerna ska kunna sätta in olika delar av sina redovisningskunskaper i ett större sammanhang,

praktiska tillämpningar, d v s att ekonomerna ska kunna omsätta sina teoretiska kunskaper i praktiken,

träning i beslutsfattande och analysförmåga.

De båda grupperna skiljer sig åt genom att storföretagens representanter mer underströk behoven av kunskaper i datoriserad redovisning, medan revisionsbyråernas tryckte på vikten av att undervisningen ger kunskaper och insikter om grundläggande principer. Den här skillnaden förefaller också naturlig: de stora företagen arbetar i större utsträckning med datorer och behöver medarbetare som är förberedda för att arbeta med datoriserade system, medan revisorerna i högre grad har behov av att deras nyanställda snabbt ska kunna tränga in i olika slag av redovisningssystem.

En annan skillnad mellan storföretagsrepresentanterna och revisorerna är att de senare är mer missnöjda med redovisningsutbildningen. Också detta är relativt naturligt. En nyanställd på en revisionsbyrå kan snabbare tänkas få sina redovisningskunskaper satta på prov än en medarbetare i ett storföretag.

En viktig slutsats i denna uppsats är att de arbetssökandes betyg (spetsar VG etc) knappast beaktas av de personer som anställer. Grundkravet är C-nivå inom redovisningsområdet gärna med påbyggnad av ADB. Avgörande för valet blir sedan personliga egenskaper och i viss mån praktik.

Resultaten från den just refererade undersökningen stämmer relativt väl överens med de slutsatser som dras i ett annat arbete (Lindfors, Odélius & Karlsson, 1983). I detta har författarna specialstuderat auktoriserade revisorers inställning till nyutexaminerades redovisningskunskaper genom att intervjua företrädare för sex större revisionsbyråer. De fann, utöver vad som ovan sagts, kritiska synpunkter mot kunskaperna inom affärsjuridikens område i synnerhet vad beträffar aktiebolagslagen, bokföringslagen och FARs rekommendationer. Sammanfattningsvis fann dock författarna kritiken mindre accentuerad än de väntat med hänsyn till de inlägg om utbildningens uttunning som förekommit i Balans (jfr t ex Jönsson, 1978).

Svarspersonerna i de hittills behandlade undersökningarna har varit personer som i allmänhet fått sin ekonomutbildning för tio år sedan eller tidigare. För att få en uppfattning om hur mera närliggande ekonomgenerationer ser på sin redovisningsutbildning har en enkätundersökning genomförts vid Handelshögskolan (Fagerberg & Hesselman, 1983). I denna har författarna vänt sig till personer som gått igenom kursen ”Redovisning och finansiering” vid Handelshögskolan höstterminen 1979 resp 1982. Den förra gruppen har i princip fått ange vilka områden de kommit i kontakt med samt hur deras kunskaper och färdigheter svarade mot de krav som ställts på dem, medan den senare, som ännu inte lämnat Handelshögskolan, fått ange sina uppfattningar om nivån på sina kunskaper. De huvudsakliga resultaten från denna undersökning redovisas i Figur 2, som anger typvärdena för de båda gruppernas åsikter. Från figuren kan man utläsa, att båda grupperna anser sig ha bra eller ganska bra kunskaper inom områdena grundläggande redovisningsbegrepp och -principer, bokslutspolitik och koncernredovisning. De är också eniga om att de har dåliga eller ganska dåliga kunskaper i datorbaserad redovisning. Här sammanfaller således studenternas uppfattning med storföretagens krav på förbättringar av utbildningen enligt den ovan presenterade intervjuundersökningen.

Bland resultaten återfinner man vidare två områden, där den ena gruppen anser att den varken har bra eller dåliga kunskaper samtidigt som den andra gruppen har mer bestämda åsikter. I det ena fallet gäller det redovisningsprinciper, ett område som 1979 års studenter anser att de har bra eller ganska bra kunskaper inom, medan deras efterföljare 1982 tycker sig ha dåliga eller ganska dåliga kunskaper om utveckling och användning av ekonomisystem.

Den största skillnaden mellan de båda grupperna noteras för grundläggande bokföring. Inom detta område anser sig 1979 års grupp ha dåliga eller mycket dåliga kunskaper, medan 1982 års grupp anser att de har bra eller mycket bra kunskaper. Författarna framhåller som en tänkbar förklaring till den här skillnaden att undervisningen i grundläggande bokföring förstärks mellan de båda årskullarna bl a genom ett inledande undervisningsblock med åtföljande inlämningsuppgifter och tentamina. En annan bidragande orsak till skillnaderna kan vara att 1982 års studenter ännu inte blivit medvetna om sina eventuella brister i grundläggande bokföring i förhållande till de krav arbetsmarknaden ställer.

Undervisningens uppläggning inför AU-reformen

Efter dessa sammanfattningar av åsikter om den hittillsvarande utbildningen kan det vara av intresse att behandla vad den kommenterade utbildningen omfattat. Vid en jämförelse mellan redovisningsutbildningen vid Handelshögskolan samt universiteten i Göteborg och Uppsala (Ringblom, Persson & Holmgren, 1983) fann författarna att de som specialiserar sig på redovisning/finansiering tar drygt hälften av sina 60 poäng i företagsekonomi inom specialområdet. Handelshögskolan skiljer sig från de övriga lärosätena genom att ha en relativt liten andel av undervisningen på A/B-nivå och en större andel på C-nivå. En specialitet för Uppsala är en uppsats även på B-nivå. Denna behöver dock inte skrivas inom specialområdet.

Ser man till litteraturens omfattning finner man att den är mest omfattande i Göteborg med drygt 5.000 sidor mot drygt 4.000 på Handelshögskolan och knappt 4.000 i Uppsala. En viktig förklaring till den senare institutionens mindre antal sidor är det ovannämnda självständiga arbetet på B-nivå.

Vad beträffar litteraturens ursprung intar det egna materialet – egna böcker och kompendier – ungefär samma andel på alla tre lärosätena (omkring 37 %). Göteborg och Handelshögskolan är dock mer självförsörjande vad gäller böcker, vilket inte är onaturligt m h t deras forskningstradition inom redovisningsområdet. Den högsta självförsörjningsgraden vad gäller egna böcker har Göteborg. Det medför också att denna institution har den lägsta andelen engelskspråkig litteratur: omkring 15 % mot cirka 25 % för de övriga två.

När det gäller själva undervisningstiden har Handelshögskolan de största insatserna med 7,6 timmar/studieenhet, medan Göteborg och Uppsala har 6,9 resp 6,1 timmar/poäng. Bakom dessa skillnader ligger dels större resurser vid Handelshögskolan dels en större tyngdpunkt på självständiga PM-arbeten i Uppsala. Skillnaderna i undervisningsinsats är mest markant på A/B-nivå. På C-nivå är insatserna däremot relativt likartade (5–6 timmar/poäng). Undervisningsinsatserna fördelas på Handelshögskolan och i Göteborg relativt lika på föreläsningar och gruppövningar, medan Uppsala, p g a B-uppsatsen och de självständiga PM-arbetena, har omkring 2/3 gruppövningar. En extremt hög andel av föreläsningar har Göteborg på C-nivå: hela 70 %.

Vid jämförelse mellan undervisningens resultat har författarna inte kunnat finna något som tyder på att någon läroanstalt lyckats bättre eller sämre än någon annan. De påpekar dock att Göteborg i större utsträckning än de båda övriga beaktar resultaten från tentamina i den efterföljande undervisningen, så att man satsar mer på moment som befunnits svårförståeliga för eleverna.

Av det sagda framgår att redovisningsstudenter får drygt hälften av sin företagsekonomiundervisning inom redovisningsområdet. De läser 4.000–5.000 sidor redovisningsinriktad text, som till mer än 1/3 har framställts vid den egna institutionen. För att tillägna sig sina redovisningskunskaper får studenterna i genomsnitt 7 timmars undervisning/vecka. I medeltal är en större andel av dessa timmar i form av gruppövningar.

Perspektiv på dagens undervisning

För att bättre förstå dagens undervisning är det lämpligt att sätta in den i ett historiskt sammanhang. Studier inom vårt forskningsprojekt (Gunnarsson, 1983 a och b) gör det härvid möjligt att peka på några drag inom den tidiga svenska handelsundervisningen.

Den tidigaste i Sverige utgivna skriften inom det handelstekniska området, som vi kunnat finna är Cyriacus Morscheidts bok Instruction, über dass Italienischen Buchhaltens, som publicerades i Stockholm 1669. Den är symptomatisk på två sätt för den tidiga handelsundervisningen: dels skrevs den på tyska, dels behandlade den bokföring.

Det tyska inflytandet var också märkbart i den undervisning som leddes av den förste svenske ekonomiprofessorn, Anders Berch. Denne, som redan i sin avhandling hade föreslagit inrättandet av ekonomiska professurer i Sverige, utsågs 1741 till den förste innehavaren av en professur vid Uppsala universitet med benämningen ”jurisprudentiae, economiae et commerciorum”. De första universitetsreaktionerna på att denna professur inrättades var relativt svala. Det var således inte populärt att, som man uttryckte det, ”hushållning som hör var bonde till”, blev jämställd med hävdvunna vetenskaper. Med tiden förändrades dock inställningen så att konsistoriet 1750 föreslog inrättandet av en utbildningslinje, som skulle ha kunnat kallas handelsvetenskaplig fakultet.

Berch innehade sin professur till sin död 1774. Efter ett mellanspel med en utomstående innehavare återgick professuren till familjen genom att Berchs son Christer övertog den. 1787 kom professuren att få rent juridiskt innehåll.

Anders Berchs undervisning tycks inte ha haft någon större betydelse för näringslivets män. Kanske berodde det på att den inte nådde den praktiska nivå där bokföringskunskapen befann sig. Det är dock värt att notera att Berch, som tillhörde de s k kameralisterna, t o m blev översatt till tyska, vilket är ett ovanligt exempel på påverkan från Sverige till Tyskland. Normalt brukar ju förhållandena vara de omvända.

En undervisning som på kort tid blev mer betydelsefull för praktiker var den som fanns mellan 1785 och 1788 i Veinge, en liten ort i södra Halland. Det var återigen ett exempel på det tyska inflytandet. Från Tyskland kom F C Wurmb och öppnade ett handelsseminarium, som var den första högre handelsskolan som funnits i Sverige. Denna skola är också särskilt värd att nämna p g a att Wurmb lät sina elever arbeta på ett slags övningskontor, på vilka man så realistiskt som möjligt försökte efterlikna förhållandena i praktiken (Figur 3, [se Balans 1/1984 sid 16]). När Wurmb dog 1788 upphörde hans skola.

Under 1800-talet, seklet innan Handelshögskolan i Stockholm grundades, är det särskilt viktigt att peka på att ett antal handelsinstitut växte fram, som under Handelshögskolans inledande år skulle utgöra dess allvarliga konkurrenter. Äldst av de handelsinstitut som grundades är Göteborgs handelsinstitut med 1826 som startår. Detta kom att ledas av en tysk språklärare, Ferdinand Lannes, vars bakgrund gjorde att de moderna språken fick en stark ställning vid Göteborgs handelsinstitut. De två övriga stora ämnena var bokföring och handelsräkning. Samma inriktning fick Frans Schartaus handelsinstitut som började sin verksamhet i Stockholm 1865.

Under 1800-talets senare hälft tillkom också en rad privata handelsskolor av olika storlek. Bland de mest betydelsefulla av dessa var Bröderna Påhlmans handelsinstitut i Stockholm och Filip Holmquists handelsinstitut i Göteborg. Påhlmans grundades 1881 och hade inledningsvis Filip Holmquists skola som filial i Göteborg. 1885 gick de båda instituten dock olika vägar vad gäller huvudmannaskap. Beträffande undervisningens uppläggning fanns däremot likheter: båda skolorna var praktiskt yrkesinriktade och koncentrerade sin undervisning på renodlade handelsämnen. Bokföringsämnet ägnades det största tidsutrymmet i de mest avancerade kurserna. En viktig specialitet för de privata skolorna var emellertid också vid den här tiden undervisning i välskrivning. Såväl bröderna Påhlman som Filip Holmquist var således kalligrafer.

Skrivkonstens betydelse inom handelsundervisningen vid denna tid framgår av ett angrepp, som hofkalligraf P Th Björstedt gjorde på ordföranden i den handelsundervisningskommitté som arbetade under tiden 190810, rektorn vid Frans Schartaus handelsinstitut, Åke W:son Munthe. Som framgår av Figur 4 (se Balans 1/1984 sid 17) fann Björstedt att Munthe gjort sig skyldig till ”anmärkningsvärd kalligrafisk vårdslöshet” men också till ”nonchalans i ett annat hänseende av ännu större reell betydelse inom den merkantila korrespondensen”. Med det senare avsåg Björstedt att Munthe funnit det ”under sin värdighet att utsätta ett enkelt ’Högaktningsfullt’ i sin skrivelse – en billig artighet, som kanske ej någon håller så styft på, som just affärsmännen.”

Nu var det ju inte alla som såg med samma skepsis på Munthe. Han hade nämligen utvalts att tillsammans med läroverksrådet Alfred Nordfelt, utreda uppbyggnaden av en handelshögskola. Innan vi går in på resultatet av den utredningen – Handelshögskolan i Stockholm – och den redovisningsundervisning man haft där, ska vi först kort stanna vid reaktionerna på förslaget från den s k universitelsexamenskommittén 1903 ”om vidtagande af åtgärder för åvägabringande vid rikets universitet af årligen återkommande undervisningskurser i bokföring för de studerande inom olika fakulteter”. Vi vill särskilt göra detta, eftersom vi nu funnit ursprungshandlingarna till den andrahandskälla som tidigare citerats i Engwall (1980a). Vi kan därmed peka på att det inte var i Lund utan i Juridiska fakulteten vid Uppsala universitet (9 november 1903, §3), som professor Carl-Axel Reuterskiöld anförde att bokföringskunskap inte kunde anses likställt med ”gymnastik, ridt, sång eller ens ritning” och därför ansåg det varken ”lämpligt eller görligt” att anordna kurser i ämnet. Vi kan också redovisa att konsistoriet i Uppsala tillstyrkte förslaget, trots de negativa reaktionerna från den juridiska fakulteten. Den teologiska fakulteten tillstyrkte enhälligt. Den medicinska fakulteten fann undervisningen önskvärd ”att ehuru behofven av undervisning i bokföring ej i samma grad gjorde sig gällande för Medicinska fakultetens lärjungar som för studerande vid andra fakulteter”, medan filosofiska fakulteten bara uttalade sig om lämpligheten och tillstyrkte. Kurserna kom också igång så småningom och 1915 hade bokföringsläraren vid Handelshögskolan i Stockholm Eilif Sylwan börjat undervisa med en kurs på hösten avseende tysk bokföring och en på våren rörande amerikansk bokföring. (Mindre konsistoriet, Uppsala universitet, 27/3 1915 och 20/7 1916.)

Bokföringsundervisningen vid universiteten skulle ju med tiden bli mer institutionaliserad, sedan företagsekonomi, efter ett antal olika utredningar, blev ämne vid universiteten i Uppsala och Lund. Vi ska inte närmare gå in på den utvecklingen, utan i stället något sammanfatta det som utgjorde förutsättningarna för vad som senare hände vid Handelshögskolan i Stockholm. Det är därvid särskilt viktigt att peka på

att motstånd fanns i den akademiska världen mot handelsundervisning,

att redovisningen inom handelsundervisningen konkurrerade med ämnen som moderna språk och välskrivning,

att konflikten mellan teoretisk kunskap och praktiska färdigheter inte är ny.

1900-talets redovisningsundervisning

Om man ser på redovisningsämnets ställning i förhållande till övriga delar av ämnet handelsteknik/företagsekonomi under 1900-talet och begränsar sig till ämnets ”marknadsandel” vart tionde år erhåller man Figur 5 (se Balans 1/1984 sid 18). Vid den första mättidpunkten (1909) var Ernst Waib professor i handelsteknik. Bokföring och balanslära ägnades då 125 av de 245 undervisningstimmarna eller 51 %. Av den övriga undervisningen behandlade 60 timmar betalningsmedel och värdepappershandel. Dessutom föreläste en svensk lärare i bankteknik.

Ser man på situationen tio år senare finner man att redovisningsämnets ställning hade förstärkts och att det 1919 nådde en höjdpunkt. Andelen undervisningstimmar ökade till nära 2/3 genom att undervisningen inom redovisningsområdet nära nog fördubblades. Ämnet bestod nu inte bara av bokföring och balanslära utan också av balansteknik, balanskritik, revisionsteknik och kontorsorganisation. Den litteratur, som angavs i studieplanen 1919, var också till mer än hälften redovisningsinriktad.

Under 1920-talet inleddes, som framgår av bilden, en viss tyngdpunktsförskjutning i ämnet handelsteknik. Undervisningstiden för bokföring, balansteknik, balanskritik, revisionsteknik och kontorsorganisation minskade till 205 lektioner av de 350 som gavs för eleverna som började 1929. Det var främst två områden som tillkommit och som gjort att ämnet hade expanderat: industriell organisation samt Försäljningsorganisation och försäljningsproblem. Inom det första området hade Ruben Rausing föreläsningar redan 1922 och en liknande kurs kallad Fabriksorganisation hölls 1924. Därmed hade handelsteknikämnet fått ett betydande inslag som handlade om industriföretag i Scientific Management-anda. Den tidigare inriktningen mot handel och kontor var bruten.

Det andra området som tillkommit gällde vad vi i dag skulle kalla marknadsföring. Undervisningen hade börjat med kurser 1923, som gavs av Gerhard Törnqvist. Han fick sedan 1926 en fast lärarbefattning och blev 1930 docent i ämnet. På hans lott föll då förutom undervisningen i varuhandelsorganisation och försäljningsproblem också kostnadsberäkning och fabriksorganisation. De båda nya områdena fick dock inte mer än ungefär en fjärdedel av undervisningstiden inom handelsteknikämnet. I studieplanernas anvisningar rörande lämplig litteratur intar de däremot en mer betydande plats, något som väl kan sägas förebåda vad som komma skulle.

1930- och 40-talen

Under 1930-talet konsoliderades områdena kostnadsberäkning, fabriksorganisation och distributionsekonomi i och med att Gerhard Törnqvist blev professor 1934. Några markanta förändringar i relationerna mellan ämnets olika delar inträffade dock inte trots att ämnet samtidigt bytte namn till företagsekonomi. Inte ens när studietiden vid Handelshögskolan ökade från två till 2 2/3 år år 1939 ändrades undervisningstiden nämnvärt. Av de 373 lektionerna ägnades 210 eller 56 % åt bokföring, kontorsorganisation, balanslära och bokföringsorganisation. Inom kurslitteraturen genomfördes samtidigt en uppdelning på litteratur som krävdes för godkänt och litteratur som endast behövdes för att få högre betyg.

1949 hade redovisningsämnet absolut sett något mer undervisning än tio år tidigare. Relativt sett föll dock ämnet tillbaka från 56 % till 36 %. Anledningen var den förändring som genomfördes 1944 som följd av att ämnet delades i två delar: Företagsekonomi I (balanslära, finansieringsteknik, värdepappershandel, bokföringsorganisation och kontorsteknik samt revisionsteknik) samt Företagsekonomi II (administration samt distributionsekonomi och försäljningsorganisation).

Administrationsavsnittet leddes av Sune Carlson, som blivit docent 1941. Genom hans inverkan blev litteraturen mindre scientific management-dominerad. Man kan nu i litteraturlistan hitta författare som Barnard, Fayol och Mayo men också böcker om fackföreningskunskap och personaladministration. Sune Carlson ledde även ett annat tillskott till ämnet: statistik. Det hade ursprungligen en viss anknytning till nationalekonomiämnet, men utvecklades så småningom till ett eget ämne. 1945 togs det över av Ulf af Trolle och lades samtidigt in som en del av företagsekonomin. Redovisningsutbildningen hade fått ytterligare en konkurrent.

Utökad möjlighet till specialisering

1950-talet innebar sedan en viktig förändring genom att en ny studieordning infördes 1957. Redan vid den tidigare uppdelningen i Företagsekonomi I och II hade man fått vissa möjligheter till specialisering genom att det högsta delbetyget räknades som slutbetyg för hela ämnet. Denna specialiseringsmöjlighet utökades avsevärt 1957 genom att eleverna utöver en gemensam företagsekonomikurs fick välja mellan fem olika specialkurser (A personaladministration, B redovisning och finansiering, C kostnads/intäktsanalys och administrativ ekonomi, D distributionsekonomi, strukturekonomi och marknadspolitik samt E internationell ekonomi). Av dessa var kostnads/intäktsanalys och administrativ ekonomi en vidareutveckling av den kurs Paulsson Frenckner fått hand om i början av 1950-talet. Kursen skulle tjäna som en brygga mellan nationalekonomins kostnads- och prisanalys samt företagsekonomins kostnadsberäkningskurs. Internationell ekonomi var ett samarbetsområde mellan företagsekonomi, nationalekonomi och ekonomisk geografi. Den här studieordningen innebar att den för alla studenter obligatoriska redovisningsundervisningen sjönk från 214 till 100 timmar. Därmed minskade ämnets andel av den för alla gemensamma undervisningen från 36 % till 23 %. De studenter som valde att specialisera sig inom redovisningsområdet fick däremot en något ökad redovisningsutbildning.

Andelen redovisningsutbildning efter 1959 är svårare att beräkna i jämförelse med tidigare år, men av allt att döma har ämnet i princip hållit sin andel under 1960- och 1970-talet. Därmed har det haft omkring 1/3 av undervisningen i företagsekonomi för de studenter som specialiserat sig inom redovisningsområdet och cirka 1/5 för övriga.

Figur 5 visar också till viss del utvecklingen vid Handelshögskolan i Göteborg. Kurvan för detta lärosäte är liknande den för Stockholm, först en uppgång och därefter en tillbakagång. Ännu mer likartad ter sig utvecklingen, om man tar hänsyn till att Göteborg grundades 14 år efter Handelshögskolan i Stockholm.

Sammanfattningsvis kan man således konstatera att bilden för redovisningsämnets relativa marknadsutveckling vid landets två handelshögskolor har inneburit tillbakagång. Situationen är dock mindre dyster om man ser till totala antalet undervisningstimmar vid Handelshögskolan i Stockholm (Figur 6 [se Balans 1/1984 sid 19]). Ser man på utvecklingen för denna variabel har de studenter som specialiserat sig på redovisning fått en undervisning mätt i timmar som varit relativt konstant sedan 1919. Den nivå, som fastställdes av Oskar Sillén i slutet av 1910-talet har således stått sig. För de icke specialiserade innebär givetvis 1957 års studieordning också absolut sett ett viktigt vägskäl genom att redovisningsutbildningen halverades.

Med samma effektivitet i undervisningen borde således de specialiserade redovisningsstudenterna, d v s de studenter som ekonomichefer och revisorer väljer bland då de anställer, kunna vara lika duktiga redovisare som de ekonomer som utexaminerades tidigare. Om man antar att även lärarna och inte bara ämnet utvecklats, kan man till och med tänka sig att effektiviteten i undervisningen har ökat. Detta skulle i sin tur innebära att dagens redovisningsstudenter t o m skulle kunna tänkas få mer omfattande utbildning än sina företrädare. Ändå klagar avnämarna. Förklaringen ligger sannolikt i en förskjutning inom redovisningsämnet. Man kan nämligen tänka sig att redovisningens inlemmande i den akademiska världen kan ha inneburit att den handfasta grundläggande bokföringen – d v s det som efterlyses av revisorerna och som sannolikt även ligger bakom önskemålen om helhetssyn och bättre förmåga till praktisk tillämpning – fått stå tillbaka för mer sofistikerade problem och metoder. Det är svårt att med säkerhet uttala sig om en sådan tyngdpunktsförskjutning ägt rum. Vissa preliminära analyser av litteraturlistor från Handelshögskolan i Stockholm och från Uppsala under åren 1958–1982 tyder dock på detta (Nyberg, 1983).

I sammanhanget bör det också påpekas att utvecklingen varit något annorlunda i Göteborg. Där ökade det totala antalet undervisningstimmar under perioden 1929–1959 successivt från 165 till 380. Därefter har antalet gått tillbaka så att man 1982 hade en undervisningsvolym, som var ungefär densamma som vid Handelshögskolan i Stockholm. I Göteborg har således redovisningsundervisningen också absolut sett gått tillbaka. Att den relativt sett uppvisat en liknande utveckling som i Stockholm (Figur 5) sammanhänger med att företagsekonomi i Göteborg totalt sett hade en större undervisningsvolym, av allt att döma på nationalekonomiämnets bekostnad.

Nu kan det hävdas att de kurvor som visats i Figur 5 och 6 inte ger en rättvisande bild, eftersom undervisningstid inte är ett bra mått. Man bör då erinra sig de resultat som Birgitta Jönsson Lundmark (1982) redovisat från experiment med mer undervisning i grundläggande redovisning. Experimentet är visserligen okontrollerat och enstaka, men mycket tyder på att den ökade undervisningsinsatsen givit utdelning i form av ökad förståelse av redovisningsproblem.

Redovisningsutbildning som språkutbildning

När vi nu skall dra slutsatserna av de studier som avrapporterats här finns det anledning att påminna om att man i dag i redovisningslitteraturen finner författare som betecknar redovisning som språk (jfr t ex Belkaoui, 1978). Det ligger en hel del i denna metafor, då man ser hur redovisningsinformation används i företag. Sannolikt är det också lämpligt att gå ytterligare ett steg i liknelsen. Det är inte bara redovisningen som är ett språk, redovisningsutbildning är också språkutbildning. Därmed är det rimligt att fundera över om vi inte som redovisningsutbildare står inför samma problem som man brottas med i traditionell språkutbildning. Det är i den viktigt att lära sig principerna för språket genom grammatikstudier och att lära sig språkets element genom att lära sig glosor, men för att de här kunskaperna ska leda fram till språkfärdigheter behövs övning i olika former, uppsatsskrivning, konversation, uttalsövningar och helst praktiska tillämpningar i språklandet. Av dessa är det sist nämnda – praktiska tillämpningar i språklandet – något som varken vanliga språkutbildare eller redovisningsutbildare kan komma ifrån. De måste tillmätas stor betydelse på vägen till färdigheterna. De kan dock kompletteras med övningar av andra slag. Liksom språkutbildarna arbetar med språklaboratorier bör vi i redovisningsutbildningen, i F C Wurmbs anda, kunna arbeta med praktiska tillämpningar. Förutsättningarna för detta är i dag också bättre än tidigare genom möjligheterna att arbeta med datoriserade ekonomisystem, redovisningslaboratorier, med stegrande svårighetsgrad. Därmed kan vi ge studenterna dels bättre kunskaper om datoriserad redovisning dels mer praktiska tillämpningar. För att det här ska fungera måste vi dock också samtidigt sätta in kraftfulla insatser på att ge grunderna, att ge redovisningsspråkets grammatik och glosor. Därvid kan frågan ställas i Carl-Axel Reuterskiölds efterföljd, vilket Birgitta Jönsson Lundmark (1982) gjort, om det är ”lämpligt eller görligt” att den grundläggande redovisningsundervisningen bedrivs inom högskolans ram. Tycker man inte det, måste slutsatsen bli att grundläggande redovisningskunskaper måste vara ett krav för tillträde till ekonomlinjer på samma sätt som vi kräver svenskkunskaper av utländska studerande. Anser man däremot att undervisningen bör ske inom högskolan finns det mycket som talar för att grundläggande kurser prioriteras. De kan visserligen komma att driva ut vissa andra mer sofistikerade element i redovisningsundervisningen, men en förstärkning av den grundläggande bokföringsundervisningen kan också innebära att studenterna genom sina bättre grunder får lättare att förstå vad som kommer senare. En tyngdpunktsförskjutning i redovisningsutbildningen behöver därför inte nödvändigtvis medföra att vissa delar behöver tas bort.

Oavsett vilken väg man väljer – att lägga den grundläggande redovisningsutbildningen före högskolan eller att förstärka grundutbildningen inom den – måste vi nog vara på det klara med att det kommer att vara svårt för högskolorna att ge den riktiga ”språkfärdigheten”. Att gå från teoretisk undervisning till praktisk handling är alltid något av ett steg ut i kylan. Det kan därför vara på sin plats att avslutningsvis påminna om att även Oskar Sillén (jfr Eva Wallerstedts artikel ovan) behövde assistans i form av bokföringsböckerna på stolen i förmaket, då han blev befordrad Berlin. Och han lyckades ju med tiden skaffa sig betydande färdigheter på redovisningens område.

Lars Engwall, professor och Elving Gunnarsson, civ. ek. och doktorand, företagsekonomiska institutionen vid Uppsala universitet

Litteraturförteckning

Belkaoui, A, 1978, ”Linguistic Relativity in Accounting”, Accounting, Organizations and Society, 3, No 2, s 97–104.

Björstedt, P T, 1911, Granskning av handelsundervisningskommitténs betänkande, Stockholm.

Boström, M, 1983, ”Ekonomutbildning och revisorskrav”, C II-uppsats, Företagsekonomiska institutionen, Uppsala universitet (stencil).

Engwall, L, 1980a, ”Företagsekonomi – ett ämne i utveckling”, I: Engwall, L (red). Företagsekonomins rötter, Lund: Studentlitteratur, s 7–14.

Engwall, L, 1980b, ”Mot företagsekonomisk doktrinhistoria”, I: Engwall, L (red), Företagsekonomins rötter, Lund: Studentlitteratur, s 88–96.

Engwall, L, 1981, ”Företagsekonomins institutionella utveckling”, I: Engwall, L (red), Företagsekonomiska utgrävningar, Working Paper 1981/3, Företagsekonomiska institutionen, Uppsala universitet (stencil), s 2–9.

Engwall, L, 1983, ”Dagens uppfattningar och morgondagens företagsekonomi”, Erhvervsøkonomisk tidsskrift, 47, No 4, s 161–168.

Fagerberg, K & Hesselman, A, 1983, ”Civilekonomers uppfattningar om redovisningsutbildningen vid Handelshögskolan i Stockholm”, Sammanställning av en enkätundersökning, Handelshögskolan i Stockholm (stencil).

Gunnarsson, E, 1982, ”Företagsekonomisk högskoleundervisning i Stockholm 1909–1939”, Working Paper 1982/1, Företagsekonomiska institutionen, Uppsala universitet (stencil).

Gunnarsson, E, 1983a ”Handelsundervisning i Sverige före 1826”, Working Paper 1983/7, Företagsekonomiska institutionen, Uppsala universitet (stencil).

Gunnarsson, E, 1983b, ”Handelsundervisning i Sverige 1826–1909”, Working Paper 1983/8, Företagsekonomiska institutionen, Uppsala universitet (stencil).

Gunnarsson, E, 1984, ”Företagsekonomisk högskoleundervisning 1939–1958” (under arbete).

Jarness, L, 1983, ”Mål och medel i revisorsutbildningen”, Balans, 9, No 3, s 21–23.

Jönsson, S, 1978, ”Ekonomutbildningen är i verklig fara!”, Balans, 4, No 6, s 22–23.

Kellgren, L & Österberg, G, 1983, ”Redovisningsutbildningen i Norden – en analys av förkunskapskraven för auktoriserade revisorer”, B II-uppsats, Företagsekonomiska institutionen, Uppsala universitet (stencil).

Lindfors, C, Odélius, M & Karlsson, A, 1983, ”Högskoleekonomers redovisningskunskaper – finns dom?”, C II-uppsats, Företagsekonomiska institutionen, Uppsala universitet (stencil).

Markgren, B, 1981, ”Forskningens och undervisningens effekter på praktisk verksamhet”, I: Engwall, L (red), Företagsekonomiska utgrävningar, Working Paper 1981/3, Företagsekonomiska institutionen, Uppsala universitet, s 37–51 (stencil).

Nyberg, S M, 1983, ”Förändringar i redovisningsutbildningen vid Handelshögskolan i Stockholm och Uppsala universitet 1958–1982”, B II-uppsats, Företagsekonomiska institutionen, Uppsala universitet (stencil).

Persson, H & Ringblom U, 1983, ”Vad tycker svenskt näringsliv om den svenska redovisningsutbildningen?”, C II-uppsats, Företagsekonomiska institutionen, Uppsala universitet (stencil).

Ringblom, U, Persson, H & Holmgren, H, 1983, ”Redovisningsutbildningen i Sverige. En jämförelse mellan universiteten och Handelshögskolan”, B II-uppsats, Företagsekonomiska institutionen, Uppsala universitet (stencil).

Wurmb, F C, 1786, Handelsseminariet på Vilhelmsdal i Oringe by och Veinge socken uti Halland mellan städerna Halmstad och Laholm, Lund.